Front matter (continued 2)

Thorsten undanbad sig förgäfves. Han måste tömma ett glas, som den beställsamme Apothekaren islagit. Äfven Bolla slapp icke med mindre, än att hon smakade på drycken.

"Nå, hurudan finner herrn min Rumm?" frågade Apothekarn.

"För att vara uppriktig, har den en viss kryddsmak", svarade Thorsten. "Det måste varit något medicament i glaset kanhända. Men sjelfva varan tycktes eljest vara fin och god."

"Ja, varan är äkta, det svarar jag för", sade Apothekaren med ett afskyvärdt hånlöje: "Får se om Tullbesökarne skola smörja sig med den kostbara drycken! Men nu blir jag sömnig! Låt oss gå till hvila!"

Thorsten såg sig om efter en vrå, der han tänkte nedkasta sig på en halmkärfve, då dörren öppnades och ett Lappskt ansigte intittade, med ett förnöjdt grinlöje på de tunna läpparna.

"Hå! Är det du, Sjaggo!" utbröt Apothekaren: "hvad har du att förkunna?"

I detsamma föll Lappens blick på Thorsten. Han drog sig liksom bestört tillbaka ett ögonblick; men snart besinnade han sig och inträdde hel och hållen i stugan. Blott ett giftigt ögonkast häftade han på Thorsten, sedan låtsade han, som han alldeles icke bemärkt honom.

Men Thorsten kände sig härvid ingalunda väl till mods. Han beslöt att i alla händelser icke tillbringa natten här ibland dessa skälmar. Det rann honom i sinnet att den lilla ladan, som låg bredvid gården erbjöd ett fredligare herbärge. Han sade det åt Bolla, och hon gick genast dit förut. Thorsten tackade Apothekaren artigt för hans gästfrihet, räckte honom enligt landets sed ett handslag och aflägsnade sig med sin bössa och skjutväska.

I den lilla ladan, som hade en dörr vänd åt stugan och en glugg på den motsatta väggen, befann sig ett temligt höförråd, som tjente till en ganska beqväm bädd. Bolla yttrade sin fruktan för Sjaggos konster, och tillstängde derföre dörren ganska väl innanföre, samt lade sig på en höbundt nära densamma. Thorsten sökte sitt läger vid gluggen, som han ställde öppen. Han hade derifrån en utsigt öfver den vilda fjellnaturen, som här var förfärligt ödslig. Ingen enda åkerteg framskymtade i sommarnattens halfdunkel: endast nakna berghällar, emellan hvilka mörka skogsdungar uppsköto. En lång stund öfverlemnade han sig åt sina fantasier.

Det var slutligen en besynnerlig känsla af matthet, som intog Thorsten. Han spratt flere gånger till ur en orolig och oredig slummer. Hastigt föll honom då den tanken in, att det måste varit någon sömndryck i Apothekarns sista jamaicaglas, ty den tyngd, han kände i sitt hufvud, var högst onaturlig. Han hade i sin skjutväska ett par flaskor, hvaraf den ena innehöll ett Caffe-extract, hvilket någon gång varit honom nyttigt, såsom medicin på resan. Äfven nu framtog han detsamma och intog något deraf. Det gjorde sin verkan, så att han kände sig fullkomligt vaken och styrkt. Han började då att öfverlägga, huru han skulle kunna belöna den goda kolarflickan, som varit hans vägvisare. Penningar hade han icke mycket att umbära. Men han tänkte på att skänka henne en guldring af temligt värde, som han ärft af sina föräldrar och nu burit allt ifrån sin ungdom.

Hastigt hördes på dörren några ryckningar, liksom någon velat öppna den. Då den var väl tillstängd, begynte man våldsamt stöta på densamma. Thorsten skyndade dit. "Hvem är der?" frågade han med hög röst, i det han fattade sin bössa i handen. Det blef en tystnad öfver allt.

Då böjde sig Thorsten ned för att se, så godt skymningen ville tillåta, om Bolla var vaken. Men hon slumrade djupt. Det förvånade honom att hon icke vaknat af bullret, och styrkte honom i tron på Apothekarens list med sömndrycken.

Derefter upprepade han ännu högre: "hvem är det härutanföre, som vill in?"

"Låt upp och släpp oss in på ögonblicket eljest slå vi sönder dörren!" svarade en förfärlig stämma, som Thorsten trodde sig igenkänna för Apothekarns.

"Hvad viljen J här?" frågade Thorsten tillbaka: "Sägen det genast, eljest skjuter jag den första, som vågar titta in."

Intet svar följde, och Thorsten hörde endast hviskningar utanföre. Men snart föllo några starka slag på dörren. Thorsten besinnade sig hastigt, ryckte upp laddstocken och kratsade haglen ur bössan, för att kunna, utan att spilla något menniskolif, ingifva sina angripare någon fruktan. Han tog derefter Bolla om lifvet och uppreste henne. Men hon var så matt, att hon icke rätt vaknade, utan genast sänkte sitt hufvud på hans axel.

I detta ögonblick rycktes dörren upp, och Apothekaren visade sig i densamma, åtföljd af Lappen Sjaggo och tre eller fyra andra karlar. Thorsten satte genast mynningen af sin bössa emot hans ansigte och brände af skottet. Apothekaren störtade baklänges, och dörren blef af de andra åter tillslagen. Då skyndade Thorsten med den sanslösa flickan till gluggen. Han hoppade skyndsamt ut igenom den och fann att det var lågt till marken. Derföre drog han henne efter sig, och skyndade, undangömd af ladan, att gömma sig bakom några stora stenar i brynet af en skogsdunge, ett litet stycke derifrån. Der nedlade han flickan på marken och laddade sin bössa på nytt. Han hörde snart ånyo buller bort vid ladan, der dörren åter måtte blifvit öppnad. I detsamma framglimraade också der ett hastigt sken. Inom en kort stund ökades det, och Thorsten måste slutligen tro, att det fattat eld i höet. Emellertid kunde i alla fall eldsvådan icke blifva farlig, så att han i det afseendet var trygg. Hvad Apothekarens ansigte beträffade, trodde han att det icke förlorat derpå, att kanske ögonbrynen blifvit något förminskade genom det oväntade svedjandet och kindernas färg upphöjd af de svarta punkter, hvarmed de blifvit krutstänkta.

Men det var ingen tid till muntra anmärkningar. Thorsten tog sin stackars följeslagerska i famnen och bar henne ett litet stycke längre in i skogen för att använda samma medel som han sjelf nyttjat till att väcka henne ur den farliga slummern. Äfven på henne gjorde drycken en skyndsam verkan. Hon slog upp ögonen med förskräckelse, och fann sitt hufvud lutadt emot hans bröst. På en gång flög en glödande purpurrodnad öfver hennes ljufva drag: det var första tecknet till hennes återvunna medvetande. Det andra var att hon gömde det rodnande ansigtet emot hans hjerta.

