Front matter (continued 3)

Stopp där! befallde länsman. Stopp! Stopp!

Men sväran fortfor:

Så jag gjorde't men de vill'et. Så hade int' ja vari, så vore han död nu, lille stackarn. Som senast i morse att Danjel täljde en käpphäst åt Lill-Lars. För han är den ende, som vill mina ungar väl. Eljest ska Basse gå framom, som är son till en slinka, men si hon är inte torpardotter utan hennes oäkting ska ha maten först och sen blir det åt mina.

Vänta nu lite, bad länsman.

Men sväran fortsatte:

Så det hade väl vari bättre jag skuri halsen av mina stackare och satt honom på en tron med scharlakan. Men jag ska taga straffet med fröjd och lovsjungan, men är det rättvist så ska gamlan upp först, som tubbat mig. Och si en röst skall ropa, att de högmodiga falla till fota, för den skammen att de höllo en horunge för bättre än mina —

Anders! ropade länsman. Anders! Hav bort henne!

Men Anders var icke tillstädes. Då steg länsman upp, tog kvinnan mellan sina händer och skakade henne, så att huvudet slank fram och tillbaka.

Tiger du nu, kona?

Jo, det är jag vand vid, svarade sväran och tystnade.

Länsman återtog sin plats, belyst av ljusringen. Han såg varken på den ene eller den andre utan skar sin penna, filade och skrapade. Slutligen sade han:

Det är tråkigt, det här. Både för Larsson och hans mor. Inte vill jag väl tro, att de med uppsåt drivit henne att misshandla gossen. Men saken är dunkel. Kommer den till tinget, blir den svår att utreda. Larsson har erkänt, att han burit agg till gossen. Till yttermera visso har Larsson visat hätskhet mot gossens far, greve Arnfelt. Det är besvärligt, det. Vidare har Larssons hustru erkänt — och erkänd sak är så god som vittnad — att hon misshandlat gossen i avsikt —

Mor i Sutre avbröt:

Slog du honom med ugnsrakan?

Sväran nickade och blinkade.

Mor i Sutre sade:

Låg den på vind, den? Eller tog du den med dig för att skuffa pojken ut genom vindsgluggen?

Si, si, si, tjattrade sväran. Nu vill hon ha mig till ljug! Nu tror hon inte, vad jag säg' fast det går på live för mig.

Gumman sade:

Nå, jag skall väl fråga pojken själv i morgon. Nu sover han.

Och hon gick med gossen i famn mot dörren.

Stopp där! ropade länsman. Vart går hon?

Jag går och lägger ungen. Det tör jag få lov till, ocke jag sen blir hängd eller halshuggen.

I dörren vände hon sig om.

Du, Lars! Ska du ha ett råd, så skriver du bums med samma, vad det är han vill att du ska skriva. Det kostar dig tre tusen riksdaler. Men så får du väl fred tills härnäst länsman och greven kommer. Mer kan en inte begära.

Käring! röt länsman, frustande så att lågorna fladdrade. Vakta din tunga!

Tänker så med, svarade mor i Sutre. Inte lär han få flera ord av käringen. Och inte av Boel Svensdotter heller.

Och så gick hon. Och länsman, som gjort min av att vilja hålla henne tillbaka, lugnade sig hastigt och blev sittande. Och Träsken trippade på tå av och an mellan kammardörren, där greven hördes gnola en visa, till svarta förstugan, där gumman steg för steg trevade sig fram med det sovande barnet i famn.

Sväran blinkade, blinkade, mumlade, mumlade en ordström som aldrig fick ljud, knäppte sina händer så att knogarna vitnade och knakade.

Gästgivarn hade upptäckt en kvist i golvplankan, blankpolerad och brun, stor som en knuten karlnäve och till formen icke olik. Den såg han på.

Slutligen sade länsman:

Om vi skulle talas enskilt vid, Lars Larsson? Tag kvinnfolket med med sig, Träsken, och stäng dörren.

Träsken flög fram till sväran, bugade, trugade och drog.

Men hon ville icke.

Iss, iss, iss, en ska väl veta straffet först. Hur det går, si? Hur det går, si?

Hur det går med dig? sade länsman. Du får tungan utskuren och lagd i saltlake.

Iss, iss, iss, int' bryr jag mig om mitt straff! Va ska hon ha, den gamla, va ska hon ha?

Svarade länsman:

Har hon fått dig till svära, så har hon fått gudi nog.

Och Träsken bugade, trugade och drog.

Kvinnfolk, sade länsman och sköt hornbrillorna upp i pannan. Kvinnfolk är farliga till att ljuga. Nog hör en karlar som ljuger. Också. För allan del! Men kvinnfolk ljuger, så det går runt i skallen på en. Och alltid kan de tratta lagman och nämnden fulla. Det är inte fråga om annat. Det vill inte mycket till.

Vad står han eljest och grunnar på, gästgivare?

Svaret dröjde, kom slutligen lågmält:

Jag grunnar väl på, att en skulle aldrig försöka —

Vad då? undrade länsman, sköt åter ned brillorna för att bättre kunna avläsa uttrycket i gästgivarns ansikte.

Men där fanns just inte något uttryck att avläsa.

Han sade endast:

En skulle aldrig försöka att vara för mer än sitt samvete.

Ja, si det är sant, medgav länsman, ljusnade och blev slät i synen. Det är mycket sant, som Larsson säger, mycket sant.

Han reste sig långsamt, gnuggade händerna, andades på dem.

Ja, hur skulle vi ha det nu, gästgivare? Skulle vi skriva? Det lilla som behövs —

Gästgivarn steg fram till bordet.

Det är väl det minsta länsman kan begära. För allt besvär han haft med mina angelägenheter.

Mor i Sutre steg in i kammaren innanför köket. Mitt på golvet stod en skål med rovolja och i oljan simmade en liten blå låga, inte större än en lysmask. Den gav inte mer ljus än att gumman måtte gå bort till sängen och räkna barnen med handen. Där var Brita, det kändes på de tjocka benen, där var Boel med långa flätan, den skuldran hörde väl Lill-Lars till. Och vedklabben i famnen var väl käpphästen. Pojken låg på tvären med Boels rygg till huvudkudde. Gumman gick ut i köket, tände lyktan i taket, drog ut fållbänken och började bädda.

Det blir bäst du ligger när mig i natt, sade hon till Basilius. Pojken låg på bordet med benen från knäna hängande slakt ned över kanten. När han nu hörde att han skulle ligga när mormor, började han fäkta med armarna och sprattla med benen.

Jag tror du rör på skankerna i alla fall, sade gumman.

Ja, se jag blev så glad, förklarade pojken. Att jag ska ligga när mormor.

Då var det väl lögn alldeles, att hon slog dig? undrade gumman. Och pojken svarade:

Hon bara skrämdes. Så bena kom bort för mig.

Nu har du hittat dem igen, sade gumman, fast nog är du en usli krake.

Hon klädde av honom och kände på kroppen. Den var kall och riste, stötvis. Hon trädde på honom nattröjan och satte honom i bädden. Han föll tillbaka på ryggen med armarna utbredda som en skjuten fågel. Gumman skakade på huvudet.

I morrn är du bra igen, sade hon. Sov nu.

Hon vände honom mot väggen och stoppade om honom ända upp över näsan. Så satte hon sig på bänkkanten.

Hur ska en förklara det här? tänkte hon. Någon har väl skulden, fast jag inte vet vem. Inte hade pojken kunnat bli så skrämd, om han inte varit skrämd och ängslig på förhand.

Valborg kom springande från storstugan, begärde nyckeln till källaren. Hon sade:

Det tycks, att de ha blivit sams nu, gästgivarn och länsman.

Det angår mig inte, muttrade gumman, löste källarnyckeln från knippan. Hälsa gästgivarn att konjaken står till vänster om dörren. Ifall det är den han ska ha.

Valborg gick. Strax efter kom Daniel.

Mor, mor, flämtade han. Nu vet jag var han är!

Ocken? mumlade gumman.

Gumsen, vet jag. De har gjort upp eld ute på gärdet, och han är både flådd och fläkt.

Då var det den de skulle ha salt till, förklarade gumman för sig själv. Men Daniel stirrade på henne, häpen över lugnet, då älsklingsgumsen var både flådd och fläkt. Av strykare.

Var är Anders och Lars? Så ska vi fånga några stycken. Jag har stängt in hundarna i vedbon, så att de inte ska varsko tjuvföljet —

Å, låt dem löpa, du! sade gumman. Och det föreföll Daniel, som om hon hade skrattat åt honom. Fast han intet skratt hörde. Han buttrade till.

Jag tror I är velig, mor. Sen de gjort en sån orätt!

Men gumman sade:

Har de gjort orätt, så ska du säga det åt länsman. Han håller reda på rätt och orätt.

Den! sade Daniel, nickade och försvann.

