BAKAWALI

Det finns på hindostanskt språk en underbar sagosamling, som upptecknats af en muhammedan, men likväl handlar om de gamla, indiska gudarna, och om Apsara’er och Rakshasa’er. Den kallas "Bakawalis Ros". I den ingå många sällsamma sägner om brunnar, fyllda med magiskt vatten, hvilket förbyter deras kön, som bada däri, och historier om blommor, som trollats fram — och som aldrig vissna — och hvilkas doft återger de blinda deras syn. Och framför allt ingår där denna berättelse om mänsklig och likväl öfvermänsklig kärlek, hvilken saknar sin like…

* * * * *

På den tid, då den mäktige Rajah’n Zainulmuluk härskade öfver Hindostans ostliga riken, förälskade sig Bakawali, Apsaran, i en jordisk yngling, som var ingen annan än Rajah’ns son. Ty den unge mannen var skön som en ungmö, skönare till och med än Guden Kama, och synbarligen skapad för att älskas. Och i detta land är allt lefvande, ja, till och med själfva plantorna, känsligt för skönhetens intryck. Sålunda slår till exempel Asoka-växten ut i doftande blommor, då den beröres af en älsklig flickas fot. Och Bakawali, som var dotter till en af de odödliga, var fagrare än någon mänsklig varelse; och de som skådat henne och tagit henne för en dödlig kvinna, svarade då de tillspordes om henne: "Fråga ej oss. Bed hällre näktergalen besjunga hennes fägring."

Ynglingen Taj-ulmuluk hade ingen aning om att hans älskade ej var af mänskligt ursprung. Han hade råkat henne af en tillfällighet och hade enligt Gandharva bruket i hemlighet förenat sig med henne. Men han visste att hennes ögon voro öfvernaturligt stora och mörka, och att hennes hår var välluktande som tartarisk mysk. Och då hon rörde sig utströmmade det från henne ett sådant ljus och en sådan doft, att han blef mållös — och han stod där betraktande henne, orörlig som en bildstod. Och efter det kärlekens lampa tändts i Bakawalis hjärta, förbrände hennes klokhet sig själf — lik en guldskimrande mal — i dess låga, så att hon ytterligt bortglömde alla de sina, sin egen odödlighet och till och med de himmelska salar, i hvilka hon varit van att dväljas.

* * * * *

I hinduernas heliga böcker förtäljes det ofta om den eviga staden Armanagar, hvars innevånare äro odödliga. Där lefver den blåskäggige Indra i sömnlös glädje, omgifven af sitt aldrig slumrande hof af himmelska bajadärer, hvilka kringsväfva honom på samma sätt som himmelens stjärngrupper i sin gyllene dans omkretsar solen, Surya. Och detta var Bakawalis hem, som hon öfvergett för mänsklig kärleks skull.

Så hände sig en natt, en natt full af dofter och vällust, att Indra störtade upp från sitt läger, som om han plötsligt erinrat sig något han längesen glömt, och frågade sin omgifning: "Hur kommer det sig att Bakawali, Firoz dotter, icke mera visar sig ibland oss?" En af bajadärerna svarade, sägande: "O mäktige Indra, den vackra fisken har fångats i mänsklig kärleks nät. Lik näktergalen upphör hon aldrig att beklaga sig öfver att hon icke kan älska med ännu större hängifvenhet. Berusad är hon af sin dödlige älskares förgängliga ungdom och skönhet, och hon lefver endast för honom och genom honom, — ja, ända därhän, att hon alldeles glömt sina närmaste egna och till och med fått motvilja för dem. Det är tack vare honom, O Härskare öfver Sura’er och Deva’er, som den rosenkindade icke mera infinner sig vid vårt hof."

Då vredgades Indra, och befallde att Bakawali med våld skulle hämtas inför honom, föi att stå till svars för sin dåraktiga förälskelse. Och Deva’erna väckte henne ur hennes sömn lyfte henne i sin molnvagn och förde henne till Indra, medan hennes läppar ännu voro fuktiga af jordiska kyssar och hennes hals bar röda märken efter mänskliga läppar. Hon knäböjde inför Indra med händerna hopknäppta som till bön; medan Himmelens Herre betraktade henne i stum vrede och med samma hotande uppsyn, som präglade hans ansikte då han red till strids på sin tresnablade elefant. Därefter sade han till Deva’erna, som omgåfvo honom: "Må hon renas med eld, ty från henne utströmmar en dödlig doft, som är outhärdlig för odödliga sinnen. Och om hon ännu därefter återfaller till sin dårskap, så skall hon om igen inför min åsyn förtäras af eld"…

Så bands då den skönaste af Apsara’erna och kastades i en eld lika våldsam som solens lågor, och inom ett ögonblick var hennes kropp förvandlad till en hög hvitnad aska. Men öfver askan utstänktes magiskt vatten; och ur det rykande bålet uppsteg Bakawali, naken som en nyssfödd, men ännu mer fulländad och bländande skön än förut. Och Indra befallde henne att dansa inför honom, så som hon plägat göra det i gångna dagar.

