ADERTONDE KAPITLET. Nyårsnatten.

År hade gått; seklet var verkligen slut; endast några timmar återstodo. Släktingarne Borg skulle samlas i Götiska rummen, och mot midnatt tåga till Skansen. Livet löper fort, och denna lokal var icke längre på modet, utan det litterära Rydberg hade ledningen; och när någon ville tala om Röda rummet, klingade det som forntid, förväxlades med Gröna rutan eller dylikt.

Samlingen var skedd, och den gamle redaktören Borg, nu förbi sextio, var med. En improviserad försoning hade kommit till stånd dagen till ära. Ester, som höll på att sluta sin examen, var det enda fruntimret; alla de andra hade kommit i skymundan och återförvisats till hemmen, sedan kamratlivet på krogarne visat sig ohållbart. — »De gick och drog med varandras hustrur så man visste inte vem de var gifta med.» Förhållandet var att de skildes och giftes tätt, tätt, så att man slutligen fann upp att damerna behöllo sina flicknamn. Biograferna upphörde nämna vem den store var gift med, och adelskalendern uppfann en eufemism för skilda omgifta: »Gift andra gången.» Slutligen längre fram föreslogs i ett grannland att även flickor skulle kallas fruar, då de mestadels icke voro flickor längre utan gingo i promenaderna med sina barn.

Emellertid, på bordet i Götiska rummen låg en lista framme till underteckning. Alla hade skrivit sina namn utom doktor Borg, vilken dock författat adressen till Zola, uttryckande beundran för hans mod i Dreyfusprocessen och förhoppning att det nya seklet skulle få se hans skyddsling fullständigt rehabiliterad. »Rättvisa, men icke nåd!»

— Nå, doktor, sade Isak Levi, skall du inte skriva under? Kanske du tror att han är skyldig?

Ämnet var ännu så brännbart, att man icke gärna nämnde Dreyfus’ namn, detta namn som de sista åren söndrat mänskligheten i två hälfter.

Doktorn tog pennan och skrev under sin egen adress med några raska streck.

— Måtte jag nu inte ha skrivit bort heder och samvete, sade han.

— Si så där ja! ropades i korus.

— Jaa, gossar, upptog doktorn, jag har måst ändra mening fyra gånger under processen, och jag vet ännu inte om jag blivit Dreyfusard som jag blev Wagnerian.

Alla slogo ner ögonen, somliga för att dölja, andra för att demonstrera, och i tystnaden som uppstod, hörde doktorn en anklagelse, som han måste besvara.

— Ser ni, att utleta sanningen i en spioneriprocess, för det första, är nästan omöjligt, då alla parterna varit spioner och således umgåtts med lögn, bedrägeri och falska papper. För det andra är det alldeles abnormt att efter tre år revidera en process, då mänskliga minnet är så bräckligt, då åren ändrat synpunkterna, nya intressen väckt nya passioner; då vittnen försvunnit, papper undanröjts eller förkommit …

— Ja, men det var hemlig domstol, invände den gamle Gustav Borg.

— Ja-a, varför inte? Vår frisinnade jury är ju också hemlig …

— Jag tror du är på generalernas sida? föll Gustav ut.

— Nu är vi där! svarade doktorn. Det är då själva fan att mänskor ska förlora förståndet, bara man talar om den här satans processen.

Isak tyckte det var synd om doktorn, som befann sig i en oskyldigt falsk ställning, och med ett mänskligt drag av deltagande sökte han hjälpa honom; om det nu var motivet:

— Saken är inte klar, det medger jag, tog han till ordet. För mig finnas tre mörka punkter, som äro mig absolut oförklarliga. Den första är den: Varför begärde Dreyfus cyankalium, när han fick höra om revisionen? Varför blev han inte glad? — Det andra: Han trodde då straxt att generalerna tagit hans parti och bad sin fru gå till Boisdeffre och söka hjälp. Hur kunde han ha så god tanke om Boisdeffre, vilken han kände? Det är ju en infernalisk situation. För det tredje: När jag läste generalernas anklagelser i Rennes, ja, mina herrar, så blev jag övertygad om Dreyfus’ skuld; vad ger ni mig för det? Och till den grad, i synnerhet då generalerna förklarade att Bordereaun icke varit bestämmande, så övertygad blev jag av alla deras indicier, men mest av deras klara ord och nobla ton, att jag sade för mig själv: Skjut dig, Labori! När så Labori blev skjuten och vägrade mottaga sin egen läkares hjälp från Paris; när inga forskningar anställdes efter mördaren; när icke kulan ur såret blev undersökt för att få spår på mördaren, så tänkte jag: det här är sjukt! Saken är oklar.

Nu inträffade, som oftast sker, att när en människa ger ädelmod på hand åt andra, de andra börja översvalla i ädelmod. Holger tog genast i som en kugg, och ädelmodets hjul började gå.

— Det Isak säger har jag också tänkt; och mäster Demange’s försvar, som torkade in, har berott på den fasa han fick när han såg sin klient i Rennes. Labori och Picquart lär ha övergivit honom nu …

Auktioneringen hade börjat, och fåfängan att få visa nya synpunkter på en gammal sak grep omkring.

— Ja, avbröt Kurt, jag har också funnit några mörka ställen. Särskilt finner jag logiken man använt högst bedrövlig. Tyska rikets kansler har i riksdagen förklarat att han icke visste något om Dreyfus’ spionerier? Nej, tacka för det, hur fan skulle han kunna sitta där borta i Berlin och veta om det, som skedde i Paris. Men att Bülows enfaldiga yttrande, som är intetsägande, tas som ett bevis, det är sublimt! Vidare när sergeant Depert i fängelset hört Dreyfus förklara: »Jag är skyldig, men icke ensam», så jävas detta vittnesmål därmed att fängelsets direktör icke hört det. Skall endast vad en fängelsedirektör hört vara sant? Den som tar emot ett sådant jäv, den skall vara rutten ini huvet. — Tänken er: därför att direktörn icke hört det, så är det falskt. — Vidare säger man med anspråk på bindande kraft: Dreyfus blev icke glad åt revisionen!