Och gumman tänkte:

Inte hade han tagit det så illa, om han inte varit skrämd på förhand. Hennes gnat och skällsord, dem kände han väl. Dem har han väl aldrig annat än skrattat åt. Som de andra ungarna. Nej, det hjälps inte, det. Det är nog Lars, som har felet. Han har skrämt pojken, om det så skett med vett och vilje eller ej —

Hon spratt till. Någonting strök henne över ryggen, for kors och tvärs som en sökande råtta.

Är du vaken? frågade hon, vände sig mödosamt om och fann Basilius storögd och klarvaken. Han låg och lekte med sina händer i luften. Och strök gumman över ryggen.

Nej då, sade han, inte var det gästgivarn, som skrämde mig.

Gumman tog hans händer och stoppade ned dem under täcket.

Hur kan du veta, vad jag sitter och grunnar på? frågade hon.

Men han sade:

Nej, inte var det gästgivarn. Hade han skrämt mig, så hade jag inte blitt rädd. Som han slår i dörrar och domderar.

Vem var det då? frågade gumman.

Han log och svarade:

Det var mormor, vet jag.

Var det, när jag hytte åt dig i hagen i morse?

Han skakade på huvudet, gäspade och slöt ögonen.

Äh, låt mig sova.

Ja visst håken ska du sova, sade gumman, vände honom åter mot väggen.

Jaså, det var underligt, tänkte mor i Sutre. Jaså, det var jag. Till sist. Det hade jag aldrig grunnat ut själv. Jaså, det var jag, som skrämde pojken. När gjorde jag det, tro? Ja, en kan inte gå med silkesvantar jämt. Men det hade jag aldrig grunnat ut själv. Det blir något att berätta för Stava. Ifall han inte kvicknar till igen. Att det var jag, som skrämde de uslige lille stackarn. Eftersom han säger det själv. Eljest tyckte jag det såg ut på Lars, som om han inte haft rent samvete. När länsman satte åt honom. Han blev så slak med ens. Jaså, det var jag. Det var underligt.

Hon betraktade sina händer, som trötta knäppts i knät. Tummarna skälvde och ryckte till med jämna mellantider. Huvudet sjönk, mycket långsamt, nästan omärkligt. Det mörknade för ögonen, men de ryckande tummarna såg hon alltjämt —

Jag tror I sitter och sover.

Gästgivarn stod framför henne, stödd mot spisens järnstolpe. Ansiktet var blossande rött, överläppen uppdragen mot näsan.

Hur är det med pojken?

Gumman nickade:

Han sover.

Han gör väl det, sade gästgivarn. Och efter en stund:

Nu ska I tro, att de dansar i storstugan.

Det är väl greven, det?

Länsman också, så tung han är. Han dansar med mamsellen och greven svänger med Valborg. Träsken spelar, han.

Och efter en stund:

Daniel är ute efter strykarna. Håller de sig kvar på gärdet, så ska vi väl klämma gumsen ur dem.

Ska I slå dem?

Visst fan ska de ha stryk. De ha vräkt ned hela gärdsgårn, de djävlarna.

Han stampade till, svängde hotfullt med armarna.

Så vände han sig om och började raka ihop askan på härden.

Sade:

Jag ska vara liksom förlikt med greven nu.

Jaså.

Ja, sade han och gick med tunga steg mot dörren. En ska inte förhäva sig. Här har jag gått och ilsknat i runda tio år. Så jag har haft ont av det själv. Och andra med.

Han lade handen på dörrklinkan.

Ja, jag tyckte jag skulle höra efter, hur det var med pojken.

Gumman nickade:

Han sover.

Han gör väl det, sade gästgivarn, öppnade dörren. Mor i Sutre hörde Träskens fiol. Några ögonblick; så stängdes dörren.

Nu hade han druckit, tänkte gumman. En kunde mest önska att han gjorde det lite oftare. För det är tungsamt att se sju sorger i synen på honom för jämnan. Men det är salig gästgivarns sinnelag. Att jämt gå och grunna på rätt och orätt. Och jämt inbilla sig att folk peka finger bak ryggen på en. Si, det var salig gästgivarns sinnelag. Så det är farsarv. För morsarv är det inte, gudilov!

Hon slog sig på låren en gång och två gånger och tre.

Ressla det den som kan, sa repslagarn, hängde sig i härvan.

Och hon sprang upp och begynte rumstera om i köket, gjorde upp eld, hängde vattenkitteln på kroken över härden. När nu elden flammade upp och lyste upp rummets vinklar och vrår, blev hon lättare till sinnes, smågrinade och småsjöng, allt under det hon skötte sina sysslor.

Om nu följet ville fara sin väg, tänkte hon, syftande på greven och länsman, och om Valborg ville komma med disken, så vore denna dagen nådeligt över. Jag steg visst upp med galen fot för all den förargelse jag haft. Alltfrån det jag hängde upp mig på gärsgårn till spektakel för ungarna. Hade jag inte lurat dem ned i albuskarna, så hade jag väl suttit på pinne ännu.

Mormor, sade Basilius.

Gumman hoppa högt i vädret. Hon lyfte lyktan över huvudet och mötte pojkens gloende ögon.

Är du nu vaken igen, ditt troll?

Men Basilius gäspade stort och sade:

Mormor, varför ville I inte stiga av gärsgårn när som vi såg på?

Då blev gumman kuslig till mods, ty det är känt, att folk i själatåget hör tankar likaväl eller bättre än tal. Och där låg nu pojken och hörde hennes tankar till och med i sömnen. Hon ställde lyktan på golvet och stack handen in under pojkens tröja. Huden var fuktig och kall som en isbit. När hon lade fingrarna i hålorna mellan revbenen, kände hon hjärtat hoppa omkring som en vildfågel i bur.

Är du skrämd nu med? undrade gumman.

Men Basilius upprepade sin fråga:

Varför ville I inte stiga av gärsgårn, när som vi såg på?

Jo, det ska jag säga. Gammalt folk ska inte göra sig till spektakel för småskrap. För det är det sämsta en kan göra.

Är det? gäspade Basilius. Och han plirade småslugt med ögonen och sade:

I grunnar allt på, när det var, som I skrämde mig?

Äss, äss, fräste mor i Sutre. Är det något att grunna på! Det var väl när jag hytte åt dig i hagen?

Inte nå't, inte nå't, triumferade pojken. Det giss I galet.

Och plirande ännu illmarigare med ögonen:

Men om I inte grunnar på det, så är det väl ingenting att tala om.

Grunna hit och grunna dit! brummade mor i Sutre. När var det då, din grömming?

Det var när jag blev ensam på vägen. När kärran kom.

Nå, gudi lov, suckade gumman, då var det den svarta kärran som skrämde dig.

Men Basilius skakade på huvudet.

Inte brydde jag mig om kärran. Utan det var, när I lämnade mig ensam på vägen och stängde in de riktiga barnen.

Riktiga barnen! skrek gumman, slog samman händerna. Och så när hade hon slagit dem samman kring det lilla, illmariga ansiktet i bädden. Ska du ligga och prata skit, din grömming? Är du inte riktig, du som andra ungar?

Pojken log, förnämnt och överlägset. Svarade:

Skulle de kalla mig Basilius, om jag vore riktig? Då finge jag väl heta Lars eller något annat riktigt? Då finge jag väl vara hos mor vid Frönsan —

Vad blev du rädd för? avbröt mor i Sutre.

Pojken svarade, långsamt och släpigt och sömnigt.

Å, inte blev jag rädd heller. Utan jag bara grunna på att gästgivarn gått till ögårn. Och där hade han korna. Och Träsken var i stallet. Och där hade han Bina och kärran och lådan. Och Daniel hade Valborg. Och Anders hade hästarna. Och mormor hade de riktiga barnen. Och hyndan hade alla valparna. Men inte var det någon, som hade mig. Utan jag grunnade på att jag var som en främmandes kattunge, som kommer strykande. Den är det ingen, som har. Utan Anders binder en sten vid bakbena och kastar'n i den lortiga dammen bak laggårn. För det har jag sett.

Skulle han göra det med dig då, din elaking? frågade mor i Sutre. Basilius slöt ögonen och smålog.

Ånej, inte. Men när hon tog mig i armen för att knuffa mig ut genom gluggen, så blev jag så svag i bena. För jag tänkte på katten.

Vem håken ba dig tänka på katten? morrade gumman. Sov nu, så kan du dansa för Träsken i morron bitti.

Jag hör nog han spelar, mumlade gossen, somnade.

Men när gumman lutade sig ned för att taga upp lyktan från golvet, spratt han till och satte sig upp i sängen.

Mormor, sade han, det skulle jag hälsa er, att I får inte gå ifrån mig.

Äss, äss, äss, fräste gumman. Jag sitter ju still änna som en kålrot i lerjord.

Om Anders kommer, får I inte gå, fortsatte pojken.

Nä, nä, nä, vad du pratar —

Men Basilius satte upp handen och räknade på fingrarna.

Och inte när gästgivarn kommer och inte när Valborg kommer —

Det är väl något han har drömt, tänkte gumman, lade honom på sidan och drog täcket upp över näsan. Han gjorde munnen fri.