Då dansade hon alla de danser, som äro kända i himmelens salar, böjande och slingrande sig, som en blomma omsvept af en doftande vind, som ett vatten krusadt under solljuset. Och hon kretsade inför Indra så snabbt som ett hvirflande löf och så lätt som ett bi, med myriader skiftningar i sin berusande grace, med rörelser i evigt växlande tjusning. Till slut hängde åskådarnes ögon vid hennes skimrande fötter och alla utropade högljudt: "O blomstervarelse! O rosenvarelse! Du under ur Skönhetens Trädgård! Du tjusande väsen! Du blomstervarelse!"

* * * * *

På detta sätt tvangs hon att natt efter natt infinna sig hos Indra i Armanagar, och natt efter natt uthärda den våldsammaste eldrening, ty hon ville ej afstå från sin dårskap. Och natt efter natt vände hon tillbaka till sin mänskliga älskare och återtog, utan att väcka honom, sin vanliga plats vid hans sida, efter att först ha badat sig i den stora brunnen med rosendoftande vatten ute på gården.

Men en gång hände det sig att Taj-ulmuluk vaknade under natten, och då han sträckte ut sin arm märkte han att hon icke fanns vid hans sida. Endast doften af hennes hufvud på kudden och välluktande dräkter slängda i älsklig oordning på hvarje divan…

Då hon återvände, skönare än någonsin förr, uttalade ynglingen ingen förebråelse. Men följande natt skar han med en hvass knif upp spetsen af ett finger och strödde salt i såret, för att därigenom hindra sig från att somna. Och när den luftiga vagnen ljudlöst sänkte sig, lik en lång, månskensskimrande sky, så reste han sig och följde oförmärkt efter Bakawali. Hängande under vagnen bars han upp öfver vindarna ända till Armanagar, in till de juvelgnistrande salarna och fram till Indra. Men Indra märkte intet, ty hans sinnen voro berusade af sköna syner och dofter af soma-vin.

Då fick Taj-ulmuluk, som stod i skuggan af en pelare, se en fägring sådan han aldrig skådat förr — förutom hos Bakawali — och höra en ljufligare musik, än någonsin en dödlig kunnat utföra. Den bländande glansen förvillade hans syn och korsningarna i det genombrutna och juvelgnistrande bågvärket ofvan hans hufvud föreföll honom som en sammansättning af tallösa rägnbågars prakt. Men då han helt oförmodadt fick bevittna Bakawalis ohyggliga eldrening, så kyldes hans hjärta till is inom honom, och han ropade högt till. Och han skulle icke kunnat afhålla sig från att kasta sig i den rasande hvita eldbranden, om ej de magiska orden uttalats och det förtrollade vattnet utstänkts innan han hunnit röra en lem. Därpå såg han Bakawali mer bedårande än någonsin förr uppstå ur sin snöhvita aska, — så strålande skön som gudinnan Lakshmi i den vänaste af hennes tusentals skepnader, — lik en komet, som utgått ur solens omfamning med praktfullare glans och en ännu rikare gloria af skimrande hår…

Och Bakawali utförde sin dans och aflägsnade sig därpå; och Taj-ulmuluk återvände på samma sätt som han kommit.

* * * * *

Då dagen började gry, omtalade han för Bakawali att han följt henne på hennes färd och upptäckt hennes hemlighet. Men då grät hon och darrade af fruktan. "O ve! o ve! hvad har du gjort?" snyftade hon, "du har uppfört dig som om du varit din egen bittraste fiende. Aldrig kan du föreställa dig hvad jag för din skull uthärdat — de kränkningar och förbannelser jag fått mottaga af alla, som höra till min ras. Hällre än jag afsade mig din kärlek utstod jag hvarje natt förbränningens kval, och jag skulle dött millioner dödar, hällre än jag velat mista dig. Ja, du har sett det med dina egna ögon!… Men ingen mänsklig varelse kan objuden intränga i Gudarnas hemvist och ostraffad återvända därifrån. Nu är det onda redan begånget, och jag vet intet sätt att afvända faran, med mindre du ännu en gång i hemlighet följer med mig till Armanagar och jag lyckas tjusa Indra ända därhän, att han förlåter allt."…

* * * * *

Så utstod då Bakawali, Apsaran, ännu en gång förbränningens kval och dansade inför gudarna — icke blott så som hon dansat förut, men så att alla ögon, som betraktade henne, blefvo yra af att följa hennes lemmars böljande rörelser, hennes fötters hvirflande takt och ljusets spel i hennes hår. Och hennes berusande skönhet öfverväldigade alla de närvarande, så att deras utrop, "O blomster varelse", domnade bort i en otydlig hviskning, och de spelandes fingrar hejdades af en ljuflig matthet, tills slutligen musiken aftynade, darrande, skälfvande, döende bort i en kärlekens vanmakt.

Och i den stora stillheten utbröt det milda, men starka ljudet af Indras betagna röst: "O Bakawali, bed mig om hvad som hälst, och det skall dig beviljas! Vid Trimurti, — jag svär det!"… Med barmen ännu flämtande efter dansens rörelser knäböjde hon då inför honom och framstammade: "Jag ber dig, du gudomlige, tillåt mig att gå härifrån och stanna hos denne dödlige, som jag kommer att dyrka under alla de lefnadsår, som tillmätts honom." Och hon blickade mot ynglingen Taj-ulmuluk.