— Nej! Det var stolthet! — Kan ni fatta den stoltheten? — Om han vägrat begära nåd, då hade han varit stolt! Men att vägra mottaga rättvisa?

Uppeldningen stegrades och hettan ökades. Sellén ville också kasta på en pinne:

— Ja, logik, ja! Därför att Henry som yrkesspion förfalskat ett dokument, så sluter man att även de bevisliga äkta voro falska. Är det logik? För övrigt ska jag bekänna, att …

— Nej, hör ni, om vi sitter så här, avbröt doktorn, så får vi Dreyfus skyldig, och det var ju inte meningen, eller vad säger Max?

— Jag kan inte neka, svarade greven betänksamt, att saken är dunkel. Det tillsattes ju en Dreyfusministär med Waldeck-Rousseau i avsikt att fria Dreyfus; denna ministär tillsätter en regeringskommissarie Carrière, som icke var general, och vilken skulle fria Dreyfus, emedan han var övertygad om dennes oskuld. Nåväl: efter hörandet av generaler och vittnen i Rennes, och trots Esterhazys Bordereau och Henrys förfalskning, blir han omvänd under processens gång. Detta är underligt! Vidare har man pekat på Bordereaun, alldeles som trollkarlen pekar åt taket, medan han tar upp något under bordsduken. Bordereaun är värdelös som bevis, likasom Esterhazys vittnesmål; men fastän sakkunnige nu svurit att Bordereaun icke har ett spår av Dreyfus’ stil, så har Dreyfus själv erkänt likheten då han utbrister: »De har stulit min stil!» Vi sitter inne i så mycket motsägelser, att vi knappt ha rätt att bilda oss en mening. Att Dreyfus, som gjorts till en ängel, icke var någon, efter som han är en människa, det har intet att säga, men Zola och Björnson skulle icke ha svurit på hans heder. Dreyfus har uttalat tio osanningar, varmed han beslagits. Han förnekade först att han kände ostbanans organisation. Han kände den! Han förnekade sig känna koncentrationsplanen! Han kände den! Han nekade att han närvarit vid general Ransons konferens! Han var närvarande. Han påstod sig aldrig ha känt till Picquart! Han kände till honom. Han sade förut att han aldrig varit i Mülhausen! Nu erkänner han att han varit där varje sommar. Han påstod att han aldrig sett skjuthandboken. Han hade sett den! Han bedyrade att han aldrig känt artilleripjäsen 120. Han hade känt den. Han bestred att han råkat utländska militärattachéer hos Bodsons. Han hade råkat dem. Björnson, denna, denna … svor på Dreyfus’ sedlighet! Dreyfus vidgår att han haft älskarinnor som gift, men att det icke angick någon, emedan han hade råd. Det må vara, och det angår ingen! Men Björnsons vittnesmål! La verité! Zola anklagade generalerna för skurkaktighet! Men Dreyfus skickar sin tack till generalerna, troende dem om bättre! La verité, Zola! Men det förekommer även andra hemska detaljer i processen. Dreyfus kallar till sin hjälp major Curé. Denne kommer — och vittnar emot honom. Dreyfus litar på överste Cordiers mellankomst! Denne har ingenting att säga. Men detta då: överste Munier, som skulle överföra viktiga telegram, dog på tåget. Chaulain-Sauvinière dog på tåget, major d’Attel, dog på tåget. Och dessa hemlighetsfulla dödsfall: Lemercier-Picard, Guenée, Ressman och flera! Och nu efteråt har Schneider i Wien dött, Scheurer-Kestner har dött, chefen för generalstaben har dött! — Detta går icke rätt till, och detta lögnarkrig kommer en nästan att längta till krut och kulor! Men i allt detta synes mig den gudomliga rättvisan ha talat och fällt dom. Dreyfus dömdes till tio år i Rennes, därför att han skvallrat, och därmed förrått sitt nya fädernesland; men han benådades, med rätt, på förmildrande omständigheter: hans berättigade känslor för sitt gamla fädernesland, sin barndoms första. Henry fick bära hand på sig som rättvisans förfalskare; Esterhazy blev ärelös och biltog som en lögnare; Felix Faure fick en varning att icke lirka; generalerna en maning, att icke av otålighet och klentrogenhet lita på furstar och vederlikar. Och nationen fick veta, att den redan bar på så många främmande element, att den icke skulle tänka på revansch som kunde bli ett brödrakrig; och när armén förlorat sin prestige, har den fått en ny med en nyare uppgift. Den tjänar i detta ögonblick borta i östern sida om sida med tyskarne, vilket de aldrig skulle ha gjort, om icke »processen» varit! Frankrike är öppnat! liksom Kina! Men med »processen» följde även indragandet av den religiösa frågan, som jag icke förstår vad den hade där att göra; men den kom med, därför att Dreyfus var jude. Och nu hålla protestanter och judar på att öppna klostren och släppa ut ett par hundra tusen livstidsfångar. Det är ju alldeles som vid kröningar eller en ny konungs tillträde till regeringen; men det är även svar på Bartholomeinatten, fastän mycket beskedligare; det är ju bara välgärningar som lön för ogärningar; det är ren kristlig kärlek, fastän viljan väl icke är den goda; men vi se ju så ofta hur det onda får tjäna det goda; och Dreyfus var icke en snäll man, men han har tjänat, som vi alla!

— Ja, tog doktor Borg igen ordet. Efter alla våra medgivanden, som väl började av oppositionslust, eller av nyfikenhet att se sakens baksida, finner jag det lättsinnigt att avsända denna skrivelse till Zola, som trott sig ensam ha funnit la verité. Några korn hade han funnit, men mera agnar, och lite bossig på ryggen har han nog blivit. Om vi i stället skulle gratulera honom såsom den på nytt födde troende, på framtiden troende författaren till Paris och Arbetet; till socialisten Emile Zola? Ska vi göra så?

Alla, utom gamle Borg, svarade ja; och därvid blev det.

Ester, som hade tjänstgöring på dårhuset, avlägsnade sig, beledsagad av Max.