När Daniel kommer, då. Då går mormor.

Vill du sova! grymtade mor i Sutre. Jag lovar dig, att jag sitter här det sista jag gör.

Men Basilius sade:

Det gör I inte. Det sista I gör, tar I vattenkitteln från spisen och tvättar Daniel över hela kroppen. För han har blivit lortig ute på gärdet.

Nå, det vore då som förr i världen, muttrade gumman och kunde inte låta bli att dra på munnen.

Om nu inte Valborg kommer snart, så somnar jag, tänkte mor i Sutre, där hon satt och vägde fram och tillbaka på bäddkanten.

Vattnet har längesen kokat upp men får väl hänga över glöden, så att det inte kallnar. Hon kommer väl snart. För länsman och greven ska fara och lilla mamsellen. Sen är det bara disken kvar. Efter dem.

Jag vånne jag låg.

Och drömde.

Nej, tvi, vad skulle en gammal rackelkäring drömma, som har haft förargelse hela dan? Jag drömde väl om ungar, och det vill säga mera förargelse. Efter mamsell Arfvidssons drömbok.

Så det får vara.

För det är lögn, att en blir utlärd på ungar. Många har jag haft under händer. Och inte var det konstigt. Men rätt vad det är, sticker de sig undan som en dykand i vassen. Och där står en och glor.

Och vet ingenting.

Som nu pojken. Vad blev han rädd för? Kan det vara, att han gissat sig till tankar förr med? Ja, gästgivarns tankar står att läsa som i bok. Men aldrig har jag tänkt något åt det hållet. Det kan väl hända att en brummar, när det går tokigt. Som med Stava. Jag har just helst velat vara glad av mig, och då kryster en lite under korset. Men det är det väl ingen som tar på allvar. Varken Vår Herre eller hin håle.

Nej, jag har aldrig haft mina tankar åt det hållet. Det straffe mig Gud, om jag haft.

Fast nog gjorde jag synd mot Stava.

Men det var salig gästgivarns fel också, som tjata och sa att vi inte kunde ha alla ungarna hemma. Lars ska gifta sig, sa han, så blir där en kvinna. Men det är inte lönt Anders gifter sig för körslornas skull. Eftersom vi har långa skjutshåll. Och inte är det lönt han kommer till främmandes heller, för då blir han söpen, om han slipper tuktan. Sa han. Gubben. Och sen kan Stava stanna hemma, för lika så väl som en piga kan vi ha henne. Och gifter hon sig så tar vi mågen hit. För jag orkar inte längre och det behövs en till jordbruket.

Och då sa jag att Daniel kunde vara lik så bra som mågen. Och närmre till det. Men han sa att Daniel var för liten. Han skulle inte gagna på femton år än, sade han. Gubben. För han var aldrig riktigt med på Daniel. Fast det var hans pojke så visst som min. Han tyckte, att jag var för släpphänt med pojken.

Men jag tyckte att Daniel kunde vara närmre till. Och inte tyckte jag att en skulle fästa en måg vid gården. Som skulle stå i vägen för Daniel. Utan jag tyckte det var bättre att Stava kom ut.

Och det tycker jag än. Fast det gick på tok.

Men inte vet jag, vad som flög i mig, att jag släppte henne till Frönsan. Det var väl det, att jag ville ha henne lite i närheten ändå. Och så var fan framme.

För det är så, att en går och ställer och ställer och ställer. Tills det blir granneligt bra till det bästa. Tycks. Och då vrider fan ett lite halvslag på jorden. Och ja men om en hittar längre i sin egen särk. Ens!

Så är det. För om jag tänker —

Inte blev det alls med Lars, som jag tänkte.

Nej, gruvligen inte!

Och inte blev det med Anders, som jag tänkte.

Och inte blev det med Stava, som jag tänkte.

Och nu blir det annorlunda med Stavas pojke också.

Så det tycks lite bevänt med att grunna och ställa. Helst för de andra. Utan det är väl bäst en lunkar på. För sig själv. Så får en väl vända sig om till sist och titta efter, ocken lunk de andra ha hållit.

Och tänker en ännu längre.

Och minns!

Hur en gick därnere i Bohus som en annan fiskartös, långbent och smal i midja. Och klev i båtarna bland karlarna och nojsades. Och så pojken förstås, som skulle komma hem vid första go'vär.

Vart tog det vägen? Inte vet jag. Inte vet jag hur det kom och inte vet jag vart det gick och inte vet jag varför. Men när jag vaknade en morgon, låg gubben i sängen. Och de skällde mig mor i Sutre.

Och här sitter en nu som en kålrot, tung i gumpen och knäckt i blasten.

Jag vånne jag låg.

Och sov.

Mor i Sutre somnade. Hon såg icke torrvedsblossen och stånglyktorna som från storstugan buros ut i mörkret, irrade omkring och uppslukades av de båda svarta gapen mellan stall och ladugård, storstugan och vagnslidret. Icke heller hörde hon rösterna, rusiga och barska och övermodiga.

Mor i Sutre sov. Hon satt på fållbänkens skarpa kant, och än vaggade hon fram, så att huvudet hängde över lyktan, än vaggade hon tillbaka med fara att krossa gossen bakom sig. Då ansiktet vändes upp sjönk hakan; hon andades tungt och snarkade ljudligt. Och över henne sköt skuggan ut och in från väggen, lik ett stort djurs svarta tunga, slickande taket.

Mor i Sutre sov tungt och drömde.

Att hon satt på gärdesgården, grensle, med det ena benet åt skogen till och det andra åt gården. Och nu skulle hon lyfta gårdsbenet över till skogsbenet. Men benet var tungt. Och skogsbacken på andra sidan var himlahög och brant. Så hon tyckte hon kunde unna sig en stund att pusta, helst vädret var gott och ljumt med klar sikt ut över havet, där Sutretaket sköt ut som ett svart skär, omgiven av ilskna, vita bränningar och klargrönt vatten. Och kring skäret stucko vaggande ruskprickar upp i en tät ring.

Vad kan det här vara för ställe? undrade mor i Sutre. Kan det vara här jag skulle vänta på go'vär?

Inte! Jag är ju en gammal käring. Inte har jag något att vänta på. Låt mig se vad gammal jag är.

Och hon såg sig i en spegel och såg att hon var skallig och att sista hårkransen rasade i stora tosar ned över skuldrorna.

Det betyder dödsfall, tänkte hon. Hon såg ned åt Sutre och såg att ekarna stodo lummiga kring gården och storekens topp var icke längre ett kalt och kvistigt ris, utan lövrik.

Det var rart, tänkte mor i Sutre, att det kommit löv på skrället. Jag har aldrig kunnat lida att ha det riset över mig. Den obarmhärtighetskvasten! Den tyckte jag skämde. Jag har liksom alltid önskat, att det skulle bli löv på den. Nu är det rart, när en får som en vill. Det känns så ljummet i luften, när det inte jämt går tvärs emot. Nu sitter jag riktigt bra här och glor och det är grönt och ljummet och lummigt kring.

Då började Raslinge klockor ringa.

Mor i Sutre låtsades till en början om ingenting. Det var körkdags, förstod hon, men tyckte benen kändes tunga. Så brått var det väl ändå inte. En stund till.

Men Raslinge klockor ringde.

Och hon tänkte, motvilligt.

Det är sant, det, jag ska kyrktagas efter Daniel. Det blir grymt vad de ska buskatitta på mig utmed bänkarna. På gamlan! Gudi lov att gästgivarn är salig. Han hade väl kreperat av skam och förargelse. Lite till sitter jag —

Men Raslinge klockor ringde, och hon kunde se dem dansa och hoppa oroligt i torngluggen som vilda fåglar i en bur.

Det kändes otryggt, ty klockorna rullade som vågor och gärdesgården gungade som en båt. Likväl ville hon hålla sig kvar en stund, oviss om icke ont bleve värre —

Men Raslinge klockor ringde:

Mormora, mormora, mormora.

Då klack det till i henne. Där har jag ungarna, tänkte hon. Hur ska jag nu komma loss utan att blir till spektakel? Inte ska jag visa dem att jag fastnat som en örn på störn, därför att Daniel gått i skogen med jäntan.

Men Raslinge klockor ringde:

Mormora, mormora, mormora.

Och hon såg dem i ekarna, små som furufnattar men fullvuxna människor ändå. Där var Lars med sina släpande ögonlock, där sju sorger hängde i vart ögonhår. Där var Anders som sneglade sidledes uppåt som när en hund ser på en lyftad käpp. Där var Stava med det smala, bleka gossansiktet, som smålog när hon skulle få stryk.

Nu gäller det, tänkte hon, att inte göra sig till spektakel.

Men klockorna ringde.

Och hon sade:

Jag sitter bara och väntar på go'vär, att Daniel kommer från sjön.

Men klockorna ringde.

Och hon ropade:

Inte var det därför jag behöll honom, att han skulle gå i skogen med jäntan.

Men som hon det hade sagt, blygdes hon. Och hennes ben voro nakna ända upp till höfterna.

