KLACKARNA.

I

Klockan var tre på eftermiddagen och ämbetsverken stängde sina portar. Från de stora, högtidliga stenhusen kring Senatstorget strömmade grupper av herrar som småningom spredo sig över gatorna åt olika håll, de flesta mot Esplanaden, där stumpar av klingande hornmusik från Kapellet trängde fram över skramlet av tunga lastvagnar och otåligt surrande biler.

Bibliotekets tjänstemän samlades som vanligt i ett av fönsterbåsen i övre våningen av Fazers kafé. Det var i början av september och samtalet flög livligt fram och tillbaka. Sommarens upplevelser och erfarenheter på olika håll voro ännu långtifrån uttömda. Corpwieth gav i korta drag en översikt av den nyaste detektivlitteraturen. Det var hans specialitet och de övriga rättade sig i regeln efter hans sakkunniga anvisningar. De voro, de flesta, mer eller mindre amatörer på området, några i smyg, andra öppet, utan litterära betänkligheter, alla i ett förklarligt behov av omväxling och förströelse i det dagliga umgänget med de tunga, allvarliga böckerna.

— Jag bryr mig inte ett dugg om edra välsignade rövarhistorier, inföll halvt skämtande, halvt förargad, amanuensen Bergdahl, i det han lyfte kaffekannan för att fylla på de redan en gång tömda kopparna. Corpwieth sände honom en straffande blick. Amanuensen Nässellöf hade ännu icke lagt ifrån sig cigarretten och Corpwieth var en vän av ordnade levnadsvanor. Men han sade ingenting. Han visste att ingenting kunde hejda Bergdahl när denne en gång gripit kannan och berett sig att fungera som munskänk.

— Jag förstår inte att ni orkar hålla på med att läsa dylikt. Det är ju idel smörja och griserier, alltsammans. Guds härliga sommar, då ni kunde arbeta i en trädgård och se marken bära frukt och fröjda edra ögon med blomstrens härlighet, använder ni bara till att dåsa i edra hängmattor över usla tjugofemöres romaner, knappt värda det papper varpå de tryckts. — Bergdahl höll sig med sommarlägenhet och var en lika hängiven som framstående frukt- och trädgårdsodlare.

— Envar har sin smak och hela världen rymmes inte i en äppelkagge, anmärkte Corpwieth, icke utan en viss skärpa i rösten. Mina acacior frodas inte sämre än dina, fastän jag sköter dem med mina händer och inte med min själ. En kriminalhistoria, låt vara att den är fiktiv, är ett dokument, likaså gott som ettvart annat. Den kan studeras socialt, psykologiskt, artistiskt — hur du vill. Och det bästa av den moderna detektivlitteraturen rör sig i en stimulerande luft av logiska kombinationer, som har något av de matematiska kalkylernas förtunnade intellektualitet.

— Rena skräpet är det, dumheter från början till slut. Inte ett spår av sannolikhet eller verklighet, bara produkter av en sjuk och sensationell fantasi. De existerar inte i verkligheten och verkligheten inte i dem.

— Du talar så därför att du inte känner spänningens, de dunkla, skenbart förvirrade gåtornas tjusning. Jag erkänner att deras miljö som regel ligger något utanför vår närmaste erfarenhet. Våra förhållanden äro för små att ge dem relief. Och dock yppar sig även här stundom tillfällen då man kunde frestas att försänka sig i problem som ligga rakt i vägen för en, problem, fulla av de skönaste hemligheter, ehuru ingen bryr sig om att gripa dem och försöka reda ut trådarnas nyckfullt sammanknutna härva. — Corpwieth följde med blicken långt borta en rök som från hans cigarrett fördes ned mot luftdraget från trappan.

— Prat! vidhöll Bergdahl ivrigt sin mening. Vet du vad jag t.ex. upptäckte hemma hos mig i morse? Märket av två grova klackar under fönstret i mitt arbetsrum. Två grova klackar, intryckta i golvet på detta enda ställe, annars ej ett spår av någon fot. Jag undersökte själv saken. I fredags reste jag ut till landet och är ganska säker på att de ej funnos där då. I går, söndag kväll, kom jag tillbaka och klädde genast av mig kängorna i sovrummet, emedan de voro våta. I morgse var emellertid klackarna där. Och under min frånvaro hade ingen varit i rummet.

— Din städerska? framkastade Corpwieth en svag förmodan.