Men då Indra hörde dessa ord, vände äfven han sin blick mot Taj-ulmuluk och hans panna mörknade så, att en skymning sänkte sig öfver alla himmelens salar. Och han sade: "Utan tvifvel skulle äfven du, son af människor, framställa samma bön. Men inbilla dig ej att du kan bortföra en Apsara, som Bakawali, och göra henne till din hustru, utan att vålla din egen olycka! Och hvad dig beträffar, du oblygaBakawali, så må du följa honom, eftersom jag afgifvit min ed. Men jag svär dessutom att du från midjan till fötterna för tolf år framåt skall vara förvandlad till sten… Må så din älskare glädjas tillsammans med dig!"…

* * * * *

… Och Bakawali placerades i ett rum i en förfallen pagod, som stod begrafven djupt inne i Ceylons skogar. Där gingo åren henne förbi, medan hon — själf från midjan nedåt förvandlad till sten — satt på en stenbänk. Men Tajulmuluk fann henne där och dyrkade och tjänade henne, som om hon varit en gudinnas staty. Och han väntade på henne medan långa år förrunno.

Den skefva stenläggningen, mellan hvilken gräset bröt fram, darrade under de vilda elefanternas fotsteg. Ofta blickade tigrars flammande, smaragdblixtrande ögon in mellan ingångens pelarrader. Men Taj-ulmuluk var aldrig trött och fruktade ej. Han väntade troget vid hennes sida under alla dessa sorgliga, skräckfyllda år.

Grönögda ödlor slingrade sig mellan stenarna och blickade undrande fram; ormar lågo på lur med krysolitskimrande blick; väldiga spindlar väfde sitt silfverskimrande spetsvärk öfver den mänskliga statyns hufvud; solnedgångsfjädrade fåglar med stora, köttfärgade näbbar rufvade i frid sina ägg inför Bakawalis ögon… Intill dess i slutet af det elfte året — medan Tajulmuluk aflägsnat sig för att söka föda — den stora ruinen rasade ned och i sitt fall begrof den hjälplösa Apsaran under så tunga och mäktiga block, att ingen mänsklig arm kunnat lyfta dem ur stället… Då grät Taj-ulmuluk, men han väntade fortfarande, väl vetande att de odödliga icke kunna dö.

Och ur de formlösa ruinerna växte det upp ett underbart träd, graciöst, älskligt, med grenar rundade som en kvinnas lemmar. Taj-ulmuluk såg det växa högt och stort i sommarens mäktiga hetta, såg det bära blommor skönare än de narcisser, hvilka jämförts med österländska flickors ögon, och bära rosenröda frukter så lena och fylliga som ungmökinder.

Så gick det tolfte året förbi. Och i slutet af dess sista månad öppnade sig en stor frukt på trädet. Och ur den framträdde en smärt och välskapad kvinnlig varelse, hvars slanka lemmar varit hopträngda i frukten på samma sätt som fjärilen i dess puppa. Skön som en indisk soluppgång var hon och mer djupögd än någon kvinna på jorden. Ty hon var en odödlig, en Apsara, — Bakawali, som återuppstått till sin älskares glädje och befriats från gudarnas förbannelse.

NATALIKA

Berättelsen om en sandstensstaty bland ruinerna af Tiruvicaray, som befinner sig i det forna landet Golconda. När kroppen multnat bort som stammen af ett utdödt träd, och faller till stoft som en jordklump, vända den dödes vänner bort sina ansikten och draga sina färde; men dygden, som ensam är trofast, följer själen åt bortom mörkret.

* * * * *

Det gula jungelgräset växer högt på stadens gator, ormar slingra sig kring gudabildernas marmorben. Flädermöss dia sina ungar i granitelefanternas öron, och i kungssalarna spinna håriga spindlar sina nät för rödbröstade kolibrir. Pytonormar fostras i helgedomar, en gång sirade och prydda som indiska kärlekspoem. Gudarnas diamantögon ha längesen plockats ut, ödlor bygga bon mellan Sivas läppar, tusenfotingar krypa längs friserna, altarena äro hvitnade af neddroppad fågelsmuts… Men en tempelingång står ännu så okränkt, som om den skyddats af sin heliga inskrift: "Tillvaron i och för sig är icke af denna världen… Människan tage ej sina ägodelar med sig bortom grafven; må hon hellre öka antalet goda gärningar, på samma sätt som den hvita myran bygger sin stack allt högre. Ty hvarken far eller mor, syster eller bror, son eller hustru, skall följa med honom till den andra världen. Dygden allena blifve hans kamrat"… Och dessa ord, som äro inhuggna i sten, ha under tusentals år trotsat den omgifvande förstörelsen.

* * * * *

Bland gudabildernas brustna lämmar och jungelgräset och de väldiga slingerväxterna, som sågo ut att vilja strypa stenelefanterna, upptäckte en lärd resande för några år sen en staty af en ung flicka, underbart uthuggen i svart marmor. Hon var naken och smidig, som Krishnas kvinnor. På hufvudet bar hon en prinsessas tiara och från hennes slutna händer strömmade en kaskad af blommor, som föllo ned på plattan, hvilken uppbar hennes utsökt välformade fötter. På sockeln lästes namnet Natalika, och ofvanför namnet en värs ur den heliga Ramayana:

"…Ty jag har varit vittne till del undret, att då hon krossade blommor mellan sinafingrar, kom hon dem alt utandas en ljufligare doft än förut."