Vackra, saftiga, mjälla ben, sade greven.

Och hon hade det grinansiktet så nära sitt, som hon aldrig haft ett karlansikte förr. Inte ens den saliges. Inte Daniels.

Unga ben, sade han och stack pekfingret i köttet. Fägnar mig. Fägnar mig.

Och han grinade ännu värre och sade:

Låt oss nu resonera raisonablement!

Och han sade:

Jag lämnade Daniel i pant för Stava. Nu skall jag be att få hämta honom. Saken är avgjord.

Då slog hon ikring sig och kände att hon var ung och stark. Hon var så hög, att hon hade fri blick över Sutredalen ända från klinten till Hoby vägskäl. Ekarna stodo tätt intill henne och krafsade henne på ryggen och skavde av färgen. Storekens topp bläddrade med sina blad framför ögonen. Men hon blåste bort dem, så att ruskan blev kal.

Och hon såg bröllopsföljet komma ur skogen och stryka tätt förbi det ställe, där mor i Sutre satt som en fången örn på stör.

Men själv stod hon i vindsgluggen och såg granneligt allt. Träsken gick i spetsen, filande fiolen. Så kom hela raden med ungar från Stor-Lars ned till Lill-Lars, alla klädda i vackra, svarta kläder och med sorgflor kring de höga hattarna. Så kom bruden. Det var Valborg. Så kom brudgummen.

Riktigt kunde hon icke känna igen honom. Än liknade han en, än liknade han en annan.

Men det var Daniel.

Hon kände igen honom på den blå halsduken, som hon gav honom i julas, då far varit i Göteborg med fisk.

Och hon visste, att det var han, därför att en lärka sjöng över hans huvud. Det är så gott som segerhuva, när lärkan singlar och drillar över barnet, som bärs till dopet. Det var bara en lärka i hela det vida, vita, tysta solskenet. Den singlade och drillade över Daniels huvud, då hon bar honom till kyrkan.

Och hon kände honom allra bäst på blicken, som mörknade och djupnade, då han kysste henne.

Nu blygdes hon, ty de granna bröllopskläderna hängde liksom snedvridna kring kroppen på henne. Men hängde där gjorde de, och han gick bredvid henne och sökte hennes hand.

Och de gingo hand i hand över hällarna, som gassade av högsommarvärme. Före dem flög en fågel, som var en vit mås med svarta vingar. Han skrek och jämrade som ett slaget barn.

Och de gingo in i en mörk skreva. Där hördes bara vågorna. Vågorna fräste som eldslågor.

Och hon sade:

Nej, vet du vad du gör, din vettvilling?

Men hans tänder nafsade efter hennes öra.

Och han viskade:

Vad snackar du, jänta? Det är väl ingen som begär av en jungman? I go'vär på landbacken.

Och hon visste ingenting att säga emot.

Men när mor i Sutre vaknade, svann drömmen så brådstörtat att hon ingenting mindes därav. Hon mindes endast, att hon drömt någonting varmt och kände ännu värmen. Hon blev liggande en stund i obekväm ställning med nacken pressad mot väggen. Det första hon hörde, var gossens jämmer. Hon vältrade sig tungt åt sidan för att få ögonen på honom.

Basilius sov. Han låg och fäktade med armarna och jämrade sig i sömnen. Antingen hade hon råkat att klämma honom, eller drömde han. Det var ingenting att göra åt den saken.

Men nu vaknade hennes öron för ett vida kraftigare ljud, ett upprepat dunkande med metallisk klang. Drömmens sommarvärme hade stegrats till hetta, ugnshetta, och över det rödbelysta taket dansade väldiga skuggor.

Vad håken nu då, undrade gumman, kavade med armar och ben. Men när hon äntligen kommit upp på bänkkanten, blev hon still av lutter förvåning.

Elden på härden stod högt upp i rökfånget, dundrade och brakade värre än skorstenseld. Vattenkitteln var lyftad från kroken. Framför lågorna vaggade en bredskuldrad, svart gestalt. Det var Anders. Han smidde om ugnsrakan. Tennen hade han lossat, höll spetsen i elden, drog ut den glödande och hamrade på med ojämna, ursinniga slag.

Gumman skrek till, och han vände sig om. Ansiktet var svart, kunde hon se, men mera såg hon icke, eftersom han vände sig bort från elden. Mor i Sutre kom upp på benen. Hon lyfte lyktan och lyste sonen i ansiktet. Såg genast att han var drucken.

Vad tar du dig till? frågade hon barskt. Dock icke alltför barskt, väl vetande att hårda ord kunde gå igen, om ruset var stadgat.

Sir I inte? sluddrade han. Jag smir mig ett björnspjut.

Nu varsnade hon, vad som skett med ugnsrakan.

Har hin fluge i dig, att du ska förgöra ugnsrakan, din vettvilling! Vad ska du göra med järnet?

Det hade han glömt, försjönk i dystert grubbel. Men plötsligt lyste han upp i ett stort, rött leende, lyfte järnet och lät det svänga i handen.

Jag ska fan i mig slå ihjäl honom. Det ska jag. Jag ska slå ihjäl'en.

Vem? frågade gumman.

Då svek minnet på nytt och lämnade honom i stor förlägenhet. Men hjälpen kom utifrån. Gästgivarn tumlade in genom dörren, stor i åthävorna och glad under ögona.

Anders! ropade han. Var är du, Anners? Bror Anners lille? Var är du?

Blicken häftade sig vid gumman och blev för några ögonblick tankfull och beslöjad. Men glädjen bröt åter fram, gnistrade i ögonen, fnyste genom näsan grinade i käften. Gästgivarn knöt sina nävar, krökte arm, så att rockärmarna svällde stinna av muskler.

Här ska I se era pojkar, mor! Här ska I se Sutrepojkar!

Dem ser jag väl för jämnan! röt gumman. Vad håken tänker I ta er till?

Men gästgivarn dansade av och an, förevisande sin kropp och sin styrka.

Anners! ropade han, upptäckte brodern och slog armen kring hans hals. Anners lille, har du något tillhygge? Nu sticker de under klinten. Länsman har dem på kornet och Träsken står uppe vid vägen med bössan. Nu släpper vi hundarna. Nu klämmer vi dem mot berget, tills de kastar upp gumsen. Djädran annåda, mor, I ska få betalt för gumsen till sista rundstycket.

Gumman vände honom ryggen och gjorde en rörelse, som antydde, hur föga hon skattade gumsen och betalningen och alltsammans.

Det hade han inte väntat. Det var otacksamt, och det bedrövade honom. Han sade:

Det vet I, mor, att jag är rättvis. Ocke fan det är stort eller smått, så ska det vara rättvist. För det vet I, att jag var rättvis från det jag var liten. För det vet I, att jag brydde mig varken om smek eller smörj, bara det var rättvist. Och de ska gärna få bränna garn över huve på mig, bara det är rättvist. Men tar de en fluglort och det inte är rättvist, så ska jag klämma dem. Tycker I inte det? Mor?

Jag tycker du är en stolle som ränner från gården mitt i natten med allt karlfolk. Ocken säger dig, att det inte kommer någon och tänder på huset medan du är borta? Inte har jag krafter att slåss med strykare?

Men gästgivarn skakade bekymrad på huvudet.

Så där säger I bara, för att I inte är rättvis. För I har aldrig varit rättvis i något. Utan det I har tyckt, det skulle prompt vara så. Ocke det var rättvist eller ej. Vad fan angår det mig, om de bränner rucklet? Är det rättvist, så må det ske. Men det begriper I inte, för rättvisa begriper I inte.

Det tycks vara sanningsnatta i natt, sade mor i Sutre. En får höra både ett och annat som är ovant.

Härpå svarade gästgivarn ingenting, och då gumman vände sig om för att utforska tystnaden, återfann hon det gamla Larsansiktet med sju sorger hängande i ögonhåren.

Mor i Sutre sade:

Och det kan väl inte skada, att jag får höra sanningen av er till sist. Gå nu ut mer er, pojkar, så jag får vara i fred. Men slå er inte till olycka.

De gingo, gästgivarn först, säker på foten. Anders följde, stakande sig fram med spettet.

Mor i Sutre krafsade aska över elden. När lågorna blivit måttliga, hängde hon åter upp vattenkitteln.

Hon stoppade om Basilius, som alltjämt sov oroligt och slingrade sig upp ur täcket.

Då rann det henne i sinnet, vad den yrvakne pojken sagt. Att Anders skulle komma och att gästgivarn skulle komma. Besynnerligt var det inte, eftersom de titt och tätt hade väg åt köket. Men besynnerligt ändå, att pojken skulle sanndrömma, om det så endast var om självklara ting.

Hon gick ut på trappan. Storstugans fönster voro mörka. Alltså hade väl flickorna dragit sig tillbaka till sovkammaren.

Borta vid klinten drevo hundarna. Hon urskilde hyndans dova, ihållande vrål, och unghundarnas korta, skarpa gläfs.