Dessa gingo länge tysta gatorna framåt, slutligen sade Max:

— Har du märkt att han är lik den antika statyn Sliparen?

— Ja, det har du rätt i; mest hakan, som börjar vid öronen.

— Minns du nu cyklonen i Paris 96, som började vid S:t Sulpice, dränkte la Revanche, härjade Justitiepalatset och slutade vid Hopital Saint Louis, sedan han först skakat om Saint Louis’ Sainte Chapelle? Tror du nu på symbolist-cykloner?

— Vad i herrans namn skall man tro? Jag blir rädd!

— Men en annan ockult omständighet, det vill säga ännu oförklarlig, är denna: Vid stora revolutionen, dagen innan Bastiljens stormande, rensades Tuileriträdgården av Royal Allemand. Bland officerarne förekommo en Reinach och en Esterhazy. Tror du på slumpar?

— Nej! Men sammanhanget dock?

— Vet inte! Sammanhanget vore ju att ge förklaringen, och den få vi icke. Och därför blir varje förklaring löjlig. Men det här då? Bædecker, som icke är en ockult bok berättar helt oskyldigt: att när konungagravarne i Speyer skövlades 1689, anfördes manövern av en som hette Hinz. När konungagravarne i Saint Denis plundrades 1789 hette den, som skötte saken också Hinz.

— Vad skulle det innebära?

— Vet inte!

— Hör du, har du känt Dreyfus?

Här stannade greve Max, och betraktade Ester, som om han ville se, om hon skämtade:

— Nej, jag har icke känt honom … men, om vi råkas på tu man hand, om många år, och du då är lika intresserad som nu, skall jag berätta en historia … Ja, det var en försynens man, men någon lidande Kristus var han inte.

— Är du kristen?

— Ja, jag är en kristen fritänkare … Och underligt är att när vi nu rivit kristendomen, så följde så mycken visdom med och så mycken humanitet. Vi ha blivit råare och dummare … Om man nu vill råka en fin människa, så skall man söka bland läsarne, bara de inte talar om Jesus och frågar efter din själ. Vill du se en behärskad, vårdad i språk och tankar, human i omdömet, resignerad i sorgen, alltid med blicken uppåt, förandligande allt vad han vidrör, undvikande stöta och såra, disciplinerande sin kropp, så se en läsare! Han strävar till Übermensch, men misslyckas ofta, erkännes. Men det är strävandet, ser du … bara han lät bli att tala om det. Religion till eget bruk, invärtes, men icke …

— Men glädjen vid livet?

— Vad är det för glädje?

— Ser du, det är där våra vägar skiljas.

— Va för det? Jag har min stilla glädje på mitt sätt, men … Du erinrar mig om Chopins 2:a nocturne och vårt första möte hos flickorna, som levde i glädje … det var deras surrogat för …

— Vad är din största glädje?

— Att föda en ny tanke! Då är jag far och mor på samma gång, och behöver inte dela äran med en kvinna, som går sin väg med mitt barn, och säger att det är hennes …

— Max, njuter du av att jag lider?

— Nej, jag lider av de lidanden jag tillfogar, men jag hör på din fråga att förhållandet med dig är det omvända …

— När jag ser dig lida, så älskar jag dig; det klär dig. Men när du är glad, så hatar jag dig; du blir banal, övermodig, hög. För övrigt blir jag alltid rädd för en glad människa; den som skrattar visar tänderna, och är icke långt från att bitas …

De tystnade båda, Ester därför att hon märkte det hon huggit sig själv i benet, och Max därför att han icke ville såra genom att avslöja hennes bom.

*

I Götiska rummen hade man kommit in i en livligare stämning. Gustav Borg hade ett brev från sonen Anders i Amerika, ur vilket han gav utdrag:

— »Det mest utmärkande i det nya livet här i Amerika är alltings rörlighet, ostadighet. Man får ingen ro; allt förändras så hastigt; välstånd och fattigdom växla, så att inga klasser och ätter hinna bildas; den rike har varit fattig och kan bli det än, det vet han; den fattige har varit rik och kan bli det än. Därför förstå de varann; äro försiktiga och förtänksamma. — — — Dagen är för kort, och man skyndar till nattens vila som till den enda stora njutningen vilken intet kostar; och man vaknar till det heliga arbetets allvar, på vars samvetsgranna utförande ens tillvaro beror. Här är en nåd att få arbeta, och man erinras stundligen att man ingen rättighet har till livet, utan att allt är nåd. — — — Denna hårda skola uppammar ett släkte, som blir fruktansvärt, när det en gång skall sända ut svärmar. Jag ser redan på Europa som på ett utblommat Hellas: mycket vackert, men försvagat och sannolikt utdömt; filosoferar över livet, men lever det icke …»

— Ja, pojken har rätt, avbröt doktorn, som sin vana trogen ville föra ordet. Vet ni att sista redogörelsen ger upp 250,000 utvandrare från Sverige sedan 1890; och de flesta mellan 15 och 35 år. Landet blir till slut befolkat av barn och ålderstigna …

— Är det underligt då att kvinnorna måste fram och arbeta? inföll Gustav Borg, som gärna passade på.

— Du sade något! Ja, i ett samhälle av barn och pensionerade, måste hon ju fram och arbeta, efter som inga män finns att leva på … Det var en ny synpunkt! Men skall hon härska också, må då Asien bryta in över oss, och må vi hellre behärskas av barbariska män än av societetsdamer, aspasior och emancipissor. — — —

— Nu bryta vi upp till Skansen! kommenderade Gustav Borg.

— Ja, låt oss gå till Kapitolium och tacka gudarne för det gångna seklet, som slutade med Dreyfus och började med Napoleon, vars bröder åtminstone synas tillhöra Israels barn.

*

Ester och Max hade kommit utanför tullen, där i halvmörkret det ensliga slottet reste sig vitt, med ljus tända innanför de höga fönstren.

Max talade som för sig själv:

— Det finns ett ord, som fallit ur bruket bland bildade, och man skäms att uttala det; det är ordet synd. Man har filosoferat bort begreppet skuld, men skuldkänslan finns kvar. Jag är född med ont samvete, och var som barn rädd att bli upptäckt. Detta kan inte förklaras med annat än ett föregående okänt.