Det var en djup rörelse, som i detsamma också genomträngde Thorstens innersta. Han kunde icke göra sig den rätt klar, men han böjde sig ned, upplyfte sakta hennes hufvud och kysste henne.

"Stackars flicka!" sade han: "Vakna efter den förfärliga trolldrycken! För Guds skull! Faran är ännu icke förbi! Kanske börjas den först nu. Vi blifva förföljda."

Bolla upprättade sig med mycken styrka, men den höga purpurn på hennes kinder försvann hastigt. Hon satte händerna några ögonblick för ansigtet och drog några tunga andedrag. Derefter såg hon upp och kastade uppmärksamma blickar omkring sig.

"Var det en dvaldryck han gaf oss?" sade hon. "Ah! jag förstår! Och vi blefvo öfverfallne i ladan, såsom jag fruktade. Men huru hafva vi kommit hit?"

Thorsten förklarade huru det hade tillgått.

"Vi måste skynda oss undan!" sade hon. "Det har tagit eld i höet, men det är snart släckt! Sedan lära de väl förfölja oss. De hafva hundar med sig. Men jag känner vägen öfver fjellet."

"Blott du står ut med att vandra längre, min goda flicka!" sade Thorsten bekymrad: "Du ser så matt ut. Jag kan i det matta skenet se, att du är blek."

"Frukta icke!" svarade hon: "Jag har krafter nog, när det gäller att rädda — rädda — vårt lif."

Hon räckte Thorsten handen, och nu skyndade de båda bort emellan klipporna, allt längre upp ibland bergen.

6.

Och oafbrutet gick vandringen framåt. De togo sig ingen rast eller hvila, förrän de hunnit långt bort ibland de ödsliga bergen, afsides från farvägen. Ingen menniskofot, om icke i urminnes tider en Lappmans, som här framdrifvit sin hjord, hade beträdt dessa hemska trakter. De vandrade hela natten, tills de första strålarna af morgonen begynte att färga de högsta fjelltopparnas snöfält med en rodnad, så skär som den eljest endast finnes i en yppig ros eller på en femtonårig flickas kind. Då förmådde Thorsten icke gå längre. Han sade att han oundvikligen behöfde hvila. Bolla förde honom till en bergskrefva, derifrån man kunde emellan klippornas springor se vidtomkring öfver de trakter de genomvandrat. Der satte de båda sig ner, och Thorsten framtog åter flaskan, som innehöll den sömnförjagande drycken. Båda drucko af densamma.

Men på Bollas ansigte sväfvade ett uttryck af ängslan och bekymmer. Hennes blick var matt och skygg. Thorsten bemärkte det, och frågade henne om orsaken. Hon sade, att de hade ännu två dagars vandring att göra, innan de hunno någon ort inom Norige, men de befunno sig nu utan något matförråd. Dessutom yttrade hon åter den fruktan att de skulle blifva förföljda. "Vi skulle kanske kunna söka herberge hos en Nybyggare, som har sin fäbod en mil på sidan om vår väg; men vi skulle då komma en dag sednare, och det vore att lemna våra förföljare god tid att hinna oss."

Thorsten betänkte sig. "Tror du då att de skola söka oss hos Nybyggaren? Eller skall han förråda oss till dem, om vi visa förtroende för honom?"

"Göran Rutman är vän till vår Anders", svarade hon: "Han är den största räffängare i hela trakten, och Anders plär sälja hans räfskinn åt honom. Men jag tror icke att han kan tiga. Kunde vi undvika honom, vore det bäst. För öfrigt kan ingen veta om han nu är vid fäboden eller den står alldeles tom. Då hade vi vandrat den afvägen förgäfves."

Båda suto tysta en lång stund. Det blef dager och solen uppgick öfver bergen. Hastigt lifvades Bollas drag af ett uttryck af bestörtning. Hon spände ögonen utåt dalen, som de genomvandrat, och visade slutligen äfven för Thorsten att något rörligt syntes bland dvärgbjörksbuskarna på långt håll.

"Det är en hund!" sade hon: "Sjaggo är efter oss."

"Jag skulle råda honom att icke komma allför nära", sade Thorsten och såg om sin bössa. "Kan du se, om det är den uslingen? Tror du att han kommer ensam?"

"Ensam törs han väl icke", yttrade hon: "Han och hans hund äro vägvisare."

"Åtminstone skall hans hund icke länge spåra oss, om han kommer en gång inom skotthåll", återtog Thorsten.

Nu visade sig på afstånd flere personer, främst bland dem Lappen Sjaggo, som noga gaf akt på hunden. De nalkades allt mer och mer, och det syntes att de voro beväpnade med skjutgevär. "Det återstår oss att försöka undkomma öfver berget", sade Bolla. "Men de måste blifva oss varse, om vi försöka den utvägen."

Thorsten fästade just sina harmfulla blickar på den springande Lappmannen, då denne gjorde ett långt hopp, på en gång fällde sin bössa, sträckte armarna uppåt och föll öfverända. Ett förfärfarligt skri följde kort derefter.

"Nu äro vi kanske räddade!" utbrast Bolla. "Den elake Lappen har sprungit i en af Rutmans räfsaxar. Då de andra samla sig omkring honom, försöka vi att springa öfver bergskanten! Sjaggo har nog nu fått så mycket om benet, att han icke mera kan blifva oss farlig. De öfriga hitta visst icke."

"Ja så", sade Thorsten: "Han har just kommit på ett ställe, som passade honom! Den tjocka Apothekaren, om han har plåster så väl som sömndryck, må nu hjelpa honom! Men jag ser icke till den skurkens fylliga ansigte. Han fick väl nog af mitt krutskott."

Samtliga förföljarne samlade sig omkring den tjutande Lappmannen. Ett par nedböjde sig för att uppspänna räfsaxen och släppa honom ur sin klofva, medan ett par andra icke kunde hindra sig att skratta åt den stackarns ofärd.

Detta ögonblick begagnade Bolla och Thorsten. De klättrade skyndsamt bergskrefvan uppföre, och hade redan hunnit bakom spetsen af berget utan att blifva bemärkta. Der mötte dem en vidsträckt lingonmosse. Här såg vegetationen alldeles förtorkad ut. Några få dvergbjörkar hade bruna löf och lingonriset var gråaktigt. "Här måtte den förra frostnatten varit förfärlig!" yttrade Thorsten.

"Tvertom!" svarade flickan: "hit har frosten icke sträckt sig. Vi få nog erfara det vid mossen. Det är hettan emellan bergen, som förtorkat allt hvad som lefvande är."