Vad de finner på! Karlarna! muttrade gumman. Rättvisa! Vad ska den vara bra för, när gumsen allaredan är både flådd och uppäten.

Tro om de inte lämnat någon kvar att vakta gården?

Daniel kunde väl ha stannat.

Hon lyssnade, hörde ingenting annat än det visslande suset i storekens topp. Och en olåst dörr, som dängde. Det kunde vara dörren till storstugan, som de lämnat olåst. Med silver på bordet! Och tjuvfölje kring knutarna!

Mor i Sutre började masa sig nedför kökstrappan, ett steg i taget för att inte komma till olycka i kolmörkret.

Då hörde hon steg: någon gick över gården.

Hon lyddes. Det var inte Valborgs steg. Det var ingen annans steg. Det var Daniels steg. I de förbaskat fina storstövlarna, hans. Som inte ville gå i träskor!

Daniel! ropade hon. Och då hon icke fick svar, satte hon händerna kring mun och tjöt:

Da! ni! el!

Så ska du då inte säg, att du inte hörde, muttrade hon för sig själv. Men i detsamma strök han tätt förbi henne, sprang uppför trappan och in i köket. Gumman efter. Hon fann pojken sittande på härdkanten, såg honom icke tydligt men förstod av ställningen att han var trött.

Vill du ha en skvätta mjölk?

Han nickade.

När hon nu kom med muggen från eldsidan, såg hon att han var blodig i ansiktet och lerig över hela kroppen.

I jistineje! kved hon till. Sån du ser ut!

Han skrattade.

En kan väl inte se bättre ut, när en legat och släpat på gärdet. De fick en snara om foten på mig, och nog åkte jag fem famnar på studsen, innan jag kom loss.

Han tömde muggen i ett drag.

De tog mig för Frönsaforsarn.

Si! Si! Si! triumferade gumman. Det fick du för stövlarna, din högfärdstoke.

Fick jag något, så gav jag något igen, sade Daniel. Inte tör de glömma mors gumse i första taget.

Gumman doppade handen i vattenkitteln.

Nu är det just lagom, så du kan tvätta av dig lorten.

Hon högg tag i rockärmen, men släppte, slängde med fingrarna i luften, spottade och fnös.

Nej, tvi, tvi, tvi. Du är värre än en dynggrep! Är det mänskligt att gå och förgöra både sig och kläderna för gumsens skull.

Daniel drog av sig rocken.

Det begriper I inte, sade han. Inte är det för gumsen. Men en får väl lov att hålla sig till rättvisan.

Jag tyckte, jag hörde't i jonse, muttrade gumman, tog fram tvättbaljan, hakade av kitteln. Och ännu med kitteln i nävarna sade hon:

Så. Att en ska hålla sig till rättvisan, ocke det bär eller brister?

Det är klart, svarade Daniel.

Jaså, sade mor i Sutre. Och då hon hörde en dörrklinka sakta gnissla:

Vad ska du i kammarn? Du väcker ungarna.

Daniel släppte låset.

Det var bara något jag skulle ha sagt åt Valborg.

Inte är hon dennasse, pustade gumman.

Köket fylldes från golv till tak av den vita ångan. Mor i Sutre såg icke längre sonen, och hans röst tycktes komma långt bort ifrån.

Sa mor inte, att Valborg var här? När I ropa på mig? När jag stod för att gå in i storstugan? Sa I inte då, att hon var här?

Nä, nä, män, gjorde jag ej, muttrade gumman. Det har du drömt.

Hon hörde honom gå över golvet, hastigt. Hon kände fläkten, då han strök förbi, tätt bakom henne.

Vart ska du gå?

Till storstugan.

Nej, nu stannar du hos mig, avgjorde gumman. Jag gitter inte vara ensam med allt det tjuvföljet strykande kring knutarna. Hör du?

Han svarade icke, men hon hörde att han trevade efter låset. Det har en för att en är beskedlig, tänkte hon. Han vålar mig inte mer än en katt. Det är som jag inte funnes.

Och sinnet rann på henne. Hon skrek:

Hör du, vad jag säger, din storsnute? Du går inte dit?

Men han öppnade dörren.

Då sade hon:

För du har inge där att skaffa. Valborg är uppe på loftet.

Och hon tänkte:

Vad i herrans namn säger jag? Står jag och ljuger?

Daniel stängde dörren.

Vad gör hon på loftet?

Han tror att jag ljuger! tänkte mor i Sutre.

Hon fräste:

Jistine, kan jag vet det? Sväran är också där. Så du ska inte gå dit.

Hon fortsatte i en ramsa:

Nu kan du väl vara lugn då. En stund. Eftersom det bara är jäntan du tänker på. Jämt och samt. Aldrig gör du annat än springer efter jäntan. Det duger du till. Ingenting annat.

Hon fortsatte att brumma. Men plötsligt snurrade hon runt i dimman.

Vart ska du gå? Tror du jag ljuger, pojk! Att du inte skäms! Gå inte upp på loftet! Vänt, ska du få höra. Hur det var. Gå inte upp på loftet, säger jag. För jag har lovt Valborg att hon ska få vara i fred.

I fred? upprepade Daniel.

Gumman kippade efter andan.

Så jag ljuger! tänkte hon. Så jag ljuger!

Och hon sade:

Jo, vänt, ska du få höra. Hon kom infarandes i jonse, så jag trodde hon skulle tappa andan. Hon var vit som ett lakan. Ingenting ville hon säga, men det förstod jag att någon varit närgången. Det var väl greven. Men hon ville inte att något skulle bli sagt åt dig.

Du, Daniel, fortfor hon, nu ska du höra, Daniel. Först och främst får vi se till, att vi blir av med den friskalarn, greven. Han har redan varit här en dag för länge.

Ska jag kasta ut honom? frågade Daniel och ansiktet lyste upp. Hon måtte le, men ströp leendet i en snörpning.

Äss, fräste hon. Och sade:

Nej, du, Daniel, det kunde bli klagomål. Utan vad du ska göra, Daniel, är att röja undan gärsgårdsstörar och vad det är de lagt över vägen sör ut. Det ska du göra, Daniel. Nu medsamma. Så ska jag nog laga att han kommer i väg. För det gissar jag, att han åker hellre utan länsman än med —

Det måste hon förklara, fast det inte angick honom och inte henne heller. Slutligen hade hon ingenting mer att säga.

Gå nu du, Daniel.

Men han började treva på sig.

Var har jag kniven? Jag ska väl inte gå knivalös utifall jag stöter på strykarna.

De sökte båda, och mor i Sutre fann kniven, som hon omsorgsfullt stack in i slidan. Och när det var gjort, upptäckte hon att han hade blodfläckar och lerstänk i ansiktet. Hon lossade sin bröstduk av silke, doppade den i vattnet och tvättade hans ansikte omsorgsfullt.

Slutligen hade hon ingenting mer att beställa med Daniel. Hon daskade honom med två fingrar på kinden.

Du är ändå snäll, du, Daniel, som gör som mor vill.

Hon följde honom ut på kökstrappan.

Pojken slöks av mörkret. Stegen föllo jämnt och stadigt i gruset, så klingade klackjärnen mot den frusna vägen, så hördes ingenting mer.

Ångan svepte ut genom dörren, luften i köket blev åter klar, upplyst av elden på härden och ljuset i lyktan.

Här är ändå varmt och gott, tänkte gumman, smårös efter nattkylan därute. Hade jag bara skickat av med greven, så skulle jag lägga mig bums och somna från alltsammans.

Hon stökade omkring, slog ut vattnet, rörde om i elden, vände på Daniels rock, gick bort till bädden och lyste Basilius i ansiktet. Han låg och pratade i sömnen, ljudlöst dock eller nästan ljudlöst, men hela det lilla ansiktet grimaserade ända från hårfästet, som ryckte upp och ned, till den skälvande hakan. Och händerna gestikulerade över täcket.

Vad håller han för predikan? undrade mor i Sutre. En kunde mest tro att det var syndabekännelsen.

Och hon sade, i det hon lät lyktan dingla fram och tillbaka över gossens huvud:

Tänker en rätt efter, så är du skulden till alltsammans. Vore inte du, så kunde en stänga alla dörrar för greven. Och gästgivarn vore väl annorledes och sväran med. Allting vore annorledes. Och ändå har du ingen skuld, din lille stackare. Utan vi gör väl med dig som Israels barn med bocken. Vi skyller ifrån oss.

Och hon tänkte:

Besynnerligt, vad jag var slängd i att ljuga! Svarvade jag inte till om Valborg, så jag när hade trott det själv. Och så kvickt jag tog det ur luften utan att fundera det bittersta! Kan det vara att fan står bredvid och sticker åt en? Så att en nästan tycker det är sant.

Hon ställde sig under takkroken, sträckte sig på tå och hängde upp lyktan.

Nå, nå, ingen skada skedd, muttrade hon. När pojken inte beslog mig.

I detsamma slogs förstudörren upp, så hastigt och kraftigt att lågorna drogos ut från härden, kastande stora, gråsvarta rökbollar in i rummet. Ögonblickligen därpå smällde dörren i lås.