— Det är sjukliga förnimmelser, och vi ha många sådana fall här inne, upplyste Ester. Vi ha till exempel en som tror att han skrivit Bordereaun.

— Ja, vad vet du om det?

— Nej, hör! Nu kan jag inte följa dig längre.

— Det vet jag, och jag begär det icke heller. Du är alltid i ton med mig, men minst en oktav under. — Av intet blir intet, och allt har en tillräcklig grund; alltså, om han tror att han är den skyldige, finns det en logisk grund för det. Inbillningarne äga en högre verklighet, vars sammanhang med det verkliga jag icke förstår, men icke vågar förneka. Verkligheten kan ju icke intränga i mitt inre och få uttryck igen, utan att ha passerat som föreställning eller inbillning. Verkligheten känna vi således endast genom våra föreställningar om densamma; därför variera våra framställningar av en uppfattad verklighet så oändligt. För övrigt kan en själ icke existera utan sammanverkan med andra själar. Nu har jag anledning tro, att alla själar stå i rapport med varandra; och det finns människor med så känsliga mottagningsapparater att de känna med hela mänskligheten och följaktligen lida med den. Men det finns också de som på avstånd öva inflytande på andra, till och med okända; det vet du.

— Ja, det förnekar jag ej!

— Nåväl, hur vet du att icke …

Greve Max hade fått en vana att icke fullborda meningar, emedan han visste att Ester utfyllde dem eller hörde hans tankar, och han avbröt sig alltid, då den tysta tanken bättre tolkade ett ofullgånget, än det banaliserande ordet skulle göra det.

— Jag vågade nämna ordet synd; jag tror att alla sjukdomar äro följder av synden. De kroppsliga sjukdomarne botas ju också i analogi med de andliga. Först nödgas man till de förödmjukande bekännelserna inför läkaren (bikten). Därpå dömes man av honom till botgöring; bittra örter, fasta, strängt iakttagande, försakelser; och ofta ålägges man bortlägga vanor, laster, undvika sinnesrörelser, tänka på ljusa saker. När man så är botad, skall man gå till prästen (läkarn) att tacka och offra. Och så får man det rådet: Akta er nu för recidiv; det är översatt: »Gå, men synda icke härefter!» — Är det inte likt? — Men hur behandlar ni de sinnessjuke därinne, de själssjuka som skulle ha själavård? Jo, ni ger deras kroppar kallt vatten och morfin! — Minns du hur Hanne Joel i sin märkliga bok Hinsides skildrar sitt tillfrisknande? — Sedan hon länge skymfat läkarne och sin omgivning, föll hon slutligen en julafton i kris. Hon brast i gråt och utropade: Jag har varit dum och högfärdig! Och därmed var hon botad. Fru Schram var hårdare, men hon böjde sig slutligen och blev frisk genom en sköterskas vänlighet. Så lite kan ibland hjälpa — ett gott ord! som man så sällan hör! — Det är intet sjukhus det här slottet, det är nog ett Inferno eller en straffanstalt, och till det värsta i straffet hör nog detta att läkaren »icke förstår» den sjuke; att gå oförstådd eller missförstådd, det är ju helvetet.

— Vi ha ju präst, eller själasörjare, också.

— Kan man inte säga att de flesta här hysa motvilja mot prästen och religionen? De lära ju häda och smäda?

— Det är olika, ty en del komma hit just genom religionsgrubbel.

— Ja, de vilja genomtränga förlåten och så få de se skådespel med bakvända kulisser … det är straffet. Ni har ju skalden X. här?

— Ja, han är här!

— Nåväl, han utmanade Herren och stämde honom på valplatsen i Hinnoms dal! Vem segrade?

— Tror du att det var detta?

— Ja, vad skulle det annars vara? Tobaks- och alkoholförgiftning är ju lätt botad. Deliranter gå själva till sjukhuset, och komma ut om åtta dar. Tänk att du inte kan se ett kausalsammanhang, som är så slående!

— Tvångsföreställningar …

— Ett nytt ord i ordboken; men saken och orsaken? Var är tvingaren? Vem tvingar mördaren att tänka på sitt brott? Samvetet! Och bakom samvetet? — Emellertid, skalden slutade i en religiös kris …

— Där ser du vad religion är!

— Akta dig! Akta dig! — Nu tror jag icke man har rätt att klaga på läkarevården här. Den sjuke skall väl isoleras fullständigt genom de omgivandes oförståelse; han skall ensam med sitt samvete göra opp sina angelägenheter; icke kunna få tillfälle beklaga sig och bli falsk martyr. — — — Är du aldrig rädd att vara här?

— Nej, inte jag, ty jag iakttager mig. Men det finns kandidater, som försätta sig i svaghetstillstånd genom oordentligt liv, och de bli mörkrädda, fastän de icke tro på något annat än fysiologin. Man har ju sett professorer här, som angripits; och tjänare ha vi flera …

De inträdde i slottet. Abstrakt, strävt, gråtfärdigt som självmordsrummet i ett hotell, det där rummet, som man alltid ger den gäst, vilken ser mest olycklig ut, rummet av tre dörrar och ett fönster; där sängen står vid en igenlåst dörr med nyckelhålet invid huvudkudden, och soffan, enkom gjord att man varken kan sitta eller ligga på den, framför andra dörren; detta rum med utsikt åt köksgården och ostädade rum mitt över, och som synes vara reserverat åt självmördaren.

Greve Max blev beklämd; men Ester, som kom för sent, måste genast gå sin rond, och vännen följde. En lång korridor och en trappa ner; brandposter med slangar som långa svarta ormar slingrande sig utmed de vita väggarne, gaslågor som fjärilar av eld; slutligen en ruta med galler, där de stannade.

Inne i något som liknade ett stall stod mitt på golvet en gammal naken man, alldeles naken på stengolvet och han höll armarne sträckta uppåt som en antik adorant eller ett pelarhelgon.

— Varför är han naken? frågade Max.

— Därför att han tar av sig kläderna och har 40 graders feber; det har han haft i tre år, och där har han stått i tre år. Han tror sig vara i en ormagrop.

