FEMTE AFDELNINGEN. (continued 2)

Med de sju berg, på hvilka qvinnan sitter, menas utan tvifvel de sju stora verldsstäder, som understödja henne och hvilka göra, att hon kan "sitta som en drottning" öfver de andra, Uppb. 18:7. Städer byggas vanligen på berg för sundhetens skull, och det är nog icke svårare att finna ett berg i hvardera af dessa sju städer än sju berg uti en stad. I Jerusalem kan man räkna till sju berg, såsom vi nämnde, men när ordet berg begagnas om Jerusalem, användes alltid endast Sions berg, emedan konungaborgen var byggd på den. Likaså "Samarias berg," Amos. 6:4, "Esaus berg," Obadja v. 19.

Det är dock icke så säkert, att vi absolut måste hålla oss till det bokstafliga utaf ett ord, som så allmänt begagnas som ett uttryck för en tanke. Ordet "lammet" begagnas så ofta i Uppenbarelseboken, men hvar och en vet af andra bibelböcker, hvad dermed förstås. "Lammet, som är midt för tronen," heter det. Det behöfs ingen förklaring. Likaså begagnas ordet berg beständigt såsom ett uttryck för styrka. "Eho du är, du stora berg …, till slättmark skall du varda," Sak. 4:7. "Bygga huset på berget," Luk. 6:48. David säger ju, att Herren är hans klippa, Ps. 18:3. "På denna klippa skall jag bygga min församling," sade Herren till Petrus.

Eftersom det nu säges, att dessa sju hufvud äro sju berg och sju konungar, blir väl lättast att fatta bergen såsom uttryck för dessa konungars fasta riken eller hufvudstäder med dess konungsborgar. När qvinnan säges sitta på de sju bergen, är det ju enklast att förstå det om sju städer, uti hvars konungaborgar sju regenter finnas, hvilka representera jordens religiösa system, dem han nu samlar till ett. För romerska kyrkan hafva vi då Rom (möjligen Paris), för grekiska Petersburg (möjligen Konstantinopel), för den protestantiska London (möjligen Berlin; men på någon af nya verldens städer få vi väl ej tänka), för muhammedanismen Konstantinopel (troligen ej Mekka, emedan der ingen monark gerna kan komma att sitta), för judendomen Jerusalem, för brahmaismen Kalkutta, (möjligen: den heliga staden Benares), för buddhaismen Peking (måhända Tokio, Japans hufvudstad).

Öfver dessa är Babylons stad drottning, likasom Jerusalem en gång kallas för "herskarinnan," Jer. Kl. 1:1. Läs beskrifningen på Jerusalem der, och det blir ej svårt att förstå, huru "det stora Babylon" kan vara en verklig stad lika såväl som Jerusalem. Jerusalem säges vara en "enka," 1:1. Babylon säger: "Jag är icke enka," Uppb. 18:7. Om Jerusalem säges: "Hennes furstar likna hjortar … som vanmäktiga fly undan jägaren," Klag. 1:6. Om Babylon säges: "Jordens konungar skola gråta," Uppb. 18:9.

Att spiritismen är Babylons religion ses deraf, att till sist demonerna ("de onda andarne") välja det till sitt residens. Med "de heligas och Jesu vittnens blod," 17:6, och "de profeters och heligas blod och alla deras, som hade blifvit slagtade på jorden," 18:24, förstås naturligtvis blodet af de heliga, de vittnen och profeter, som lefde på jorden under den tid det Babylon, hvarom här är fråga, existerade, likasom de jordens konungar, v. 9, jordens köpmän, v. 11, och skeppare, v. 17-19, som här omtalas, icke menas jordens konungar och köpmän under alla tider, utan under den tid, hvarom det är fråga.