— Hon hade gjort i ordning för mig redan förrän jag reste och har sedan dess ej besökt våningen. Hon hade förlorat nyckeln och kom in först i morgse när jag öppnade för hennes ringning. Vad skulle ej Sherlock Holmes gjort av en sådan upptäckt? Minst en studie i skarlakan? Och här har ingenting skett, absolut intet, jag har övertygat mig därom. Ingenting är borta, ingenting förändrat, allt som förut.

— Du tror så, sade Corpwieth eftertänksamt. Klackarna är i alla fall en förändring, om de ej fanns där förut.

— Omöjligt! Golvet är nystruket och ingen annan än jag själv och min städerska har varit i rummet sedan dess. Men om spåren varit våra, borde de ju också ha funnits på andra ställen.

Corpwieth sade ingenting, men när sällskapet bröt upp bad han om att få följa Bergdahl hem för att bese märkena. Han gick med raskare steg än vanligt och svarade tankspritt på vännens skämtsamma anspelningar.

II.

I amanuensen Bergdahls rum var allt ännu iordningställt för sommaren. Gardinerna voro nedtagna, mattorna undansatta och möblerna delvis skjutna från sina platser. Målare hade nyligen gått fram över golvet.

Bergdahl förde sin gäst fram till fönstret och visade honom klackmärkena. Rummet hade egentligen två fönster, tätt till varandra, men spåren stodo tydligt under det till vänster.

Bergdahl skrattade. — Här har du klackarna. Tag nu ägaren om bakfoten, om du kan.

Corpwieth böjde sig ned och undersökte noga avtrycket. Det stod skarpt avtecknat mot det glänsande golvet — två stora, öppna halvkretsar, riktade från varann, med djupa skråmor efter spikarna, dock svagare baktill där linjerna nästan skuro ihop.

— Du klackar dina skodon i staden? frågade han.

— Naturligtvis! Och dessutom har jag ej dylika mastodontfötter, svarade Bergdahl, tydligen litet slagen av att vännen tycktes taga saken på allvar.

— Nej, det är klart. Din städerska kan inte heller vara den skyldiga. Visserligen är kvinnans likställighet med mannen hos oss ett obestridligt faktum, men inte ens i vårt föregångsland har hon ännu kommit sig till att leva på lika stor fot som han. — Corpwieth undersökte omsorgsfullt golvet runt omkring och vidare ned mot dörren. Ej ett spår, knappt en rispa var synlig.

— Det är dock säkert att här stått en man, som inte är du, och tryckt klackarna i golvet, sade han. — Vad kan han menat och vad kan ha fört honom hit?

— Han har kanske velat beundra utsikten, föreslog Bergdahl med ett undertryckt skratt. Situationen föreföll honom närmast komisk.

Corpwieth gick på nytt fram till fönstret och såg ut. Men utsikten tycktes ej intressera honom. Han granskade uppmärksamt fönsterbrädet.

— Du har sol bara i högra fönstret, sade han.

— Hur kan du veta det? Taket på huset snett över gatan skuggar verkligen redan så här tidigt på hösten för det andra.

— Jag ser det på målningen. Det högra fönsterbrädet har en skiftning i elfenben som det vänstra saknar. Och nu märker jag att du haft något liggande på fönstret — pomologiska produkter kanske? — Han tog upp en liten bit silkespapper och ett obetydligt brunt föremål som han gömde i sin börs.

— Där träffade du rätt igen, svarade Bergdahl. — Jag hade med mig från landet en korg med päron, bästa inhemska päron från Himmelviken, som jag ställer ut på fruktutställningen. De stod här i fönstret i natt och jag höll fönstret öppet for att bevara dem friska. Jag fick tredje priset för sorten i fjol; i är skall det bli det första.

— Och du sade att de stått här blott i natt? frågade Corpwieth med märkbar iver.

— Jag hämtade dem i går kväll och förde dem till Nationshuset i morgse när jag gick ut. Utställningen öppnas i morgon.

— Och ingen har varit här under tiden?

— Ingen. Jag sade dig ju att städerskan förlorat nyckeln.

— Nyckeln, ja! — Corpwieth besinnade sig ett ögonblick. — Har du frågat henne hur hon förlorade den?

— Nej, faktum var förargligt nog och jag har redan varit inne för att låta göra en ny. Förresten borde hon vara här när som helst. Jag bad henne komma efter klockan fyra då jag säkert var hemma.

Liksom till bekräftelse på hans ord ringde det i detsamma på dörrklockan. Bergdahl beredde sig att gå för att öppna, men Corpwieth höll honom tillbaka.