— Då gissar jag vem det är! Det är den, som berövade änkor och faderlösa deras egendom med svek, avklädde dem, men med lagliga medel! Ser du att det finns andra lagar än rådhusrättens! Men, Ester, varför tror han sig i ormgropen? Inte har han läst Dantes Inferno, 24:de sången, där tjuvar plågas av ormar.

— Står det så? Inte har han läst Dante!

— Nå, var tror du Dante fått sitt ifrån? Har han hittat på det, eller har han haft någon grund för det? Finns det något objektivt, fast, att taga på i dessa straff-former, som ni kallar sjukdomar? Ja, svarar jag, och på grunder … Jag tror även att i religionerna finnas antydningar om … Har du läst Swedenborg, så skall du finna att hans beskrivningar på helvetena, som äro sinnestillstånd och inga orter, att de sammanfalla med de inbillningar, som du här har att göra med. Det finns således en konstant: Sök den och du får lösning på många gåtor … om du vill, eller kan!

De gingo vidare. Ester fladdrade framför med sin stora pelerinkappa och sitt yrande hår, som av gaslågorna lystes upp som guld i det genomfallande ljuset. Greven, smärt, mörk, blek, följde.

Så stannade de vid ett galler. Därinnanför satt en ung flicka på en stol och gjorde ingenting.

— Tala till henne! sade greven.

— Vad gör ni här, fröken? frågade Ester bara för att göra Max till viljes.

— Jag lider, svarade flickan som var av en skönhet, där själen låg ända ut i huden.

— Varför lider ni då?

— Jag lider för min fars missgärningar; han har inte tid att lida sitt straff, ty han måste arbeta för familjen. Och jag har bett Gud att jag skulle få lida för hans skull. Som jag är oskyldig, äro mina kval större än hans skulle vara, och därför är tiden förkortad. Men ve honom, om han är otacksam eller icke bättrar sig, då får han det själv över sig! Det vet han, och därför tar han sig i akt. Han vet också att jag följer honom överallt och håller reda på honom. — Å, det är tungt, men det har ett slut. — Om tre år skall jag komma hem till julen!

De gingo vidare.

— Tror du icke, frågade Max, att denna ängel vet vad hon gör? Tror du icke hon är klok? Gör dig besvär med att i hemlighet utforska hennes far, och utrön om hon talat sant!

— Det har vi inte tid med!

— Du har rätt! — Men såg du vem hon var lik?

— Ja, nu vet jag, vem du menar …

— Nåå? Är det hans syster, då känner du fadren! … Men vart leder den här trappan?

— Ner till det allra värsta! Där bo …

— Jag vet; där är Swedenborgs träckhelveten för de vällustiga …

— Säger Swedenborg det …?

— Ja, stämmer det?

— Det stämmer! Nu börjar jag bli mörkrädd!

— Hör du! I Dantes Inferno förekommer om tjuvar, att de i brist på annat stjäla varandras utseende. Minns du den aldrig utredda processen om norrlandstjuven, det kombinerade mordet och kvinnans dröm om något i en järnvägskupé … tänk på det. Tänk även på dessa två hemlighetsfulla målen från Norrland och Östergötland, där intet brott synes vara begånget, intet materiellt åtminstone … och ändock så mycket fick lidas … extrajudiciellt, »skyldig och icke skyldig» synes vara den enda domen … Ja, om vi skulle uttala alla våra tankar … Rousseau var nog oklok att göra det … Så vi se ut inuti! Och det är detta invärtes liv, som ibland träder ut, förvirrar begreppen, gör klara vittnesmål otroliga, och åklagaren blir den skyldige. Därför skulle vi först göra drickeskaret rent invärtes … Vilken ryslig maskerad är inte livet! Jag kan aldrig gå i sällskap, ty jag hör tankar, läser ansikten och är så sträng mot mig själv, att jag straffar mina tysta tankar, som ibland äro alldeles förfärliga, så att jag icke vill kännas vid dem … Och i dåligt sällskap kan jag ibland vara immun, liksom skyddad, men ibland får jag deras ondskor över mig, och de tala genom min mun … Dessa få den illusionen att jag är en rå person …

De vandrade vidare och kommo slutligen till stora samlingssalen, där en liten fest var anordnad.

Max ville icke gå in, utan stannade i dörren!

— Det här påminner om det fasligaste jag sett. Det var en så kallad Wienerbal för perversa män och kvinnor i Berlin. Jag var med poliskommissarien och en läkare. Tänk dig bara detta: en ung man, som är förälskad i och gör sin cour för ett föremål på fyrtio år, med rött, grovt, fult ansikte, ryttarmustascher och pincenez. Den skulle föreställa älskarinnan! Vem hade förvänt synen på dessa? Vad ligger bakom? Det måste finnas en grund! — — — Nej, jag vill inte gå in! Jag är rädd för dårar; de verka som dämoner, ty de säga straxt alla mina hemligheter, alla mina ofödda tankar till och med. Och där ser du dårens ekvation: han lever i det tysta underförstådda, tar en i förskott, är så skarpsynt att han förefaller elak. Han hör på otroliga håll det som ännu icke har blivit ljud; han ser tankar och känslor; hans själsförmögenheter stå på ett sätt över våra vanliga, därför duger han icke ute i livets maskerad … Se, där är ju skalden!

— Ja, han föreläser nu om sedlighet emot sig själv!

— Och han vet inte att Sköna Helena turnerar med hans banala visor?

— Nej, det vet han inte!

— Om han får veta det, hur skall det då gå? Hans person tyckes visserligen vara kluven redan, men i disharmoni med sitt forna jag, skall han lösa den dissonansen genom kompromiss eller kamp mot sig själv? … Vet du … den här sedligheten, rätt fattad, har mera för sig än mot sig. Att leka med den väldiga skaparkraften, det är styggelse, och den drivs mest och värst inom äktenskapet, där den blivit tidsfördriv. Därför vill jag äktenskapets upplösning av sedliga grunder. Det är i tvåmanssängen man förlorar sin person, sin självaktning, sitt människovärde. Det är där man säljer sin själ, lär sig förtiga, försonas kallas det. Där är graven, där guds avbild lägges ner och djuret stiger opp! Där födes det gränslösa föraktet för en själv, för kärleken, makan och hemmet! Jag hörde en man nyligen efter tre års gifte, med kökskammarn full av alternerande fästmän, slutligen vakna upp och utbrista: Jag står inte ut med att vara bordellvärd. — — — Nej! nu gå vi till Skansen. Det är midnatt om en timma!

