ANDRA AKTEN.
Reading edition
Tredje Tablån.
Scenen föreställer ett öppet torg i Bethulia. I fonden ett tempel, hvarifrån sång höres. Under sången visar sig Judith i templets dörr, samt framkommer senare på scenen.
Första scen.
Chör i Templet.
Himmelens fader, hör våra böner, Du, som från höjden oss alltid är när. Skydda Jerusalem! Bädda Jerusalem! Tag ej din hand från Israels söner, Hör hvad ditt folk i sin ångest begär!
Andra scen.
Judith, män och qvinnor (som utkomma från templet). En borgare.
Det är förbi!
EN ANNAN.
Nu dricker Belial Ur alla brunnar på Bethuliens slätter, Och lifvets källor sina. Vi förgås.
DEN FÖRSTA.
Assyrern känner våra fasta murar. Han tagit törstens djefvul i sin sold; Vi måste öppna portarna.
EN RÖST UR HOPEN.
Nej låt oss Fly alla bort till hedningarnes läger.
DEN FÖRSTA BORGAREN.
Och gifva oss till de Assyrers trälar.
JUDITH.
I ären fege män och svaga qvinnor. I kommen ut från edra fäders tempel Med jemmerklagan. Är det eder tröst? Hvi gifver Israels gud ej mer den styrka, Som förr han eder gaf från Sinai berg? I hafven glömt att bedja, tro och hoppas, I hafven glömt, hvad edra fäder lidit, Hur Jacob brottades med Herren Gud! I hafven syndat, — viljen synda mera, Och derför, derför straffar Herren oss. Så är det. Utan Gud är detta folk. Och derför dör det.
EN BORGARE (afsides till hopen).
Det rika Judith är, Som hjelpt så mången uti nödens stund. Se, huru klädd hon är! Den sämsta qvinna Uti Bethulia har bättre kläder.
EN ANNAN.
Det sägs, att hon har varit sinnesrubbad Allt sedan hennes man Manasse dog.
DEN FÖRSTA BORGAREN (högt).
För Judith är det lätt att oss fördöma: Hon har ej någon mer att sörja för. Hon hör ej barnets skri, ej modrens jemmer. Hon tänker på sig sjelf och smädar oss.
JUDITH.
Hvem är som talar? Ensam är jag visst, Och Judith vet ej mer hvad sällhet är. Men vore jag vår stora moder Sarah, Så sade jag i dag till sonen Isak: Är du det löftets barn, som Herren bergat Från offerbålet, — hvi förtvillar du?
EN RÖST.
Hon talar vanvett. Hör ej denna qvinna. Osias är den ende, som oss gifver Det bästa råd.
ALLA.
Ja, gå vi till Osias?
(De vända sig för att gå, men möta Osias, som kommer ut från templet.)
Tredje scen.
Osias, de förre.
EN BORGARE.
Der kommer han.
EN ANNAN.
Osias, dyre fader! Vår nöd är stor, — råd oss, hvad är att göra? Af törst försmäkta vi.
OSIAS.
I skolen bedja Till Herren gud, som förr har hjelpit oss. När Moses ropade till hälleberget, Hvem var' det, som lät vattenstrålen välla, Och lät de läppar, som så nyss förtviflat, Sig läska af den friska källans dryck? Hvem var det, som, när varmt Elias bad, Lät Baal i spillror störta för hans fötter? Förtviflen ej! — Än lefver Israels gud, Och han skall rädda eder!
DEN FÖRSTA BORGAREN.
Gode fader, Han hjelper oss ej mer, ty vi ha syndat. Nu skola våra barn och qvinnor mördas, Om dessa hedningar vi längre reta. Så gif oss nycklarna till stadens portar! Vi vilja ut, ut, ut till Holofernes! Vi böja knä för honom. Abraham Skall se vår nöd, förlåta oss vår synd.
JUDITH.
Res kopparormen upp! Böj knä för Baal, Och säg: Hvad tycks dig fader Abraham Om våra gudar?
EN RÖST.
Qvinnan yrar.
OSIAS.
Du känner ej den ande, som profetiskt Nu talar här till oss ur Judiths mun. Så hjelpe Gud. Om någon hjelp ej kommer, Förr än den femte dagen gryr härefter, Då är det tid att öppna stadens portar.
( Achior synes i fonden, förd af 2:ne skyttar. Hans händer äro bundna.)
Fjerde scen.
Achior, Skyttar, de förre.
EN RÖST UR HOPEN.
En bunden fånge föres hit af skyttar.
OSIAS.
Hvad ser jag, vänner, — det är Achior, De Ammoniters stolte öfverste. Hans händer lösen! — Han ej kommit hit Att skada oss.
ACHIOR.
Jag tackar dig, Osias.
OSIAS.
Men säg oss, hvad har händt?
EN SKYTTE.
Vi funno honom Ej långt från staden, bunden vid ett träd, Och trodde honom död.