— Gör mig den tjänsten att noga förhöra din städerska, när och under vilka förhållanden hon förlorat nyckeln. Den och klackarna hör ihop.

Bergdahl ryckte på axlarna, men var själv alltför intresserad för att ej göra vännen till viljes. Städerskan gjorde svårigheter i början, men engång på traven lät hon orden löpa.

Jo, hon hade kanske begått en dumhet, men hon förstod det först efteråt. Morgonen efter det Bergdahl rest hade en främmande herre kommit till henne — hon bodde inne på gården i samma hus — och bett om nyckeln till våningen. Han var ingenjör vid vattenledningskontoret, sade han, och skulle se efter vattenledningen som anmälts vara i olag. Hon hade först gett honom nyckeln, men sedan tyckt att det kanske var bäst att gå med upp. Och så hade hon följt honom både in i köket och badrummet, men något fel kunde han inte finna. Vid bortgåendet höll han på att glömma att ge igen nyckeln. Hon påminte honom därom och han tog upp en amerikansk nyckel ur fickan och gav henne den. Men det måtte blivit något misstag, ty när hon sedan skulle komma in följande dag, passade inte den hon hade. Hon ringde på till kontoret, men där visste de ingenting.

— Det eviga slarvet, mumlade Bergdahl, men Corpwieth avbröt honom. Han ville veta hur mannen såg ut.

Jo, det var en storväxt, grovlämmad herre med solbränt ansikte och tudelat skägg. Litet framåtböjd gick han och vigselring bar han på fingret. Det hade hon sett när han provade kranarna. Han var klädd i tjocka grå yllekläder, ingen överrock, panamahatt på huvudet, litet neddragen i pannan. Han tog den icke av sig i rummen. I munnen hade han en kort snugga som han rökte hela tiden. Det hade luktat tobak efter honom i våningen, men hon ansåg sig icke kunna anmärka därom. En så fin herre borde ju förstått det själv.

Det föreföll icke vidare upplysande.

— Var han inne i arbetsrummet också? frågade Corpwieth.

— Nej, dörren var stängd och jag gick efter honom hela tiden.

Bergdahl slog till ett klingande skratt. — Där har du sammanhanget mellan nyckeln och klackarna.

Men Corpwieth bröt hastigt upp. Han uppmanade ivrigt Bergdahl att genast följa med till Nationshuset. Bergdahl tyckte det var skäligen onödigt, men gav slutligen vika. Nå ja, leken kunde ju lekas till slut.

III.

På Nationshuset rådde språng och brådska. Bud kommo och gingo, lådor stodo halvtömda både i vestibulen och i hallen, träull och silkespapper flöt omkring överallt. I stora salen härskade däremot redan en viss ordning. På de långa borden lågo, inbäddade bland blommor och grönt, frukter i massa, frukter av alla slag och alla kvaliteter, utbredda till allmänt beskådande. De fyllde rummet med sina färger och sin doft; förnimmelsen av svällande, mogen rikedom spred sig som ett fruktbarhetens flor över borden. Bergdahl vädrade belåtet, men Corpwieth bad honom föra sig till kollektionen från Himmelviken.

Det var en korg utsökta päron, vart och ett inlindat i ett tunnt vitt silkespapper, så att blott den runda, fylligt formade undersidan stack fram.

— Om dessa funnits i paradiset hade Adam aldrig smakat ett äpple, anmärkte Corpwieth och såg upp på sin följeslagare.

— Och ändå säger man att päronträden hos oss bär endast rovor, svarade denne och lyste över hela ansiktet. Han var redan beredd att granska innehållet i korgarna näst intill.

Corpwieth nöjde sig dock icke med denna ytliga besiktning. Han ville veta om Bergdahl hade reda på hur många päron han lagt i korgen.

— Naturligtvis. Det är tio stycken. Kollektionen får ej vara mindre.

— Och alla äro kvar i korgen?

— Du kan räkna dem själv.

Och mycket riktigt, de voro verkligen alla på sin plats.

Men Corpwieth ville att varje päron skulle vecklas upp ur sitt papper. Han besåg uppmärksamt den smalnande stjälkändan på vart och ett. Vid det fjärde häjdade han vännen och tog det ifrån honom.

— Du bör genast avlägsna din kollektion från utställningen, sade han.

— Kommer aldrig i fråga, protesterade Bergdahl. — Denna gång är jag säker på priset.

— Det gäller inte bara priset, det gäller hela din trädgård. Lyd mitt råd. Eller skall vi gå en medelväg? Detta päron behåller jag. Du kan lämna kvar de övriga. De göra tillräckligt skäl för sig.