Af detta uttryck synes emellertid, att allt det slagtande, som under denna tid sker på hela jorden, ledes från staden Babylon. Det är derifrån befallningen skall gifvas om upprättande af den tidens inqvisitionsdomstolar och om dess Bartolomeinätter. Den babyloniska skökans inflytande skall dock efter någon tid märkligt aftaga, och det på grund deraf, att folkopinionen blir emot all religion. De tio konungarne skola begynna hata skökan, 17:16. Detta hatande fortsätter med, att de "äta hennes kött," d.ä. roffa till sig hennes rikedomar och till sist sätta eld på sjelfva hennes hufvudstad. Detta allt emedan "Gud har gifvit dem i hjertat att utföra hans råd," 17:17. Hela trakten vid Eufrat innehåller mycket jordbeck och bergolja, 1 Mos. 11:3. Det behöfs sålunda ej mycken ansträngning för att en outsläcklig jordbrand skall uppstå.

De synder skökan särskildt gjort sig skyldig till, äro: spiritism, 17:2; bolande med verldsmakterna, under det hon skulle förkunna den sanna religionen, v. 3, 9; vidare yppigheten (den rike mannens synd), v. 3, 7, hvilket exempel följts af jordens konungar, länder och städer, hvilkas skökodöttrar antagit samma kostsamma (v. 12) religion och vällefnad bland dess prester, v. 9, som "modern till skökorna" på jorden gjort, 17:5; vidare förföljelse mot Guds folk, v. 6; och hennes förskräckliga högmod, v. 7; samt slutligen det slafveri, uti hvilket hon bragt menskligheten och särskildt sådana, som blifva innestängda inom hennes klostermurar för att der lära sig den nya verldsreligionen. Hon handlade nemligen äfven med "trälar och menniskosjälar," 18:13.

Kap. 19.

Babylons fall, som förorsakar så mycken klagan på jorden, ja som gör, att både konungar, köpmän och skeppare fälla tårar, v. 9, 11, 19, förorsakar deremot ett ofantligt jubel i himmelen. Flera skaror uppstämma sitt halleluja, ett uttryck, som här förekommer fyra gånger, men eljest ingenstädes i Uppenbarelseboken. På jorden ropa konungarna, köpmännen och skepparne hvar sina två "ve," v. 10, 16, 19, Den första hallelujaskaran, v. 1, är kanske gamla testamentets heliga. Gamle Daniel, kommande ihåg allt ondt, som redan det gamla Babylon åstadkom, och hafvande bevittnat de ännu hemskare ogerningar, som det moderna Babylon kunnat göra, är glad öfver att se systemet om intet och staden förvandlad till en eldsjö. Så med alla de gamla profeterna och helgonen.

Nya testamentet synes göra en skilnad på gamla testamentets heliga och på Guds församling. Uti Ebr. 12 kap. uppräknar dess författare invånarne uti det himmelska Jerusalem, den lefvande Gudens stad. Han framställer tydligt det Sions berg, hvarom han der talar, såsom en motsats till det berg, "hvarpå man kan taga," v. 18, hvaraf följer att intet af allt, han i v. 22-24 uppräknar är på jorden. Äfven Jesus, som ock uppräknas bland den himmelska stadens invånare, framställes såsom varande i himmelen, stadd i utöfning af sitt medlarekall. Der omtalas två klasser i himmelen (utom änglarne samt Gud och Jesus), nemligen: 1) "högtidsskaran och församlingen af de förstfödda" och 2) "de fullkomnade rättfärdigas andar." Det går sålunda här ej an att tala om, såsom somliga göra, att en af dessa skaror, d.ä. den, som har sitt namn "uppskrifvet i himmelen," är församlingen på jorden, och den andra församlingen i himmelen.

