Front matter

Akademisk Afhandling

af

Otto Donner

Helsingfors, J. C. Frenckell & Son, 1863.

O du Indras glänsande öga, Sprid ditt ljus i klyftornas dunkel, Att de höljande skuggor Rädda flykta från trakt till trakt.

Indisk bön.

För hvarje dag vinner Turanismen, det egendomliga medvetande som uttalar sig i de af Castrén såkallade Altaiska folkens både språk och gudsmedvetande, en allt större betydelse. Det är också dess egendomliga natur, som gifvit nya stöd för den åsigten, att äfven språkmedvetandet har en oändlig utveckling, dervid bestämningarna af syntetisk och analytisk blifva blotta genomgångsstadier såsom flera andra. Vid slutet af denna genom årtusenden sig sträckande utvecklingskedja möter oss då en anad, äfven af Bibeln framställd enhet, såsom den källa hvarur andens alla företeelser framqvälla. Och ju längre forskningen går, desto klarare ådagalägger hon, att alla jordens folk hafva dragit sitt strå till det stora bildningsarbetet, som är mensklighetens.

Sålunda får den turaniska anden sig anvisadt ett allt större inflytande på de orientaliska kulturfolkens äldsta forntid genom lösningen af den bildskrift, som klippväggarna vid Eufrat och Tigris visa för våra undrande blickar. Likt sagans i förtrollad sömn försjunkna riken hafva de sofvit sin flertusenåriga sömn, under det rike efter rike omkring dem och folk efter folk försvunnit, såsom fotspåret i sanden bortsopas af ökenvindarna. Men de vakna igen och visa, att anden är evig, om ock allt annat förgås. Genom den fullständiga utredningen af dessa inskrifter skall ett hittills icke anadt ljus kastas öfver Asiens forntida lif. Ännu är icke afgjordt, hvilken roll dervid kommer att tilldelas Finnarne; men äfven andra än språkliga förhållanden antyda, att de fordom stått i en liflig och nära beröring med de Ariska och Semitiska folken, och Mytologin är i detta afseende icke minst vigtig.

Den komparativa Mytologin är en af de allra yngsta vetenskaper, så ung, att ännu högst få arbeten deri finnas. Den stöder sina jemförelser och de resultater den vill draga ur dem på psykologin, och utgår ifrån den satsen, att andens utvecklingsgång hos folken liksom hos individerna är densamma. De börja hvardera med den sinnliga åskådningen och föreställningen, hvarifrån de småningom fortgå till begreppsbildning, som äfven den har en oändlig, af förnuftets eviga lagar bestämd, utvecklingsgång. Religionsföreställningarna blifva då vid denna process ett uttryck af, en index för den höjd af andligt medvetande som hvarje folk har hunnit. Men det är klart, att denna utvecklingsgång i verkligheten blir olika gestaltad af tusenfaldiga yttre omständigheter. Det gifves väl för alla folk blott samma sinneverld, att med dess vexlande företeelser göras till ett hölje för tanken; men olikheten i ländernas klimat och fysiska beskaffenhet, olika historiska förhållanden, och framförallt olikheten i språk och det dermed ärfda andliga medvetandet göra sig på ett mångfaldigt sätt gällande. Man har derföre med rätta anfört, att "gudsmedvetandet har sitt äldsta uttryck i språket, och att de mytologiska grundåskådningarna isynnerhet finnas förebildade redan i detta, den alltomfattande urdikten hos hvarje folk."

Vi veta af historien, att hvarje folk omfattat hufvudsakligen en grundprincip, efter hvilken det gestaltat hela sitt lif, eller såsom man vanligen säger, att hvart och ett haft sin uppgift att utföra i verden. Så visar sig i Persernas verldsåskådning en oförmedlad dualism mellan anden och materien, det goda och det onda, sammansluten hos Judarna i tanken på Jehovah, den ene och ende, inför hvilken betydelsen af det andra momentet, materien, nästan försvinner. I Indien är man medveten af samma strängt sammanhållande enhet, men hon fattas såsom immanent i verlden. Om nu samma grundprincip återfinnes hos ett annat folk, omfattad såsom den ledande för deras religions-föreställningar, så kan man väl tänka sig, att de uppstått oberoende af hvarandra. Men om den befinnes vara genomförd hos dem begge på ett fullt motsvarande sätt, i likartade föreställningar, hvilka dock så mycket måste bero af tillfälligheter, kan jag åtminstone tills vidare icke annat inse, än att dessa folk måste hafva stått i en liflig och innerlig beröring. Om dertill ännu kommer, att dessa grundåskådningar äro liksom förebildade i sjelfva språket, t.ex. i Samojedernas Num = himmel och gud, ökas sannolikheten af denna beröring nästan till visshet, eller man kan för hvardera antaga en gemensam urkälla, hvarur de begge druckit.

