Hjalmar Söderberg

Förvillelser

Albert Bonniers Förlag

www.albertbonniersforlag.se

ISBN 91-0-057937-8 © Hjalmar Söderbergs rättsinnehavare 1895 Första utgåva 1895 Delfinserien 1963 Andra utgåvan 2002 Printed in Denmark Nørhaven Paperback A/S Viborg 2002

I

En ung herre i mörkblå vårrock och röda handskar kom ut ur en butik vid Arsenalsgatan. Handskarna voro alldeles nya, han hade just köpt dem i butiken.

Han var helt ung, knappast tjugu år.

Det var en av de sista dagarna i april, en orolig dag med hafsblå himmel och stora seglande molnflockar, en nyckfullt leende dag med sol och mulet i hastig växling och med skarpa vindilar österifrån, från skären, från havet. Klockorna i Jakob sjöngo och dånade, det var en gammal diktare som begrovs.

— Se Tomas, god dag, i nya röda handskar... Jag gratulerar dig till din medikofil, jag såg det i tidningen i går. Vad har du haft för dig på sista tiden, jag har inte sett dig på flera dar...

Det var Johannes Hall, en högväxt, mörklagd ung man, sex eller sju år äldre än Tomas Weber. Han hade icke någon egentlig sysselsättning, men det behövde han heller icke, ty han hade för en tid sedan helt oförmodat fått ett rätt betydligt arv.

— Jo, jag sökte dig både i går och i förrgår, men du var inte hemma, som vanligt... Kom nu, så gå vi ner på Oriental och fira min examen med en flaska rhenvin.

— Ja, varför inte...

Gatorna vimlade av människor. Det var en av de första vårdagarna, ty våren hade kommit sent. Vid vartannat steg mötte man en svartmuskig och godmodigt leende ballongförsäljare med sitt färglysande knippe av gummiblåsor, fyllda med gas. Mitt på trottoaren vid Karl XII:s torg stod en grupp av gapande barn och halvvuxna gossar med näsorna i vädret och ögonen riktade mot en röd prick i den blå rymden — en lösskuren ballong, som seglade bort över taken.

Tomas gick och smålog för sig själv.

— Du ser upprymd ut i dag, anmärkte Hall, har det hänt dig något?

— Nej, jo... Jag såg en flicka nyss, i handskbutiken därborta... Hon hade så rädda, rödbruna ögon.

— Jaså hon, ja hon är mycket bra. Jag har också köpt handskar där ett par gånger. Båda gångerna blev jag kär i henne och föresatte mig att göra någonting åt saken, men sedan glömde jag bort det.

De hade kommit ut på Blasieholmshamnen. Skärgårdsbåtarna vid kajen hade röda färgklattar, som lyste i solen. Strömmen låg bred och blå och tom; sjöfarten hade ännu icke kommit riktigt i gång för året.

— Hur gammal tror du att hon är?

— Jag vet inte. Tjuguett, tjugutvå år.

Det var tomt på kafé Oriental. Som bleka skuggor gledo uppassarna av och an i korridorernas skymning.

Hall kastade sig halvliggande på en av de breda, låga sofforna, vilkas brokiga österländska vävnader gåvo rummen deras prägel av haremsgemak. Tomas Weber tog plats i en karmstol av flätad halm.

Solljuset strömmande in i en bred, guldgul flod genom fönstrets mångfärgade glas med dess gula liljor och röda tulpaner.

Tystnaden drömde under taklisternas arabesker.

— Har du något att röka? frågade Tomas.

Hall tog upp sitt cigarrettfodral.

Vinet kom in. Man såg på vippningen av kyparens frackskört, att det var någonting mycket dyrt. Tomas hade fått en del pengar av sin far med anledning av sin examen, och han hade ingen högre önskan än att göra slut på dem.

Tomas Weber hade ett öppet ansikte med blå ögon och ljusbrunt, bakåtstruket hår. Den rätt stora och likväl fint skurna munnen uttryckte ett kraftigt begär att taga för sig av vad livet kunde bjuda. Han var spensligt byggd och något under medellängd.

— Vet du vad, Hall — jag träffade Märta Brehm i går afton, hos Mortimers. Vi talade med varandra nästan hela kvällen om något som jag nu har glömt. Hur kan man glömma något sådant? Hon hade en vit ros i bröstet.

Hall smålog.

— Så, är hon ännu din stora passion? Det har hon nu varit i nära ett halvt år.

— Ja, och jag är rädd att hon kommer att vara det ända till årets slut.

Hall nickade tankspritt gillande. Han hade ett gråhyat, något ärrigt ansikte med en smal, mörk mustasch, och han såg flera år äldre ut än han var. Näsan var skarp, och de stora bruna ögonen hade en flackande blick.

— Jag hoppas att jag får henne till bords vid Arvidsons middag i nästa vecka, fortsatte Tomas. Du kommer väl också med?

— Jag tror det.

Hall hade blivit införd i konsul Arvidsons hus av konsulns äldste son, med vilken han var nära vän. Eljest hade han föga familjeförbindelser i Stockholm. Han var född i Bryssel av en svensk dam, som efter ett par år återvände till Sverige, sedan hon först inackorderat barnet hos en välbärgad hantverkare och hans hustru, som var född svenska. Vid tolv års ålder rymde han från sina fosterföräldrar, och på många år var det ingen som visste hur, var eller om han levde. Slutligen återfann man honom oförmodat som skådespelare vid en liten svensk landsortstrupp, och ett par år senare dog modern efter att först ha testamenterat honom sin förmögenhet.

Han hade fått många vänner och syntes överallt. När Tomas frågade honom, vad han fördrev sin tid med, brukade han svara:

— Jag skriver på ett drama. När det blir färdigt en gång, skall jag hyra ett band och resa omkring och spela det.

En ruta stod öppen. Den salta vårluften spelade in och spände ut röken från cigarretterna till ett luftigt nät, vars slingrande och sköra maskor lyste i solstrimman med nästan kejsarblå färg. Därute glittrade det över vågskvalpet på Strömmen, så att det nästan gjorde ont i ögonen.

Rhenvinet tindrade i glasen.

— Det är sant, inföll Hall, du kan gärna gå med på operan i kväll. Jag köpte ett par biljetter åt mig och Jean Arvidson, men han blev hindrad. Går du med?

— Ja gärna.

— Nå, det var bra.

Hall tömde sitt glas långsamt och fyllde det på nytt. Med ens reste han sig hastigt.

— Jag tror att jag är tvungen att gå nu, jag skall träffa en bekant klockan tre. Nå, vi träffas i kväll alltså...

— Ja, du är väl hemma vid sjutiden, jag kommer upp till dig.

Tomas blev sittande en god stund ännu, tung i huvudet av vårluften och av vinet. Han hade ånyo kommit att tänka på den unga flickan i handskbutiken. Medan hon hjälpte honom att draga på handskarna, hade hon ett par gånger betraktat honom förstulet, då hon trodde att han icke märkte det.

Klockorna i Jakob sjöngo och dånade alltjämt. Från Operabyggnaden ljödo hammarslag och grundläggarsång. Tomas drev omkring i människoströmmen, sorglös och utan mål.

På Fredsgatan köpte han en knippa violer av en liten nigande och leende flicka. Därefter gick han in till Holländaren och köpte en stor, mahognybrun cigarr.

Vart han vände sig såg han bekanta ansikten; alla människor voro ute. Om han ändå kunde möta Märta Brehm... Naturligtvis måste också hon vara ute en sådan dag som denna, det var ju omöjligt att sitta inne. Vart skulle han gå för att träffa henne? Gatorna voro tomma, när icke hon gick fram över dem.

Och så erinrade han sig med ens, att hon nu troligen hade någon ny vårdräkt, som han ännu icke sett. Han kanske redan hade mött henne och icke känt igen henne...

Vid Röda bodarna mötte han sin far i ivrigt samtal med en liberal politiker. Professor Weber besvarade tankspritt sin sons hälsning med samma artighet som om han varit en främmande herre.

Ute på Mälaren gick sjön grön och vit. En roslagsskuta med lappade segel styrde för full medvind ut ur hamnen. I aktern satt skepparen grensle över rorkulten och styrde med bakdelen.

Tomas ämnade just gå upp till Karolinska institutet för att träffa Gustav Wannberg, den av hans studiekamrater, med vilken han oftast sällskapade, för att underrätta honom om att han var upptagen på aftonen, då han oförmodat stötte på honom i viadukten under järnvägen. Wannberg var ett par år äldre än Tomas och hade huvudet fullt av allmänmänskliga intressen. Han var denna dag vid ett mörkt lynne i anledning av den vändning valstriden i Belgien hade tagit. Tomas följde honom uppåt Vasagatan. I hörnet av Kungsgatan skildes de; Wannberg åt sina middagar i ett pensionat i närheten.

Tomas stod kvar ett ögonblick och betraktade Vasagatans egendomliga fondtapet med engelska kyrkan, en liten konstfärdigt arbetad leksakskyrka av blekröd sandsten. Tätt bakom kyrkan reser sig ett jättestort brandgult hus med blå rullgardiner för fönsterna och randat liksom i samma plan av sex mörka, smala popplar. Det hela liknar en vävnad utan perspektiv, en flat kuliss, uppställd på lek tvärs över gatan, och med det sällsamma japonaiserie i färger och konturer, som genom sin släktskap med bilderbokens naivt färglagda träsnitt tidigt frestar barnets inbillning, när det vid sin moders hand gör de första vandringarna på fädernestadens gator, och som någon gång efter många år går igen i dess drömmar om natten.

En spårvagn förde honom tillbaka till stadens centrum.

Middagstimmens ström av promenerande svällde ut över gator och torg. Tomas stannade tveksam utanför fönstret till den handskbutik, som han hade besökt ett par timmar tidigare. Om han skulle köpa ännu ett par handskar? De gå ju alltid åt så småningom.

Han mottog knuff på knuff av brådskande människor, som längtade efter sin middag, och för vilka han stod i vägen. Han beredde sig just att stiga in, då i samma ögonblick kungen gick förbi i sällskap med general Kurck och överhovjägmästaren. Vårsolen glittrade och lekte i hans skägg. Tomas tryckte sig vördnadsfullt tätt intill väggen med hatten i hand och steg därefter in i butiken.

Butiken stod tom. Det var skumt därinne, och Tomas var bländad av soldagern från gatan. En äldre dam stack fram huvudet bakom en grön gardin och ropade därefter dämpat åt ett inre rum:

— Ellen! Kommer Ellen?

Den unga flickan kom raskt ut.

— Jag skall be om ett par röda handskar, n:r 8.

Hon kände tydligen genast igen honom. Hennes ansikte uttryckte först förvåning; därefter rodnade hon skarpt.

Hon var tämligen kraftigt byggd, men hade spensliga armar och smal hals. Håret var tjockt, glänsande, mörkt; de rödbruna ögonen hade en skygg blick. Hon var icke synnerligt väl klädd. På vänstra sidan av halsen hade hon en fin rispa, som om en kattunge nyss hade rivit henne. En liten ljusröd bloddroppe sipprade långsamt fram.

II

Tomas drack som vanligt kaffe i sitt rum efter middagen. Till kaffet rökte han sin holländska cigarr. Hans rum var tämligen litet och möblerat med några av de nötta och gammalmodiga möblerna från de första åren av hans föräldrars äktenskap. Fönstret låg mot väster, och solen föll rätt in i rummet; den led mot nedgång och hade redan en kopparsprängd skiftning. På den motsatta väggen rörde sig skuggan av en långsamt svängande skorstensflöjel från taket mitt emot.

Modern gick omkring och ordnade något ute i matsalen. Ett par minuter blev hon stående i dörren till Tomas rum och betraktade honom med sin ljusa blick.

— Kommer du hem efter teatern i kväll, Tomas?