Uttrycket: "De fullkomnade rättfärdigas andar" stämmer väl med samma slags uttryck i föregående kapitel: "På det, att de (nemligen gamla testamentets heliga) ej utan oss skulle blifva fullkomnade." Gamla testamentets heliga voro före Kristi uppståndelse uti ett ofullkomlighetstillstånd till sina andar, men i och med det ögonblick, då han, vår "förelöpare," som "nedfarit till jordens nedra rum," uppfor "öfver alla himlar," Ef. 4:9, 10; inträdde en förändring i deras tillstånd, i det att den afdelning af dödsriket, hvari de troende voro före Kristus, af Herren fördes uppåt till tredje himmelen. Dermed begynte deras fullkomnande, och nu följa de med lifligt intresse vårt segerlopp, Ebr. 12:l, ity att vid dess slut deras fulla fullkomnande inträder samtidigt med vårt.

I texten står icke: I hafven kommit till "församlingen af de förstfödda" kroppsligen, men till de "fullkomnade rättfärdigas andar" i tron, hvilken oberättigade åtskilnad man måste göra, om man tror de förra vara endast församlingen på jorden och endast de senare de frälsta i himmelen. Liksom det endast är i tron vi kommit till "Gud," i tron vi kommit till "Jesus," i tron vi kommit till de "rättfärdigas andar," så är det ock endast i tron vi äro komna till den del af den i himmelen "före verldens grundläggning" uppskrifna församlingen, som gått hem före oss.

Icke lär väl det, att de hafva sina namn i himmelen, förneka, att de sjelfva, d.ä. deras andar ock äro der, hvilket ju vore detsamma som att antaga, tvärtemot Uppb. 3:5, att de frälstas namn utstrykas ur lifvets bok, så snart de sjelfva komma hem. Båda skarorna äro naturligtvis i himmelen och båda hafva sina namn der, ehuru somliga äro antecknade såsom tillhörande en skara och andra en annan. Den jemförelse, brefvets författare vill göra, är tydligt emellan det, "hvarpå man kan taga," hvartill ju äfven, den del af Guds församling, som är på jorden, hör, och det, hvarpå man ej kan taga, d.ä. allt det, som är i himmelen och som kan beröras endast med trons och hoppets hand.

Uti Uppb. 19:4 hafva vi åter denna församling såsom den andra skaran under de oss så kära vordna uttrycken "de tjugofyra äldste och de fyra lifsväsendena," som ropa: "Amen, halleluja!" Den tredje skaran i Uppb. 19 är troligen alla de, som blifvit förvandlade under vredestiden och upptagits. Deras ropande ljöd för Johannes såsom ett stort vattenfall, eller som om åskan hade gått, v.6,—så många voro de. De synas ej heller vara afundsjuka på den tidigare upplyftade brudskaran, utan de fröjdas i stället öfver, att bröllop nu skall firas.

Det är också passande, att just nu bröllopet firas, ty nu äro icke endast de heliga der, med hvilka "den gamle af dagar" redan under gamla förbundet "trolofvat sig till evig tid i rättfärdighet och rätt och i trohet," Hes. 2:19, 20, och hvilka väl nu få tjena som brudförare vid "lammets bröllop," nu är icke endast församlingen sjelf, sjelfva bruden der, utan äfven den antikristiska tidens martyrer hafva nu hunnit komma dit för att tjena såsom brudtärnor vid den högtidliga vigselakten. Änglarne få väl tjena, med sång och musik, allt aflöper "med lust och gamman," till dess att brudgummen tillkännagifver, att sjelfva bröllops_måltiden_ skall dukas på jorden och att han vill resa på en bröllopstur med sin brud, under hvilken han skall taga riket i besittning.

Äfven de, som inbjudas till gäster vid denna måltid, kallas "saliga." Dessa utgöras af alla de troende, som vi sågo ännu vara qvar på jorden, såsom de 144,000 på Sions berg, de i kap. 16:15, som uppmanas att "vaka," de i kap. 18:4, som uppmanas att "gå ut från Babylon," och de som frälsas, när Herren nedstiger på oljoberget. Dan. 12:12.