* * * * *

Och detta är berättelsen om Natalika, sådan den upptecknats af den muhammedanska historikern Ferista: —

För mer än tusen år sen utbröt ett krig mellan kalifen Qualed och Dir-Rajahn i konungariket Sindh. De arabiska ryttarena ströko som en hvirfvelvind fram öfver landet, och deras vilda horder färgade floderna röda af blod och kommo natthimlen att rodna öfver brinnande städer. Brahmanabad förstördes med eld, liksom Alan och Dinal; kvinnorna tillfångatogos och alla män halshöggos. Rajahn kämpade tappert för sitt folk och sina gudar, men araberna, som fruktade intet, — påminnande sig profetens ord om att "Paradiset kan uppnås i hägnet af korsade svärd" — fingo småningom öfverhanden. Och i Brahmanabad lyckades Kassim, Kalifens nitiske ståthållare, tillfångataga Rajahns dotter och nedhugga Rajahn och allt hans folk.

* * * * *

Hennes namn var Natalika. Då Kassim såg henne stå inför sig, skönare än kärleksguden, som framfödts ur en lotusblomma, — med ögon mjukare än dagg, gestalten smidigare än en vidja och de svartblå flätorna nedhängande ända till fotledernas guldringar, — då svor han vid profetens skägg att hon var den vänaste varelse som någonsin födts af kvinna och att ingen annan än Kalif Qualcd skulle äga henne. Han befallde därför att en trupp utvalda ryttare skulle föra henne till Bagdad jämte en mängd kostbart krigsbyte — juvelerararbeten så fina och lätta som fjädrar, underbart utförda elfenbenssniderier, (utskurna bollar den ena innanför det andra), smaragder och turkoser, diamanter och rubiner, kaschemirväfnader och elefanter och dromedarer. Och om någon, eho det vara månde, under vägen vågade göra Natalika det ringaste förnär, så skulle han få plikta därför med sitt hufvud, så visst som Koranens ord äro Guds Profets.

* * * * *

Då Natalika bragtes inför Kalifens af Bagdad åsyn, vågade de Rättrognes Härskare först knappast tro sina ögon, så skön syntes honom flickan. Och utan att ens kasta en blick på elefanterna och smyckena och slafvarna och Kassims alla öfriga skänker skyndade han ned från sin tron, reste upp henne ur hennes knäböjande ställning och kysste henne i allt folkets åsyn, bedyrande att det snarare höfdes honom att böja knä inför henne, än henne att böja knä inför honom. Men hon endast grät, och svarade icke.

Innan många dagar förgått lät kalifen henne veta, att han önskade göra henne till sin favoritgemål; ty sedan dess han första gången skådat henne hade tanken på henne hindrat honom från att sofva och äta. Han bad därför att hon skulle upphöra att gråta, ty han skulle göra mer för att se henne lycklig, än det stod i någon annans makt, med undantag af Profeten i hans paradis.

Då grät Natalika ännu bittrare än förut, och försäkrade att fastän hon själf var en konungadotter, var hon likväl ej värd att bli Kalifens brud, ty Kassim hade gjort henne en blodig orätt innan han sände henne till Bagdad…

* * * * *

Qualed hörde hennes tal, och hans mustascher krökte sig af vrede. Han sände sin snabbaste budbärare till Indien med ett försegladt pergament, innehållande order om att Kassim oförtöfvadt skulle lämna landet Sindh och hasta till Bassora, samt där invänta ytterligare befallningar. Natalika stängde in sig ensam i sitt rum för att gråta, och Kalifen förvånade sig storligen öfver att hon icke lät trösta sig. Men då Kassim lämnade Sindh, förvånade han sig ännu mer öfver att de Rättrognes Härskare återkallat honom, trots de dyrbara skänkerna, de sköna fångarna och de präktiga elefanterna. Allt ännu undrande red han in till Bassora, och uppsökte där ortens ståthållare. Och medan han bcklagade sig inför honom, framträdde stumma enuckcr med bågsträngar i händerna, och de ströpo honom vid ståthållarens fot.

* * * * *

Dagarna kommo och gingo, och till slut red en trupp trotsiga ryttare in till Kalifens palats i Bagdad. Deras anförare trädde fram till Kalifen, hälsade honom och nedlade inför hans fötter ett ohyggligt hufvud med blodbestänkt skägg, — den tappre ståthållaren Kassims hufvud.

* * * * *

"Nåväl", sade Qualed till Natalika, "nu har jag hämnats din oförrätt; och nu hoppas jag att du litar på att jag älskar dig och ändtligen bifaller till att blifva mitt hems härskarinna, min maka, min drottning, min högt älskade!"

Men Natalika skrattade vildt och ohyggligt. "Vet, o du bedragne", ropade hon, "att Kassim helt och hållet var oskyldig till det jag anklagade honom för och att jag endast ville utöfva hämnd på honom för mitt folks förgöring, för mordet på mina bröder och systrar, för våra hems sköfling och för den gudlösa förstörelsen af den heliga staden Brahmanabad! Aldrig skall jag, en Kshatrya konungs dotter, förena mig med en af ditt blod och din tro! Jag har lefvat tills nu endast för att få hämnas. Och nu, sedan jag dubbelt hämnats, — genom vår fiendes död och genom din hopplösa kärlek till mig, — nu går jag att dö!" Genomborrande sitt bröst med en liten dolk, föll hon död ned inför Kalifens fot.