— Jag vet inte. Det kan hända att vi går ut och äter något.

Det blev ett ögonblicks skymning i rummet. Ett tjockt rökmoln från en fabriksskorsten drevs av vinden förbi fönstret.

— Säg, Tomas — är det riktigt bra att du är så mycket tillsammans med Johannes Hall?

Tomas blåste ut röken från sin cigarr genom näsan.

— Kära mamma, jag bör väl vara gammal nog att kunna välja mina vänner själv.

— Ja, ja, du bör väl det...

Hon gick tillbaka ut i salen. Tomas hörde henne ta ett tag med dammhandduken över tangenterna på pianot.

Tomas tänkte på Märta Brehm. Han behövde endast sluta ögonen för att känna hennes mjuka flickgestalt glida in i rummet, sjunka ned på soffan vid hans sida och linda armarna om hans hals. Om några år skulle han vara en berömd läkare med en tjugutusen kronor om året; men han kunde mycket väl gifta sig redan när han hade fyra eller fem tusen. Vilka kvällar i skymningen, helst på vintern, då snön yrde kring gathörnen! Han vågade icke ens tänka på bröllopsnatten. Och vilka middagar de skulle ge... Märta skulle presidera i violett sammet. Kanhända skulle han också kasta sig in i det politiska livet, skriva tidningsartiklar, bli riksdagsman, kanske minister. Det fanns ingen paragraf i grundlagarna, som hindrade att professor Webers son kunde bli statsminister. Då kunde Wannberg också få någon plats, där hans begåvning och vyer kunde göra sig gällande. Och Hall... under vilket departement lyda teatrarna? Ecklesiastikdepartementet? Hall kunde bli ecklesiastikminister.

Klockan slog sju ute i salen. Tomas for upp ur sina drömmerier, klädde sig hastigt och var just färdig att gå, då Greta, hans sjuttonåriga syster, klängde sig fast vid honom i tamburen och viskade:

— Skriver du min kria den här gången också, Tomas?

Greta var en blek, ljus flicka med späda lemmar. Hon hade gått och läst året förut, men gick ännu i skolan.

— Vad skall den handla om?

— Om nådemedlen.

— Fy tusan, det får du skriva själv.

— Men om du skriver den åt mig, skall jag ställa till så att du får komma med på Märta Brehms flickbjudning om lördag!

— Ä, drag på trissor...

Tomas slet sig lös och sprang ner utför trapporna. Gatan låg stilla och folktom; det var en av de breda och tysta gatorna på Östermalm. Med ens varseblev han sin fars solida ryggtavla några steg framför sig; han hade alltså gått ut strax före Tomas.

Tomas gick fatt fadern och följde honom till nästa hörn.

— Vart skall pappa gå?

— Jag skall gå på en bolagsstämma. Och sedan är det ett litet spelparti hos Karlbergs.

Hall bebodde en dubblett vid Kommendörsgatan. Det yttre rummet var mycket stort, med tre fönster, och tämligen glest möblerat. På skrivbordet låg alltid ett ark rent, vitt papper och en omsorgsfullt formerad blyertspenna.

Hall låg på soffan, färdigklädd. På en stol vid huvudgärden stod en bricka med ett krus av Wynand Fockinks curaçao och två glas. Det var drucket ur båda.

Det låg en svag lukt av mysk över rummet. Ett par narcisser lågo kastade på golvet.

Hall strök sig gång på gång genom håret med ett förstrött uttryck.

— Ja, så går vi då, sade han slutligen och reste sig med någon ansträngning.

Operan hade nästan fullt hus.

Det klack till i Tomas, då han under en mellanakt upptäckte Märta Brehms fina, drömmande huvud uppe på första raden. Vem hade hon i sällskap? En liten knubbig dam med rikt, askblont hår böjde sig just fram och talade med henne, men hon höll solfjädern för ansiktet. Nu slog hon ihop den — å, fru Wenschen! Tomas Weber blev blodröd av förbittring. Fru Wenschen var icke något sällskap för Märta.

— God afton, Tomas!

Han kände en kraftig hand på sin axel.

— Nej, se Gabriel... Är din fru med?

— Ja, hon sitter därborta.

Gabriel Mortimer var en kusin till hans mor; fru Weber var född Mortimer. Han var en man på närmare fyrtio år och aktuarie i ett ämbetsverk. Han hade ett par gråblå ögon med en vilande, nästan stickande blick i ett något frostbitet ansikte med stora, markerade drag. Han var klädd i frack och svart halsduk.

Mortimer hade trots den stora skillnaden i ålder fattat ett slags vänskap för Tomas.

— God afton, herr aktuarie, god afton, herr Weber, fy fan vad här är hett...

Det var en något skallig herre med ett tenoraktigt utseende.

— Jag har ätit middag ute med en försäkringsdirektör och en artist, och sedan ha vi suttit i Berns, berättade han utan något försök till motivering.

Tomas såg sig om efter Hall, men han hade nyss gått ut för att röka en cigarrett.

— Jaså, svarade Mortimer vänligt intresserad. Ja, i Berns kan man ha rätt trevligt. När jag var där sist, det är inte så nyligen, sprang det en råtta över foten på mig, och två andra uppträdde på något avstånd.

Den flintskallige herrn skrattade generat. Tomas avlägsnade sig under förevändning att han skulle hälsa på fru Mortimer. Han fann henne inbegripen i ett livligt samtal med en äldre svartklädd tant angående intubikaffe, troligen med anledning av annonsen på ridån.

Tomas växlade ett par ord med henne och gick ut för att söka rätt på Hall; han fann honom på trottoaren utanför teatern. Tomas fattade hans arm, och de gingo några steg uppåt Blasieholmstorg utan att säga något. Platsen låg tom i skymningen, och kvällshimlen välvde sig kall och grönblå över deras huvuden. En och annan skugga rörde sig ljudlöst i halvmörkret invid husens murar.

En blek, halvvuxen flicka kom andlös ut ur en port; den slog igen efter henne med en skräll. Hon sprang flämtande förbi snett över torget. Hon gömde huvudet i händerna och snyftade högt.

— Varför grät hon?

— Ja... varför grät hon?

Hon var redan borta, försvunnen nedåt en gränd — en smal skugga, uppsugen och slukad av det djupa mörker, som sov invid Frimurarehusets svartgrå vägg.

En liten krokryggig man gick omkring och tände lyktorna, en efter en. Och högt över husets svartnande massor brann redan Venus, vårkvällens mäktiga bloss.

Man intog ånyo sina platser.

— Vem var det herr Mortimer talade med? frågade Hall.

— Det var den herre, mot vilken fru Helga Wenschen förgäves söker hålla sin äktenskapliga trohet, utvecklade Tomas lärt.

— Så, var det han...

Hall följde grosshandlar Wenschen med en blick av livligt intresse, där han med några ansträngt viga skutt försvann i parkettrappan.

Intubikaffet gled upp under ett dämpat förspel.

— Vem är det fru Wenschen sitter med i kväll? viskade en herre till en annan tätt bakom Tomas.

Tomas gjorde våld på sig för att icke vända sig om.

— Jag vet inte säkert, det skall vara en fröken...

Det skrällde till i orkestern. Den populäre barytonisten rullade in och började sjunga så mycket han orkade, klädd i sin gredelina kofta med uddar.

Det var packat på Rydberg. Hall, Weber och Mortimer med fru och tant lyckades slutligen erövra en soffa längst inne i stora matsalen. Det yttre rummet var upptaget av ett veterinärmöte, som avslutade sina förhandlingar med en supé. En oavbruten ström av gäster och uppassare rörde sig fram och tillbaka genom salen. Man ropade, knuffades och svor mellan tänderna. Då och då hördes kraftiga hurrarop från veterinärmötet.

Jean Arvidson kom in, i frack och vit halsduk; han hade representerat firman vid en fest i handelsvärlden och var i sällskap med några herrar av kommersiellt utseende. Han kom fram och hälsade på Hall, Weber och Mortimers; han kände dem alla.

Han var påfallande blek.

— Du har varit ute och rest? sade Tomas.

— Ja, jag kommer närmast från Hamburg, fast jag ser ut som döden från Lübeck...

Hans hälsa hade varit dålig en tid.

— Nå, vi träffas väl något i morgon, sade han åt Hall och gick för att uppsöka sitt sällskap.

I en soffa vid den motsatta väggen satt en godsägare och ledamot av Första kammaren och skrek mitt över salen, att han ville ha en svinkotlett.

Två herrar av militäriskt snitt reste sig från ett bord i närheten för att gå; de skakade hand med Mortimer i förbigående. Det var Gabel och Grothusen. Löjtnant Gabel var lång och ljus, med kal panna och en stor, tunn kroknäsa. Hans byxor väckte nästan skandal genom sin elegans; de voro otroligt vida, grovt harlekinrutiga på snedden i svart och ljusgrått och försedda med breda svarta ränder vid sidorna. Gabriel Mortimer nöp i dem med oförställd beundran, lutade sig ned och lyfte upp ett stycke av tyget tätt under ögonen, ty han var närsynt.

— Var bor din skräddare? frågade han.

— Det talar jag inte om, svarade Gabel med ett urbant småleende, på en gång smickrad och stött.

Baron Grothusen var utomordentligt ful, men han hade en mycket vacker figur.

Tomas slog i brännvinet; det var Eksjö. Han slog endast i halva glas.

Mortimer talade om prins Eugens tavlor på senaste utställningen; han var särskilt förtjust i ”Det gamla slottet”. Samtidigt följde han med ögonen Tomas’ rörelser; så fort denne ställt ifrån sig brännvinsflaskan, fattade han den med en elegant handrörelse, och utan att göra något avbrott i den mening han nyss påbörjat slog han sitt glas så demonstrativt fullt, att det rann över.

En kypare snävade och föll framstupa med en stor bricka, full av glas och buteljer. Det var en helt ung gosse, han kämpade med gråten. Hovmästaren skyndade till. Han hade den stramt korrekta hållning, som betyder, att all bestraffning uppskjutes till ett lämpligare tillfälle.

Veterinärerna hurrade ånyo, denna gång i takt. Det hade hållits ett tal.

Man hade kommit till kaffet. Mortimer och Hall drucko visky, Tomas och damerna munk. Tomas hade fallit i drömmar. Han hade med ens blivit intagen av en häftig lust att skaffa sig ett par alldeles likadana byxor som Gabels. Hall stötte till honom:

— Det är ett par herrar därborta som vill skåla med dig!

Tomas vaknade upp och fattade sitt glas. Det var två av hans förra lärare, lektor Petersén och d:r Mentzer. Man utbytte den lilla hälsning med glaset, som antyder, att man tills vidare gillar varandras borgerliga vandel.

Veterinärernas lifsglädje hade nått sin höjdpunkt. Det hurrades oavbrutet, och man kunde till och med uppfatta ett och annat försök att sjunga ”Ur svenska hjärtans djup”.

Fru Mortimer började gäspa. Tomas kände hastigt ett styng i sitt samvete: han hade glömt att säga adjö åt modern innan han gick! Det var Gretas fel, som hade stått och pratat om sin kria.

Det blev folksamling mitt i salen, och sorlet tystnade för några sekunder. En äldre herre hade fått ett anfall av illamående och måste föras ut.

Mortimer med fru och tant sade god natt och bröto upp. Hall och Weber flyttade sig över i soffan.

— Det var en säker tant, anmärkte Hall. Hon svepte tre likörer på en kvart.

Gästernas antal hade glesnat. Veterinärerna borta i fonden hade delat sig på flera i slö ton samtalande grupper. Uppassarna gingo villrådiga omkring, som skrämda får efter ett oväder, gråbleka och med slaka frackskört.