Att det finnes olika klasser af frälsta menniskor i himmelen är uppenbart, men det är att märka, att dessa olika klasser frälsas under olika nådeshushållningar. Alla, som blefvo frälsta under gamla förbundet, utgöra en klass, alla, som blefvo frälsta under församlingens nådeshushållning, utgöra likaledes en klass, och alla, som frälsas under vredestiden och under de tusen åren, utgöra återigen andra klasser. Att somliga varit mer eller mindre trogna under hvardera af dessa nådeshushållningar, det gör, att somliga få större lön, andra mindre, men i de förhållanden de stå till Herren, äro gamla testamentets heliga en klass, församlingen en annan, o.s.v.

Somliga tro, att t.ex. under församlingens tid, uti hvilken vi nu lefva, endast vissa uttagas att utgöra bruden, andra tro, att endast vissa uttagas att utgöra Kristi kropp. De förra anse bruden för den högsta klassen; de senare, att Kristi kropp är den högsta. Men i brefvet till efesierna finna vi tydligt sagdt om hela församlingen, att hon är både kroppen och bruden. "Gud lade allt under Kristi fötter och gaf honom till ett hufvud öfver allting åt församlingen, som är hans kropp," Efes. 1:22, 23. "Fördenskull skall en man öfvergifva sin fader och moder och hålla sig till sin hustru och de två skola varda till ett kött. Denna hemlighet är stor, men jag säger det om Kristus och om församlingen," 5:32. Kan något vara tydligare, än att båda bilderna användas om församlingen och om alla dess medlemmar. Vi få tänka på, att Jesus är vårt hufvud, då vi behöfva ledning, insigt, visdom; och vi få tänka på, att han är vår brudgum, då vi behöfva kärlek. Jesus är vårt hufvud i verksamheten, vår brudgum, då vi tillbedja. De, som under denna tidsålder icke duga till att blifva Kristi kropp eller Kristi brud, de duga icke till att blifva frälsta, ty nu uttages kroppen eller bruden och inga andra. Annat är det med dem, som såsom ofrälsta blifva qvarlemnade, när Herren kommer; de kunna möjligen sedermera frälsas och blifva med bland brudtärnorna och gästerna, detta emedan de blifva frälsta under den tid brud_tärnor_ eller den tid "gäster" uttagas.

Ryttaren på den hvita hästen och hans härskaror.

Uti Uppb. 4 kap. sågo vi himmelen öppen och Johannes i anden ingå genom portarna för att sedan kunna beskrifva för oss det, som komma skall. Här se vi åter himmelen öppen och Herren komma på den hvita hästen. Han har nu många diadem på sitt hufvud, under det han i kap. 6:2 hade endast en "krans" (grt.); ty nu har han vunnit många segrar, fått flera klasser frälsta till himmelen och besegrat nästan hela jorden. Endast en strid återstår. "Härskarorna," som åtfölja honom, äro naturligtvis de olika klasser af frälsta i himmelen, som vi förut hafva betraktat. Det ord, som här är återgifvet med linne, förekommer endast tre gånger uti Uppenbarelseboken och på alla ställen om menniskor; två gånger i kap. 19:8, 14. Det ord, som begagnas om änglar: "rent glänsande linne," 15:6, är ett helt annat ord. (Det förra är byssinos, det andra linon.) Att änglar åtfölja de frälsta, är alldeles klart af andra ställen, såsom Matt. 25:31, men det nämnes icke här. Här är fråga om hvilka som skola få vara med för att intaga och regera öfver jorden. Och det veta vi, enligt Ebr. 2:5, att det ej är änglarne utan helgonen.