De skyndade utföre berget. Efter ett par timmars vandring hunno de till randen af mossen, som tycktes bestå af en tät småskog af lingon, endast en half aln hög, men så tät, att de vandrande måste liksom vada igenom densamma. Men det förfärligaste var, att samma ögonblick deras fötter vidrörde de närmaste örtstånden, höjde sig ett genomträngande gnäll ur lingonriset och ett grått moln uppsteg omkring dem. Detta bestod af otaliga svärmar myggor, som genast betäckte de annalkande störarne. Inom en handvändning voro bådas ansigten och händer betäckta med blodiga stygn. Förgäfves var att slå eller flägta på de hungriga flygkräken. De störtade sig på menniskornas hud och läto der till tusental döda sig; utan att de öfrigas anfall upphörde. Näsborrar, läppar och ögon blefvo isynnerhet stuckna.

"Här är ingen annan utväg", sade Bolla: "Vi måste fram!"

Med händerna för ansigtet och ögonen tillslutna, jagade af de infernaliska kräken, skyndade de båda framåt. Bolla fattade Thorstens hand och han måste helt och hållet öfverlemna sig åt hennes ledning. Lyckligtvis kommo de snart öfver kärret, som var höljdt liksom af en dimma af myggor. Men den oräkneliga svärmen stannade icke inom sitt förra område. Den utsträckte sig och följde de vandrande, liksom med en utgrening, hvilken bildades af en grå dimma af lefvande yrfän och hängde tillsammans med dimman öfver kärret. Länge måste de båda vandra innan svärmen af förföljarne så glesnade, att de kunde fritt se sig omkring.

Slutligen var det middag och solen började att bränna dem.

"Vi måste söka skygd under solhettan", sade Bolla: "Den tröttar oss mer än sjelfva gången. Föröfrigt, om också Sjaggo vore lös ifrån räfsaxen, få de icke hunden öfver myggkärret. Vi kunna derföre nu vara någorlunda trygga."

Hon förde honom derefter till en höjd, der vinden fritt kunde tillflägta dem svalka, men en stor granithäll tillika erbjöd en vederqvickande skugga.

"Låt oss hvila här ett par timmar", sade hon: "Vi hinna så mycket raskare undan i natt, då det blir mera svalt att gå."

Thorsten nedkastade sig på marken. Hans ansigte, händer, hals och bröst voro betäckta med blåsor af de elaka myggbetten, som förorsakade en olidlig plåga; men hans trötthet var lika stor, så att han med en viss tillfredsställelse utsträckte sig på jorden. Ännu en annan plåga begynte likväl att låta känna sig: det var hungerns. Men Bolla hade sagt, att de ännu måste vandra två dagar, innan de hunno fram till Norige. Det såg mörkt ut huru det skulle vara möjligt att uthärda dermed. Emellertid utkräfde naturen sin rätt, och Thorsten insomnade från sina bekymmer.

Han hade slumrat några timmar innan han vaknade. Då han slog upp ögonen, kände han sig lifvad och stärkt af sin sömn. De plågsamma myggbetten hade blifvit läkta och han kände sig muntrare. Det första han blef varse, var en näfverskäppa med bär, som stod bredvid hans hufvud. Han skyndade att resa sig upp för att se efter Bolla.

Den goda flickan slumrade ett litet stycke ifrån honom, med förklädet utbredt öfver sitt ansigte. Han stod länge, lutad mot sin bössa, och betraktade den ljufva gestalten, gömd i sin enkla grofva drägt, liksom en skön blomma i sitt hårda blomfoder. Sällsamma känslor bestormade hans inre. Han kände, att i hans hjerta hade för henne en ömhet uppkommit, i hans själ hade för henne ett tycke uppstått, som voro mäktigare än hvad han kännt för någon annan qvinna. Men hans förnuft sade honom, att hennes själ icke var skapad för hans; han tyckte sig hafva ett medvetande deraf, att för honom och henne icke fanns en gemensam sällhet. Tanken på kärlek till henne uppfyllde honom med en underbar ängslan. Det var en strid i hans inre emellan hans känsla och hans förstånd. Men slutligen sade han för sig sjelf: "Du blir aldrig min, sköna flicka! Att med kärlek trycka dig till mitt hjerta vore att rycka dig bort i en afgrund af bittra erfarenheter, af oväntade försakelser i nya förhållanden. — Och hvad du kände för mig, hvem vet det? Du skulle säkert icke sjelf kunna reda din känsla! Nej, jag vill icke tro, hvad min fantasi läser i ditt öga! Jag vill skiljas ifrån dig såsom en vän, en bror! Ditt minne —, hur kärt skall det icke blifva mig! Måtte mitt också blifva dig så!"

Nu föll det honom in, att det var hårdt att störa hennes slummer, då hon kanske icke sofvit många ögonblick — hon hade ju plockat bär under det han sof! Han beslöt att sätta sig och afvakta tills hon sjelf uppvaknade. Han ryckte sina ögon ifrån henne och återvände till sin förra hviloplats.

Det dröjde icke länge innan han såg henne röra sig. Hon knäppte händerna tillsammans några ögonblick, han hörde en djup suck och derpå ryckte hon hastigt förklädet bort ifrån sitt ansigte. Hennes ögon mötte hans och hon rodnade. Hennes blickar slogos emot marken och hon stod upp.

Han kände sitt hjerta klappa häftigare vid den hulda rodnaden på hennes kinder, men han bemannade sig och teg. Hon bjöd honom bärskeppan.

"Vill du äta med, Bolla?" frågade han. "Annars vågar jag icke röra något enda bär."

"Jag åt mig mätt under det jag plockade", försäkrade hon.

"Jag tror det icke, goda flicka", invände han: "Utan du måste låta mig se det. Kom och sätt dig här och ät med mig, eljest smaka mig icke bären."

Utan att vidare göra några invändningar, satte hon sig ned och förtärde något af den knappa måltiden. Hon yttrade derunder intet annat, än korta svar på hans frågor om vägen.

Då vandringen åter begyntes, bad hon att få bära hans skjutväska. Han tillät det icke, och en vänlig strid derom uppkom, hvari han blef segrare.

Vägen började nu att bli allt brantare uppåt. De nalkades sjelfva fjellryggen. Här blef det allt kallare, och de måste till och med vandra öfver ett snöfält. Skogen hade upphört i dessa höga trakter. Sjelfva dvergbjörken fanns icke mer. Endast några jemmerliga lafvar, de yttersta af den organiska naturens alster, hängde ännu fast vid klipporna. Ingen fogel syntes i den ödsliga rymden.