De båda vännerna sutto tysta. Tomas drömde sig vandra med Märta i den sommarstilla luften under gobelängmålningarnas blågröna träd. Det led mot aftonen, och almarnas bleka, stiliserade kronor susade svalt över deras huvuden. Framme i den tomma förgrunden stod en bänk av sten, ensamhetens och de långa meditationernas kalla bänk. Den hade Tomas och Märta längesedan nått förbi. Och långt inne i skogen, där vägens bukter sinade ut i ett grönt dunkel, lockade en fågel med späda, utdragna toner.

Plötsligt släcktes det elektriska ljuset. Ett par gaslågor tändes. Skuggorna uppförde spöklika brottningsscener kring väggarna, och bakom glasrutorna till det stora gröna kaféet, där det ännu var ljust, rörde sig ett våldsamt skuggspel av sträckta halsar och av armar, fäktande i luften med glas i hand.

Hall satt tyst bakom sitt höga, slipade whiskyglas och betraktade sceneriet. Hans ansikte var sig alltid likt. Genomvakade nätter lämnade icke längre några spår efter sig i denna härdade hy.

— Alltså ännu en dag, sade han och kastade bort sin cigarrett.

Tomas blundade. Ellen, flickan i handskbutiken, hade runnit honom i minnet. Han kunde icke låta bli att tänka på hennes armar. Det var Märta han älskade, och likväl föreföll det honom som om han hade gått miste om något väsentligt av livets lycka, om han aldrig finge se dessa armar blottade och vita sträckas emot honom från någon mörk vrå av ett rum med fällda gardiner.

Han vred sig oroligt på soffan.

— Är du inte trött, skall vi betala?

— Ja, det är sent.

De bröto upp, Tomas gick förut. Djurläkarnas tummelplats liknade en marknad, som härjats av någon nattlig orkan. På en stol nere vid dörren satt en uppassare, en ung gosse, hopsjunken som en trasa och sov. Det var densamme, som hade fallit omkull med brickan. Hall klappade honom varsamt på axeln och stack till honom en tiokrona. Gossen for upp, förskräckt, förvirrad, med övergångsålderns ständiga onda samvete i blicken.

— Det är litet hjälp för att reparera olyckan med brickan, förklarade Hall lågmält.

— Nå kommer du, jag är färdig...

En kall gryningsdager slog emot dem utifrån torget. I fonden reste sig slottsfasaden askgrå, spöklikt stor, denna underbara norra fasad, vars färg är skiftande som havets. Den ljusnande nordöstra horisonten tände i den översta fönsterraden en ramp av blekt grönskimrande opaler.

Tomas hade funnit en nattvandrerska och följde henne långt uppåt Regeringsgatan. Hon var stor och fet och gjorde ett redbart, men väl manhaftigt intryck; man såg genast, att hon icke förstod skämt. Sedan inledningsreplikerna växlats, hade de ingenting vidare att säga varandra. Tomas sneglade på henne då och då med en skygg blick. Plötsligt gjorde han en tvär vändning kring ett hörn och stack av som en pil nedåt en sidogata.

Han beslöt att gå närmaste vägen hem. Han var trött.

Han gick som i sömnen.

En skräddare med ett par byxor över armen kom ut ur ett litet ärtgrönt trähus med gula fönsterluckor.

Drömde han? Bruka skräddarna gå med byxor över armen om natten också?

Tomas växlade en hastig hälsning med vice häradshövding Abel Ratsman, som just kom ut från samma ställe. Han hade träffat honom ett par gånger hos Brehms. Ratsman påstods ha utmärkta framtidsutsikter.

På Stureplan råkade han mitt in i en flock uppsluppna nattsvärmare, av vilka han kände ett par. Han måste nästan med våld slita sig lös för att slippa följa med upp i en främmande herres våning och dricka konjak.

Det dagades mer och mer. Ett svagt morgonskimmer darrade redan över de yrvakna vinghästarna på det Bångska husets tak.

På Sturegatan upphann Tomas skräddaren med byxorna. Då han kommit förbi honom, vände han sig om och såg med förvåning, att det icke var någon skräddare, utan baron Grothusen. Det var Gabels byxor han hade över armen. Var hade han kommit över Gabels byxor? Han gick fullkomligt stadigt, och hans bleka grodansikte hade samma självsäkert korrekta uttryck som vanligt. Han stod tydligen under inflytande av den föreställningen, att han var ute och promenerade med sin egen vårrock på armen.

Det ena byxbenet släpade i rännstenen.

Då Tomas kommit inom tamburdörren, stannade han häpen, förskräckt. Hans mor satt på vedlåren och sov, i nattröja och med en schal över axlarna. Bredvid henne stod en stake med ett rött flämtande ljus, som just höll på att brinna i pipan.

Hon for hastigt upp ur sin slummer, då hon hörde Tomas stänga dörren.

— Å Tomas, är du äntligen hemma! Jag har satt mig härute för att jag skulle höra när du kom. Var har du varit hela tiden?

Tomas blev förargad. Han var ju icke något barn längre. Skulle han aldrig slippa ifrån dessa dumheter?

— På Rydberg, svarade han kort.

Han märkte att hon hade gråtit och tillade strax i blidare ton:

— Vi kom att sitta litet länge. Vi hade Mortimers i sällskap.

Modern blev lugnare, då hon hörde att Mortimers varit med.

Hon beredde sig att gå in.

— Är pappa hemma? frågade Tomas.

— Ja, nej, han är inte hemkommen ännu, men jag går in och lägger mig ändå, det är bara för dig jag har varit orolig. God natt. Å Tomas, du är för ung att vara så mycket ute!

Hon strök honom förvirrat, nästan förläget över kinden med den lediga vänstra handen och gick in.

III

Tomas var utan pengar.

Han hade gjort ett något för raskt slut på dem han fått av fadern efter sin examen, och han vågade icke genast bedja honom om mera. Fadern hade dessutom på sista tiden låtit en smula reserverad, när det blev tal om pengar. Han spelade mycket och förlorade oftast, ehuru han icke ville erkänna det; hans slätrakade, barnafromma ansikte lyste alltid av den vinnande partens stilla lycka.

Om han skulle vända sig till modern? Det vore endast att göra henne onödiga bekymmer.

Icke kunde man heller gå med tom portmonnä under dessa skimrande vårdagar. Tomas lånade trettio kronor av Hall.

Ja, våren...

Skutorna nere i Nybrohamnen vaggade sakta som i en dröm, med de mörka grå seglen utspända, ty det hade regnat på natten. Klockan slog nio i Östermalmskyrkan. Tomas var redan ute. I en frukthandel vid Hamngatan köpte han några tyska päron i en påse; han hade för avsikt att äta upp dem i skuggan av någon mycket gammal ek ute på Djurgården.

En tom spårvagn rullade förbi; Tomas hoppade upp. En ung flicka i en enkel grå vårkappa kom hastigt springande. Hon ämnade tydligen sätta sig på något av sätena närmast framför Tomas, men vagnens fart, som hon glömt att beräkna, förde henne i stället till sätet närmast bakom honom. Det var Ellen; Tomas hade genast känt igen henne. Vad skulle han göra? Skulle han hela vägen sitta som ett nöt och vända henne ryggen? Han såg sig omkring med en hastig blick: konduktören var sysselsatt på annat håll. Därefter reste han sig lugnt, vände om det svängbara ryggstödet på sin soffa, gick över till andra sidan och satte sig mittemot henne.

— Behagar fröken ett tyskt päron? frågade han blygt och aktningsfullt.

I början vägrade den unga flickan med stora, förvånade ögon att alls taga någon befattning med hans päron, men efter en liten stund hade hon ätit upp två stycken. Tomas räckte henne vördnadsfullt sitt visitkort; det stod ”Med. fil. kand.” under namnet.

Hon anförtrodde honom att hon hade ett ärende i en villa på Djurgården.

Solen glödde skarpt på det Bünzowska huset, en trotsig och lysande riddardikt i sten. Tomas kunde aldrig upphöra att beundra dessa murytor från i går, som mästaren genom några oregelbundna och knappast märkbara skiftningar i teglets färg lyckats giva en prägel av att ha trotsat århundradens regn och blåst.

Tomas sökte få i gång ett bildat samtal, men fick endast korta och förlägna svar. Under tiden irrade hennes morgonklara bruna ögon omkring från hans ansikte till hans halsduk, från halsduken till de ridande i allén.

De hade kommit till spårvägens slutpunkt nedanför Hasselbacken. Tomas följde henne ett stycke framåt slätten. Med ens stannade hon och sade på en gång blygt och damaktigt:

— Förlåt, men ni får inte följa mig längre. Det går inte an att någon får se mig i sällskap med en herre.

Tomas rodnade och sade ett kort farväl. Han följde henne med ögonen tills hon försvunnit bakom en grön trädgårdsgrind långt borta. Därefter satte han sig på en bänk och rökte en cigarrett.

Förlustelselokalerna vid slätten lågo tysta och döda i majmorgonens kritbleka ljus. Tomas satt och tänkte på hur han skulle vara klädd på aftonen; han hade efter bästa förstånd skrivit ”Om nådemedlen” åt Greta och mycket riktigt också blivit ombedd att komma med på Märtas flickbjudning. Skulle han ha vitt skjortbröst eller kulört halsduk?

En täckvagn stannade utanför ingången till Hasselbacken; en dam och en herre stego ur. Tomas smålog, då han kände igen dem. Det var fru Grenholm och doktor Rehn, en känd framstående läkare. Vårsolen lyste blitt på de två gamla älskandes väg.

Ett sällskap varietéartister av skilda raser och nationaliteter kom förbi, muntert pladdrande på tre eller fyra språk. Deras av smink och nattvak urlakade gycklaransikten, knivskarpa röster och bjärta sluskelegans förenade sig till ett falskt och lustigt missljud, som dröjde några sekunder i luften och tonade bort.

Slätten låg åter solvit och tyst.

Tomas reste sig och gick några steg. Trädgårdsgrinden öppnades därborta, och någon kom ut.

Var det Ellen?

Ja, det var hon. Tomas fick hjärtklappning och gick långsamt emot henne.

Det glimmade till i hennes ögon, då hon såg att han var kvar, och hon rodnade svagt.

— Förlåt, fröken, sade han med de öppna blå ögonen vilande i hennes, vågar jag föreslå er en promenad på Skansen? Om ni har tid.

— Nej, sade hon undvikande, jag vet inte...

Med ens kom hon att tänka på björnungarna, som hon avgudade.

— Ja, jag är ledig till klockan tolv i dag, svarade hon.

Och de följdes åt på vägen uppåt Skansen. Träden hade nyss fått späda löv, som gåvo solljuset på deras väg en grönaktig skiftning.

De talade om varandras förhållanden. Hon hette Ellen Karlsson. Hennes far var död; han hade haft en anställning vid slottet, och modern levde av en liten pension. Hon hade en bror, som var sjutton år och gick i elementarskolan. Han skulle bli student nästa vår. Han hade mycket gott huvud och ville så gärna bli läkare.

Tomas gick och undrade, om han kunde våga kyssa henne snart.

De hade kommit in på en av de grönkantade stigar, som föra upp åt Bredablick.

Nej, ännu var det för tidigt, men om en kvart hade han kanske redan kysst henne. Vad skulle han sedan göra? Kunde han föreslå henne en supé någon afton?