De folk, han skall slå med det skarpa svärdet, 19:15, äro de antikristiska arméerna, då samlade emot honom till strid. Det är nu hela Palestina skall förvandlas till en enda stor vredesvinpress, som är lika stor som landet är långt, 14:19, 20; 19:15. Det är nu, som "vädret," Dan. 2:1, bortför belätets stoft, så "att intet rum vardt funnet för det." Det är nu den sista stora striden utkämpas emellan den onda treenigheten och Herren och hans heliga. Antikrist och den falske profeten kastas i eldsjön och satan bindes för tusen år. Antikrists soldater blifva dräpta af svärdet från ryttarens mun, d.v.s. genom det ord eller de straffdomar han talade och pålade.

Herren skall icke sjelf lägga hand på dem, utan såsom vi se af andra bibelställen, skola flera olika slags straffdomar öfvergå dem. "Enhvar skall draga svärd emot den andre. Och jag skall gå till rätta med honom med pest och blod; och öfversvämmande störtregn och stenar af hagel, eld och svafvel skall jag låta regna öfver honom och öfver hans härar och öfver de många folk, som äro med honom." Hes: 38:21, 22. "Han skall låta deras kött ruttna, medan de ännu stå på sina fötter, och deras ögon skola ruttna i sina hålor, och deras tunga skall ruttna i deras mun … och den enes hand skall lyftas emot den andres." Sak. 14:12, 13.

Blifva inga frälsta vid detta tillfälle, när Herren nedstiger på oljoberget? Såsom vi komma ihåg, är det just då, gossebarnet skall frälsas "utan värk," Es. 66:7, och då Herren "utgjuter öfver Davids hus och borgarne i Jerusalem nåds och böns ande, att de skola vända sina blickar till mig, hvilken de stungit hafva." Sak. 12:10. Lägg märke till, att Herren tydligt säger, att "det skall ske på den dagen, ätt jag skall företaga mig att utrota alla hednafolk, som draga emot Jerusalem," v.9. Det är dessa frälsta bland judarne, hvilka då utgå med frälsningens budskap till de ännu qvarblifna hedningarne, och om hvilka vi läsa hos Joel, att Herren öfver dem skall "utgjuta sin ande" och att deras "söner och döttrar skola profetera" o.s.v. samt att "hvar och en, som åkallar Herrens namn, han skall varda frälst."

På pingstdagen utgöts af anden, nu utgjutes fullheten. Jemför det två gånger upprepade uttrycket "min ande," Joel 2:28, 29, men det likaledes två gånger upprepade uttrycket "af min ande." Apg. 2:17, 18. Allt det härliga, som skedde på pingstdagen, var dock endast droppar af anden, men nu kommer hela hafvet af andeutgjutelse. Dessa andeuppfylda judar skola då utgå med budskapet i verlden. Det är troligen då, vid dessa frälsta judars omvändelse, som Sak. 8:20-23 går i uppfyllelse: "I dessa dagar skola tio män af alla hednafolkens tungomål samfäldt fatta klädesfliken på en judisk man och säga: Vi vilja gå med eder, ty vi hafva hört, att Gud är med eder."

* * * * *

Skola då inga ändra än israeliter frälsas vid Herrens nedstigande? Jo, Esaias synes visa oss, att äfven bland de andra folken, som han "samlat," kap. 66:18, skall han låta ske "ett under och sända några undsluppna af dem såsom sändebud till de hednafolk, som icke hafva hört talas om mig, och som ej hafva sett min härlighet, att de må förkunna min härlighet bland hedningarne." "Och de skola föra alla dina bröder ifrån alla hednafolk såsom offergåfvor åt Herren." Uttrycket "alla dina bröder" tror Fjellstedt syfta på hedningar såväl som judar. Att deremot "sändebuden" (evangelisterna), som här sägas skola förkunna Herrens härlighet, äro omvända hedningar och ej judar, synes tydligt. Genom dessa sändebud utgår den sista bjudningen före de tusen åren.