Det är på grund af ofvan framställda åsigter, som jag i närvarande undersökning trott mig finna de tydligaste spår af en innerlig och nära beröring mellan Inder och Finnar. Men huruvida den skett omedelbart, tilltror jag mig icke nu att kunna afgöra. Dertill fordras en föregående jemförelse äfven med Perserna, äfvensom en utredning af de öfriga Asiatiska folkens, isynnerhet Chinesernas, religionsföreställningar. Man har någongång fäst uppmärksamheten vid det hos Orientaler och Finnar egendomliga hopandet af oerhörda massor i tid och rum, lekandet med tusendetals år och verld på verld. Lätt insedt är dock, att allt detta tillhör en ståndpunkt af utveckling, der medvetandet om andens sanna väsende såsom en inre makt ännu ej uppgått, utan föreställningen söker för sig åskådliggöra hans oändlighet, hans allestädesnärvaro genom ett mångfaldigande af det sinnliga måttet.

Jag vill tillägga några ord om uppfattningen af den turaniska anden i Tyskland. Bunsen säger i sin "Gott in der Geschichte",[1] att grundåtskilnaden mellan det ariska och turaniska lifvet är den, att det förra hvilar på en medveten, tänkande uppfattning af verlden och det gudomliga, då deremot det sednare ständigt fordrar att blifva försatt i en viss inspiration, hänryckning, för att komma i gemenskap med gudomen. Till följe deraf betraktar han vidare Turaniern såsom den ännu icke utpräglade Ariern, eller med andra ord, Ariern är den medvetna (besonnene), utpräglade Turaniern. Och i öfverensstämmelse dermed blir äfven, vid framställningen af mensklighetens historiska utveckling, Turanismens betydelse den, att vara en förbindande länk mellan å ena sidan det chinesiska och å andra det ariska medvetandet. Andra, såsom t.ex. Wuttke, anvisa Turanismen en ännu lägre plats, endast i historiens försal. Begge dessa åsigter hafva dock icke tillräckligt skäl för sig. Öfverhufvud återfinnes hos hvarje naturfolk ett sträfvande att genom konstlade medel försätta sig i en inspiration, ett tillstånd olikt det vanliga. Bunsen sjelf anför den berusande Somadrycken hos Iranier och deras stamförvandter, samt besvärjelserna och trollformlerna i Zoroasters och Vedornas religion, jemte dylikt hos Greker och Italer. Och hvad det ostörda drömlifvet beträffar, så har det icke på jordens rund funnits någon motsvarighet till den ariska Buddhaistens försjunkande i det rena intet. Svårligen lärer väl heller någon vilja påstå, att de Altaiska folken, deribland äfven Finnar, ännu hafva att genomvandra ett bildningsstadium af grekiskt medvetande, af medeltidens romantik, med alla dess former af riddarväsende och längtan från det jordiska, innan de kunde komma till det subjektivt-objektiva idealet. Man synes ej vilja fatta, att andens utveckling i verldshistorien samtidigt kan ega rum hos olika folk och äfven folkgrupper utom den ariska. De turaniska folkens mest utvecklade språkmedvetande höjer sig i jemnbredd med de ariska Indernas och Grekernas; ett bidrag för bevisningen att de göra det äfven i sitt gudsmedvetande vill närvarande jemförelse lemna. Noggrannare och mera utförliga undersökningar skola ådagalägga, att finska folket från aflägsna tider fattat andens sanna immanens i verlden, eller för att tala modernt, att deras ideal är det subjektivt-objektiva. Derföre kunde äfven kristendomen utan någon egentlig strid ansluta sig till deras fordna föreställningar.