* * * * *

Men Natalikas trolofvade älskare, OdayahRajah, hämnades henne ytterligare i det han dref de omskurne eröfrarne ur landet och nedhögg alla, som föllo i hans våld. Och de grymheter de utfört återgäldades dem hundrafaldt.

Trött på lifvet efter Natalikas död, brydde han sig icke mer om att regera på den tron, till hvilken han hoppats få lyfta henne i kärlekens omfamning, utan drog sig undan från världen och blef en helig tiggarmunk i templet i Tiruvicaray…

Och då han slutligen kände att hans död var nära, gräfde han sig en liten graf invid templets mur och befallde de skickligaste bildhuggare att utföra en marmorbildstod af hans älskade, och förordnade att denna staty skulle placeras på hans graf. Sålunda formade de Natalikas bild på samma sätt som de höggo gudinnornas stoder, men i enlighet med hans önskan framställdes hon som om hon krossat rosor mellan sina fingrar. Och då OdayahRajah dött, placerades Natalikas staty på hans graf så att hennes fötter kommo att hvila på hans hjärta.

"Jag har varit vittne till det undret, att då hon krossade blommor mellan sina fingrar, kom hon dem att utandas en ljufligare doft än förut!"

Voro icke dessa blommor hennes egen ungdoms fägring, som förskönats genom att offra sig själf?

Templet och dess tiotusen präster äro längesen försvunna. Men ännu efter loppet af tusentals år tränger en vällukt fram ur dessa rosor af sten!

LIK-DEMONEN

Det finnes en bok — skrifven på Indiens gamla tungomål — som kallas Vetala Pantchavinsati, hvilket betyder "Tjugufem sagor berättade af en Demon"… Och dessa sagor äro mer egendomliga, än någon saga berättad af människor; ty demoners ord äro underliga och outplånliga… Men denne Demon dvaldes i ett lik, och talade med likets röst och såg med likets ögon. Och liket var vid fötterna upphängdt i ett träd, som öfverskuggade grafvar…

Och på fyrtionde dagen i den månlösa hälften af månaden Bhadon befallde en Yogi att Kshatrya konungen Vikra maditya nattetid skulle skära ned liket och hämta det till honom. Ty den förslagna Yogin hoppades på detta sätt kunna förgöra konungen…

Men då konungen skar ned liket skrattade Demonen, som var inne i liket, och sade: Om du uttalar ett enda ord under vägen, så följer jag ej med dig, utan återvänder till mitt träd. Hvarefter han begynte förtälja så underbara historier, att konungen ej kunde annat än lyssna. Och efter hvarje berättelse gjorde Demonen några svåra frågor och hotade att uppsluka Vikramaditya, om han icke besvarade dem. Genom att afge riktiga svar undgick konungen likväl att bli dödad, på samma gång han, genom att tala, satte Demonen i stånd att återvända till sitt träd… Lyssnen nu till en af de berättelser, som Demonen förtalde:

* * * * *

O konung, det var en gång en stad vid namn Dharmpur, hvars Rajah, Dharmshil, byggde ett härligt tempel åt Devi, gudinnan med de tusen skepnaderna och de tusen namnen. I marmor uthöggs gudinnans staty, sittande med korslagda ben i en jättestor lotusskål, medan två af hennes fyra händer voro slutna i bön och de två andra voro upplyftade invid vattenbassinerna på hvardera sidan. Uti hvardera bassinen stod cn elefant, som framsprutade ett doftande vattenstänk. Och andakten var djup och stor i det templet och folket tröttnade aldrig på att inför gudinnan frambära sandelträ, risstrån, vigd föda, blommor, och lampor närda af doftande olja.

En dag anlände en tvättare och hans vän på pilgrimsfärd till Devis tempel. Just då tvättaren steg uppför templets trappa såg han en ung flicka komma emot sig, naken intill midjan, enligt landets sed. Ljuft som månskenet var hennes ansikte. Hennes hår liknade en dunkel sky; ögonen voro smekande och stora, som den vilda råbockens, ögonbrynen buktade sig som välformade bågar, näsan krökte sig som falkens näbb; nacken var täck som en dufvas; tänderna liknade granatäpplets kärnor; läpparna voro röda som en rodnande kurbits och händer och fötter späda som lotusblad. Gyllengul var hennes hy, som champablommans kronblad, och pilgrimen såg att hon var smidig och smärt som en ung leopard. Hans ögon blefvo skumma af kärlek, medan slamret af guldringarna kring hennes fotleder småningom bortdog bakom honom, och han bad sin vän för hans räkning söka utforska hvem flickan var. Och det visade sig att hon var en tvättares dotter.

Så trädde pilgrimen inför gudinnan med sinnet fylldt af flickans åsyn; och medan han böjde sig i stoftet afgaf han ett egendomligt löfte, sägande: "O Devi, Mahadevi, — Gudars Moder och Vidunderförgörerska, — du, inför hvilken alla gudomligheter ödmjuka sig, du, som befriat jorden från dess bördor, du, som befriat dina tillbedjare från tusentals olyckor, jag ber dig, o Moder Devi, att du äfven värdigas hjälpa mig och uppfylla mitt hjärtas åstundan. Och om jag genom din nåd får äkta den skönaste bland k\innor, så skall jag, o Devi, sannerligen bjuda dig mitt eget hufvud såsom offer." Sådant var det löfte han afgaf.