Änglar synas äfven denna gång hjelpa till med predikandet eller åtminstone med att "samla hans utvalda." Matt. 24:31. Lägg märke till, att det är efter den stora vedermödan, v. 29, efter att "människans sons tecken," kanske hans eget namn,[11] visat sig, efter att jordens folk jemrat sig vid åsynen af menniskans sons uppenbara tillkommelse, som dessa änglar utsändas att församla hans utvalda från de fyra väderstrecken. Likasom under sjelfva vedermödans tid menniskor och änglar hjelpas åt, t.ex. de två vittnena, 11:4, och "de tre änglarne," 14:6-12, så också nu. Änglar sändas nu med äfven derför, att det nu gäller att samla alla folk, som äro qvar på jorden, till en plats, troligen Josafats dal. Det är detta, som är beskrifvet uti det missförstådda bibelstället i Matt. 25:31 och följ.: "När menniskans son kommer i sin härlighet och alla heliga änglar med honom, då skall han sitta på sin härlighets tron, och inför honom skola församlas alla folk, och han skall skilja dem från hvarandra såsom herden skiljer fåren ifrån getterna" o.s.v.

Många hafva trott, att detta är detsamma som domen efter de tusen åren, men ju mer man studerar saken, desto mera klart blir det, att så icke kan vara. Alla som dömas i Matt. 25, dömas efter, huru de behandlat "bröderna," d.ä. Jesu vittnen, visande, att de haft dem ibland sig; hvaremot de i Upp. 20 dömas efter sina gerningar i allmänhet. Här nämnas endast de lefvande, i Uppb. 20 endast de döda. Domen i Matt. 25 sker på, denna jorden, den i Uppb. 20 sedan jord och himmel försvunnit. Nej, domen i Matt. 25 är före de tusen åren, och de "får" och "getter," som der omnämnas, äro resten, qvarlefvan af jordens nationer, sedan de antikristiska straffdomarne förut bortsopat de flesta af menniskorna.

Denna qvarlefva, inbjudes nu genom "bröderna" (den tredje der nämnda klassen, som troligen består både af judar och hednakristna), v. 40, till frälsning. Skilnaden på denna inbjudan och de föregående under vedermödan blir den, att menniskorna icke få stanna qvar på hela jordens yta såsom förut, utan måste samlas till den på oljoberget stående domaren. Under hela vedermödans tid blefvo änglar använda för att binda ogräset "i knippor" för att uppbrännas; somliga i ett knippe omkring satan och hans afgrundsdiplomati; andra omkring antikrist, såsom soldater i hans olika arméer; andra omkring den falske profeten, såsom medlemmar af en eller annan af de många afdelningarna af hans universalkyrka uti verldens olika länder. Men ännu återstår ett knippe för änglarne att samla, nämligen getterna. De arméer, som voro i rörelse vid verldskriget, Uppb. 6:3, utgjorde det första af dessa stora knippen; derefter kommer det förfärliga knippet af öfver 300 millioner, hvilka dödas genom krig, hunger och pest vid fjerde inseglet, 6:8; så det omkring lika stora antalet i kap. 9:15; så det vid antikrists andra infall i Palestina, 12:15; så vid hans tredje infall vid Kristi nedstigande på oljoberget, då begrafningen af liken skall räcka i sju månader, Hes. 39:12; jemte många andra klasser, ty nästan vid hvarje insegel, hvarje basun och hvarje vredesskål bortsopas många.