OSIAS.
Förklara dig!
ACHIOR.
Jag kommer nu från Holofernes’ läger. Han sändt mig hit för att med eder dö. Från mig han röfvade mitt fosterbarn, Min enda dotter, min Ahalibama. Förbannad vare han!
ALLA.
Säg vidare!
ACHIOR.
De Ammoniters land han äfven tog Och tvang oss der, att våra egna gudar Med eld förstöra, sen han från oss röfvat Allt hvad vi ägde uti guld och perlor. Nebucadnezars bild han för oss stälde Och vill, att vi blott denna gud tillbedja.
OSIAS.
Förr må vi törsta inom, dessa murar Och digna ned i våra fäders stad, Än knä vi böja för Nebucadnezar!
ACHIOR.
Ja, eder stolta stad han vill förstöra Och grusa edra fäders gamla tempel. Om för Assyriens kung Nebucadnezar I ej i stoftet eder böjen!
OSIAS.
Aldrig Skall Israels folk en annan gud tillbedja!
ACHIOR.
O, Israels söner! — Israels ädla döttrar! Det är med edert blod och edra barns Han vill begjuta offerhärdens lågor. Hvar är det slagregn, som skall släcka bålet? Hvar är den åskvigg, som af höjden ljungar Att splittra facklan i mordbrännarns hand? Ja, ja, du Israels ädla, blyga dotter! Betäck ditt anlete för tjusarns blickar, Betäck din runda barm och fly hans åsyn, Att ej din skönhets glans hans sinne bländar. Han älskar med en dåres vildhet; ja, Hans blick förbränner… dödar! — —
JUDITH (afsides).
Denne man Uti mitt sinne väcker vilda tankar! Kan Holofernes tjusas af en blick, Så gif mig, Gud, det skönsta qvinnoöga, Gif mig en qvinnobarm af lif och vällust Och tusen lågor gif åt mina läppar! Jag honom tjusa vill! Han måste dö Vid Judiths hjerta och af Judiths kärlek!
OSIAS. (till Achior).
O, Achior, du kom att dö med oss! Var helsad, vän i nöden. Kom att dela Det enda, som oss återstår: vår tro!
CHÖR (höres på afstänä från hedningarnes läger).
Bäfva Jerusalem! Dina murar skola ramla!
SOLOQVARTETT (på scenen).
O, Gud, som är barmhertig, Rädda ditt folk, förlåt oss våra synder! Rädda oss, Zebaoth!
Slut på tredje tablån.
Fjerde Tablån.
Judiths kammare. Hon ligger i sin morgondrägt och talar sofvande med afbrutna ord. Abra sitter vid hennes sida. Lampan brinner. Det dagas.
Första scen.
Judith, Abra.
JUDITH (melodram).
Jag hör dig Zebaoth, — nåd, — nåd! — Jag kan ej — Du vill — jag går — han kommer — svärd!! Blod! —
(Spritter till och vaknar.)
Recit. och Duo.
JUDITH.
O, Abra, hvar var jag? O, Simeons Gud, jag hör ditt bud, Jag såg din klarhet, Herre Zebaoth. Du ropar mig, jag lyder dig, Din vilje ske; jag följer utan knot Ditt helga bud, O, Herre Gud, Min Gud och fader.
ABRA.
Bland moln och sky De drömmar gry; Dig nattens spöken blott förvilla. Var lugn och stilla, Var lugn och stilla, Och snart skall drömmens oro fly. Lugna dig, o Judith, lugna dig!
JUDITH (talar).
Det var en ryslig dröm! Ett svärd af lågor höll jag i min hand, Och jag såg blod, som flöt i strida strömmar. — Det är din vilja — och jag lyder dig.
ABRA.
Hvad drömde du, min goda herrskarinna?
JUDITH.
Tyst, Abra, tyst! — Jag hörde dock en röst, Jag såg det, som en qvinnas öga aldrig Kan utan fasa se.
ABRA.
En villa blott: Man skall ej tro på nattens onda drömmar.
JUDITH.
Nej, nej: den högsta sanningen har talat. Jag strider mot, min själ uppreser sig I uppror mot sin skapare, och dock — Förgäfves vägrar jag. Jag får ej lugn, Förr än jag vet, att vi från våra murar Förjagat denne grymme Holofernes. Beständigt ropar rösten inom mig: Bethulia får icke falla! Bethulia är Zions fasta förmur, Guds fästes fäste är Bethulia! Hvad skall jag svara? Råd mig, trogna Abra! Hvad skall jag svara rösten? Skall jag svara: Jerusalem må falla; Herren vikit Ifrån sitt folk. Den stora starkhets ande, Som gaf Deborah makt mot tiotusen I vapen klädde män, fins icke mer.
ABRA.
Gud kallar hvem han vill, och när han vill. Män bära svärd. Det hör ej qvinnan till.
JUDITH.