Björnungarna lekte som hundvalpar i sin bur. Vaktaren kom just med frukost; han gav dem två stora brödkakor var. På armen hade han ett tråg med köttmat, som han skulle bära till de vuxna björnarna längre bort. Den äldre av ungarna kände lukten av köttet, och då vaktaren avlägsnade sig med tråget, började han gråta med ett uttryck av så sönderslitande förtvivlan, att Ellen nästan fick tårar i ögonen. Det var något av vildskogens hemliga sorg i hans veklagan. Han såg icke åt sina brödkakor, så länge han mellan trädens stammar kunde uppfånga en skymt av vaktaren med köttet. Brodern, som var av en ännu ofördärvad och mera förnöjsam natur, hade under tiden glufsat i sig sina kakor och övergick därefter omedelbart till den andres portion. Det kunde han lika gärna ha låtit bli; han fick genast en örfil så att han tumlade om flera varv. Flat och snopen gick han bort och lade sig att sova i andra ändan av buren, medan den äldre i kvävt raseri började mumsa på kakorna. Mitt under måltiden erinrade han sig ännu en gång sin sorg och uppgav ett tjut, som skakade hela hans ludna kropp, och som småningom dämpades till låga snyftningar.

Ellen och Tomas stirrade betagna på djuren. Därefter möttes deras blickar. Ingen människa syntes. Skogen låg tyst och vid omkring dem, och vinden gnolade i grenarna över deras huvuden.

Var det nu det skulle ske?

Hon tycktes ha gissat hans tankar, ty de stora rödbruna ögonen började spela med ett så förskrämt uttryck, som om hon såg sig om efter hjälp.

— Låt oss gå, viskade hon.

Tomas uppgav allt hopp för den dagen.

De kommo ned på Bellmansrovägen. Han plockade en bukett sippor vid vägkanten och fäste den vid hennes barm. Han var glad över att ha kommit på den idén, oaktat den icke är så ovanlig, ty han var yr i huvudet av skogsluften och visste icke vad han skulle säga eller göra.

Plötsligt fick han en ny idé, som var ännu bättre än den första.

— Är ni inte hungrig? frågade han. Det är jag!

Hon var icke hungrig, men han lyckades likväl övertala henne att gå med in på Bellmansro och dricka kaffe med bakelser.

De kommo överens om att icke sitta ute, ty man kunde bli sedd, och de togo plats i ett litet grönt möblerat sidorum, med en dålig soffa, ett bord och ett par stolar. Det var en kvav luft därinne. Han hjälpte henne av med hatt och kappa, sedan uppasserskan serverat dem och gått.

Kaffet var drucket. En geting surrade på rutan.

Tomas iakttog, att hon ännu hade en fin rödaktig strimma på halsen efter kattens rispa. Men han kunde icke taga ögonen från hennes armar. Dessa armar, nakna, vita...

— Hur mycket är klockan? frågade Ellen.

Han hörde henne icke. Han smög sig tätt intill henne och viskade bönfallande i hennes öra:

— Era armar — jag vill se era armar...

Tomas trodde icke sina ögon. Hon satt några sekunder som förstenad, men tog slutligen med sömngångaraktigt lugn av klänningslivet och lade det på en stol. Därefter betäckte hon ansiktet med sina händer, mörkröd av skam. Han drog henne till sig och kysste henne överallt, på halsen, bröstet, korsetten. Hon satt som förlamad. All motståndskraft hade domnat i hennes unga, vita lemmar, och de skygga röda ekorrögonen flackade förvildat hit och dit, i rädsla, i skräck. Plötsligt förlorade hon all besinning och slog armarna om hans hals med ett litet skrik.

IV

Konsul Arvidson gav middag i sin villa vid Humlegården, trots den framskridna säsongen. Hans fru fyllde femtio år. Fru Arvidson hade varit vacker som ung; nu på äldre år hade hon fått en påfallande likhet med Karl X Gustav.

Den rymliga, långsträckta matsalen hade endast två fönster på en kortvägg; man hade därför gjort dag till natt, slutit till persiennerna och tänt alla ljusen i kronorna.

Konsuln hade nyss hälsat sina gäster välkomna. Hans nära sextioåriga ansikte hade ännu det återsken av ungdom, som två klara, ständigt sökande och ständigt otillfredsställda ögon någon gång kunna sprida över en åldrande världsmans av vällevnad något kolorerade hy.

Överste Vellingk satt vid värdinnans sida; konsuln hade fört fru Weber till bords.

Tomas Weber hade fått Märta Brehm till sin högra granne. Han hade en violbukett på frackuppslaget. Han hade varit tillsammans med Ellen varje afton sedan lördagen och var yr i huvudet av lycka, men också en smula blek. För att förklara, varför han icke kunde gå på Märtas bjudning, hade han just dukat upp en historia om en examensfest, som en av kamraterna hade givit, och vid vilken han varit tvungen att närvara, emedan han eljest lätt kunnat få en ovän.

Märta hade nyss frågat honom, om han hade haft roligt på sin kamratfest.

— Det var avskyvärt tråkigt, förklarade Tomas trovärdigt. Jag längtade därifrån hela tiden...

Märta knep ihop ögonen som hon brukade och smålog oskyldigt maliciöst, som om hon icke trodde honom mer än jämnt. Märta Brehm var aderton år. Hennes vidjeslanka gestalt var smal som en sextonårings, men linjernas mjuka, självmedvetet avvägda lek jävade likväl icke hennes ålder. Hon hade en krämvit klänning med långa, vida tyllärmar, i vilka de späda jungfrulemmarnas böjningar och sträckningar skymtade drömlikt frestande. Kring halsen hade hon en helt liten urringning; i skärpet och i det blekbruna håret bar hon violer.

Bordeauxn serverades, och de stötte leende sina glas tillsammans.

Mitt emot dem sutto Hall och Greta.

Greta hade sin porslinsklänning, som hon kallade den; det var en ljus, blommig sommarklänning i ett blått och vitt mönster, som erinrade om gammalt porslin. Hon hade i början en ansträngt städad min och kastade då och då en skygg blick på en stor, blekgrön orkidé, som Hall hade i knapphålet, och vars underliga former nästan skrämde henne. Den tycktes henne likna ett levande djur mera än en blomma, något sällsynt och ljusskyggt vattendjur, som nyss blivit uppfiskat ur havets grönaste djup. Vad Johannes Hall beträffar, fann hon honom mera ful än vacker, men hon upptäckte småningom, att han hade ett gott och vinnande löje. De kommo snart på god fot med varandra, och det dröjde icke länge förrän Greta började uppföra sig som om hon varit hemma hos sig.

Gabriel Mortimer hade av en egendomlig ödets ironi blivit sammanförd med fru Wenschen, med vilken han, vad ingen visste, av gammalt hade förtroliga relationer. Deras förbindelse hade likväl varken varit långvarig eller seriös. Fru Wenschen var klädd i gyllengrått siden och djupt dekolleterad. Mortimer kikade hastigt ned i hennes barm med en likgiltig blick av samma art som den, med vilken en turist betraktar ett landskap, som han sett någon gång för längesedan, och i vilket han upplevat en eller annan betydelselös episod. Han var vid ett grått lynne. Vad skulle han tala om, som kunde intressera henne? Plötsligt erinrade han sig historien om Gabels byxor, som han hört av Tomas Weber, och redan efter det första glaset bordeaux hade han berättat den för henne. Det var så mycket lämpligare som Grothusen just satt i närheten, snett över, och själv kunde tjänstgöra som åskådningsmaterial. Den livliga frun blev genom denna historia försatt i en så munter stämning, att Mortimer nästan blev orolig.

— Är det verkligen sant? frågade hon, medan de troskyldiga blå ögonen med ett smäktande uttryck sökte över till Grothusen.

Baron Grothusen hade ingen blomma i knapphålet, ty det var första gången han var gäst i konsul Arvidsons hus. Han konverserade med fröken Mary, konsulns dotter, angående vissa reformer i militärväsendet. Han sökte särskilt intressera henne för införandet av mörka knappar av uniformens färg; de blanka knapparna av metall vore föråldrade.

— I en tid som vår sprida de ingen glans över vårt stånd, snarare löje, och i krig äro de helt enkelt farliga. Det skulle dessutom göra ett gott intryck på riksdagen...

Fröken Arvidson betraktade honom intresserad med sina allvarliga, mörka ögon, som tycktes speja efter det äkta i allt. Det var något visst manligt över baron Grothusen; något manligt och vederhäftigt. Och hon såg av den aktningsfulla förbindlighet, varmed överste Vellingk drack med honom, att han var högt värderad av sina förmän.

Professor Weber hade fru Brehm. Det skulle varit omöjligt att av detta lilla skära, barnsliga rokokohuvud med det redan vitnande håret sluta sig till en prövad och erfaren kvinna, vars starka natur sund och oskadad gått igenom svåra kriser. Hon hade växt upp under brydsamma omständigheter, och hennes äktenskap hade icke varit lyckligt. Hon var sedan åtta år tillbaka skild från sin man, en bankrutterad köpman, som efter en del inkorrekta transaktioner flyttat över till Amerika. Hon mottog nu ett årligt underhåll för sig och sina barn av sin svärfar, som var mycket förmögen och som dessutom avgudade henne; därtill förtjänade hon själv icke så obetydligt på översättningar. Omgiven av sina tre barn och en släkting, fröken Berger, framlevde hon nu den lyckligaste tiden av sitt liv i en liten våning vid Döbelnsgatan. Utom svärfadern, som var änkling, voro Webers och Arvidsons hennes närmaste och nära nog hennes enda umgänge; hon var en gammal ungdomsväninna till fru Weber.

Professorn fyllde på hennes glas då och då, men konverserade icke särdeles livligt; han satt och tänkte över ett litet tal, som han hade för avsikt att hålla. Gabriel Mortimer, hennes granne till höger, underhöll henne i stället flitigt om litteratur, ett ämne som i hög grad intresserade henne.

Fru Mortimer sökte förgäves få i gång ett lärorikt samtal med pastor Caldén, en medelålders man med kal hjässa och skarpa ögon, och vars mörka prästrock bröt hårt av mot de övrigas vita skjortbröst och ljusa toaletter. Han besvarade hövligt men undvikande alla de spörsmål angående mänsklighetens lifsfrågor, som den talföra fru Mortimer i muntert virrvarr lät hagla om hans öron. Han ville icke gärna draga in det som för honom var det högsta av allt i en flyktig bordskonversation, och om likgiltiga ting kunde han absolut icke tala. Han inskränkte sig därför till kortfattade och något torra svar, bakom vilka fru Mortimer icke visste om hon skulle se en snillrik mans djupsinne eller den tillbakadragne lärdes brist på sällskapsvana. Den hövliga ironi, som de i själva verket dolde, undgick henne lyckligtvis helt och hållet. Pastor Caldén var icke ett geni, men han hade det gemensamt med geniet, att varje annan tankesfär än hans egen för honom var tom skugga och overkligt gyckel, ty han hade levt sig till den och in i den. Av tvivel hade han aldrig känt något annat än den samvetsömme mannens tvivel på sig själv, sin kraft och sin värdighet att föra fram en stor sak. Hans brinnande nitälskan, för vilken alla sidohänsyn skingrades som dimman för solen, var just på väg att draga honom fram från hans anspråkslösa lärareverksamhet vid en skola och göra honom till en andlig makt, en faktor att räkna med och en fruktansvärd motståndare till den moderniserande riktningen inom huvudstadens religiösa värld och dess främste målsman, en högre frisinnad och mycket populär prästman, som likt en ny Absalom blivit hängande vid håret mellan barnatrons himmel och bondförståndets jord. Bakom den stenhårda egenrättfärdighet, med vilken pastor Caldén förfäktade den sak han gjort till sin, låg det djupare själsstrider än dem världen kände. Hans städerska hade mer än en gång stannat undrande, nästan rädd, då hon genom den stängda dörren till hans studerkammare hört honom bedja — lågt, men med en intensitet, så att det knakade i trähuset.

— Vad ni har blivit förändrad, sedan ni blev gift! viskade fru Wenschen med en lång, melankoliskt eftersinnande blick bakom solfjädern till Gabriel Mortimer.

Mortimer hade varit gift i närmare tio år, men i fru Wenschens ögon var han alltjämt nygift.