För de båda trötta och hungriga vandrande, blef vägen allt tyngre och vandringen allt svårare. De uppmuntrade hvarandra likväl understundom med ett ord, ett leende. På kolarflickans ansigte hvilade nu en själfull blekhet. Det var ett nytt, oväntadt behag, som derigenom visade sig för Thorstens blickar. Han betraktade hennes uppsyn med en allt mera ökad beundran. Slutligen kände han, huru tvifvelsmålen om hennes upphöjda känslor, hennes själslyftning ville allt mera bortblekna ur hans eftertanka. Han blef då orolig, liksom hade han upptäckt en fiende ibland sina känslor i sitt eget bröst. Men då upplyfte han ögonen till himlen och sökte återvinna det fasta medvetandet af sin välbetänkta och grundade öfvertygelse.

Med bekymrade hjertan fortsatte de emellertid sin vandring uppåt snöfjellen. De hade vandrat ett stycke uti en lång dal, lik en i urminnes tider urhålkad, och nu uttorkad strömfåra, då en besynnerlig sång hördes. Den kom längst bortifrån dalens början, som de redan lemnat bakom sig, så att Thorsten trodde att deras förföljare voro dem i spåren. Sången lydde:

"Jag, karl, skogsgångare, Man, i ödemarken stampande, Månne ej i mig finnes karl, I gubbens son en man, Detta ondas häfvare Sångare af Lappens sång? —"

De hade icke länge lyssnat på det underliga qvädet, som i klara ljud rullade längs klippdalen, förrän Bollas ansigte strålade af glädje och hon svarade i det hon höjde den behagliga rösten till samma Finska, gällt klingande melodi. Hon sjöng:

"Visst i den gamles son Finnes en driftig man; I skogshyddans gård Finnes en snabb yngling. Kom på lyckliga jagtvägar, Skynda på gynnande fångstigar! Renarnes pälsbeklädde man Är fången i rödsvansfångarens jerngiller."

"Det är väl Anders?" frågade Thorsten. "Jag känner igen hans röst."

"Det är han", sade flickan. "Låt oss vänta honom. Han skall dela sitt förråd med oss, och följa oss."

En besynnerlig, mörk känsla flög upp i Thorstens inre. "Kunde vi icke hitta ensamme?" utbrast han, och fattade hennes hand. Hon slog ned ögonen för hans strålande blick och teg, liksom hon öfverlagt något för sig sjelf.

Slutligen sade hon, med en skygg rodnad, som gjöt ett eget, underbart behag öfver hennes drag. "Nog hoppas jag att hitta; men vi behöfve hans hjelp för att komma öfver vid den stora forssen, i fall han har tid att gå med. Eljest har han visst ärende till Göran Rutman."

"Vi vilje då icke uppehålla honom, i fall han har brådtom", återtog Thorsten, i det han äfven kände sina kinder värmda af en sällsam rodnad.

Snart hade emellertid Anders upphunnit dem. Han yttrade sin glädje deröfver att de lyckligt undkommit, och förklarade, att han skulle dikta en märklig visa om Sjaggo i räffängarns sax. Då han hörde olyckan med Bollas ränsel, erbjöd han genast sin i stället.

Han sade dem derefter att hans ärende till Rutman var högst vigtigt, men att han ville möta Bolla vid stora forssen sedan hon följt Thorsten fram till den Norska gården.

"Det gläder mig hjertligen", sade han, i det han fattade Thorstens hand, "att det gick som det gick. Vi hade väl annars, jag och min bror och några andra raska bussar, tagit Herr Thorsten lös igen med handkraft. Men det är bäst då man slipper att taga uti med hårdhandskarna."

Thorsten tackade honom derefter för hans vänskap och lofvade att skicka honom en god bössa från Stockholm till vänskapstecken och åminnelse. Derefter begaf sig Anders öfver höjden söder ut, medan Thorsten och Bolla följde dalsträckningen emot snöfjellet i vester. Det blef allt ödsligare omkring dem. Snart hade all vegetation upphört, och allt vidsträcktare snöfläckar lågo qvar emellan klipporna. Slutligen befunno de sig vid den eviga snöns gräns. Det var besynnerligt att finna sig der just i den milda skymningsstunden af en sommarafton. Men deruppe var sommaraftonen icke mild. En stark köld rådde der och solstrålarna, som brötos i besynnerliga färgor mot snö- och isfläckarna, tycktes hafva förlorat sin värmande egenskap. Dessutom lägrade sig en tung, hvit dimma midt öfver den högsta spetsen, som Thorsten och Bolla skulle öfvervandra. "Den bådar oss ondt", sade flickan.

Då de vandrande sågo de sista solstrålarna bryta sig emot de öfversta kanterna af dimman, medan den undre, vid berget hvilande delen allt mera blånade, hördes ett aflägset dån emellan bergen. "Det är uren, som åker", yttrade Bolla: "Gud hjelpe oss väl!"

"Hvad menar du med uren, flicka?" frågade Thorsten.

"Uren eller urvädret", svarade hon. "Vi få ett Herrans väder, men det är för sent att vända om. Följ bara noga mina steg, Herr Thorsten!"

Det hemska dånet kom allt närmare. Ett dystert mörker utbredde sig, och snöflingor började att flyga omkring i luften. Slutligen frambröt orkanen med förfärlig våldsamhet. Snön yrde i allt tätare hvirflar, och det var knappt mera möjligt att öppna ögonen. Likväl gick den modiga kolarflickan framåt. Thorsten följde henne med största ansträngning. Ett par gånger tycktes det, som urvädret ville upphöra, men det hvilade sig endast, för att med desto större raseri börja ånyo. Då stormilarna till slut slungade hela massor af snö och isbark framför sig, blef det icke möjligt att framtränga längre. De båda vandrarne sökte skygd bakom en stor sten.

Thorsten satte sig bredvid flickan, slog armen om hennes lif och hörde med en känsla af rysligt välbehag på de vilda elementernas dån. Det var majestätiskt att höra det åsklika dundret, som återskallade på alla sidor. Emot bergets sida, under deras fötter nalkades ett mörkt moln sällsamt afbrytande sin färg emot det ljusa snömolnet uppe på fjellspetsen.

Då hördes ett häftigt genomträngande tjut lifsom af hundradetals de gräsligaste röster. "Min Gud! det är en skock vargar", utropade Bolla, full af ångest. "Låt oss hålla oss stilla!"

Thorsten spände sin bössa och gjorde sig färdig att försvara sig till det yttersta, men det låg något så rysligt förstenande i de hungriga villdjurens läten, att det icke var honom möjligt att öfvervinna en rysning, som isande lopp honom genom märg och ben. Nu visade sig ett par glänsande punkter ett stycke framför honom i dunklet af snöyran. De tvenne lysande punkterne liknade ett par eldkol, men deras sken var grönaktigt, fosforiskt.