— Omöjligt, då fyller kollektionen inte vilkoren. Antalet måste vara fullt.

— Så får du lov i alla fall. — Corpwieth rev med nageln ett stycke av skalet. Päronet stack han i fickan. — Resten kan du ställa ut utom tävlan. Det blir nog med ett hederspris denna gång.

Det låg något avgörande i Corpwieths tonfall, som undertryckte vännens protester. Men denne var icke belåten när de skildes åt på gatan utanför Nationshusets dörr.

— Befall, mästarspecialist! Vilka galenskaper skall jag härnäst utföra?

— Inga alls, svarade Corpwieth. — Nu har jag saken omhand. När öppnas utställningen i morgon?

— Klockan tio.

— Vi träffas då vid ingångsdörren en halv timme senare. Ceremonierna kan jag bespara mig. Men ännu en liten sak. Har du hemma ett stort ark vitt papper? Nej vänta — det vore kanske för påfallande. Skaffa dig hellre en stadig grå pappskiva och lägg den innanför tamburdörren när du går ut i morgon bittida. Och se noga till att varken du själv eller någon annan stiger på den förrän du kommer hem igen.

— Och vad skall jag så göra med den?

— Taga bort den naturligtvis, sade Corpwieth och gick långsamt släntrande uppför Kasärngatan. Han såg varken till höger eller till vänster.

IV.

Följande morgon smällde flaggorna utanför Nationshuset. Folk strömmade uppför trappan, som var prydd med lagerträd i stora, grönmålade krukor och behängd med girlander. Corpwieth drog försmädligt på munnen där han trängde sig fram genom vimlet. Han tyckte ej om begravningslukten från granriset.

Bergdahl stod redan vid dörren.

— Jag har väntat dig i snart tio minuter. Prisdomarna är redan i arbete.

— Jag blev uppehållen på en audiens hos registratorn vid postverkets avdelning för inkommande paketförsändelser, ursäktade sig Corpwieth. Han såg sig omkring med sökande uppmärksamhet. — Här tycks hela fruktbörsen stämt möte.

— Ja, kommersen går förträffligt, svarade Bergdahl, men konkurrensen är hård.

Det rådde verkligen ett stimmande liv mellan de rikt besatta borden. De besökande trängdes kring de olika stånden, prövade och granskade, undersökte med kännarmin sina specialiteter och drevo vidare. Här och där syntes diskuterande grupper. Det var utställare som avhandlade egna och andras produkter med sakkunnig iver. Genom salen stod en frisk, obestämbar doft av virke, av blommor och syrliga safter. Det steg till en symfoni av växlande luktförnimmelser, som virvlade om i rika harmonier, andades med luftdraget från de öppna dörrarna och flöt ut i en lovsång över sol och gröda, bugnande marker och frukttyngda träd och naturens stora, tysta arbete i varma sommardagar och fuktiga nätter… Sorlet över salen var så starkt att man med möda kunde göra sig hörd.

Corpwieth lät sig föras genom mängden. Han tycktes icke ägna utställningen någon större uppmärksamhet; han överfor de mötandes ansikten med snabbt forskande blickar. Slutligen stannade de långt framme i salen, där även kollektionen från Himmelviken skymtade på en framskjuten plats. En högrest herre, ögonskenligen en lantman av herremannaklassen, stod lutad över den. Han hade en kort pipsnugga i munnen, ehuru han icke rökte. Det var förbjudet.

— Snuggan! viskade Corpwieth hastigt och fäste Bergdahls uppmärksamhet på mannen. — Känner du honom?

— Det är min farligaste medtävlare, godsägare Hallander från Frostkulla. Han tävlar med mig i päronavdelningen. Han är en av våra främsta fruktodlare.

— Jag ville gärna göra hans bekantskap.

Bergdahl såg förvånad ut, men gjorde vännen till viljes. Corpwieths infall begynte mot hans vilja att intressera honom.

Bekantskapen var snart i gång. Corpwieth stod tyst och hörde på, medan de två herrarna invecklade sig i ett livligt samtal om olika fruktsorters härdighet. Han iakttog för sig själv godsägaren. Intrycket var i det hela gynsamt. Herr Hallander uttryckte sig vårdat, hans röst hade en behaglig, varm klang. Han föreföll att ligga väl inne i sina saker och framställde sin mening med smittande övertygelse. Han verkade i det hela som en rättfram, okonstlad naturmänniska. Men bak om den öppna, tillgängliga ytan tyckte sig Corpwieth dock märka en viss skygghet, något aktsamt eller spänt, som kanske var sjuka nervers oro, men också möjligen en skugga av ett undertryckt obehag. —

Corpwieth begagnade ett ögonblick när Hallander vände sig bort för att hälsa på en bekant.