Men efter det han återvändt till sin stad och sitt hem tärde honom sorgen öfver att vara skild från den älskade, till dess han blef svårt sjuk, och hvarken kände hunger eller törst eller behof af sömn, ty kärleken kan komina människor att glömma dessa ting. Och man fruktade att han inom kort skulle dö. Då blef hans vän allvarsamt orolig. Han begaf sig till den unge mannens fader och berättade honom allt, hvarpå äfven fadern började frukta för sonens lif. Han vandrade därför, åtföljd af vännen, till den andra staden, sökte upp flickans fader och sade till honom: "Lyssna! jag är af ditt stånd och yrke och har en ynnest att utbedja mig. Min son har så häftigt förälskat sig i din dotter, att han helt visst inom kort dör, om han icke får gifta sig med henne. Gif därför din dotters hand åt min käre son." Den andre upptog ej illa hans ord, utan sände bud på en Brahmin och beslöt att en dag med ett godt omen skulle utses för bröllopets lirande. Därpå sade han: "Vän, låt din son komma hit. Jag skall under tiden gnida in min dotters händer med gul ingefära, så att hvar och en kan se att hon är trolofvad."

Sålunda uppgjordes det om giftermålet; och på utsatt tid anlände ynglingens fader till staden tillsammans med sin son, — och efter det ceremonin afslutats, återvände han till sitt hem med sin son och sonhustru. Det unga parets kärlek tillväxte dag för dag, och ingen skugga förmörkade den unga mannens lycka, förutom erinringen om det löfte han afgett. Men hans hustru omhuldade honom så ömt, att till och med minnet af hans ed småningom bleknade bort.

Efter mången god dag hände det sig att man och hustru blefvo inbjudna till en fest i Dharmpur, och de begåfvo sig dit tillsammans med samme vän, som en gång ledsagat den unga mannen på hans pilgrimsfärd. Redan då de närmade sig staden sågo de på långt håll Devitemplets tinnar och gyllene torn skymta fram. Då erinrade sig den unga mannen med våldsam ångest den ed han svurit. "Jag är sannerligen den uslaste och skamligaste bland menedare", mumlade han för sig själf, "ty jag har brutit den ed jag svor inför själfva Devi, Gudarnas Moder."

Och han sade till sin vän: "Jag ber dig, stanna du här tillsammans med min hustru, medan jag går att knäböja inför Devi." Ilvarpå han begaf sig till templet, badade i den heliga dammen och böjde knä inför statyn med de sammanslutna händerna. Och efter att ha utfört de föreskrifna bruken högg han sig med svärdet ett kraftigt hugg öfver nacken, så att hufvudet, efter att ha skilt sig från kroppen, rullade ända fram till den pelarstam, som uppbar lotusblomman, på hvilken Devi hade sitt säte.

Men efter det den döde mannens hustru och vän länge väntat, sade vännen slutligen: "Hur länge han dröjer! Stanna du här, medan jag går att hämta honom." Så gick han till templet och då han trädde in såg han sin väns blodiga kropp ligga utsträckt på golfvet, med det afhuggna hufvudet vid Devis fötter. Och han sade till sitt eget hjärta: "Denna värld är sannerligen svår att lefva i… Om jag nu återvänder, så säga människorna att jag dödat min vän för hans sköna hustrus skull." Därför badade också han sig i den heliga dammen, utförde de föreskrifna bruken och högg sig själf ett hugg öfver nacken så att äfven hans hufvud skilde sig från kroppen och rullade fram till Devis fötter.

Men efter det den unga hustrun länge och väl väntat förgäfves, begynte hon plågas af oro för mannen och begaf sig äfven hon till templet. Och då hon såg de två liken och de ångande svärden grät hon i outsäglig ångest och förtviflan, och sade till sitt eget hjärta: "Huru svår denna värld är att lefva i; och hvad är lifvet värdt för mig utan min make. Dessutom komma människorna att säga att jag är en dålig kvinna, som mördat dem båda, för att fritt få föra ett lastbart lif. Tillåt därför också mig att offra mig."…

I det hon sade dessa ord gick hon till den heliga dammen och badade sig däri och efter det hon utfört de heliga bruken höjde hon svärdet öfver sin egen veka nacke för att afhugga den. Men i och med detsamma grep en marmorhand om hennes arm, medan det tjocka stengolfvet darrade under Devis fot. Ty Gudarnas Moder hade rest sig, steg ned från sitt lotussäte och gick fram till hennes sida. Och en gudomlig röst utgick från de stränga stenläpparna, — sägande: "O dotter, hur kär du blifvit mig. Utbed dig nu en ynnest af Devi." Men skälfvande från hufvud till fot framstammade hon då: "Gudomligaste Moder, jag ber dig endast att dessa män må blifva lefvande igen." Då sade gudinnan: "Foga samman deras hufvuden med deras kroppar."

Och den sköna hustrun sökte utföra den gudomliga befallningen: men kärlek och hopp, och den bäfvan hon hyste för Devi förvirrade henne till den grad, att hon fäste sin makes hufvud på vännens kropp och vännens hufvud på sin makes kropp. Och gudinnan öfverstänkte de båda kropparna med odödlighetens nektar, och de reste sig, friska och lefvande, i sanning, men med hufvudena besynnerligt förbytta.