"Det är en vargs ögon!" hviskade Bolla och den annars modiga flickan slöt sig nu krampaktigt intill Thorsten liksom för att söka skydd hos honom. Han upplyfte sitt gevär. Då visade sig flera glänsande punkter, beständigt två och två tillsammans, framför honom. Det förskräckliga tjutet ökades. Med krampaktig ångest lade Thorsten bössan till ögat, men hade likväl nog köld att väl rikta skottet just emellan tvenne punkter.

Den skarpa knallen upprepades af echo. De öfriga villdjuren tycktes hafva blifvit skrämda då ett föll. I detsamma vidrörde också det mörka molnet bergets sida och en lång blixt hoppade i uddiga vinklar öfver snöfältet. Det var ett åskmoln, som urladdade sig i fjellen, just under de ängsliga resandes fötter. En syn mera majestätisk än den af ett sådant, sedt ofvanifrån, kan man knappast föreställa sig; det sköna i detta skådespel förtog, till och med i den farliga belägenhet, hvari Thorsten och flickan befunno sig, för några ögonblick, deras känslor af fasa. Äfven på villdjuren gjorde det mäktiga fenomenet intryck: de flydde nedåt dalarna, derifrån deras tjut hördes allt mattare och mattare.

Säkert ett par timmar sutto de båda unga der, afvaktande urvädrets slut. Thorsten erfor en känsla af välbehag; hans själ kände sig högt lifvad till mod och beslutsamhet, då han slöt den sakta darrande flickan i sin arm. "Du behöfver värma dig, flicka!" sade han. "Tryck dig fastare till mitt hjerta."

Men hon böjde sig sakta ifrån honom och ville göra sig lös ifrån hans omfamning. "Nu har uren rasat ut", yttrade hon: "Vi kunna fortsätta vår vandring."

"Det är mig icke angenämt att gå härifrån", sade Thorsten tankfull. "För hvart steg som vi gå vidare, kommer den stunden närmare, då jag skall skiljas ifrån dig. Det gör mig ondt, flicka! Det blir en bitter stund. Vill du lofva mig att ej alldeles glömma mig, sedan jag är borta."

Hon vände sitt ansigte emot honom och svarade blott med en blick. Och han kände ett par tårar bränna i sina ögon, då han tog en kyss från hennes läppar.

Hon stod upp och såg sig omkring. "Stormen har fört snön med sig", sade hon, "så att vi kunna komma fram utan allt för stor svårighet. Inom ett par timmar hoppas jag äro vi vid den stora forssen."

Thorsten följde henne, då hon nu tog vägen utför det snöklädda berget.

Vandringen utföre berget gick långt lättare, än den gått uppföre. Och det var med en känsla nästan af barnslig glädje, som Thorsten helsade de första spåren af vegetation, som mötte på nedvägen. Den första dvergbjörken, som stod emellan ett par snödrifvor, den första granen tycktes honom nu skönare än de synts förut. Han gladde sig att åter se en lefvande natur.

Solen var just uppgången då de ankommo till den stora forssen. Den var belägen emellan tvenne sjöar, af hvilka den ena, som låg betydligt högre än den andra, utför en brant klippvägg nedsände sin öfverflödiga vattenmassa. Midt i fallet, just öfverst der den framstörtande vattenmassan bröt sig, hade klippan bildat en liten plan, ombrusad af den skummande forssen. Denna punkt hade ingen menniskofot beträdt, berättade Bolla; en gång berättas en björn, som ville simma öfver vattnet ofvanför forssen, blifvit fattad af strömdraget och bortryckt med forssen. Men han hade blifvit förd på sjelfva den lilla planen. Der vågade han hvarken gifva sig utföre eller kunde han simma uppföre. Han stod der och röt förfärligt, till dess han upptäcktes af folk. Då samlade sig några skyttar från båda sidor om fjellet för att skjuta honom. När han skrapades af den första kulan, ruskade han på pelsen och röt ännu förfärligare. Men så snart han märkte att de flygande blynötterna kommo honom för nära på lifvet, greps han af förtviflan och störtade sig i forssen, som i ett ögonblick krossade och begrof honom.

De båda vandrande stodo invid fallet, och Thorsten betraktade det med hänryckning. "Der går just riksgränsen", sade Bolla: "Så snart vi äre lyckligt öfverkomna, befinna vi oss på Norsk jord!"

Riksgränsen, utgörande en bred gata, uthuggen i skogen, sträckte sig, såsom ett oändligt perspectiv på ömse sidor om den insjö, som gaf forssen sitt ursprung. Det var med en hemsk känsla, som Thorsten första gången gick att sätta sin fot utom fäderneslandet. Der låg en ökstock vid Svenska stranden, ofvanför forssen och i den satte sig Bolla och han. Med förenade krafter hade de snart hunnit till andra stranden.

Icke särdeles långt ifrån gränsen låg ett Norskt hemman, hvarifrån Bolla sade att det icke blefve svårt att erhålla skjuts. Men innan de begåfvo sig dit, yttrade Thorsten sin önskan att närmare bese det märkvärdiga vattenfallet.

Då man befinner sig på höjden ofvanför forssen, höres i dess dån doft och liksom aflägset. Det är först vid foten af den majestätiskt brusande vattenmassan, man får ett rätt begrepp om dess storhet. Man ser den förut lugna vattenytan på en gång afbruten och förvandlad i skum. Den förfärliga, kokande afgrunden tyckes böra i tusen spillror förkrossa hvarje varelse eller ting, som vill försöka den äfventyrliga färden utföre. Om en grof timmerstock kastas i strömmen, afbrytes den på flera ställen och somliga stycken spjelkas sönder, då den kommit utföre. Man berättar dock att en Lappgubbe, som somnat i sin båt under fiske i den öfre sjön, af strömdraget blifvit ryckt utför forssen och oskadd nedkommit till det lugna vattnet; och att en annan gång en ung flicka haft samma öde. Men ingen vill tro dessa sagor, så mycket mer, som knappt något år förbigår, utan att forssen erhållit sitt offer. Berget, utför hvilket vattenmassan störtar sig, är så brant, att det, på den ena sidan finnes ett stort mellanrum emellan vattnet och bergväggen, der ortens invånare inrättat ett laxfiske.