— Du måste få honom hem till dig, viskade han till Bergdahl. — Jag ville gärna ha ett samtal med honom mellan fyra väggar — helst i din närvaro. Du får använda din uppfinningsförmåga och dina vinnande sällskapstalanger.

Bergdahl var numera med på allt. Det kostade honom icke mycken möda att få godsägaren övertalad att följa med. Han ville nödvändigt visa en trädgårdskatalog, en förmånlig offert med nya, lovande arter till facila pris. De tre herrarna gingo tillsammans ned till Esplanaden.

På Skilnaden ville Bergdahl snedda över torget till Frenckellska hörnet, men Corpwieth höll på skuggsidan. Han ville inte gå med solen i ögonen, sade han.

V.

Boulevardsgatan låg bred och blank i septemberdagens skarpa solsken. Längst i fonden slöto alléns trädkronor upp mot en gyllene rymd, där några små molntappar hängt sig kvar efter natten. Skolungdomen svärmade runt omkring från alla håll. De kommo i grupper, flickorna mest par om par, med armarna om varandras liv, gossarna i större skaror som fyllde gångbanan. Luften var full av höga, muntra röster och lätta, snabba steg, som slogo lustigt mot asfalten.

Herrarna fortsatte samtalet från utställningen. Corpwieth föll in med något ord nu och då. Annars gick han tyst och såg ned mot stenläggningen. Han smålog för sig själv.

Först utanför Bergdahls port gick han över gatan, följd av de två andra. Bergdahl grep efter nyckeln för att låsa upp dörren, men Corpwieth hejdade honom.

— Det var i sanning förargligt — din nyckelknippa blev ju kvar på bordet på biblioteket. Vad skall vi ta oss till om din städerska inte är hemma?

Han ringde på klockan, länge och eftertryckligt. Ingen öppnade.

Med ens tycktes han få en idé.

— Det är det förträffliga med dessa utsökta amerikanska säkerhetslås, att deras säkerhet ofta består blott däruti att de låta sig öppnas av första bästa främmande nyckel, när man råkat ut för olyckan att glömma sin egen hemma. Vi får försöka.

Han tog fram sina nycklar och prövade dem, men ingen passade.

— Nu är det godsägarens tur.

Hallander såg ut som om han tvekade och ämnade säga något. Men Corpwieth förekom honom.

— Ni ser ut att ha ett gott urval, sade han skämtande och pekade på godsägarens ficka, ur vilken en kraftig nickelked stack fram.

Godsägaren drog upp knippan och Corpwieth undersökte den noga.

— Denna ser ut att passa, sade han och visade på nyckelhålet.

Det ryckte till i godsägarens ansikte, men han fann sig omedelbart och stack nyckeln i låset. Han vred den försiktigt fram och tillbaka.

— Den öppnar inte, sade han med en lätt svävning på rösten.

Men Corpwieth hade redan med ett hastigt ryck tryckt in nyckeln ända till skaftet och förde den runt.

— Vi har tur, anmärkte han lugnt.

Hallander steg först in och Corpwieth följde efter honom.

— Din dörrmatta är inte av det mjukaste slaget, vände han sig till Bergdahl och tog upp en grå pappskiva som han flyktigt höll mot ljuset. — Men den fyller sin uppgift. Han ställde skivan mot dörren.

De tre herrarna stego in i Bergdahls arbetsrum. Godsägaren såg sig omkring.

— Du bor trevligt!

— Gör ni den iakttagelsen först nu? inföll Corpwieth spetsigt.

Det slog en vass glimt i godsägarens blick.

— Jag har inte sett Bergdahls hem förut, sade han hastigt.

— Nej, när ni var här sist var det visst för skumt.

Hallander mörknade över hela ansiktet. Hans stämma lät grumlig när han svarade.

— Vad menar ni, herr Corpwieth? Ert skämt blir väl påträngande.

— Ja, du misstar dig, Corpwieth, inföll Bergdahl, uppenbart besvärad av situationen.

— Herr Hallander är verkligen första gången hemma hos mig.

— Så gör mig då tjänsten att betrakta din gäst litet närmare, genmälde Corpwieth. — Din städerskas signalement på vattenledningsingenjören har en förvånansvärt trogen förebild i herr godsägaren.