* * * * *

Därpå sade Demonen: "O Konung Vikramaditya! Hvilkendera af dessa två tillhörde nu hustrun? Om du svarar orätt, så uppslukar jag dig sannerligen." Och Vikramaditya svarade: "Lyssna! I den heliga Shastra säges det, att på samma sätt som Ganges är den främsta bland floder, och Sumeru det främsta bland bärg, och paradisets träd det främsta bland träd, så är hufvudet den främsta bland kroppens olika delar. Därför var hon hustru till den mannen, till hvars kropp hennes mans hufvud blef fogadt"… Då svaret var riktigt, kom intet ondt konungen vid; men eftersom han talat, tilläts likdemonen att återvända till sitt träd för att fortsättningsvis hänga ned därifrån öfver grafvarna.

… Och på samma sätt kunde Demonen många gånger återvända till trädet; och lika många gånger skar Vikramaditya ned honom igen, och band och bar bort honom. Och för hvarje gång förtalde Demonen för konungen en historia så vild, så underbar, att han ej kunde annat än lyssna… Men detta är en annan af de historier Demonen berättade: —

* * * * *

O Konung, i staden Dharmasthal lefde cn Brahmin, kallad Kesav; och hans dotter, som var vacker som en Apsara, kallades med rätta Madhumalati, "den Ljufva Jasminblomman". Så snart hon blifvit fullvuxen sökte hennes far och mor och bror att finna en värdig make för henne.

Emellertid hände det sig, att hennes far och bror och mor samtidigt lofvade hennes hand åt tre olika friare. Ty den gode Kesav råkade en dag, medan han var på ett besök, en viss ung Brahmin, som behagade honom till den grad, att han lofvade honom Madhumalati; och samma dag träffade hennes bror, som studerade skrifterna, i sin prästerliga lärares hem en annan ung lärd, som han tyckte så mycket om, att han lofvade honom Madhumalati, och alldeles samtidigt besöktes Kesavs hem af ännu en ung Brahmin, som så intog modern, att hon lofvade honom Madhumalati. Och de tre unga männen, som sålunda trolofvats med flickan, voro hvarandras jämlikar i skönhet, i styrka, i begåfning, liksom i år, hvarför det ej var möjligt att ge den ene företräde framom den andre. Då fadern återvände till sitt hem fann han där de tre ynglingarna, som alla inväntade honom. Han blef ytterst pinsamt berörd af det som inträffat. "Sannerligen", utropade han, "vi ha endast en dotter, och här äro tre brudgummar, som hvar och en fått vårt löfte; åt hvem af dem skall jag skänka Madhumalati?" Och han visste ingen lefvande råd.

Medan han stod där och begrundade, och ömsevis betraktade hvar och en af de tre ynglingarna, blef flickan stungen af en glasögonorm, så att hon nedföll död.

Fadern sände då bud på trollkarlar och heliga män, för att de skulle uppväcka hans dotter till lif; och de heliga männen anlände samtidigt med trollkarlarna. Men desse senare sade, att på grund af den månperiod man just nu befann sig i, kunde de ingenting uträtta; och de heliga männen bedyrade att icke ens Brahma själf kunde uppväcka en död, som blifvit stungen af en glasögonorm. Under smärtsam veklagan utförde då Brahminerna begrafningsceremonierna, ett bål uppbyggdes och Madhumalatis lik förtärdes af lågorna.

Men de tre ynglingarna, som fått skåda flickan i hennes lefvande skönhet, bade alla blifvit till galenskap förälskade i henne. Och efter att ha förlorat henne beslöt hvar och en af dem att hädanefter draga sig undan från världen och för sin återstående lefnad afsäga sig all dess glädje. De närvoro alla vid dödsbålet; och en af dem samlade upp flickans ben, medan de ännu voro varma af lågorna, knöt in dem i en påse och gick bort för att bli fakir. En annan samlade askan efter hennes kropp och förde den med sig till ett undangömdt ställe i skogen, där han byggde sig en hydda och begynte lefva ensam med minnet af henne. Den tredje medtog visserligen ingen relik af Madhumalati, men efter det han bedt en bön iklädde han sig en Yogis dräkt och drog bort för att tigga sig fram i världen. Men hans namn var Madhusudam.

En lång tid därefter inträdde Madhusudam en dag i en Brahmins hydda, för att bedja om cn almosa; och Brahminen inbjöd honom att taga del i familjens måltid. Efter det Madhusudam tvättat sina händer och fötter, slog han sig ned att äta bredvid Brahminen. Och dennes hustru passade upp dem. Men Brahminens lille son begynte begära mat innan måltiden var mer än till hälften serverad; och då man uppmanade honom att vänta, hängde han sig fast vid moderns dräkt, så att hon hindrades i utöfvandet af sin gästfrihet. Uppbragt däröfver grep hon tag i pojken och kastade honom på härden, där en stor eld flammade, och inom ett ögonblick var barnet förvandladt till aska. Men Brahminen fortsatte lugnt sin måltid, som om ingenting inträffat, och hans hustru bjöd omkring af rätterna med vänligt småleende ansikte.