Gumman hickade till av skrämsel, drog djupt efter andan. Händerna sjönko långsamt från lyktan. Hon förde fingerspetsarna över ögonen, som svedo och tårades av röken.

Framför henne stod Valborg. Hon pressade nacken och ryggen och handflatorna hårt mot dörren. Hon var vit i ansiktet.

Mor tog ett steg emot henne.

Vad är det med dig? frågade hon, lågmält.

Flickan stirrade på lyktan. Munnen tuggade med ett smackande, sväljande ljud, som om hon haft ett betsel mellan tänderna.

Gumman sade:

Är det greven som varit efter dig?

Då skrek hon till. Gumman blev askgrå i ansiktet, men talade lågmält och lugnt.

Du kunde väl värja dig, vet jag?

Flickan nickade, så att nacken slog en lång trumvirvel mot dörrspegeln.

Nåja, då så, sade mor i Sutre.

Flickan grep henne plötsligt i armarna, hårt så att naglarna skuro halvmånar i skinnet.

Mor ska inte säga något åt Daniel.

Gumman strök bort hennes händer, den ena först, den andra sen. Kände på märkena.

Nej. Vad skulle jag säga åt Daniel? Jag ska bara laga att han kommer bort med det första. Greven.

Hon sköt flickan åt sidan, öppnade dörren, vände sig om.

Det är inte lönt du blir här, för Daniel kommer strax tillbaka. Gå upp på loftet så länge.

Han är fan själv, tänkte mor i Sutre, gick sin väg genom mörkret. Antingen har den lede skickat honom eller är fan själv klädd till greve. Men den skrämmer mig inte. Inte! Så sant jag har fyra barn att svara för, småskrapet oräknat. Så skrämmer han mig inte. Utan vill han äta sig fast i Sutre, så ska jag nog dra ut'en vid svansen, så klövarna ryker åt häcklefjäll. Ska jag. Så sant de skäller mig mor i Sutre.

Aj, pocker! svor hon till, snubblande över kolrakärrans skackel. Svedan ökade blodets hetta, och gumman rullade som ett stort, svart trollnystan uppför trappan.

Ska han inte gillra för mig med sin förbannade dödkärra, muttrade hon. Vad han gör, så ser en tydligt att det är fans konster.

Hon steg in i förstugan. Dörren till salen stod öppen. Hon steg in i salen, stannade.

Ringen av ljus hade brunnit ned, endast i två pipor flämtade ännu lågorna. Frönsagreven stod vid bordet, framåtböjd. Hans händer kilade på långa, smala fingrar av och an mellan fat och kärl.

Tro om han plockar till sig silvret? undrade gumman, smög sig några steg framåt, tvärstannade vid en knakande tilja.

Greven spratt upp, höjde sig på tå, spärrade upp munnen, stirrade mot dörren. Men mörkret därnere och de flämtande lågorna tätt under ögonen hindrade honom från att upptäcka mor i Sutre.

Som tassade vidare, försiktigt. Och stannade.

Nu såg hon, vad han höll på med. Mitt på bordet hade han brett ut en blå silkeduk, en snusduk eller en halsduk eller ett huvudkläde. Mitt på duken hade han ställt en lerbunke. I bunken samlade han alla rester efter måltiden, köttstycken, ostkanter, smörklicken, brödbitar, sista stycket av ostkakan. När allt var samlat, knöt han ihop duken om bunken. Så började han åter söka, huvudet vreds snabbt på lång, mager hals åt höger och vänster, ögonen klippte, fingrarna spelade.

Han sprang bort till skänken, tog en flaska av klart glas och höll det mot ljuset. Den var tom. Han suckade. Han fann i vrån ännu en flaska av klart glas. Han smackade, gluckade, satte flaskan till munnen.

Ånej, inte liknar du just den lede, tänkte mor i Sutre. Du liknar mest den gamle stackare du är. Att jag inte såg förut, vad du är för en gammal skråpuk. Är det truten din, som trollar? Och den ska springa efter flickor! Som darrar på hand så gudslånet kommer utanpå magen. Om min Daniel hade dig i näven så krama han vasslan ur dig som ett intet.

Och hon steg fram med tunga steg, sade:

Det får allt bli färdknäppen, det, greven.

Flaskan sjönk. Han vände sig långsamt om. Och när nu mor i Sutre återsåg det grevliga ansiktet, som hon för några ögonblick sedan såg gammalt, måste hon förundra sig över dess ungdom.

Det är grinet, tänkte hon, det är det elaka grinet och glittret i ögonen, som gör, att en inte tänker på åldern. Eller ock kan han trolla, den fule.

Kära mor, log Frönsagreven. Fägnar mig, fägnar mig.

Fägnar mig med, sade gumman, pekade på bordet, för jag ser att greven är färdig med packningen.

Han sade:

Alldeles, min kära gumma. Dagen är liden, som jag ägnat åt Sutre. Som en vilsen gäst kom jag, som en vilsen gäst far jag. Men däremellan ligga timmar, då jag erfor —

Han tog ett glas ur skänken och fyllde det.

— ett modershjärtas milda värme.

Han nickade och log.

Jaså, sade mor i Sutre.

Och han sade:

Din skål, goda gumma. Var är nu dina piltar? Din Lars? Din Anders? Var är din Stava? Nå, det veta vi. Och var är den vackra, obefläckade unga kvinnan, som du lovat din Daniel? Nå, nå, nå! Ett skämt kan ingen skämma. Din skål.

Han tömde glaset, suckade.

Min gud var det gör gott. Den gamla mekanismen får kraft att röra sig i ytterligare tjugufyra timmar och finner kanske under tiden ett nytt Sutre och ett nytt modershjärta. Apropå — hur är ett modershjärta skapat? Varav? Av maktbegär och smeklust? Av sinnlighet och leklust? Min salig far brukade säga: Stackars Johan Ludvig hade aldrig någon mor. Nå! Han menade, att hon dog i min spädaste barndom. Men ho vet ändå om inte gubben i sin senila tankspriddhet formulerade en dyster sanning. Ty —

Han fyllde glaset.

— jag har till modershjärtat känt en dragning, som endast bitter saknad kan förklara. Och en alldeles förbåld nyfikenhet. Dess värme förtjuser och förbryllar. Vad är det för en eld, som brinner i detta dårskapens offerkärl? Kärlek? Nja. Men ordet är tvetydigt. Livsbegär brinner också i min enkla mekanism. Men värmer ingen, knappt mig själv. Mig tycks, att det måste vara elden. Utan attributer. Elden utan namn. Elden utan mål. Elden utan bränsle. Elden, efter vilken eld fått sitt namn. Primus motor. Som tjänar alla sina tjänare, onda och goda. Som icke känner ont och gott. Ofattligt stark. Ofattligt lättledd. Ofattligt lätt bortledd. Stjäls av första kalla hand, som fryser. Nja, det är vist, det är gott för de moderlösa. Din skål, mor i Sutre —

Han tömde glaset.

Stode jag icke här för att sjunga ditt lov utan mitt, skulle jag vilja påpeka, att dagen blivit väl använd. Men jag vill inte hovera. Nog av, jag lämnar Sutre rikare än jag kom. Jag har rest mina fiender mot mina fiender, min ovän går i mörkret på jakt efter min ovän. Det ter sig infamt kuriöst från min synpunkt sett. Men är handen redo och ögat öppet, saknas aldrig medel. Har jag funnit. Om någon ger dig en förödmjukelse, så kasta icke bort den, kära mor. Du rider länge på en förödmjukelse: den tröttnar aldrig. Kasta aldrig bort en oförrätt; den kommer att bära dig genom livet. Ansa dina olyckor, och de skola giva dig förtionde kornet. Men glöm icke, att de äro värdefulla. Och gör av din svaghet ett fideikommiss, att din släkt må leva länge på jorden.

Han höll flaskan till ögat, mätte av och slog i ett halvt glas.

Det är det goda med min enkla mekanism, sade han, att dess verksamhet och dess behov kunna exakt beräknas. Ett visst kvantum sprit ger ett visst kvantum energi. Alldeles som ett visst kvantum förödmjukelse ger ett visst kvantum hat. Nu räknar jag på tolv timmars oblandad glädje, som komma mig väl till pass —

Ja, vägen är lång, avbröt gumman. Kärran, greven ska låna, står förspänd. Och vid det här laget har nog Daniel röjt undan det värsta bråtet från vägen. Så drick nu i herrans namn och ge sig i väg.

Men greven ställde ifrån sig glaset.

Vilken väg? frågade han. Vilken väg har Daniel röjt?

Till Raslinge, svarade gumman. Var det inte den han skulle fara? Kvicka sig nu, så slipper han ta länsman i kärran.

Greven skakade på huvudet.

Den saken är ordnad. Men vem har ingivit pojken att röja undan på vägen söderut?

Det har jag, svarade mor i Sutre.

Och varför, frågade greven allvarligt, gjorde gumman det?