Hallander sprang upp.

— Ni menar? — skall det vara en beskyllning?

— Nej, bara en liten överraskning till sakens uppklarande, fortsatte Corpwieth och såg honom stint in i ögonen. — Herr Hallander hade den äran att natten mot i går göra dig ett besök. Han ville bespara dig mödan att lämna din säng och öppna för sig — därför skaffade han sig inträde själv. Men som gentleman ville han dock ej gå utan att lämna efter sig sitt visitkort. Det ligger ännu kvar på golvet. — Corpwieth pekade på klackmärkena under fönstret.

— Ni är galen. — Godsägaren skrattade tvunget. — Dem har ni satt själv, ni eller vem som helst annan. Klackar höra till en var människas garderob.

Corpwieth bad Bergdahl hämta pappskivan från tamburen.

— Det vittnesbördet kan ni inte jäva. Ni satte det själv när ni kom.

Och pappskivan visade verkligen, ehuru ännu tydligare, i skarpa, sotsvarta konturer, spåren från golvet. Det var samma omfång, samma spikar, samma slitning baktill på vardera.

— Det passar alltför väl.

— En löjlig slump som ni tycks söka någon mening i. Men jag ämnar ej finna mig i edra besynnerliga infall. Nu lämnar antingen ni eller jag rummet. Bergdahl — du kan välja.

Han hade återvunnit sin säkerhet och rätade på sig med uttrycket av kränkt värdighet.

— Bevis ha vi mer än nog, återtog Corpwieth med eftertryck. — För det första städerskans vittnesmål —

— Det har jag inte hört.

— Vill ni att vi skall kalla på henne?

Hallander gjorde en avvärjande åtbörd.

— För det andra nyckeln, som ni tillegnat er på ett ganska behändigt, ehuru inte vidare försiktigt sätt. Det slags patentlås öppnas nämligen med nycklar blott av låsets egen nummer. Ni önskar kanske jämföra dem? — ni måste ju i alla fall lämna ifrån er nyckeln.

Godsägaren gjorde en grimas, men lösgjorde villigt nyckeln från sin nyckelknippa och lade den på bordet.

— Jag överlämnar åt er själv att tillfredsställa er nyfikenhet, svarade han undvikande.

— För det tredje klackmärket på pappskivan. Kolstybben som smutsar Boulevardsgatan efter fororna från Sandviken ger ett förträffligt avtryck. Ni borde gått på solsidan för att riskera blott trottoaren.

Godsägaren tog sig över pannan. Han tycktes tveka om vad han borde göra.

— Och så har jag ännu ett bevis som förklarar alltsammans, fortsatte Corpwieth utan att ge honom andrum. — Jag har i dag genomgått postverkets register över ankommande försändelser. För jämt två veckor sedan mottog ni en sändning från phytopatologiska försöksanstalten i Lichterwalde, innehållande enligt uppgift prov utan värde, men i själva verket kulturer av en elakartad fruktsvamp, hittills okänd hos oss.

— Ni har kanske funnit den?

— Ja här, sade Corpwieth, i det han plockade fram ett i papper inlindat skrumpet päron ur fickan. — Detta päron tog jag i går ur Bergdahls kollektion på utställningen. Det bär ännu det märke jag med nageln rev i dess skal. Jag lämnade det till undersökning hos min vän trädgårdsinstruktören. I dag fick jag utslaget. Det lider av en ganska egendomlig, hittills rätt litet känd svampsjukdom som tyskarna kalla "Stippigkeit" eller "Stippigwerden". Den visar sig som en svag upp höjning på skalet, varunder köttet småningom liksom mörknar bort och förtäres. Den är ytterst smittosam och utvecklar sig på mindre än ett dygn. Denna sjukdom har införts på päronet medelst ett nästan omärkligt snitt som i form av en liten svart skråma satt ovanpå upphöjningen.

— Och detta skulle jag utfört? — Godsägaren dröjde med frågan.

— Ni tvekade ej att begagna er av tillfället för att göra er av med er värsta konkurrent. Sjukdomen stod beskriven i "Zeitschrift für Pflanzenkrankheiten" i våras — ni ser att jag tilltror er vetenskapliga aspirationer. Samtidigt tillkännagavs att svampkulturer för intresserade forskare tiilhandahöllos på försöksanstalten i Lichterwalde. Ni har följt anvisningen; ert namn jämte er beställning skall säkert återfinnas i anstaltens böcker. Och behäftade med denna sjukdom hade Bergdahls päron icke blott uteslutits från utställningen; hela hans trädgård hade troligen fått skatta åt förgängelsen för att tillintetgöra smittämnet. Några andra utvägar äro tyvärr inte ännu vetenskapen bekanta.