*

Gästerna från Götiska rummen gingo i halvtroppar och nattpratade; gamla och unga, far och söner, farbror och brorsöner som jämnåriga kamrater; det var tidens lösen: »döden är ingen ursäkt och åldern har ingen rang.» »Faderskapet kan icke bevisas, och därför äro vi alla bröder.»

Gamle Gustav gick i têten med Isak:

— Anders, kan du tänka dig, skrev också en strof om amerikanska familjeförhållanden, men det ville jag inte ge pojkarne. Han säger att hemmen upplösas och att familjerna bo på boardinghouse. Jag erkänner, att det är ett slöseri med våra familjeetablissemang och att hemmets altare egentligen utgöres av köksspisen. Matlagningen och diskningen pågår ju från solens uppgång till dess nedgång. — Och så säger han att skilsmässorna äro lika vanliga som bröllopen, och att det synes som om livet blev rikare genom denna förnyelse av personligheten.

Isak, som icke tyckte om att behandla sådana där frågor, kastade åt sidan och fick upp ett annat ämne:

— Ja, den här Nobel dog och lämnade lite efter sig; 30 millioner eller så.

— Då får ju Akademin något pängar att röra sig med; bara inte det blir reptilfond att köpa politiska motståndare med.

— Ämbetsverk blir det bestämt …

Kurt och doktorn i andra ledet rasade på i någon kvinnohistoria; Kurt förde principalstämman.

— Så gick den fan sin väg med barnet för att ge mig dödshugget; men, si jag gick inte efter, utan lät henne sitta där, och det var inte beräknat. Då sa hon att jag inte var gentleman; och så rände hon till advokat och begärde skilsmässa därför att jag icke »gjorde henne lycklig». Vet du vad det vill säga att göra en kvinna lycklig?

— Ja visst vet jag det: Om hon får ruinera dig, vanhedra dig, förnedra dig, då har du gjort henne lycklig; och får hon det utan att du klagar, då är du en gentleman!

Holger och Sellén i tredje ledet talade om tidningen: Sellén tyckte inte om recensionerna och personligheterna.

— Men livet har blivit offentligt, liksom i gamla Atén; eforer och censorer granska den enskildes uppförande, och det får man finna sig i, nyttja till sin uppfostran, och för övrigt, när alla predika personlighetsprincipen, så bli personligheterna utsatta för en kritik, som måste bli personlig. Men som korrektiv ha vi fått intervjun. Förr gick det inte an att svara på en osann tillvitelse; tidningens dom var drakonisk. Nu får den ringaste svara och förklara sig. Det är ett stort framsteg.

— Ja, men när de äro orättvisa …

— Det finns intet så dumt som att vara orättvis. Föremålet blir martyr, och vinner ofta oförtjänta sympatier … Här i landet är det svårt att komma fram för en talang, ty man tar häldre och kreerar en oförmåga, som är ben av ens ben; men det händer ofta att man går fram på andras avund mot en konkurrent, och det är vanliga vägen … För att störta en avundad, måste de upphöja en annan … Men reklam är det sämsta man kan bygga på, och jag begriper inte varför folk annonserar! När jag får se en stor annons, så blir jag rädd och tror att det är skoj! Nej, den muntliga propagandan från en köpare, som fått en god vara, det är den enda vägen! — Vår vän Lundell, målaren, han reklamerade hela sitt liv, men blev aldrig något, dog namnlös, och är nu glömd, efter ett år!

Isak var i ädelmodigt lynne och gav ifrån sig, trumf och hackor om vartannat.

— Säga vad man vill, men utan Frälsningsarmén och Templarne hade Sverige varit försupet. Roliga är de ju inte, men …

— Som förskola till Amerika ha de nog spelat sin roll, och för den publiken … I alla fall, de största reformerna i vårt sociala liv ha utförts på enskild väg, utanför riksdan, regeringen har ju aldrig gjort annat än hindrat. Att störta riddarhuset var ingen konst, och adelskalendern finns där än, men Aftonbladets frökenreform, den tog döden på adeln. Det var en giljotin. På samma sätt ha templarne skapat nykterheten och läsarne ha raserat statskyrkan, litteraturen har omdanat sederna, och de enskilda bankerna reformerat det ekonomiska livet.

— A propos ekonomin! Vet du att den bästa affär i Sverige är livförsäkringen. Inte därför att folk tänker på döden, utan därför att försäkringsbreven begagnas till hypotek för lån; och efter som alla låna … Men största vinsten kommer ut av de förfallna försäkringarna … vad det är svenskt! För att komma åt 200 kronor betala de sex hundra i premier och så låta de försäkringen falla!

Doktorn rasade på sitt tema, i andra ledet:

— Hon kom en natt från teatern och ville ha en smörgås med kalvstek och gurkor. Steken fanns, sedan hon väckt mig med ovett, men när gurkorna saknades, blev hon ond och ställde opp hela elektriska belysningen, som gick för fullt verk till morgonen. När jag då läste lusen av henne, sa hon att jag ingen gentleman var, och då jag åtminstone bevisade henne att jag var en man, gick hon till advokat och sa att jag inte gjorde henne lycklig, alldeles som din. Är det för en sund man att föra samliv med ett vanvettigt barn? Att ge sitt namn och sin ära åt sin värsta fiende? — Den hon älskar, den hatar hon! — Brunst och hat, där är kvinnans kärlek! — Mannen älskar, och hon hatar! — Allt det sköna vi se hos henne, det är bara våra projektioner på hennes vita duk, som intet finns på. — Världen skall förgås av hat! Barnen födas i hat, uppfostras i hat! Det är vidrigt att leva i en pervers tid, där allting är bakvänt. Ser de en man med en manlig vilja, så säger de att han är en kvinna; ser de en Alfonse, som talar i kvinnans namn och ger sin vilja åt en kvinna, så heter det: Se där en man! Så skall en man vara! Skalden Grönlund, som prostituerar sig för betalning och är en entretenu, det är kvinnornas skald! Han skriver mot sitt eget kön och förtalar det … Gynolatrin! — O latrin! — Latrin! — Det var en trimurti, som jag gjorde nu!