För att jag ville bli av med honom ju förr ju hellre, sade mor i Sutre.

Av med Daniel? frågade greven.

Då tröt gummans tålamod, hon samlade förklädet i handen och slog honom kraftigt om benen.

Nej, av med honom där, otering! Av med honom! Och skam till sägandes inte för min skull; jag är gammal nog att tåla se uselheten. Men för pojkens skull. Det kunde hitta på hända att han frågte mor, vad tvåbents fähund hon släppt in på gården —

Nå, sade greven, nå, jag förstår. Och erfar ånyo den mystiska värme, som strömmar ur modershjärtat.

Han tog glaset men ställde det åter ifrån sig och fattade gummans hand, som motvilligt gömde sig i kjortelvecken.

Likafullt har kära mor gjort mig en ovärderlig tjänst. Ja, vilken i ordningen? Min väg går visserligen icke till Raslinge; jag vänder som räven i eget spår. Men tjänsten är ovärderlig. Ovärderlig.

Han tryckte handen, drack ur glaset, fyllde det på nytt, tömmande flaskan till sista droppen.

Och han sade:

Hur länge har pojken ramlat omkring på vägen?

Kan väl vara en halvtimme.

En halvtimme, upprepade greven eftertänksamt. Gott. Nu är rätta tiden, skulle Träsken säga. Din skål, goda gumma.

Han tömde glaset, slog det i väggen.

En lyckobägare!

Han ropade: Ruth! Han stampade i golvet och ropade:

Ruth! Ici! Ruth! Ici!

Näst sista lågan slocknade i ett litet grågult moln.

Lilla mamsellen kom, knyte i hand, vacklande av sömn. Greven ställde henne framför mor i Sutre. Och han stavade för:

Tack.

Tack, upprepade flickan.

Goda.

Goda.

Mor.

Mor.

Ja, nu kan det vara nog, avbröt gumman. Hon strök med fingerspetsarna över flickans kind. Och sade:

Om han lovade mig en sak, greven, så kunde jag mest vara frestad att förlåta honom alla hans elakheter —

Fägnar mig, log greven, fägnar mig. Även det skulle bli mig beskärt. I Sutre.

Gumman sade:

Om han lovar mig att vara beskedlig mot flickstackarn.

Det lovar jag, sade greven.

Plötsligt slog han händerna för ansiktet och ropade:

Min gud! Min gud! Min gud! O, heliga, infama modershjärta. O, att jag skall nödgas lämna Sutre! Men det finns ingenting hungrigare än hungriga fordringsägare. O, kära mor, all denna godhet tynger mig till jorden och kommer mig att spricka av undran och nyfikenhet.

Han lade händerna på flickans skuldror.

Men jag vill arrangera en tablå, som kan uppbygga mitt sinne i dystra stunder.

Han tryckte ned flickan på knä.

En ung kvinna, ännu icke mor, på knä för mor i Sutre!

Sista lågan slocknade.

Ja, det är väl hans sätt att hålla sina löften, sade mor i Sutre. Hon trevade efter flickan, men fann henne icke. Hon gick bort till skänken.

Vänta litet, sade hon, så ska jag lysa er ut.

När ljuset till sist blev funnet och tänt, hade Frönsagreven och lilla mamsellen redan lämnat salen.

Gumman ställde sig i det uppbrutna fönstret. Efter en stund förnam hon ett svagt hjulgnissel, ett svagt rassel i gruset.

Han har virat halm kring hovarna, tänkte hon. Ja, nog kan han sina konster.

Och hon suckade och sade:

Gudskelov! Nu får jag ta fatt på mitt.

Hon tog fram ännu ett ljus.

Det är så gott att jag städar först som sist, tänkte hon. Någon nattaro blir det i alla fall inte, förrän pojkarna kommer. Och så slipper en se lorten i morgon.

Hon ställde sig med korslagda armar framför bordet.

Knytet var borta, fat och tallrikar tomma.

Det får en säga till hans heder, sade mor i Sutre, att han tar vara på smulorna. I jistineje, fattiglappen! Jag har då inte det på samvete, att han for hungrig härifrån.

Därefter sade hon ingenting på en god stund och tänkte heller ingenting utöver sin gärning, som bestod i att duka av bordet och ställa undan disken på brickan i förstugan. Så tände hon ytterligare två ljus för att få bättre överblick över det stora, mörka rummet. Stolar hade vräkts omkull, bord skjutits fram, kuddar och dukar kastats på golvet. Hon ordnade allt och då väggklockan slog elva, var storstugan åter prydlig.

Mor i Sutre gick bort till fönstret. Natten var stilla; den lilla vindilen, som visslat i storekens topp, hade somnat. Luften var mild, tung av fukt, det droppade mjukt från grenar och tak.

Mor i Sutre lutade sig ut och kunde då se ljusskimmer på Raslingevägen tämligen långt borta.

Nu kommer de, tänkte hon. Jag vånne jag låge. Det är alltid tyngst i slutet. För den som är gammal.

Långsamt gick hon en sista rond genom rummet.

Och sade:

Nu kunde en ta emot kungen. Äss han gjorde Sutre den äran.

Hon stannade vid fönstret.

Hon såg Träsken med en stånglykta över huvudet, vidare länsman, även han med lykta. Efter dem kommo Lars och Anders. De gingo stadigt och tungt på nyktra ben. Men mellan dem raglade en gänglig gestalt. Han ömsom hoade som en uv, ömsom jamade som en likuggla.

Det var han som ville ha välling, tänkte mor i Sutre. Jaså, den stackarn fick de tag på.

Hon lutade sig ut med armbågarna stödda mot fönsterbrädet.

Var ska I göra av honom? frågade hon.

Ansiktena vändes upp mot henne, vändes åter bort. Och hon fick icke något svar.

Lyktskenet ringlade upp och ned i storekens lövverk, dropparna gnistrade.

De fyra männen samtalade viskande. Fången hade tystnat.

Men när nu Lars öppnade dörren till vagnslidret och sköt honom framför sig, gav han till ett skri, kastade åt sidan.

Då höjde Anders sin järnstör.

Anders! skrek mor i Sutre. Du låter bli!

Ännu en gång vändes ansiktena mot henne, vändes åter bort.

Gästgivarn stängde dörren till vagnslidret.

Ska han inte ha någon mat? frågade mor i Sutre.

Men nu hörde de henne icke. De stodo en stund under storeken och talade viskande. Så gingo de bort till grevens svarta kärra, lyste under hjulen. Så lyfte de av locket.

Kan någon ha gömt sig där? sade mor i Sutre, sträckte sig ut så långt hon förmådde.

Bädden, där lilla grevinnan legat, var tom. Några vita blommor lågo ännu kring huvudgärden.

Mor i Sutre drog sig tillbaka in i rummet.

Ett stycke bröd och en ostkant kan en alltid ge honom, tänkte hon. Fast det kanske är onödigt, eftersom han var med och stal gumsen. Och så ska det heta igen att en börjar bli gammal och velig.

Nu hörde hon det visslande gnisslet från kolrakärrans hjul. Men hon tänkte endast på fången, på brödet och ostkanten. Hon såg dem framför sig, fången och brödet och ostkanten. Hon var gruvligt trött, vankade likväl av och an, ruvande över den tanken att hon borde giva fången brödet och ostkanten.

Hon gick bort till skänken för att leta efter en ostkant, öppnade överredet, öppnade underredet, drog ut låda efter låda.

Det var silverskänken, där fanns inga ostkanter.

Hon erinrade sig, att hon sett en ostkant någonstans. Den var gnaven som av råttänder, men en närmre undersökning hade ådagalagt, att Basilius varit framme. En annan ostkant hade legat i Daniels matsäck härförleden. Det var dock icke en kant utan ett stort, mjukt stycke fetost.

Det är väl ändå för gott, tänkte hon. Åt en strykare. Sen hets det att jag är gammal och velig.

Hon gick till hörnskåpet. Där fanns endast glas och dryckjom. Hon visste väl, att skulle hon finna en ostkant, så vore det i skafferiet. Där låg beständigt en ostkant någonstans, gnagen av tänder. Än av råttänder, än av barntänder.

Jag vånne jag låg, tänkte hon.

Men vankade oförtrutet av och an, följande den långa, breda, släta tiljan i golvets mitt. Fångad av dess bredd och raka sträckning vankade hon av och an, som en höna i en kolcirkel, ur stånd att stiga över den svarta gränsen.

Först när kärrans vissling åter skar genom tystnaden, vaknade hon, stannade, sträckte på sig.

Jag gör väl som jag vill, sade hon. Ska jag låta pojkarna regera? Ska jag lämna stackarn utan mat? För att pojken säger att jag är velig och blödig. Den storsnuten.

Hon lyssnade till kärrans gnissel, som entonigt upprepades med jämna mellanstunder. Nu hörde hon också karlarnas tunga steg.

Vad håken? muttrade hon. Varför drar de omkring med kärran?

Hon gick mot fönstret.