Bolla förde Thorsten till den underbara grottan, hvars ena vägg bestod af skummande vatten. Der rådde en besynnerlig skymning, emedan dagern i en slags gulaktig färg bröt sig igenom den rörliga vattenkolonnen. Thorsten njöt det högtidliga intrycket af detta naturunder, med den lifligaste förtjusning. Flickan tycktes dela hans nöje, men det var endast i hans glänsande ögon hon hemtade sin njutning. Han märkte att hon endast fäst sin uppmärksamhet vid honom, och han fattade hennes hand. Han ville hviska ett vänligt ord till henne, men ehuru i grottan forssens dån hördes liksom qväfdt, åtminstone dämpadt, var det så djupt genomträngande, att ingen mensklig stämma derinne kunde göra sig förnimbar. Hon smålog vänligt, då hon såg honom röra läpparna och hon lade fingret på sin munn med en så älskvärd uppsyn, att han ovilkorligt tryckte henne intill sitt bröst. Han kände hennes hjerta klappa emot sitt, och afskedsstundens smärta genomflög hans själ. En tår smög sig i hans ögon och då han sakta tryckte en kyss på hennes läppar, nedrullade denna tår på hennes högt rodnande kind. Men då var det, som hade en ny känsla vaknat i hennes innersta, eller som på en gång hennes känsla velat gifva sig luft. Hon utbrast äfven i tårar, och med en blandning af blyghet och hänförelse, som underbart afspeglade sig i hela hennes väsende, besvarade hon hans omfamning och kyss; men hon hade efter ett par ögonblick återvunnit väldet öfver sig sjelf, och i det hon med smidigt behag slingarade sig ur hans arm, behöll hon hans hand i sin och ledde honom åter ut i dagen under Guds fria himmel.

Thorsten fästade sina blickar med djup rörelse på henne, men han bemannade sig äfven, drog den ring, han ärft af modren, från sitt finger och tryckte den på hennes. "Behåll den som en åminnelse!", hviskade han.

Hon tryckte ringen emot sitt hjerta och en blick tackade honom. Men hon förde honom nu skyndsamt uppför höjden tillbaka. Då de uppkommit dit, visade sig oförmodadt Anders på den andra stranden.

"Farväl! Lycklig resa!" hviskade flickan vid denna syn, i det hon ännu en gång tryckte Thorstens hand och skyndade till den tunga ökstocken.

"Farväl, flicka! Gud vare med dig!" svarade han och torkade tårarna ur sina ögon: "Om jag lefver, skall jag framdeles besöka dig!"

Hon svarade intet, utan sköt allenast ut sin farkost. Med ett lätt hopp satt hon uti densamma och vinkade till honom sin afskedshelsning, hvarefter hon rodde utåt vattnet.

Thorsten kände sitt bröst häfvas af stormiga känslor vid denna syn. "Var denna flickas själ lika skön, som hennes gestalt", tänkte han: "och var den väl skapad att göra mig lycklig? Hvarföre försköt jag min lycka, eller skall jag en dag återkomma för att söka den här i öknen?"

Men hastigt märkte han att flickans årtag blefvo ojemna. Hon hade kommit strömdraget alltför nära: det fattade hennes farkost och svängde den ur riktningen. Då begynte hon med förtviflans krafter att ro emot strömmen. Thorsten och hennes frände, som stod på andra stranden, uppgåfvo rop af förskräckelse. Men med tomma händer förmådde de intet uträtta. Det dröjde också endast några ögonblick, innan flickan af den ökade farten till fallet märkte, att hennes räddningsförsök var förgäfves. Då lät hon på en gång årorna falla och kastade sig på knä i båten. Hon upplyfte armarna emot himlen, med en åtbörd af bön och undergifvenhet; derefter kysste hon ringen, som hon fått af Thorsten. Nu fattades båten af sjelfva forssen. Flickan satte båda händerna för ansigtet, och som en blixt försvann hon utför det svindlande djupet.

Thorsten störtade sanslös till marken.

7.

Det var en skön, klar vinterafton i Stockholm. De argandska lyktorna på Drottninggatan bestrålade ett lysande hvimmel af equipager, hvilka i det ypperliga föret, under klingande bjellrors musik, halkade fram emellan mängden af fotgångare, som bildade en ström vid hvardera sidan af gatan. En stor del af de slädar som pryddes af eleganta damer, stannade utanför ett hus, der den rikt eclairerade första våningen antydde att det var en fête. Det sades till och med att någon af de kungliga skulle komma dit, så att en talrik folkmassa samlat sig utanföre. Damerna, som stego ur, blefvo i förbigående behörigen begapade; knuffningar utdeltes, speglosor slösades, eleganta herrar foro fram som skojare, tjufpojkar slogos, en bonde beskrattades, fruntimmer förföljdes och jungfrur skreko. Det blef ute på gatan bullersamt, så att det slutligen var med en glad känsla, man tog sin tillflygt till den eljest qvalmiga societén deruppe.

Hvilken smak han har, den rika Lifmedicus Illerhjelm! Intet var spardt som kunde bidraga till ökad glans åt den praktfulla fêten. De skimrande ljuskronorna sväfvade öfver alla Stockholms märkvärdigheter i politiskt, litterärt och commercielt hänseende. Man såg der artiga excellenser och högfärdiga underlöjtnanter, vittra köpmän och okunniga lärda. Der fanns den vackra Grefvinnan, hvars ansigte varit värdt ett konungarike, om det blifvit fritt från den öfriga kroppen och hela själen. I full gala framsväfvade der den förtjusande fröken, med de oskattbara talangerna, hvilka aldrig förtjusat någon annan än henne sjelf. Den som i förbigående bugade sig för henne, var den Kongl. Secretern vid Posten, utom hvars snillrika infall och gudomliga sång ingen soupé kunde vara modern. Nu kom den glada Presidenten vid Finance-Collegium emot den trumpna Assessorn i de glada Konsternes Akademi. Der träffades den lilla blyga fröken med sidenfötterna och det jättelika Krigs-Rådet med trädbenet. Den qvicka köpmansfrun nickade åt den ordfattige Professorn, som rodnade då hon log. Herrarna sågo sig redan om efter spelborden och damerna, grupperade i alla fönster och soffor, suckade öfver värmen, medan ungherrarna trängdes midt på golfven, bugade sig här och der för en dam i flocken, och sågo hjertans belåtna ut, då de fingo hemta andan bredvid en dörrpost, eller ett fruntimmers stolskarm. Stockholms yppersta pianospelarinna blef ändtligen af den allmänna uppmärksamheten uppmanad att låta höra sig. Hennes bekanta anhöllo, att hon ville framträda. De obekanta spärrade upp ögonen helt och hållet och munnen så mycket artigheten tillät. Hon kunde icke emotstå den allmänna önskan och satte sig vid pianot. Några dumma vänner af Mozart smögo sig behändigt ut till spelborden, medan hennes snöhvita fingrar skenade öfver tangenterna. De brillantaste löpningar surrade fram igenom de häpna åskådarnes öron. Hon, stackars barn, drog ihop axlarna så att skulderbladen, beröfvade sin tyllbetäckning, gnedo hvarandra, och flög igenom så många skalor, att ögat icke hann blinka, innan örat måst inrymma alla de toner, som funnos på instrumentet. "Det var en skalhake!" yttrade sig med bestörtning en Brukspatron från landet.