— Ja ja, svarade Mortimer. Isynnerhet ur er synpunkt...

Hon gav honom en milt tillrättavisande spark på smalbenet med sin lilla knubbiga, handskskinnskodda fot. Hennes ansikte hade fått ett stramt, korrekt, nästan förnärmat uttryck.

— Aj, sade Mortimer.

Fru Wenschen satt med rynkad panna.

— Jag tycker inte om att ha herr Hammer till visavi, återtog hon med solfjädern för munnen. Han ser ut som vårt onda samvete.

Mortimer hörde henne icke. Han hade fallit i tankar, med blicken ut i luften, som det emellanåt hände honom. Han hade ansiktsuttrycket hos en man, som ansträngt lyssnar till en anekdot, åt vilken alla skratta, och i vilken han uppfattat allt, utom själva poängen.

Hammer hade en viss möda med att underhålla sin dam, fröken Dorff, en ung sångerska. Han var fullkomligt omusikalisk och kunde alltså icke tala om musik. Karl Hammer var anställd på konsul Arvidsons kontor; dessutom var han släkt med honom på långt håll. Han var en mycket blek man på ett par och trettio år, med ljust, nästan vitaktigt hår och stålblå ögon. Det var numera endast få som erinrade sig, att han för en del år tillbaka hade givit ut ett häfte noveller av den art, att de kastade honom huvudstupa ut ur det borgerliga samhällets aktning. Han var då några och tjugu år och stod nära sin licentiat, men avbröt tvärt sina studier av brist på medel och av missmod över stängda framtidsutsikter. Lika litet var det någon som visste, att han ännu alltjämt skrev, så ofta kontorsarbetet lämnade honom någon tid övrig. Hans ande hade härdats i ensamheten. Hans hemliga dröm var en tillvaro bland några få närstående, på vilka han kunde slösa sin ömhet för att sedan med så mycket lättare hjärta kunna spruta den övriga världen i ansiktet sitt bleka och bitande förakt.

Fröken Dorff hjälpte honom med hela den älskvärdhet, som alltid stod henne till buds, att hålla samtalet gående. Den vackra sångerskan var i själva verket ursinnig över att ha blivit placerad med en person, av vilken hon icke kunde ha den ringaste nytta.

Grothusen, hennes högra granne, kunde endast då och då ägna henne några ögonblick. Den militäriska plikttrohet, med vilken han i början konverserade fröken Arvidson, tycktes mer och mer övergå till ett verkligt, levande intresse.

Mortimer hade ännu icke vaknat ur sin distraktion. Han kunde icke taga ögonen från Tomas och Märta. Kanhända erinrade han sig något av sin egen ungdoms dåraktiga och till hälften glömda hetsjakt efter en omöjlig lycka. Då han betraktade dessa båda unga, som röda av vinet böjde huvudena samman och logo och klingade med glasen och åto upp varandra med ögonen, bit för bit, fick hans ansikte ett nästan förtvivlat uttryck. Han liknade en man, som grubblar över något av obestämbart värde, som han glömt kvar någonstädes, eller tappat bort, eller blivit bestulen på...

— Satan, mumlade han inne i munnen med sammanbitna tänder.

Dessutom kände han, att han började få snuva.

Fru Wenschen hade kommit i stark andlig kontakt med Johannes Hall, som hon just upptäckt vid sin högra sida.

Greta satt övergiven och litet surmulen och gned på en vinfläck, som hon hade fått på klänningen. Hon kastade en hastig blick omkring sig och tog därefter käckt en nypa salt med fingrarna och strödde på fläcken.

Konsul Arvidson och fru Weber talade om unga mäns framtidsutsikter. Konsulns ögon hade ett så blitt och minnesgott uttryck, då de vilade på fru Webers redan grånande huvud, ty de hade en gång för mycket längesedan haft en historia, som icke var någon historia. Endast några kyssar bakom en trädgårdsmur högt uppe på norr, en lördagsafton i juni, medan arbetsfolkets fötter klapprade mot gatläggningen utanför. I fru Webers röst och blick fanns det ingenting ovanligt, då hon talade med konsuln om trängseln på läkarbanan. Tjugu års äktenskap med en man, som hon varmt höll av, hade upptagit henne så helt, att hon icke längre erinrade sig sin ungdomsböjelse. Gång efter annan gledo hennes blickar över till Tomas och Märta. Hon hade sett sin sons tycke för den unga flickan och hoppades att det skulle kunna skydda honom mot många av de förvillelser, som nu för tiden fresta unga män.

Tomas och Märta sade icke ett förnuftigt ord. De voro heta av vinet och pratade om allt som föll dem in, och det var mycket. Han satt just och berättade henne en alldeles omöjlig skolpojkshistoria, som han dessutom förbättrade betydligt, och under tiden smekte hans ögon hennes sköra, likt en blomstängel framåtböjda gestalt, barmens långsamma dyningar och tygets fall över den lilla lustiga flickmagen. Då historien var slut, blev han sittande tyst. Han hade kommit att tänka på den gröna kammaren på Bellmansro... tystnaden i rummet... getingen som surrade på rutan... Plötsligt erinrade han sig, att han den gången icke hade kysst Ellen på munnen, och det strök förbi honom en känsla av oro liknande den en ung präst någon gång erfar, då han långt efter gudstjänstens slut överfalles av rädslan att möjligen ha mässat efter ett felaktigt ritual. Nå, han hade i stället senare gottgjort alla i den vägen begångna försummelser... Och åter var hans flyktiga tanke hos Märta. Brydde hon sig något om honom eller icke? Och hur skulle han få veta det? Framgången hade gjort honom företagsam, han ville ha snar visshet. Och medan han med hastigt påtaget allvar besvarade hennes sista gäckande inkast, sögo sig hans blickar fast vid den trånsjukt ristade linjen mellan hennes blekröda läppar.

Champagnen kom. Professor Weber böjde sig fram och klingade mot glaset. Han berömde fru Arvidsons hedrande vandel och utbragte hennes skål. Det var mycket känsla i hans tal.

— Titta på pappas nordstjärna, viskade Greta till Hall. Se, så den lyser! Det är jag som har hand om den och håller den fin; jag har den bland mina halsband och broscher. Först ville pappa ha den själv i sin skrivbordslåda, men det fick han inte.

Halls oroliga bruna ögon stannade hellre på Greta än på professorns nordstjärna.

Egentligen såg han ingenting. Han satt och tänkte på en halvvuxen, femtonårs flicka, som hade sprungit gråtande över ett torg någon gång i skymningen. Hon hade haft ett orangegult band i sin smala, brunröda fläta.

Varför grät hon?

Skålen tömdes under animerad tillslutning. Stämningen nådde sin höjdpunkt... Klang av glas och skratt och surr...

Tomas blinkade mot Greta och höjde sitt glas.

— Nådemedlen! sade han.

Greta sträckte sig fram och skålade med brodern mitt över bordet. Hon fnös av skratt. Märta var invigd; hon höll näsduken för munnen, ja, hon bet i den.

Längst nere vid ena bordsändan sutto Jean Arvidson och grosshandlar Wenschen; de hade blivit utan damer. Jean satt blek och tyst. Han hade plötsligt kommit att tänka på döden. Läkaren hade visserligen upprepade gånger försäkrat honom, att den sjukdom han bar på sedan några år tillbaka icke medförde någon direkt fara för livet, och det oaktat kunde han icke visa tanken ifrån sig. Han åt och drack nästan ingenting. Maten kväljde honom, och han trodde sig känna, att vinet luktade jod. Några gröna kvistar, som från en av buketterna fallit ned på bordduken, kom honom att tänka på granris och snö. Gästerna tycktes honom likna nickande kinesiska dockor, vilkas tomma löje stelnat till ett dödskallelikt grin. Han kände ett våldsamt behov av att resa sig, slunga stolen i ett hörn och gå sin väg, likgiltigt vart, endast försvinna genom en dörr.

Wenschen drack med honom oupphörligt. Han var vid ett utmärkt lynne, spillde vin på sin låga tenorskjorta med fällkrage och sade den ena kvickheten efter den andra. Han var förtjust åt att få sitta alldeles i fred där längst nere vid bordsändan och njuta av skaparens under utan att störas av några konversationsplikter.

— Här sitter jag på ändan, hi! sade han och stötte sitt glas mot Jeans.

Han var svag för vitsar.

Jean skrattade hövligt, men då han trodde sig se av Wenschens ansiktsuttryck att han ämnade upprepa sin kvickhet så högt, att ett par av damerna kunde höra den, kastade han sig med hetsig energi in på ett samtalsämne, som han av gammalt visste intresserade Petter Wenschen, nämligen Bianca.

Man hade kommit till desserten.

— Skål för våra gamla minnen, sade fru Wenschen till Gabriel Mortimer och höjde icke utan rörelse sitt sherryglas.

— Skall ni aldrig bättra er, Helga? frågade Mortimer bekymrad, medan han lät kanten av sitt glas sakta, nästan kittlande beröra hennes.

— Jag vet inte, svarade hon fatalistiskt. Och hennes ögon vilade under tiden med ett drömmande uttryck på baron Grothusen, som just i en tillfällig glömska av konvenansens lagar satt och stoppade tre eller fyra druvor i munnen på en gång.

— Jag är för resten inte så fördärvad som ni tror, tillade hon milt, nästan svårmodigt. Det händer en och annan gång, att jag får ett litet anfall av bondånger och syr i en knapp i Petters byxor.

Hon betraktade ånyo länge och svärmiskt baron Grothusen, så länge, att deras blickar slutligen möttes och under några sekunder förblevo vilande i varandra. Han intresserade henne. Han var ju icke vacker, men han gjorde likväl ett mycket distingerat intryck. Manligt och distingerat...

Plötsligt fick fru Wenschen ett litet hostanfall, så att hon måste sticka solfjädern i munnen för att hålla sig ordentlig. Hon hade åter kommit att tänka på Gabels byxor.

Och hon viskade till Mortimer, att det roligaste måste ha varit att se Gabel på hemvägen... med två överrockar...

Damerna drucko kaffe i salongen, herrarna i rökrummet.

Balkongdörrarna stodo öppna. Humlegården bredde sig tyst och grön i majaftonens skymning.

Hall stod lutad över balkongräcket och rökte.

Han hade funnit Greta oemotståndlig och fru Wenschen pikant. Det oaktat hade han haft tämligen tråkigt. Det var hans sjukdom, detta att han aldrig kunde låta sig ryckas med.

Den var vacker, och den var begåvad, och den älskvärd, och ingen av dem angick honom.

Han var en rotlös man.

Det hade alltid varit så, men han hade icke känt det som en plåga förrän efter den dag, då han fann sig stå som sörjande och böjd över liket av en främmande kvinna, som testamenterat honom sin förmögenhet.

På den tid, då han om morgonen icke visste var han skulle sova på natten, hade livet likväl någon eggelse och någon spänning...

Och han gick åter in.

Hans blickar sökte Greta, men han fann henne upptagen av fru Brehm och fröken Arvidson.

En del av herrarna hade slagit sig ned kring spelborden. Fru Weber gick förbi. Den lätta darrning på handen, med vilken hennes man spelade ut sin sista trumf, undgick henne icke, och hon beslöt att agitera bland fruarna för tidigt uppbrott.

Mortimer och Karl Hammer resonerade i ett hörn av rökrummet med pastor Caldén om ritschlianismen. Det var ingen som försvarade den, men pastor Caldén anföll den ur flera olika synpunkter.

Konsul Arvidson kom förbi; han stannade några ögonblick och lyssnade till samtalet utan att göra något inlägg. Han hade icke tänkt mycket, ty han hade fört ett liv utan pauser, i ett rus av arbete och sällskapsplikter.

Fru Wenschen, som gärna rökte cigarretter, hade dragit sig in i en fönstersmyg med Grothusen.