Hvem Herren vill, och när han vill. Rätt så. En pilt var David och en mö Deborah, Och af Guds kraft kan Sarons minsta törnros Ett öknens lejon stinga i dess häl. Gif kraft, Gud Zebaoth, som hoppet gaf. Och jag vill rädda dig, Jerusalem.
ABRA.
Betänk dig, ädla Judith! Holofernes Nu tyckes tveka. Redan tretio dagar Han overksam uti sitt läger hvilar; Än finnes räddning. —
JUDITH.
Ja, en räddning fins, Men endast en. Oss skydde Israels Gud; Jag lyder honom. Mitt beslut är fattadt. Vill du mig följa på en vådlig färd?
ABRA.
Hvart Judith går, dit följer Abra med.
JUDITH.
Sä följ mig då till Holofernes’ läger.
ABRA.
Hvad säger du? till Holofernes?
JUDITH.
Ja!
ABRA.
Att dödas.
JUDITH.
Ja, att dödas— eller — döda!
ABRA.
Ditt tal är dunkelt, — jag kan det ej fatta… Men bäfvar att förstå dig alltför väl.
JUDITH.
Så bed Osias genast komma till mig, Men yppa ej för någon hvad du anar.
(Abra går.)
Andra scen.
Judith (ensam).
JUDITH
Bön.
Herre, min fader, Simeons gud, Hjelp mig och gif mig styrka! Hjelp mig, o Herre Zebaoth! Herre, min fader, hör min bön, Rädda Jerusalem!
(Talar.)
Nu vill jag smycka mig ännu en gång Som i min ungdoms och min glädjes dagar, Lik Jephtas dotter smyckad gå att dö.
(Hon går.)
Tredje scen.
Abra (återkommer).
ABRA.
Jag fann Osias talande till folket Vid porten af vårt hus. Han snart är här. Hvad skall han råda? Är det skick, jag frågar. Att ärbar qvinna lemnar vind för våg Sitt hus och hem och går till hednahundar, Som Moabs barn, med falskhet i sitt hjerta? Gud tröste oss, det är en usel tid Vi lefva i, det är då visst och sant.
Fjerde scen.
Osias, Abra.
OSIAS.
Jag kommer, som du bad. Hvad önskar Judith?
ABRA.
Hon önskar råd af er, min dyre fader!
OSIAS.
Begär hon tröst af mig, så kan Osias Ej trösta någon mer. Mitt hopp är ute. Ej dag, ej natt, min trötta själ får hvila. Det är förbi med oss!
ABRA.
Misströsta ej. Om du, min far, förlorat hoppets staf, Hvad stöd står då oss åter?
OSIAS.
Bönen, bönen, Att dödens stund ej alltför bitter blir. Det är det enda, som oss återstår. Vårt folk försmäktar, — öfverallt förtviflan; Hvarthän jag vänder mig, — hvarthän jag går, Jag hör dem ropa: vatten, vatten, vatten! O, kunde med mitt eget blod jag läska De torra läpparna, — jag gjorde det.
Femte scen.
Judith inkommer i högtidsdrägt, smyckad med perlor och juveler. Osias, Judith, Abra.
OSIAS (afsides).
I högtidsskrud, liksom till glädjefester!
ABRA (afsides).
Bevara oss, nu har hon blifvit tokig!
JUDITH.
Osias, fader, signe Gud din ingång!
OSIAS (högt)
Min dotter kallat mig. — Men hvad betyda Din sköna högtidsdrägt och dina smycken, Då hela staden går i säck och aska?
JUDITH.
Hvad de betyda, vill jag säga dig. Jag går till fest, ja, till en offerfest För Herrans allmakt och min fosterbygd; Ja, fader, jag är denna hvita dufva, Som flög ur arken, när der rundtomkring Var död och vattuflod, men återvände Med hopp och räddning. Derför har Jag nu mig herrligt smyckat. Gud till ära Och fienden till fall.
OSIAS.
Du talar gåtor.
JUDITH.
Hör mig, dyre fader! Men fråga icke, ty jag kan ej svara, Ännu i denna natt jag måste bort! Du har ju sagt: "när femte dagen gryr, För Holofernes öppnas stadens portar". I tid jag måste nu mitt värf fullborda. Men gif mig din välsignelse, min fader, Ty jag behöfver den.
OSIAS.
Betänk, mitt barn!
JUDITH.
Jag är beredd på allt, — jag är omgjordad Med Davids rustning emot Goliath: Blott skölden fattas: din välsignelse!
OSIAS.
Fast dunkla äro dina ord som natten I Hinnoms dal, och fast mitt öga ej Kan se den väg du vandra skall, så talar En hög, profetisk ande ur din mun. Gå alltså, gå välsignad Herrens vägar. Hans stjernor lyse dig på nattens stig, Till frid och seger han ledsage dig!
(Osias välsignar JUDITH.)
Slut på andra akten.