— Du har gjort en om Sverige också!

— Ja, den här: Split! — Slit! — Sprit!

— Och en på Grönlund, säger man!

De hade passerat Holmen och voro komna ner till flottbron. Nu syntes på en gång Skansberget i belysning av vårdkasarne, och Bredablicks eldkrans hängde på mörkret …

De stannade ett ögonblick, tysta, därpå fortsattes marschen och den sexstämmiga fugan gick åter sin gång.

— Det är Sellén och Röda rummet, som uppfunnit Skansen 1870; det är ju ganska kostligt … och innan skådetornet fanns; då begagnades backen till motiv åt målare, även som ett slags utliggarplats … annex till Singelbacken.

— Jag glömmer aldrig den där fransmannen från eskadern, som i två dagar förföljde mig, till och med på Operakällarn med sitt: »skål Akropolis».

— Utvandringens orsaker? Se på statskalendern och arméns rulla.

— Nu flyter allting så hastigt, och man kan inte begagna en uppgift, som är tio år gammal, emedan den blivit falsk. — Var är panslavismen? Pangermanismen? Borussianismen? Ingenstans! — Vart har det amerikanska vetet tagit vägen, som satte skräck i Europa? Och fylloxeran? Den är död, och Frankrike vet inte var det skall sätta av sitt överflöd av det nya vinet.

— Allting synes ordna sig slutligen, men man kan icke förneka en vis försyns ingripande. Innan Dreyfus kunde bli fri, måste Bismarck dö. När han dött, kom tsarens reskript, och därmed var revanschtanken slopad, därmed kunde Kina öppnas och Dreyfus benådas, varmed franska arméns stridslust var stäckt …

— Säga vad man vill, men tyska kejsarn (han i Berlin) är en man; han är den enda monark, som vågar begagna sina lagliga rättigheter och sitt personliga inflytande. Hans telegram till Transvaalarn fordrade courage!

— Konstitutionella monarker, det är ju intet. Kunde icke riksmarskalken öppna riksdan och inviga järnvägarne? Ordnarne kunde man stryka ut, så behövde de icke utdelas.

— Om man ville ge Mark Twains ekvation, så vore den: Nutidsmannens omtaxering av alla gamla förfallna värden! det förflutna sett nu i elektrisk belysning; gamla kulturen på auktion, där ingen respekt, inga affektionsvärden mer tagas upp, utan tvångsvärdet just nu; det måste realiseras till vad pris som hälst … första, andra och tredje gången! — Bibliotek borde brännas då och då, eljes blir bagaget för stort att släpa på. Kineser och Araber ha praktiserat det — och Japan slungade en hel kultur på en gång … Japan, ja!

— De säger, att Holger upplevat saker i fängelset, som han inte vill tala om … men att han förlorat sin gamla tro på apan och mekaniken utan mekanikus, det är säkert. Så långt som Max har han inte kommit …

— Ja, Max och Ester! Det där får man inte lägga sig i; det skall vara hemligt och respekteras. Två själsliv kan ingen och får ingen gripa i med råa händer …

— Varför växer icke Stockholm utåt havet, utan inåt gölarne? Hur kan man få jobba med tomter på Livgedinget, som bara förutsätter dispositionsrätt på livstid, som är obestämd? Nej, en Strandväg, en Lange linje från allmänna gränden till Blockhustulln; industrin på Sickla-ön, flottan i Vaxholm och Liding-ön till Stockholms stad … ut till havet!

— Pastor Alroth ligger på hemmet för att skäras opp. — Det är ett rysligt tempel därborta, där mänskor slaktas åt en okänd gudinna, som vill se blindtarmen. Dit förs de att dödas som hundarne till veterinärn!

— A propos hundar! Det är ju skändligt att sex tusen hundar i Stockholm skall taga brödet och grädden från barnen … Och hyresvärdarne, som hyr ut sina fina våningar åt djur och vederlikar … är det lagligt det? Det står ju i kontraktet att man skall föra ett tyst och stilla leverne … Djuren ha således fått större rättigheter än människorna; då är allt människan mogen! — Om tjänarne strejkade och vägrade stå på gatan och frysa, medan hundarne soulagera sig och varandra, så blev det snart ett civiliserat samhälle av. — Tänk att låta en tjänare stå och skämmas utanför en port! Fy fan såna människor … Barmhärtighet mot djuren! Men först mot människan!

Fugan fugerade sig opp på Skansberget.

— Akropolis, Heliga Berget, Kapitolium!

— Världsborgare betyder inte att norrmännen skola styra Sverige från Blasieholmen; nej, nationell och kommunal-självstyrelse hos alla de federerade!

— Själva Talmud uttalar förbannelsen över den man, som ger sin hustru sin vilja.

— Si så! Nu börjar hans hundar att skälla när de får höra sången från stapeln; ingenting kan ske utan hundar. Tacka vet jag turkarne … och japanerna! Hos dem är det orena djuret orent … men hos oss … varje hundägare är en cynède … slå opp ordet hos Lombroso …

— Si där i stugan står Grönlund och anför djävulsdyrkarne … ja de, som dyrka Carl XII äro djävulsdyrkare, och de, som tillbe Gustav Adolf, borde också läsa Swedenborgs Diarium Spirituale …

*

— Midnatt rycker fram från öster, talade Max; i detta ögonblick står han över Östersjön, och han bär det nya seklet på sin arm.

De voro utanför Swedenborgs lusthus, och Ester ansåg sig böra säga något rörande den store svensken, som nu stigit upp ur hundraårig glömska och oförtjänt ringaktning!