Tomas gick igenom rummet.

— Var är Hall? frågade han.

Hall hade gått.

Efter en liten stund lekte Tomas hök och duva med Märta och Greta genom alla rummen, köket också.

Fröken Dorff sjöng ett par franska visor och en sång av Sjögren. Herr Wenschen trängde henne så nära in på livet han kunde, och när hon slutat, kretsade han kring henne som månen kring jorden. Målet för hans strävan var att få sjunga en duett med fröken Dorff. Det egendomliga med herr Wenschen var, att han verkligen hade en mycket vacker tenor.

Greta hade spanat upp ett avsides soffhörn. Hon hade i en hast blivit så tung i huvudet, ja rent av sömnig.

I en mörk vrå ute i tamburen stodo Tomas och Märta och kysstes. Han höll henne hårt pressad mot grosshandlar Wenschens ulster och kysste henne var han kunde komma åt. Hon var stilla som ett lamm. De dumma barnen hade druckit så mycket champagne, att de icke kunde hitta på något annat att säga varandra.

Herrarna vid spelbordet höllo paus; man hade kommit att berätta anekdoter om Karl XV. Överste Vellingk förde ordet. Värmen blev mer och mer tryckande; översten kände på sig efter något som han kunde knäppa upp eller taga av sig, men han fann ingenting annat än sitt kommendörsband med svärdsordens kors, som han slet av halsen och stoppade i byxfickan. Och de gamla herrarna sutto länge kvar med ansiktena illuminerade lika mycket av vinet och av minnena från den hänfarna tid, då en glad och lättfärdig monark trummade nationens öron fulla med legenden om sitt tygellösa liv.

V

Döbelnsgatan är den tysta och mörkt beskuggade gata, som i sakta sluttning följer västra sidan av Johannes’ kyrkogård. De gamla husens släta, grå fasader resa sig oåtkomliga för det sommargröna ljus, som genom kyrkogårdens lindar och kastanjer silar ned över gatan. På själva den gamla minnesrika kyrkogården leka svärmar av fattiga, bleka barn bland gravarna, klättra på balustraderna och kräla upp och ner i solljuset över kyrkoterrassens breda trappor.

Tomas kom gående över kyrkogården.

Det var vid sextiden på eftermiddagen. Kyrkans brokiga tegelspira flammade som en eldslåga i solen.

Han hade icke träffat Märta sedan Arvidsons middag, och det hade gått nära en vecka sedan dess. Han hade dagligen promenerat på de gator, där han oftast brukat se henne vid middagstiden. Alla de vackra ansikten, kända och okända, som förr brukat fängsla hans uppmärksamhet, hade som vanligt dragit honom förbi i gatans vimmel; men henne hade han icke sett. Var gingo hennes vägar? Höll hon sig inne, var hon sjuk? Han måste träffa henne. Så erinrade han sig då slutligen, otydligt som om han hade drömt det, att han någon gång under middagen hade lovat att låna henne en bok, som de kommit att tala om. Han letade genast fram den och gick till Döbelnsgatan.

Brehms bodde tre trappor upp. I den skumma tamburen tryckte han som hastigast häradshövding Ratsmans hand. Ratsman hade varit där på visit och var just stadd på återväg. Han hade ett kort, ljust skägg och bar pincené. Han såg för övrigt mycket bra ut; hans växt var likväl något spolformig.

Märta var icke hemma, icke heller fru Brehm. Tomas satt en stund i det lilla gammaldags förmaket, vars förnämsta möbel var ett mycket vackert gammalt spegelbord i empire, med vit marmorskiva, och pratade med fröken Berger, som han sedan sin barndom kallade tant Marie. Hon tog emot boken, betraktade den med en hastigt prövande blick och lovade att lämna fram den. Det var ”Anor och ungdom” av Jac. Ahrenberg. Tant Marie var en gammal dam på närmare sjuttio år med en ännu nästan flickaktigt ungdomlig figur och ett par blida, ljusa ögon. Hon hade varit ett ovärderligt stöd för fru Brehm under de svåra tiderna och bar ännu alltjämt den drygaste delen av familjens martabekymmer.

Tomas var nedstämd över sin otur. Vilka knep skulle han härnäst hitta på för att få träffa Märta?

Han reste sig och bad om sin hälsning.

I trappan stannade han några ögonblick och såg ut genom fönstret. Dammkornen virvlade om i den smala orangegula strimma, som eftermiddagssolen kastade snett in från väster. Fönstrets små röda och gröna prydnadsrutor målade bjärta reflexer, erinrande om färgspelet i någon barnslig laterna magica, på trappuppgångens gammalmodigt marmorerade väggar. Huset var tyst, gården låg tyst. Utanför bredde sig den ena gårdsinteriören bredvid den andra i dov eftermiddagsstillhet. En jättehög gavelmur utan fönster badade sin tomma, blinda yta i solens skarpast svavelgula ljus.

Tomas stod med uppspärrade ögon och stirrade på denna blinda mur. En tung beklämning hade fått makt med honom. Hur kom det sig, att han stod här i en trappuppgång i ett främmande hus och stirrade på en tom mur och icke kunde slita sig lös...

Det hördes steg nere i trappan. En ung flickas steg.

Det var Märta. Hon hade gått fort och var andfådd och varm. Hon hade en slät mörkblå vårdräkt och något rött siden i halsgropen. Hon rodnade, då hon såg Tomas, och därefter rodnade hon ännu mera av förtrytelse över att hon hade rodnat.

De hälsade en smula förläget. Tomas berättade, att han hade varit uppe med ”Anor och ungdom”. Därefter stodo de tysta ett par sekunder och kunde icke finna något att säga varandra. Han visste icke om han skulle kalla henne du eller ni. Slutligen tog han mod till sig och sade lågt:

— Jag har inte sett dig på så länge, Märta.

— Du får inte säga du — ni får inte säga du åt mig, inföll hon ivrigt. Ni skulle kunna glömma bort er och säga det så att någon hörde det, tillade hon mildrande. Därefter rodnade hon på nytt. Hon hade visst sagt något dumt.

Men Tomas blev förbittrad.

— Det är sant, fröken Brehm, kastade han fram med hård panna, jag har glömt att tacka er för sist. Jag måste isynnerhet tacka er för er älskvärdhet hos Arvidsons.

Märta var gråtfärdig.

— Ja, men det gillas inte. Jag var så yr i huvudet. Tomas kunde icke låta bli att le. Då Märta såg hans löje, log också hon med en tår i ögat.

— Ser ni, kandidat Weber, sade hon slutligen med en förtvivlad ansträngning att se allvarlig och förståndig ut, vi ä ju så unga ännu, och ingen av oss har någonting.

Tomas kunde icke svara något. Han stod tyst och stirrade på de målade rutornas röda och gröna reflexer mot väggen och på dammet, som virvlade rött och grönt i solstrimman. Sekunderna runno och blevo minuter.

Slutligen blevo deras ögon vilande i varandra.

— Är ni ond på mig nu? frågade Märta lågt.

Tomas teg.

— Är du mycket ond på mig nu, Tomas? viskade Märta.

Han fattade hennes hand och smekte den förvirrat. Märta såg sig hastigt omkring, och i ett oemotståndligt begär att försona allt räckte hon honom sin ännu lika varmt röda kind att kyssa. Därefter skakade de hand som två skolkamrater, vilka ingått försoning efter en tvist, och skildes som goda vänner.

Då Tomas hunnit ned på gatan, kom han att tänka på Ellen, som han hade lovat att möta vid halvniotiden på den tysta och folktomma delen av Strömgatan, utanför Bondeska palatset. Han måste visst bryta med henne... Ja, det var nu en sak för sig... Bryta med Ellen! Han tänkte allvarligt över detta ämne, medan han gick Döbelnsgatan uppför, och han hade icke hunnit till hörnet av Malmskillnadsgatan, förrän hans utvecklade böjelse för praktisk moral av detta förhållande gjort en nyttig, ja nödvändig säkerhetsventil, som i umgänget med Märta skulle skydda honom mot varje frestelse att, vore det också blott i fantasien, göra några utflykter på förbjuden mark. För övrigt var det ju ingen som visste något, och ingen skulle få veta något heller.

Tomas gick ned utför tunneltrapporna för att komma närmaste vägen fram till Drottninggatan. Han ämnade gå till Gabriel Mortimer för att låna femtio kronor. Förr eller senare skulle han naturligtvis vända sig till fadern med en begäran om medel att likvidera sina handskulder — kanske skulle han också kunna hitta på något annat skäl, varför han behövde pengar — men det föreföll honom, som om tillfället för närvarande vore olämpligt. Han var visserligen icke något närmare invigd i faderns affärer, men han hade likväl på åtskilliga småsaker trott sig märka, att det för tillfället var ebb i dem.

Tomas hade på sista tiden upptäckt begreppet pengar.

Mortimer bodde nere i Klaratrakten. Tomas fann honom vid hans stora gamla skrivbord av mahogny sysselsatt med att rita gubbar och färglägga åt sin lilla sjuåriga gosse. Barnet hängde på armbågarna över bordet och såg på med stora, nyfikna ögon. Mortimer sökte förena det nyttiga med det angenäma genom att göra sina ritningar så lärorika som möjligt. Han hade nyss ritat en krokodil och höll nu på med en kines. Utom sitt geografiska och zoologiska intresse hade dessa djur till uppgift att klargöra de båda olika sätten för användandet av bokstaven K.

Det kom in visky och vatten, och Mortimer bjöd Tomas en mycket svart cigarr, som han tände med någon tvekan.

Fru Mortimer gick kvittrande genom rummet; på armen hade hon en liten korg med strumpor, som skulle stoppas. Tomas framförde hälsningar hemifrån; det var av gammal vana, ty han hade icke sagt hemma, vart han skulle gå.

Man talade om sina sommarplaner. Tomas trodde, att hela familjen skulle stanna i staden över sommaren, utom Greta, som skulle resa ner till några släktingar i Skåne. Kanhända skulle också professorn göra någon kortare studieresa nedåt Tyskland.

Mortimers skulle som vanligt bo ute vid Dalarö.

Barnet granskade beundrande de färdiga ritningarna.

— Pappa skall skriva på en vers också, förklarade han, och där skall det stå vad det skall vara för färger.

Mortimer skrev dit en vers med stora, tydliga bokstäver, och gossen läste upp den högt, med ett läraktigt barns rena och klara uttal:

— Kina är gult på kartan, upplyste Mortimer. Det har det alltid varit; det var det i min barndom också. — Gå in i barnkammaren nu och sätt dig och måla, Willy, tillade han, vänd åt gossen.

Willy gick.

En röd solstrimma lekte i rökskyarna i rummet och bland bronssakerna på skrivbordet. Ute i salen satt Mortimers äldsta flicka, en liten åttaåring, och klinkade på en etyd.

Tomas kom fram med sitt ärende.

— Femtio kronor, murrade Mortimer småskrattande, det är inte småsaker...

Han tog fram en femtiokronesedel, knycklade ihop den och stoppade den på halsen på Tomas under stärkkragen.

— Du går den breda vägen, tycks det, tillade han något allvarligare. Gå på med det, men akta dig för diket!

Han gick fram och tillbaka i rummet med cigarren i mungipan. Då han kom förbi soffan, där Tomas satt, strök han honom lätt över håret i förbigående, liksom i distraktion, utan att säga något. Därefter sjönk han ned i gungstolen. Han hade plötsligt blivit tankfull och tyst. Hans ansikte hade fått samma uttryck, som det haft några ögonblick under Arvidsons middag — ett uttryck av grubbel över något förlorat, något bortglömt, eller över något som man en gång hade lovat honom och som aldrig kom.

Klockan var halv åtta, då Tomas gick från Mortimer. Det dröjde ännu nära en timme, innan Ellen blev ledig.