Fru Illerhjelm, såsom flicka den rikaste och skönaste som uppträdt på en bal i Stockholm, hade just i dag varit gift i tio år, och under denna tid offrat nästan alla sina behag åt den obevekliga tiden. Var det ett finkänsligt hjertas sakta tärande qval öfver det hemliga medvetandet att icke äga sin makes kärlek, eller var det endast det högre sällskapslifvets njutningar, som småningom förtärt hennes helsa? Hela verlden trodde åtminstone att hon kände inga andra sorger, än någon gång förargelsen att hafva blifvit manquerad i en dans eller nu ändtligen sett en yngre skönhet sväfva sig förbi till målet för allmän uppmärksamhet. Hennes man, som kanske kände att han åt hennes hjerta gett för litet, gaf så mycket mer åt hennes nycker och fåfänga. Det var derföre hans hus var stäldt på den mest lysande fot. Men midt ibland den slösande prakten, ibland de hvimlande gästerna, vandrade värden sjelf, med leende uppsyn och vänliga handtryckningar och artiga bugningar och hjertliga ord, dock tom, ödsligt tom i sitt innersta. Han var öfvermätt på allt detta glitter, som retar för ögonblicket, liksom österlänningens rusgifvande opium, men hämnas med en så mycket djupare förslappning. Det låg på Illerhjelms panna ett moln som aldrig vek bort, en dysterhet, liksom hade något förfärligt minne gömt sig i hans själ; och stundom då han trodde sig ensam och obemärkt flög ett uttryck af fasa öfver hans drag, liktom hade det förfärliga minnet vaknat och hånande blickat upp emot honom. I den stora verlden var han känd för den gladaste och artigaste sällskapsman; för sin hustru var han den mest välvilliga och eftergifvande make; af de sjuke var han älskad, såsom en rättskaffens outtröttlig och finkänslig läkare: men olycklig var han inom sig sjelf; och den som betraktade honom vid ett virabord, då han med ett spändt leende följde alla spelets omvexlingar, kunde icke undgå att märka, att det var något hemskt inom honom, som han genom sin uppmärksamhet på de lumpna korten sökte förjaga.

Det gamla feta stenrika Commerce-Rådet, hans svärfar, anlände till fêten. Han blef emottagen med den uppmärksamhet och artighet, som hans rikedom och ålder kräfde. Hans måg skyndade emot honom, och förde honom i en soffa i förmaket, der han pustande tog sitt läger för aftonen. Hans dotter skyndade dit, omfamnade hans halfva kropp, ty mer räckte hon icke och kysste honom med dotterlig ömhet. "Tack, tack! Barn!" sade gubben. "Du har nu varit gift i hela tio åren och det med en doctor till på köpet, och ännu heter jag icke farfar! Hå, hå!"

Den bleka damen rodnade flygtigt. "Pappa är så god emot oss!" sade hon: "Pappa är till och med ute så här sent och gläder oss med att komma hit! Jag tillstår att jag icke vågade vänta en så glad öfverraskning. Nu först är min bröllopsdag en glädjedag!" En hastig blick flög emot hennes man, som icke uthärdade detta ögonkast utan en lätt ryckning på anletsmusklerna.

"Tack, tack! Barn!" återtog gubben: "Jag ser er så gerna glada! Jag blir ung på nytt när jag ser er! Minns du, Emma, huru du för tio år sedan krusade för giftermålet? Nu erkänner du ändå, att det var din lycka. Ser du, jag visste nog, att välja en hedersman till måg. Och du, min kära Thorsten! om du bara kunde laga, att jag fick heta farfar innan jag dör! Jag har alltid välsignat den stunden då du blef min måg och jag såg Emma lycklig genom dig! Men gå nu och dansa och spela och var glada, barn! Sätt hit ett virabord och laga att jag får ett trefligt parti, min kära Thorsten!"

Gubben nickade med det halfnakna hufvudet och de båda makarna aflägsnade sig.

Just då de gingo förbi ett kabinett, der ingen för ögonblicket befann sig, stannade de och sågo på hvarandra. Derefter inträdde de båda. Då fattade hon hans hand och sade, med ett mildt leende men tillika en glimmande tår i ögat: "Förlåt mig; men låt mig en gäng få säga dig några ord af hjertat, och säga dem i dag! Jag har i många år burit dem på tungan. Vill du aldrig glömma den Norrländska kolarflickan? Jag ser att du äfven nu beständigt tänker på benne, och jag har snart i tio år varit svartsjuk på hennes bild! Säg mig blott ett, Thorsten! Säg mig, har du varit upprigtig i din berättelse om henne?"

Han fäste en lång, tankfull blick på henne. Slutligen svarade han: "Tro mig, min Emma! En sådan syn, som en Engels försvinnande i afgrunden, är nog för att beröfva en man hans lefnads lugn. När ännu i sjelfva vårt ömma förhållande till hvarandra den tanken kan insmyga sig, när den kan störa oss, då, då är den ett förfärligt bevis på dessa hemlighetsfulla känslors inflytande och makt, hvilka vi erfara utan att kunna hvarken undvika eller begripa dem. Jag fruktar att min berättelse, som likväl var ett bevis på mitt innerligaste förtroende, oroat dig för hela lifstiden; och då jag vet att ett sådant intryck aldrig i evighet utplånas, är det den tanken att hafva sårat dig, som fräter mig så länge jag lefver."

"Nej", sade hon, "du misstar dig! Låt oss gifva hvarandra ett löfte på denna dag, som för oss är så helig, det löftet att icke mer plåga hvarandra med en så bitter ömtålighet och grannlagenhet, som hittills! Jag vill uppriktigt säga dig, att vårt lefnadssätt, den oupphörliga oro hvaruti vi lefva, är det verkliga onda, som skiljer våra hjertan och förstör vår lycka. Jag har sett att dessa sällskaper icke göra dig lycklig. Lofva mig att ett år, eller åtminstone några månader lefva för oss sjelfva! Låt oss resa till något utländskt bad, eller hvart helst i verlden, der vi kunna vara ensamme någon tid. Ack, om då våra hjertan icke känna sig lyckligare, vill jag tåligt vända om hit igen. Då vet jag att jorden icke äger någon sällhet."

"Emma! Min hustru!" återtog han: "Jag är öfvertygad om din kärlek, och du bör vara det om min. Det dödsbleka Norrländska minnet är en så flyktig skugga, att det icke bör störa vårt lugn. Men det är i tanken, på min lefnads gåta, i den hemlighet, som min mor anförtrodde sin lättsinniga son, och som han så tanklöst förgätit, det är i den tanken jag ser min lefnads plågoande. Jag har lefvat nära fyrtio år, och det är mig icke möjligt att blifva fri den tanken. Jag känner mig alltid nära att svindla, då jag tänker tillbaka på denna dunkla gåta, och nu har jag tillryggalagt hela min lefnad i en oupphörlig strid, i ett evigt bemödande att aflägsna ett minne, som likväl oupphörligt tränger sig på mig. Det har blifvit en fix idé hos mig. Emellertid, min Emma! Ditt förslag är godt! Vi resa till Ems nästa sommar!"