— Inte tror du väl att Swedenborg stod i förbindelse med andra världar; inte kan man komma i förbindelse med andra världar, som inte finnas.

— Finnas de icke? Se upp till himlen och stjärnorna! Ser du icke andra världar nu?

— Joo, men …

— Ser du icke Capella där, den stora vita stjärnan?

— Joo?

— Efter som du ser den, så har ditt öga träffats av dess utsända ljus, och du står i ett slags förbindelse med den, då du mottagit något av den.

— Ja, en ljusstråle …

— Ja, en ljusstråle, som du mottager. Nu vet du ju att man på en ljusstråle kan sända en ljudvåg?

— Nej, det vet jag inte.

— Känner du inte Bells fotofon; där man talar på avstånd medelst en ljusstråle? Nå, den finns, fastän du icke känner den. Du kan emellertid sända en ljudvåg på Capellas ljusstråle. Nu vet du att en ljudvåg kan fortplanta en tanke; du skickar mig varje dag en tanke på telefonen. Är det riktigt mitt resonemang?

— Ja …

— Alltså, slutsatsen: andra världar existera, emedan du ser dem, och du skulle kunna sända en tanke på en ljudvåg genom en ljusvåg, och omvänt mottaga en tanke på samma väg från samma håll.

— Resonemanget är riktigt …

— Då äro vi ense; och Swedenborg kan ha stått i förbindelse med andra världar.

— Det fattar jag inte …

— Skall jag ta om bevisningen en gång till? Nej, det vill du inte! — Emellertid, Holger hade i fängelset en mängd upplevelser, som han icke kunde förklara, men vilka oroade honom. Så länge vi icke kunna förklara något, så är det kallat mystik. Nu hade han aldrig läst Swedenborg; men när han kom ut, hände honom detta, som du kan få kontrollerat, om du vill. — Efter sin befrielse levde han i grubbel och trodde sig vara på vägen till vansinne naturligtvis. Så kommer en dag på byrån en fattig ungdomsvän och vill sälja Swedenborgs Arcana Cœlestia på svenska, men han ägde bara delarne 6, 7 och 8. För att hjälpa honom köpte Holger dem utan någon avsikt att läsa i dem. Men när han bläddrade, bliven ensam, så fann han att i den boken stod tryckt — hans upplevelser i fängelset, och förklaringen på dem stämde. Då blev han betänksam, försökte besvärja andarne med formlerna hypnotism, suggestion och tvångsföreställningar med mera. — Emellertid, han hade fått nytt ljus på sitt närvarande och förflutna. Fjorton dagar senare var han i Uppsala, och gick in till antikvariern för att köpa 1734 års lagbok. Han får söka själv på hyllan, och finner nu delarne 1, 2 och 3 av Arcana; men naturligtvis icke av samma exemplar som hans. När han så kommer till Stockholm går han direkt att köpa hela verket, men det fanns icke någonstans. Han skulle just till att gå från den sista antikvariern, då det faller honom in att fråga: Men ni kanske har spridda delar? — Ja, de hade; och just delarne 4 och 5, som fattades; och de voro icke heller av någotdera exemplaret han ägde. Om du vill förklara det som slump, så kan du också spela på lotteri och säga förut, om du skall vinna eller ej. Emellertid, han är icke spiritist och har inga syner — — — men han förnimmer, får intryck och varningar, alldeles som den nyktre Sokrates av sin daimon. Hans person tyckes mig vara sublimerad i en retort vid lidandets högsta temperatur, men han har kluvit sig i en vardagsmänniska, som lever nere i materien, och en helgdagsmänniska, som han låter flyga ut, efter väl förrättade plikter.

— Har du läst Swedenborg? avbröt Ester, som icke trivdes i dessa samtal.

— Ja, jag har läst! Och jag tror ingen människa har fått veta så mycket hemligheter som han … Det är ingen slump att detta tjäll kommit hit på berget … och just nu, då han behövs … Hör du på namnet, Sweden borg, vad han betyder för vårt Sverige. — Jag tycker mig vilja se honom sitta där i dörröppningen, som Abraham, när han fick besök av Herren i Mamre lund … Han kommer igen, men för att förlossa och döma; för att befria, men anden; för att binda, men djuret! Jag har icke rätt förstått, varför alla dessa djur hållas instängda med sin orenlighet här på berget, men det är kanske för att vi skola se skillnaden på dem och oss, och att vi genom komparation skola upptäcka människan! — — — Nu är midnatten här, och jag hör seklet komma, österifrån; nu står det över Värtan, det ringer i Vaxholm … Bär det frid under sina vingar, frid genom strid? Mänskorna vilja icke frid! I dag undertecknades fredskongressens förhandlingar i Haag av 26 stater! Men ingen tror på freden; alla rusta! — — — Om du talar väl om människorna, så skratta de ut dig; de känna sig, vi känna oss; men talar du illa om dem, om oss, så bli de onda. Lite sämre än sitt rykte, och lite bättre, äro människors barn!

*

Nu ringde det i båda staplarne, och från staden reste sig som en molnstod av rungande ljud, så att berget darrade. Det gick en rysning genom folkskarorna, som förstummades och blottade sina huvud utan att tänka på vem de hyllade. Djuren i burar och gryt kröpo in och gömde sig, skrämda som hedningar vid vigda klockors klang; det gick en susning genom tallarne, som kunde vara nattvindens, men även det av bronsen skakade lufthavets.

Det stora Te Deum från staden steg och steg, och man såg de spetsiga kyrktornen resa sig som åskledare för att avleda vredens blixtar. Men stjärnhimmeln log, blid, vänlig, överseende.

Och så tystnade staplarnes klockor, stadens också, den ena efter den andra.

— Tror du att det hördes dit upp? frågade Ester.

— Ja, så visst som min själ lever, det hördes! svarade Max.

Efter en tystnad tog han upp ordet:

— Nå, vad syns dig om det nya seklet, som ingått?

— Det är sig likt!

— Tämligen likt! men dock ett annat!

— Vandra vi? Tillsammans?

— Ett stycke!

— Uppåt?

— Framåt!

— Men icke nedåt mer!