Tomas drev omkring.

Solen var redan borta, och det började skymma.

Gustav Adolfs torg låg folktomt och ödsligt. Över slottet mörknade den östra horisonten till ett allt tätare och djupare gråviolett. Det var en av dessa underligt tysta och förstämda stockholmska vårkvällar, då kaféernas alla orkestrar förstummats på ett ögonblick, som på en vink av någon dold taktpinne, och flanörernas ström med ens runnit ut och blivit borta i sidogator och portiker. Och mitt i stadens centrum kan man en lång minut stå ensam och förvånad och lyssna till ljudet av en vagn, som rullar någonstädes på flera gators avstånd, eller man kan undrande se ut över torget och låta ögonen följa de människoskuggor, vilka tyst och rätlinigt glida fram genom skymningen som på ett osynligt snöre.

Så med ens skräller det till i en orkester, och lyktorna tändas, och vagnar komma rullande, och flanörer med glimmande cigarrer börja trängas på trottoarerna, och man är åter i en levande stad...

Tomas hade kommit ut på Blasieholmskajen.

Vita skärgårdsbåtar gledo ut och in i hamnen med tindrande lanternor. Strömmens dunkla vatten fräste här och där upp med ett askvitt skum.

Han satte sig på en av sofforna i museets trapphus.

Tätt nedanför honom drog strömmen av Skeppsholmspromenerande förbi, tätnande och glesnande i hastig växling.

Tomas tänkte på Ellen. Hur skulle deras förhållande sluta? Hennes besinningslösa hängivenhet kunde emellanåt nästan oroa honom. Han hade helst velat, att hon i deras förbindelse icke hade sett något annat än han, en vårlig förlustelse för ett ungt och susande blod.

Det hade blivit en disig luft, ur vilken gasens lågor lyste fram, omgivna av stora, rödaktiga nebulosor. Tomas fixerade oavbrutet den fil av ansikten, som drog förbi i skenet av den närmaste lyktan. Han kände sig redan som en man med erfarenhet om världen och kvinnorna, och han trodde sig spåra heta och otillåtna drömmar bakom de långfransade ögonlocken i varje blekt flickansikte, som strålade upp i gasens ljus.

Nästan varje minut såg han på klockan. Hon närmade sig redan halv nio. Tomas tyckte sig redan känna den frestande kvava luften i det lilla undangömda hotellrum, till vilket han och Ellen så gott som varje afton brukade smyga sig bort, och i vilket den breda, vita sängen nästan upptog halva utrymmet.

Klockan hade slagit tio då Tomas kom hem. Ellen vågade icke vara hemifrån längre; hennes mor skulle ha kunnat misstänka något.

Familjen satt ännu vid lampan i salen, utom Greta, som hade gått och lagt sig. Det stod ännu dukat åt Tomas; han drack en kopp te och åt ett par smörgåsar.

Innan Tomas gick in till sig, såg han in till Greta för att säga godnatt åt henne. Det var redan mörkt i hennes rum. Han hade icke väl kommit innanför dörren, förrän Greta sprang emot honom i blotta linnet och gav honom en kraftig örfil. Därefter hoppade hon upp i sängen, borrade huvudet i kuddarna och började storgråta. Hon hade fått D på sin kria ”Om nådemedlen”.

VI

Våren gick.

På soliga dagar följde regn, och efter regnet lyste det åter upp. Vårdräkterna blevo allt ljusare och mera sommaraktigt lätta, och de vita narcisserna vissnade bort och glömdes för mandeldoftande klasar av hägg och syren, och solen brände allt hetare på tomma gator och på övergivna hus med tilldragna persienner. Och de späda löven på parkernas träd växte och bredde ut sig till skumma, djupgröna valv, i vilkas skugga trötta människor kunde vila ut och drömma och rista streck i sanden.

Mortimers flyttade ut till Dalarö. Brehms flyttade till svärfaderns lantställe på Lidingön och Webers blevo i staden.

Tomas och Märta sågo varandra icke ofta. En gång träffades de av en händelse, då Märta var inne i staden för att göra några uppköp; då gingo de in på ett litet avsides liggande konditori högt uppe på Drottninggatan och åto bakelser. De lovade varandra likväl att icke göra om det, ty slumpen fogade det så, att de blevo sedda av en väninna till Märta, som icke borde ha fått se dem.

Emellanåt skrevo de också små biljetter med förvänd handstil på kuvertet. Det stod just ingenting i dem, annat än att de älskade varandra.

Junidagarna runno snabbt som brokiga pärlor rinna av en silkestråd, och det blev midsommarafton.

Tomas hade kommit sent upp. Kvällen förut hade han varit tillsammans med Wannberg och några andra kamrater, ätit sexa på Stallmästargården och svärmat omkring i Haga och Bellevue hela den ljusa sommarnatten. På hemvägen drog det upp till oväder och började ösregna; då följde han med Wannberg upp på hans rum, där de drucko sherry och spelade schack. Under tiden klarnade det åter upp, och morgonsolen slog bländande emot dem, då de släckte den osande lampan och rullade upp gardinen. Klockan blev sex, innan Tomas kom hem, och han fick icke sova mycket.

Fram emot tolvtiden steg han upp och åt frukost. När han blev färdig, stoppade han en lärobok i fickan och gick ner i Humlegården.

Vid vattenbutiken träffade han en av kamraterna från gårdagen, Anton Recke. Det var en blek, svarthårig ung man, tämligen undersätsigt byggd; han var flerårig medikofilare och känd i hela kamratkretsen för sina brokiga fruntimmershistorier och sina trassliga affärer. Hans far var förmögen, men hade tröttnat på att betala sonens skulder.

De drucko ett par flaskor vichyvatten, medan de pratade om gårdagens äventyr. Recke påstod sig ha hamnat någonstädes på Söder, vid Glasbruksgatan eller något dylikt. Han bodde på Östermalm.

Han kände sig en smula ledbruten.

Därefter beklagade han sig över att han icke hade några pengar. Pengar, pengar... Detta ord hade för hans öron en mystisk klang. Det föreföll honom, som om han stod ansikte mot ansikte med något övernaturligt, var gång han lyckades fånga in några sedlar i plånboken.

— Varifrån komma de? frågade han. Det har jag aldrig lyckats få någon förklaring på.

Han satt länge tyst och undrande med blicken ut i den sommarblå luften.

— Jag vet bara vart de gå; men varifrån komma de?

Tomas trodde att han ville låna pengar och erbjöd honom tio kronor, ty han var tillfälligtvis vid kassa. Recke avböjde vänligt men bestämt.

— Nej tack, när jag vill låna pengar säger jag alltid till genast. Jag lämnade för resten min klocka åt ett stadsbud för en stund sedan och sade åt honom att komma hit med pengarna.

— Nej, det här går inte i längden, återtog han efter en stund melankoliskt. Man får lov att skaffa medel på ett eller annat sätt. Det finns en tegelhandlare vid Svartmangatan, som lär vara hjälpsam och medgörlig...

Tomas sökte förmå honom att avstå från alla tankar på den sortens affärer. Recke hörde på, disträ, upptagen av sina egna kalkyler.

Stadsbudet kom med pengarna och kvittot. Recke drack ur sitt glas och reste sig:

— Jag måste vara hos Wannberg före klockan ett, sade han. Jag blev skyldig honom 2:65 i går, och han påstod, att han måste ha dem i dag före klockan ett...

Tomas satt ännu en stund vid sitt vichyvatten och såg på barnen, som lekte i sanden. Han köpte också några pepparkakor åt en liten hund, som kom fram och viftade på svansen.

En grå häst körde fram med en iskärra. Hästen hade stora björklövsruskor i seldonen. Nu först erinrade sig Tomas, att det var midsommarafton.

Och Märta hade senast skrivit, att hon kanhända skulle komma in på midsommaraftonen för att göra uppköp. Hon skulle väl köpa några midsommargåvor åt syskonen... Några små trumpeter...

Tomas reste sig. Han visste icke vart han skulle gå, men han måste röra på sig en smula. Han var rädd att han kunde somna, om han satt kvar längre.

Var skulle han kunna träffa Märta? Det hade han ingen aning om.

Han drev långsamt omkring på de skuggiga gångarna i parkens norra del.

På en soffa under en fläderbuske med grönvita blomkvastar satt ett mycket magert gammalt fruntimmer med händerna i kors och blinkade mot solen. En flaska eau-de-cologne stack upp ur den grönaktiga sammetsridikylen, som en gång varit svart.

Hon satt där och nickade och blinkade...

Tomas kände med ens en häftig lust att sitta just där detta gamla fruntimmer satt, under denna blommande fläderbuske, sitta där och blinka mot solen och se ut över all den sammetsmjuka grönskan. Om hon ändå ville resa sig och gå! Hon hade säkert suttit där i flera timmar. Skulle det inte kunna intressera henne att se, hur det ser ut i den andra ändan av Humlegården?

Tomas gick förbi henne; efter ett par minuter vände han och gick samma väg tillbaka.

Soffan stod tom. Det gamla fruntimret gick på darrande ben vägen nedåt, stödd på sitt grönaktiga paraply. Nu hade hon också en liten hund med sig; det var samma lilla hund, som för en liten stund sedan hade kommit fram till Tomas i vattenbutiken och fått tre pepparkakor.

Tomas satte sig under den blommande fläderbusken.

Det är visst en lyckodag i dag, tänkte han. Jag behöver ju bara önska en sak, så går det strax som jag vill.

Det var lugnt och tyst. En domnad efterton av gatornas och torgens buller trängde fram, avlägsen och främmande som från en annan värld. Vinden gnolade något för sig själv i de stora, gamla träden, ett långt stråkdrag, som svällde ut och tynade av och somnade bort. Två gula fjärilar fladdrade fram och åter som levande flarn av ett silkespapper eller som gula rosors blad, vilka ett vindkast slitit lösa från deras stjälk och drivit ut på flykt, på irrfärder, i fladdrande oro... Och vinden låter dem aldrig finna någon varaktig stad och unnar dem icke att vila; han driver dem att närma sig varandra och fly varandra och att åter närma sig...

Så långt blicken kan nå under halvslutna ögonlock breda sig gräsets mattor i sövande och entonig sommargrönska, och sommargröna träd med sällsamt avvägda konturer stå orörligt uppställda likt de halvregelmässigt skurna kulisserna i något teateridyllens eden. Almar, lönnar, kastanjer... Och silvergrå popplar... Och helt nära, framme i prosceniet, avskild från de andra träden, står en grön och stor och mycket gammal ask. Under dess krona drömmer skuggan mörk och sammetsdunkelt grön. Och lyser icke där i gräset något vitaktigt och mjukt, som kunde vara en kvinnas vita kropp? Något sovande vitt, som vrider sig sakta i drömmen? Det kunde vara den första vita och mjuka kvinnan, Eva! Det kunde också vara Ellen, eller Märta... Om det vore Märta!

Och åter fladdrade de gula fjärilarna för hans ögon, höjde sig och sänkte sig, nalkades och flydde. Och luften var blå och tom, och vinden gnolade och somnade bort, och det blev tyst.

Tomas spratt till. Det var någon som kittlade honom på läpparna med ett strå. Märta stod framför honom med röd mun och leende ögon och kittlade honom med ett grönt strå. Därefter tutade hon honom i örat med en liten blecktrumpet.

— Det här är din midsommargåva, sade hon till sist, när hon slutat upp att tuta, och räckte honom trumpeten. Den var randig på tvären i de gräsligaste blå och röda färger.

Tomas och Märta följdes åt över Roslagstorg uppåt Johannes. De hade kommit överens om att gå upp i våningen vid Döbelnsgatan och fira midsommaraftonen med en flaska vin och några bakelser, som de skulle köpa under vägen. De vågade icke gå på ett konditori; man kunde ju aldrig vara säker på att icke bli sedd.