Bergdahl ryste. — Vilken utstuderad nedrighet! Jag har svårt att tro att en man som du verkligen lånat sig till ett så uselt knep.

Hallander hade satt sig. Han sjönk ihop så att hans tunga kropp nästan föll över stolen. Han andades häftigt och det ryckte kring munvinklarna. Hans hand for nervöst fram och tillbaka över skägget. Han kämpade synbart en hård kamp med sig själv. Plötsligt brast det lös:

— Det är tyvärr sant, alltsammans är just som han säger. Det tjänar till ingenting att neka eftersom han listat ut det, fastän gud vet hur — jag tyckte allt var så skickligt uttänkt. Jag tog verkligen nyckeln, jag trängde mig in här och jag satte med ett snitt svampen in i päronet. Men då du nu känner verkliga förhållandet skall du också höra orsaken. Du vet att jag i många år varit en intresserad fruktodlare, särskilt hängiven arbetet på förädlingen av våra egna inhemska fruktslag. Det var alltid min dröm att kunna alstra ett fullgott inhemskt päron, förmöget att åtminstone i den husliga ekonomin kunna upptaga tävlan med de utländska, dyrare sorterna. Jag skulle givit det mitt namn liksom jag givit det mitt arbete. Men experimenten blevo mig för dyrbara. Frostkulla kunde ej bära dem. Min far som understött mig år efter år ville inte längre. Det gällde för mig att avstå eller segra. Redan i fjol trodde jag mig stå vid målet. Då kom du mig i vägen. Det fick ej upprepas i år. Kunde jag ej nu övertyga min far om att min väg var den rätta, tog han säkert sin hand ifrån mig. Utan honom kunde jag ej hållas upprätt. Jag hade fått gå från Frostkulla. Och vad det betyder vet bara den som vuxit sig fast vid jorden i kärlek och arbete, som sett mullen gro under sina händers verk och träden bära frukt och förädlas. Det var min sista utväg. Det hade blivit en trolöshet ändå — fast på annat sätt — mot mig själv —

Hallander strök sig över ögonen och steg upp. Han syntes lättad.

— Jag har handlat illa och ber dig härmed om tillgift. Nu anmäler jag saken för utställningskommittén.

Det kom något manligt fattat över honom i hans beslut, han liksom växte i sin resignation. Han var nog ingen vanlig lycksökare.

Bergdahl satt stum, men Corpwieth höll godsägaren tillbaka.

— Ett ögonblick! Ni har begått en låghet, men en låghet som har ett starkt tycke av en obetänksamhet. Ert straff har ni förtjänat. Men saken blir inte bättre av att ni anmäler er för kommittén. Ni ger er blott själv till spillo utan att gagna varken uppgiften eller vår vän som ni förorättat. Han har krav på upprättelse, men också endast han. Jag vet inte hur han ser saken, men jag inser ej varför vi inte skulle kunna göra upp vårt mellanhavande mellan oss. Ert syfte har varit lovligt — min vän är säkert den första att erkänna det — men edra medel ha varit förkastliga. Ni bör ej vinna framgång med dem. Bergdahls kollektion är redan ställd utom tävlan — han kan under inga omständigheter få priset. Det tillhör er och därmed, som jag hoppas, er fars fortsatta understöd. Men därefter lämnar ni Bergdahl fältet fritt. Ni arbetar vidare på de uppgifter ni åsatt er, söker er ärligt och oförtrutet fram på de vägar som redan lett så långt mot målet — men för sakens skull, inte för er egen fåfänga. Ni deltar så att säga i spurten, men blott i det tysta. Kommer ni först fram — jag antar dock att vännen Bergdahl inte skall göra er segern alltför lätt, men möjligheten är ju onekligen där — ja, då får ni återgälda den uppoffring han gör er nu. Det första inhemska päronet av högsta klass, vare sig det kommer från er eller från honom, skall bära namn efter hans possession. Himmelvikpäron! Redan namnet lovar seger.

— Avgjort? — Han vände sig mot Bergdahl. Hallander stod mellan dem och såg frågande från den ena till den andra.

Bergdahl fixerade en osynlig punkt på den motsatta väggen. Hans rättsmedvetande uppreste sig mot en så lättköpt försoning. Men hans goda hjärtelag segrade.