Men i trots af allt finnes ännu en del menniskor qvar bland jordens folk, och bland dem är ännu ett ondt knippe att binda, nämligen getterna, d.ä. sådana som förkasta äfven detta sista budskap af "bröderna," behandla dem illa, eller åtminstone visa sig så likgiltiga för dessa främlingar, att de hvarken gifva dem mat, husrum, kläder, skötsel eller deltagande, v. 42, 43. Sedan nu dessa getter fått sitt straff, återstå endast fåren, och om dessa läsa vi, att de få "evigt lif." Matt. 25:46. De hade förut varit "rättfärdiga," v. 37, i samma bemärkelse som Kornelius kallas "rättfärdig," Apg., 10:22, eller att de likasom Kornelius "gifvit allmosor" och bevisat sina medmenniskor godt—gjort rättfärdiga gerningar i allmänhet. Lönen för den rättfärdige Kornelius blef, att han fick "syndernas förlåtelse och, den helige ande," Apg. 10:43, 44; och lönen för dessa "rättfärdiga," Matt. 25:37; blir, att de få evigt lif, v. 46, d.ä. blifva födda på nytt. Då är jorden sålunda fullt rensad och ingen ofrälst finnes mera qvar på jorden. "Bröderna," "sändebuden" och, "fåren," dessa frälsta begynna då (kanske tillsammans med andra, som ej upptagits eller dött) att befolka jorden, likasom de åtta efter syndafloden, och de tusen årens härlighet inträder.

Alla dessa sluthändelser: nemligen "brödernas" (Matt. 25:40) egen frälsning (d.ä. de judiska, evangelisternas, enligt Sak. 12:10, och de andra bland, hednakristna uttagna "sändebudens" efter "undret bland dem," Es. 66:19); vidare deras utsändande med det sista budskapet till judar och hedningar; vidare samlandet af alla folk, d.ä. alla nationer, till domstället och utförandet af domen öfver getterna, synes taga 75 dagar enligt Dan. 11:12. Vi läsa der: "Säll den, som förbidar och hinner fram till 1,335 dagar." De 75 dagar som dessa l,335 öfverstiga, de sista 1,260 dagarne ("en tid, två tider och en half," v. 7) synes vara den sista rensningsperioden och sluta sålunda 75 dagar efter Kristi nedstigande på oljoberget. Alla, som nå fram till den, äro "sälla," d.ä. frälsta, ty efter denna tid träffar man på hela jorden inga osälla mer, utan endast frälsta menniskor. De första 30 dagarna af dessa 75 (1,290 dagar efter veckans midt, v. 11) komma kanske att upptagas med att predika bland dem, och de andra 45 med att samla och att döma dem.

När vi nu sammanräkna de olika klasser, som frälsas under vedermödan, få vi jemnt sju klasser af Israel och sju af hedningarne.

De sju klasserna af Israel äro:

1. Gossebarnet, kap. 12, som upptages.

2. De 144,000, "förstlingen," kap. 7, som beseglas emot plågorna och få stanna såsom Guds vittnen på jorden.

3. De som dö af dem, som hafva "Guds bud och Jesu vittnesbörd," 14:12, 13.

4. Skaran på glashafvet, 15:2, som upptages.

5. De, som bo i Babylon och uppmanas att gå ut, innan staden brinner upp, 18:4.

6. De, som omvändas vid Jesu nedstigande på oljoberget, d.ä. gossebarnet "utan värk," Es. 66:7; Sak. 12:10, hvilka tillsammans med klass 2 och 5 utgöra den skara, från hvilken de sista judiska evangelisterna utgå.

7. Alla Israels "bröder" från alla hednafolk, som dessa evangelister samla, Es. 66:20.

De sju klasserna af hedningakristna äro:

1. Själarna under altaret, 6:9; 20:4, som dö.

2. Palmbärarne, kap. 7, som upptagas.

3. De som dö af dem, som blifvit frälsta genom ängelns predikan, 14:6, 13; (= tredje klass i 20:4).

4. Den mognade "säden," 14:15, som upptages ("skördas," v, 16)

5. De, som uppmanas att "vaka," 16:15, hvilka synas få stanna på jorden, tills Herren nedstiger på oljoberget.

6. De, som frälsas vid "tecknet," Es. 66:19, då Herren nedstiger på oljoberget, och som tillsammans med klass 5 blifva de sista hednaevangelisterna.

7. Fåren i Matt. 25:33; Sak. 2:11; de sista som frälsas genom dessa evangelister.