Skräckslagen af det han bevittnat reste sig Madhusudam från sin plats utan att afsluta sin måltid och gick mot dörren. Då tilltalade Brahminen honom vänligt, sägande: "Käre vän, hur kommer det sig att du icke äter? Ha icke jag och min hustru gjort allt för att behaga dig?"

Häpen och uppbragt svarade Madhusudam: "Hur vågar du fråga mig hvarför jag ej äter? Huru skulle någon varelse, med undantag af en Rakshasa, kunna äta i den människas hus, som utfört ett sådant djäfvulskt dåd?" Men Brahminen reste sig småleende och gick till en annan del af huset, samt återvände strax därpå med en besvärjelsebok — en bok om konsten att återuppväcka de döda. Och knappast hade han uppläst en enda sång därur, innan den uppbrända gossen frisk och oskadd steg fram ur elden och sprang till sin mor, skrikande och klängande sig fast vid hennes dräkt på samma sätt som förut.

Då tänkte Madhusudam för sig själf: "Hur lätt hade jag ej kunnat återuppväcka min älskade, om jag ägt denna underbara bok." Han satte sig ned igen och efter det han afslutat sin måltid stannade han i huset såsom gäst. Men vid midnattstid steg han förstulet upp, tillägnade sig boken och flydde tillbaka till sin hemstad.

Och efter en lång tids förlopp begaf han sig på en kärlekens pilgrimsfärd till den plats, där Madhumalatis kropp blifvit bränd, ty det var årsdagen af hennes död. Då han nått stället fann han att de två andra unge männen voro där före honom. Och de höjde upp sina röster och utropade: "O Madhusudam! Du som vandrat omkring i många års tid och sett så mycket, hvad slags visdom bringar du med dig?"

Men han svarade: "Jag har inhämtat kunskapen att återuppväcka de döda." Då begynte de öfvertala honom, sägande: "Uppväck då Madhumalati." Och han svarade dem: "Samlen ihop hennes ben och hennes aska, så skall jag återge henne lif."

Och efter det de åtlydt hans uppmaning framtog Madhusudam boken och uppläste en besvärjelse därur. Och askan och de brända benen lydde befallningen, bytte färg, fingo lif och blefvo till en underskön kvinna, ljuflig som jasminblomman, — Madhumalati sådan hon var, innan hon blef stungen af ormen!

Men de tre ynglingarna, som fingo skåda hennes småleende, blefvo så förblindade af kärlek, att de råkade i våldsam tvist för hennes skull…

* * * * *

Därpå sade Demonen: "O Vikramaditaya, hvems hustru borde hon rätteligen ha blifvit? Om du ej afger ett riktigt svar, så uppslukar jag dig."

Konungen svarade: "Visserligen bör hon ha blifvit den mannens maka, som samlat ihop hennes aska, fört den med sig till ett gömsle i skogen, byggt upp en hydda och lefvat där ensam med minnet af henne."

"Nej", sade Demonen, "huru skulle hon kunnat bli återuppväckt, om ej den andre äfven bevarat benen? Och huru skulle hon, i trots af dessa bådas hängifvenhet, kunnat bli återuppväckt, om icke den tredje varit?"

Hvarpå konungen gentog: "Enär det är en sons plikt att tillvarataga sina föräldrars ben, så var också den mannen, som tillvaratog Madhumalatis ben, endast som en son i förhållande till henne. På samma sätt som en fader ger lif åt sitt barn, så var han, som återkallade Madhumalati till lif, som en fader i förhållande till henne. Men han, som samlade hennes aska och förde den med sig till ett gömsle i skogen, där han byggde en hydda och lefde ensam med minnet af henne, han var i sanning hennes älskare och rättmätige make."

* * * * *

… Demonen framställde många andra svårlösta frågor, angående män, som genom trolldom förvandlats till kvinnor och om lik, som besjälats af onda andar. Men konungen afgaf riktiga svar på dem alla, med undantag af en fråga, som sannerligen icke medgaf något svar. —

"O Vikramaditaya, då Mahabal var Rajah öfver Dharmpur bekämpades han af en annan monark, som i en stor siaktning förintade hans här och slutligen dödade honom själf. Men den fallne konungens hustru och dotter flydde till skogen och drefvo där omkring. På den tiden jagade Rajahn Chandrasen och hans son i samma skog, och de upptäckte på marken aftrycken af kvinnliga fötter. Då sade Chandrasen: 'De människor, som vandrat här, måste hafva små och vackra fötter, sådana som kvinnors pläga vara det. Likväl undrar jag storligen, om det värkligen kan finnas kvinnor på ett så öfvergifvet ställe. Låt oss följa spåren åt, och om kvinnorna äro sköna, så tar jag den till hustru, hvars fötter lämnat de mindre spåren, och du får äkta den andra'."

Och de hunno upp kvinnorna och blefvo lifligt intagna af deras skönhet. Rajahn Chandrasen äktade den döde Mahabels dotter, medan Chandrasens son tog Mahabels enka till hustru. Sålunda gifte sig fadern med dottern till modern, och sonen med dotterns mor…

Och Demonen frågade: "O Vikramaditaya, på hvilket sätt voro Chandrasens och han sons barn besläktade genom dessa giftermål?" Men konungen teg. Och Demonen var så belåten öfver hans tystnad, att han helt oväntadt slöt vänskap med konungen, såsom det står skrifvet i Vetala Pantchavinsati.