I detsamma susade någonting fladdrande, långt, svart in i salen. Mor i Sutre skrek till. Hon såg, att det var Träsken. Han stod tätt intill henne och hans långa rock slog som vingar. Han höjde handen med lyftat pekfinger. Då skrek hon ännu gällare. Hon sträckte på sig och Träsken måtte förvåna sig över hennes längd. Hon sträckte sig, vred på kroppen som om hon velat tränga sig upp ur någonting, trångt och kvävande och tungt, som tryckte henne till jorden.

Träsken sade:

Stilla. Stilla.

Handen sjönk, han pekade på henne, pekade på hennes hjärta.

Hon sade:

Det är Daniel.

Hon sjönk samman och var stilla. Träsken gick långsamt mot dörren. Mor i Sutre följde honom.

Kärran stod nedanför stentrappan. Karlarna lyfte sina lyktor.

Daniel låg i bädden. Ögonen voro halvöppna.

Mor i Sutre gick ned till honom. Då hon betraktat honom en stund, märkte hon att tröja och skjorta voro uppfläkta över bröstet. Hon stack in handen.

Han är varm, sade hon.

Hon såg på Lars. Och gästgivarns stela, sorgtunga ansikte knycklades plötsligt ihop till en oredig härva svarta rynkor.

Då drog hon tillbaka handen. Hon knäppte skjortan och tröjan och drog upp lakanet, så att det täckte såret. Hon böjde sig fram och slöt med lätt hand hans ögon.

Länsman sade:

Det är antagligt att ett misstag föreligger. Troligen ha de legat på lur efter greven och i mörkret begått ett misstag. Jag för min del kan inte förklara saken på annat sätt.

Hon betraktade honom uppmärksamt, under det han talade. Så frågade hon om han skulle stanna i Sutre över natten. Han skakade på huvudet. Och hon sade:

Då behöver jag inte tänka på liggplats för länsman?

Han brummade:

Jag har väl annat att göra. Än att ligga.

Hon vände sig till Anders.

Gå du till köket och sätt på vattenkitteln. Den står vid spisen. Det tör finnas glöd kvar.

Och då han lommade bort, ropade hon efter honom:

Du får bära hit vattnet själv. Jag vill inte att kvinnfolken ska komma.

Hon vände sig åter till länsman.

Ska det bli skallgång?

Han nickade. Hon stirrade framför sig, rynkade ögonbrynen.

Så sade hon:

Det är en liten fyrkantig, svart en. Han är nästan som raggig. Han hängde här vid grinden i morse. Jag såg honom, så jag känner igen honom. Det är han som gjort det.

Hon pekade på vagnslidret.

Den där kan I släppa.

Vi släpper ingen, mumlade länsman, drog sig uppåt stallet. Var bara lugn, kära mor. Vi släpper min själ ingen.

Mor i Sutre tog lyktan från gästgivarn och steg uppför trappan. Hon vände sig om, nickade. Lars och Träsken lyfte varligt upp den döde och buro honom emellan sig in i salen.

De lade honom på bordet.

Mor i Sutre sade:

Nu kan I gå. Jag behöver ingen.

Sväran och Valborg sovo på loftet, okunniga om vad som hänt. I köket vakade gästgivarn, Anders och Träsken. De sutto i var sitt hörn av det halvskumma rummet, bytte då och då några viskade ord.

Ibland reste sig Träsken och gick på tå ut på kökstrappan.

Storstugans fönster lyste matt av talgljusens rödgula sken. Han tyckte sig höra tassande, vankande steg. Kanske en hörselvilla.

Eljest intet ljus, intet ljud. Endast dropparna, som föllo tätare och tyngre från träden.

När han för fjärde eller femte gången vände tillbaka in i köket, fann han bröderna sovande.

Han sjönk ned på sin stol, lutade huvudet bakut och somnade.

Men då natten var mer än till hälften liden, väcktes de alla av ett skrik. De rusade upp, håret på ända, ögonen igenkittade av sömntårar; de stötte samman, höggo tag i varandra, brummade yrvaket svordomar.

Skriket upprepades. Och nu jämrade och knakade vindstrappan under tumlande barfotasteg. Dörren kastades upp, och sväran och Valborg snubblade in i rummet, yrvakna, halvklädda.

Skriket upprepades. Från hundkojan svarade hyndan med ett utdraget tjut, unghundarna satte i med ilsket skall.

Barnen kommo ut ur kammaren. Lill-Lars höll skjortan för ansiktet, flickorna gräto.

Sväran snattrade:

Va, va, va ä de nu då?

Träsken kom först till besinning.

Det är Basilius, sade han. Han drömmer.

Pojken satt rak i bädden, ögonen slutna. Sväran lade sin hand över hans mun och tryckte honom ned i bädden.

Då vaknade han.

Men Träsken ryckte henne åt sidan. Han tog pojken på armen och skjutande Lill-Lars och flickorna framför sig, gick han in i kammaren. Efter en stund kom han åter, sprang ut på gården, vände tillbaka med fiolen under armen. Han sade:

Det tör inte göra något, om jag spelar lite?

Ingen svarade.

Han steg in i kammaren, sköt sakta igen dörren.

Gammelhyndan tystnade, hundarna tystnade. Träsken filade sakta, sakta på fiolen. Det nådde knappt ut i köket. Och tystnade snart.

Då kammarfönstrets fyrkant trädde fram ur väggens mörker i ett svagt blågrått sken, vaknade Basilius.

Han sprang ur sängen. Först när golvet kylde under fötterna, kom han ihåg sina ben och att han var lam som gubben i kyrkbacken.

Han sjönk genast på knä. Men efter en stund reste han sig försiktigt, strök sig över benen, tog några steg.

Nej, han var inte lam. Han smålog vid tanken på mormors förundran.

Så upptäckte han Träsken. Han satt på bordet som en skräddare, men djupt framåtböjd, omfamnande sina knän och sin fiol. Det stripiga, svarta håret hängde ned över pannan.

Basilius smög sig fram, ryckte försiktigt i håret.

Varföre då, då? mumlade Träsken, slog sömnigt med handen.

Basilius drog på sig byxorna. Han gick ut i köket. Där måtte han stanna och gapa.

I var sitt hörn av fållbänken sutto gästgivarn och Anders tillbakakastade, som om de fått ett kraftigt slag för bröstet. Näsorna pekade mot taket och snarkade gruvligt.

Men mitt i fållbänken halvlågo sväran och Valborg, hårt omfamnande varandra, sovande.

Basilius gick ut på gården. Mot vanan låg gammelhyndan överst på storstugans stentrappa. Hon reste sig makligt och bugade för Basilius, i det hon ljudligt gäspade. Och unghundarna trängde sig två och två ut ur hundkojan, sträckte på sig, spärrade ut klorna, lyfte svansarna, gäspade.

Årsvalpen kom slängande emot honom, reste sig på bakbenen och trummade på hans mage med framtassarna.

Men Basilius kastade honom åt sidan. Han hade upptäckt mormor själv. Hon stod i storstugans fönster. Hon såg honom icke, stirrade in i ekens löv.

Nu blir hon flat! tänkte Basilius.

Han smög sig utmed husväggen, och först när han stod mitt under det öppna fönstret, begynte han, sjungande, i stigande skala.

Mormora, mormora, mormora —

Hon lutade sig ut, nickade. Men han såg inte spår av förvåning eller glädje.

Hon har nog glömt att jag är lam, tänkte Basilius, besviken.

Och för att fästa hennes uppmärksamhet vid sitt lyckliga tillfrisknande började han dansa.

Höjde handen, ett steg fram, två steg åt sidan, halvt varv runt, bjuder damen sin hand.

Allt vad Träsken lärt honom.

Men då förevisningen var slut, hade mormor lämnat fönstret. Ovisst när.

Basilius gick upp till henne. Mormor satt på en stol bredvid soffan. I soffan låg Daniel, bäddad mellan lakan.

Ljusen brunno.

Basilius ställde sig bredvid mormor. Han lyfte högra foten, stod som hans vana var på ett ben. Även det kunde han utan svårighet.

Han lyfte handen, pekade.

Är det Daniel? frågade han.

Ty sedd på nära håll fanns det någonting hos den sovande som alls icke liknade Daniel.

Men mor i Sutre nickade.

Basilius viskade:

Sover han?

Mor i Sutre nickade.

Basilius dröjde en stund. Men då mormor alltjämt icke hade ögon för någon annan än Daniel, smög han sig på tå ut ur rummet.

[Transcriber's note:

På sju ställen har uppenbara felsättningar korrigerats:

rad stod ändrat till

1057 barmhärighet barmhärtighet 1530-1 Det har hans leende Det var hans leende 1771 fungfrun jungfrun 2144 himmel Det sades himmel. Det sades 2595 konom. honom. 2810 Gott, Jag stannar Gott, jag stannar 4818 svaran sväran

På ytterliggare några ställen är det möjligt att texten är felsatt men lika möjligt att texten ska reflektera en dialekt, dessa ställen har lämnats oförändrade]