— Låt gå, mumlade han och knöt fingrarna hårt om knäet. — Men herr Hallander kan bespara mig sin tacksamhet.

Godsägare Hallander gjorde en bugning och lämnade rummet. Corpwieth sände en lång blick efter honom.

— Han gick med lättare steg än han kom. Men du får låta måla om golvet. Klackarna ha ynglat.

Han pekade på spåren som nu tydligt nog visade vägen bort till dörren.

— Du kan skämta, sade Bergdahl förebrående, — men saken är i grunden allvarsam. Det blir ingen välsignelse med Hallanders päron.

— Du hade kanske önskat ställa honom vid skampålen inför hela fruktodlargillet?

Bergdahl bet förargelsen inom sig. Han svarade, halvt för sig själv, med sitt älsklingscitat från Fröding:

"Det kan en väl önska, men djävlar anamma, det gör väl detsamma, en föds och föröds, tills en dör. Till gården hör husan och katten och kusken, men slusken, men slusken, och tjuven, är jämt utanför."

— Poesien har läkdom för alla sår, smålog Corpwieth.

Bergdahl var lätt försonad.

VI.

En karaff portvin kom in på bordet. De två vännerna genomgingo tillsammans dygnets händelser.

— Ett ville jag dock gärna veta, frågade Bergdahl. — Hur fann du egentligen lösningen på den här konstiga historien?

— Det var klackarna… sade Corpwieth med ett undertryckt skratt.

— De fördömda klackarna! De stod ju där de stod och ledde ingenvart. Varken bokstavligen eller bildligt. Dessutom var de ju bara två.

— Så mycket bättre. Om de varit flera hade saken ställt sig svårare. I begränsningen ligger all åskådnings styrka. Nu fanns de blott där de skulle finnas.

Corpwieth tände en cigarrett. Hans blick fångade en solstråle som fyllde vinets brunröda vätska med en underbar glöd.

— Den man som tryckt in spåren under ditt fönster hade sitt ärende just där. Han smög sig in på tårna och gick ut på samma sätt, men under fönstret stannade han och fullföljde sitt värv. Han gjorde sina steg ohörbara — det behövde han blott under förutsättning att någon kunde höra honom. Alltså kom han natten mellan söndag och måndag när du var hemma. En vanlig tjuv hade sökt ett tillfälle när han riskerade det minsta möjliga. Mannen gjorde tvärtom. Alltså hade han en särskild anledning. Han sökte något bestämt, något som du hade med dig och han blott kunde finna den natten. Det föll nästan av sig självt: besöket gällde din päronkorg.

— Men hur i vida världen kunde du ana dig till vad han ville med den?

Corpwieth tog fram ett litet brunt föremål ur sin börs.

— Lyckan var mig bevågen. På fönsterbrädet fann jag denna stjälk jämte en bit silkespapper. Otaliga gånger har du haft vänligheten undfägna mig med alster av din fruktträdgård, inlindade i finaste silkespapper. Det var tydligt nog — mannen hade vecklat upp något av dina päron och därvid råkat bryta av stjälken. Jag förstod inte strax om han tagit det med sig eller kanske lagt det tillbaka. På utställningen visade det sig emellertid att alla päronen funnos i behåll. Jag bad dig då undersöka dem. Alla hade stjälken kvar utom detta —

Han visade på bordet där han placerat den skämda frukten.

— Det ges enklare sätt att stifta bekantskap med dina päron än att stjäla din nyckel och smyga sig in om natten för att njuta deras blotta åsyn. Mannen hade förehaft något med dem. Resten gav sig utan vidare. Jag misstänkte genast en medtävlare. Din städerskas beskrivning angav tydligt nog en man från landet. Och så var det igen klackarna…

— Klackarna?

— Blott en byskomakare på landet använder det slags spikar med breda huvuden. Märkena stodo fast och djupt i golvet. Innehavaren var van att trampa jorden med ägarens medvetna eftertryck. Det återstod bara att söka mannen. På utställningen måste han finnas. Presentationen ombesörjde du själv. Ja, fortsättningen har du personligen varit vittne till.

Bergdahl tryckte vännens hand, icke utan beundran.

— Du är en mästare. Så enkelt var alltså det hela.

— Allting är enkelt i ljuset av händelsernas egen logik, svarade Corpwieth anspråkslöst. — Men mästare skapa egna metoder. Jag använder blott dem jag lärt mig ur böcker som du föraktar.

Han tömde sitt glas, reste sig och såg på klockan.

— Tiden lider. Vi får lov att ta spårvagnen för hinna i tid till biblioteket.