Han tryckte henne vänligt till sitt bröst. Hon såg på honom med en ännu sorgligare rörelse: "Ack! jag visste det förut!" suckade hon: "Det är likväl kolarflickan, som förjagar mig ur ditt hjerta. Ser du, jag visste att du skulle genast vid mitt förslag gå in på att resa! Du älskar mig icke, ty du gör allt hvad som af mig är ett infall, en nyck. Hvarför motsäger du mig aldrig? Måste icke mitt hjerta tröttna, då du oupphörligt ger efter för mina önskningar? Om du älskade mig, såsom du likväl sagt, skulle du icke fordra af mig åtminstone en försakelse? Skulle du icke gifva mig tillfälle att någon gång visa, huru gerna jag ville göra något för Dig?"

"Jag vill säga dig, Emma", inföll han: "Det är en sanning, som du ej kanske rätt förstår, men den är dock en sanning. Det är en af rikedomens förbannelser, att den just beröfvar oss dessa tillfällen till qval och försakelser, hvilka besynnerligt nog utgöra menniskohjertats sällhet, och hvilka den rike förskaffar sig långt farligare och bittrare genom inbillningen än de äro i verkligheten."

"Är det en förebråelse emot mig?" frågade hon med bitterhet: "Rår jag för det? Är det icke min fars glädje att öfverhopa oss med rikedom? Och hvarföre nekar du icke att emottaga hans gåfvor?"

"Du missförstår mig, Emma", afbröt han: "hvad jag säger i allmänhet, gäller också för oss. Du bör icke förtyda min mening. Det är nu en gång vår lott. Vi böre emottaga den och använda den — efter vi icke äge någon att lemna den åt —"

Hon bleknade än mer: "Förlåt mig", sade hon: "låt oss icke reta vår smärta mera! Vi måste gå tillbaka till våra gäster! Tack emellertid för ditt löfte till sommarn!"

De båda makarne tryckte hvarandras hand och lemnade kabinettet. I detsamma hördes ett skrik utanför huset. Pöbeln begynte väsnas mer än tillbörligt, så att några af herrarne sprungo ned, för att se efter hvad som var å färde. I det dörren öppnades, hördes några röster: "Släpp fram finngubben! Släpp fram finngubbens dotter!" Dessa ord hunno äfven Emmas öron. Hon fäste sina blickar på sin bleknande make; och han, betagen af en sällsam aning, gick ut i salongen. Hon följde honom sakta.

Nu inträdde en gammal, illa klädd finngubbe, i hvars kala hufvud och förfallna drag Thorsten genast igenkände Ollikainen. "Det är den vackra dalkullan!" skreko några röster utanföre. Då inträdde en qvinna, i den enkla torftiga drägt, som tillhör allmogen; men med ett skönt ansigte. Det var Kolarflickan. Thorsten uppgaf ett skri, och betäckte sitt ansigte med båda händerna.

"Det är han!" utropade den främmande qvinnan och trädde fram för att fatta Thorstens hand. Men med en häftighet, som var obegriplig, framstörtade Emma, kastade sig emellan dem, sköt hennes hand tillbaka i det hon omfamnade Thorsten och utropade: "Nej, nej! Gå bort, kolarflicka! Han är min — min —!" Hennes hufvud sjönk vid dessa ord emot hans bröst, en förfärlig ryckning genomlopp hennes väsende, och med en våldsam suck flydde hennes medvetande.

Ollikainen knäppte häpen sina händer tillsamman och begynte att berätta på Finska. Thorsten nedlade sin sanslösa hustru på en soffa och skyndade att meddela henne den läkarhjelp som var af nöden. Kolarflickan stod ensam midt på golfvet, sjelf bestört, omgifven af de häpna, sidenklädda damerna. Alla herrar aflägsnade sig genast till de andra rummen. Endast det gamla Commerse-Rådet stötte omkull sitt virabord och instörtade i salen, så fort hans kropp kunde sättas i rörelse.

Det var icke förgäfves, som Thorsten använde åtskilliga medel för att återkalla henne till lifvet. Hennes sansning återkom och den ömtåliga gestalten slog upp sitt öga. Alla uttryckte sin glädje deröfver.

Thorsten reste sig upp med häftighet. Hans blick mötte den arma kolarflickan. Han uppgaf åter ett rop af förskräckelse. Då begynte hon att darra. Med klar röst talade hon på sitt språk, hvilket ingen af de närvarande förstod. Men alla lyssnade med förvåning på den behagliga stämman.

Äfven den gamle finngubben talade emellanåt. Thorsten såg upp, betraktade dem ömsom med uttryck af sorg, af bestörtning, plötsligt af en blixt af glädje, som dock hastigt afbröts af tårar. Han kastade sig på knä, kysste sin makas hand och läppar. Derefter störtade han emot kolarflickan, tryckte henne i allas åsyn till sitt bröst och kysste äfven henne. "Det var då hemligheten!" sade han. "Och jag var honom så nära! Hvarför upptäckte din mor det icke straxt?"

"Ack!" svarade flickan: "Hon visste ju icke hvem det var, förrän hon fick se ringen!"

"O min Gud!"

Nu berättade gubben Ollikainen åter något på Finska. Thorsten gick fram till honom och tryckte hans hand. Derefter återgick han till flickan: "Du kom således lyckligt utföre", sade han: "Och ditt lif räddades, på det min lefnads gåta skulle upplösas! O min mor! — Men hvarföre har jag icke förr fått veta det?"

"Vi visste ju icke ditt namn!" sade flickan: "Vi ha nu kommit hit på ett rykte om att du hade blifvit en förnäm herre i Stockholm. Norrmännerna, som funno dig vid fallet och förde dig hem till sig, hade icke heller frågat efter ditt namn. Du reste ju också så hastigt derifrån."

"Min Gud!" utbrast han: "Jag flydde med fasa från det förfärliga stället! Du kommer sent, men med Guds hjelp icke för sent, Bolla! Här ser du min hustru, som så när dödt af förskräckelse, när hon såg dig! Hon trodde att du var en vålnad!"

Kolarflickan närmade sig med blyg vördnad den ädla Emma, fattade hennes hand och kysste den. Emma såg med frågande bestörtning på sin man.

"Mitt herrskap!" sade Thorsten: "Jag måste säga er, att min mor på sin dödssäng upptäckte för mig, att min yngsta syster icke var död, såsom jag trott. Jag har grubblat på innehållet af den hemlighet hon förtrodde mig, tills den nu står klar för mitt medvetande. Denna fattiga flicka, mitt herrskap, är — min syster!"