Tomas stannade framför ett leksaksstånd på Roslagstorg. Han skulle köpa någon gengåva åt Märta. Slutligen bestämde han sig för en liten gris av guttaperka. Det var en särskild sorts gris: han hade ett hål i trynet, genom vilket man kunde låta honom suga upp vatten. Sedan håller man honom mitt för näsan på någon, som man vill roa, och säger: se, en sådan lustig gris! Då böjer han sig fram för att se bättre, och då klämmer man grisen på magen. Då får den andre en liten vattenstråle mitt i ansiktet, och det är mycket roligt.

En sådan gris köpte Tomas åt Märta.

Det sprungo i kapp uppför de sneda och bräckliga trätrappor, som från Roslagstorg leda upp till Johannes kyrkogård. När de hunnit halvvägs, måste de stanna och draga andan. De vacklande, grå trähusen i backen badade i midsommarsolens mest stekvarma ljus. De fattigas bleka fönsterväxter slingrade i trånsjuka krökningar sina stänglar och blad upp efter fönsternas dammiga, regnbågskiftande glas. Ingen människa syntes, endast en svart katt med vita tassar, som satt på en dörrtröskel och slickade sol och njöt av middagshettan med hopknipta ögon.

Tomas tog hastigt Märta om huvudet med bägge händerna och kysste henne.

De köpte bakelser i ett hembageri och en butelj madeira i en kryddbod vid Malmskillnadsgatan.

I våningen vid Döbelnsgatan väntade dem en dov och skum dager bakom de nedrullade gula gardinerna.

— Vi måste skrämma undan spökena ur rummen, sade Märta.

Hon satte sig till pianot och spelade de larmande första takterna ur Carmen.

Tomas tutade i sin trumpet.

— Vad ska grannarna säga? frågade Tomas.

— Det finns inga grannar, svarade Märta. Alla människor ha flyttat ut på landet. Vi ä ensamma i hela huset.

Hon slutade upp att spela, och ingen av dem sade något. Det blev en tystnad som i ett insomnat sagohus. Den gamla väggklockan hade stannat och betraktade dem tigande och envist med sitt runda, kloka ansikte.

— Vad har du i paketen? frågade Tomas för att säga något och bryta tystnaden.

— Midsommargåvor, svarade Märta förstrött, med stora, allvarliga ögon, som om hon tänkte på något annat. Det där är randiga förkläden åt jungfrurna, och det är en veckad remsa att ha kring halsen åt Elsa, och det här är åt Johan... Det är ”Nio små negrers underbara äventyr”.

De gingo in i förmaket. Märta tog bort det rödrandiga överdraget från den långa, gammalmodigt svängda förmakssoffan, vars blekröda tyg lyste matt genom skymningen.

— Det är så tråkigt att sitta på möbler med överdrag, sade Märta.

Hon gick in i sängkammaren, som låg åt den soliga gården, rullade upp gardinen och öppnade ett fönster. Genom den öppna dörren föll en ruta sol in i förmaket.

Därefter tog hon fram en bricka och ett par glas. De åto bakelser och drucko vin och satte sig i soffan för att läsa i ”Nio små negrers underbara äventyr”. Den var icke lång; de läste igenom hela boken tillsammans på fem minuter och hade mycket roligt.

Sedan sutto de tysta och sågo på varandra. De sågo på varandra så länge, att det slutade med en lång kyss.

Genom det öppna sängkammarfönstret hördes ett barns sång från någon av de små våningarna åt gårdsidan. Det var en liten flickas gälla röst, och hon sjöng på någon självgjord barnmelodi.

Och det blev åter tyst.

Tomas slog i det sista av vinet, och de drucko ur. Vinresterna tindrade dunkelröda på bottnarna av de slipade glasen.

— Tänker du på mig ibland, när du är ensam? viskade Märta. Jag tänker ofta på dig.

Han lekte förvirrat med hennes urkedja.

— Om kvällarna, när vi ro ut på sjön, fortsatte hon. Och om nätterna, när jag ligger vaken.

Hon hade en tår i ögat. Hon lindade sakta bägge armarna om hans hals och kysste honom på håret.

Gång på gång kysste hon honom på håret — på tinningen — på ögonlocken.

Tomas blundade och frös. Han visste icke var han befann sig. Drömde han, eller var han vaken — — Det skimrade för hans ögon och susade för hans öron. Han gömde huvudet vid hennes bröst, och hans armar knöto sig krampaktigt hårt om hennes midja.

Hon sökte förgäves resa sig och vrida sig lös ur hans famntag.

— Nej, Tomas — vi måste gå — klockan är visst mycket —

Tomas släppte henne icke. Han var het av vinet och vild av hennes smekningar. Hon slöt ögonen och sjönk tillbaka med en frossbrytning, och han tog henne stormande, övermodigt, nästan med våld.

......

......

Vinresterna glödde i glasen.

Märta höll en kudde för ansiktet och snyftade sakta.

— Gå! viskade hon bönfallande. Gå, gå!

Tomas sökte trösta henne, lugna henne.

— Förlåt, sade han gång på gång och smekte hennes hand. Men hon stammade endast åter och åter detta ”gå, gå!” Det var som om hon hade glömt alla andra ord.

Tomas gick.

Märta stod framför spegeln.

Var hon densamma som förut? Eller hade hon blivit en annan?

— — Och i kväll skulle hon dansa kring majstången med de andra — med syskonen — —

Hon drev av och an i rummen.

Hur mycket kunde klockan vara? Fyra går båten.

Märta hade kommit ut i jungfrukammaren. På väggen fanns en liten hylla av kartonnage, på vilken stod broderat med kornblått silke: Livets Ord. Hyllan var full av små röda, blåa, gula och gröna papperslappar.

Märta tog en röd lapp. Hon rullade upp den och läste: Herren ser dina vägar.

I gårdsvåningarna var det tyst. Den lilla flickan hade slutat att sjunga. Märta gick in i sängkammaren, stängde fönstret och rullade ner gardinen. Därefter gick hon in i förmaket för att lägga överdraget på soffan.

Grisen och trumpeten lågo undanslängda i ett hörn.

Plötsligt måste hon småle för sig själv. Hon hade kommit att tänka på alla de tanter med nickande spetsmössor, som så många gånger suttit uppradade i denna soffa...

I nästa ögonblick kastade hon sig framstupa mot en kudde och föll i en våldsam gråt, som skakade hela hennes späda kropp.

Tomas stannade mitt på kyrkogården.

Vart skulle han gå?

— — Nej, detta var inte bra. Kunde han göra det ogjort...

Han blev stående framför en gravsten. Han läste ett namn och många titlar, ett födelseår och ett dödsår.

Därunder hade man alltså grävt ner någon som hade levat, och som nu var död.

Besynnerligt...

Kyrkdörren stod öppen. Tomas stod länge och läste på ett anslag, som tillkännagav att kyrkan under sommarmånaderna var öppen varje dag från tio till tre. Slutligen gick han in och satte sig i en bänk.

Han förföljdes ännu alltjämt av tanken på denna enkla och alldagliga inskription, som han nyss hade läst på gravstenen. Född då och då. Död då och då.

Var det verkligen sant?

Så erinrade han sig, att en dödskalle alltid skrattar. Vad skrattar han åt? Med vad rätt ligger han där i lugn och ro och hånskrattar åt den släkt, som nu leker i solen?

— — Han hade kommit att tänka på Ellen. Hennes bild stod för honom som en urblekt fotografi med suddiga konturer — som en han hade känt någon gång — ett annat år —

Han hade blivit sömnig. Valven voro så höga och mörka, och orgeln spelade så sakta... Det lät som susande träd i en skog. Kanhända spelade den icke alls...

Han visste icke själv hur länge han hade suttit, då han spratt till vid att någon rörde honom.

En man stod bredvid honom och ruskade honom i armen.

— Kyrkan skall stängas, sade han.

VII

Gatstenarna brände under fotsulorna, och husens väggar glödde vita som aska. Staden låg i sommardvala, domnad av hettan under en egyptisk himmel.

Människorna förbannade solen och smögo sig framåt i skuggan, varhelst en mörk strimma stod att få, tätt under murarna och djupt inne i alléernas skymning.

I Webers våning var det tyst. Professorn hade rest till Tyskland, Greta var i Skåne. Fru Weber satt i ett soffhörn i sängkammaren och läste Thomas a Kempis och grät. Det kunde emellanåt hända henne, att hon med en gång kände sig så ensam och övergiven mitt i sin familj, att hon icke visste någon annan råd än att gråta. Hennes barn växte ifrån henne. Vad visste hon om deras vägar? Det föll över henne en frossbrytning av ångest, var gång hon tänkte på allt det onda, som nästa morgon eller nästa nyår kan hålla i beredskap åt oss, utan att vi veta det och utan att vi kunna göra något. Fröet är kanhända redan sått, kanske i går eller i förrgår, kanske också någon hemlig olycksdag för många år sedan, det gror i tysthet, och en dag skjuter det upp med giftiga blommor och grönsvarta bär... Men Tomas låg på soffan i sitt rum. Han hade rullat ner gardinen, oaktat det var mitt på förmiddagen och hans rum låg åt skuggsidan, ty den motsatta väggen stack och pinade hans ögon med sitt vita eldhav. Den bok han nyss tagit ner från hyllan hade fallit på golvet. Han kunde icke läsa.

Märta...

Vad trodde hon, vad tänkte hon om honom? Gång på gång hade han satt sig ned för att skriva något till henne, och han hade grubblat och tänkt och icke funnit några ord. Och då han äntligen fått ett brev färdigt, fyllt av ånger och bittra självanklagelser, läste han igenom det, en gång, två gånger, lade det i ett kuvert och bröt upp det och läste det på nytt och brände det vid ett ljus.

Hur går hennes dag?

Läser hon, syr hon som förut, leker hon med sina syskon? Och vad talar hon om med de sina?

Gatans larm trängde in genom det öppna fönstret. Det var ett skrammel, som om helvetets alla bryggarkärror fått befallning om att dagen i ända köra fram och åter just på deras bakgata.

Tomas gick upp och stängde fönstret; därefter kastade han sig åter på soffan.

Kanhända går hon ensam i skogen dagarna igenom. Och om natten... Stiger hon upp om natten, går hon ut på bryggan och ställer sig att stirra ned i vattnet?

Hur många dar hade det gått sedan midsommaraftonen? Fem dar, sex dar hade det redan gått. Nära en vecka.

Han hade blivit en smula förlägen, då hon frågade honom, om han tänkte på henne ofta. Han visste med sig själv, att han oftare tänkte på Ellen än på henne. Det var då... Nu tänkte han på henne ständigt, ständigt.

Och Ellen hade han glömt.

Stackars Ellen... Han hade icke handlat rätt emot henne.

Flugorna surrade kring hans huvud och dansade i virrigt sicksack omkring för hans ögon. Kanhända var det dumma och elaka människors små svarta själar, som blivit dömda att fladdra omkring för att plåga de dumma och elaka människor, som nu befolkade jorden. Det kunde vara ett värdigt påhitt av någon dum och elak gud...

De kröpo i hans öron och kittlade hans mungipor, och på hans näsa satt en och tvättade sina bakben.

Tomas gick ut i köket efter flughåven och började en ursinnig jakt. Efter ett par minuter hade han tröttnat, öppnade fönstret, skakade ut flugorna och lade sig åter.

Hans vackra dröm om vinterkvällar framför brasan, med huvudet i hennes knä... Fördärvat, förstört, förbi!

Och bröllopsnatten... Alltid skulle han taga ut i förskott... Det var orätt, det borde man aldrig göra.

Och aldrig mera skulle hon le mot honom och linda sina armar om hans hals och kyssa honom på ögonlocken och giva honom vackra namn, som han icke förtjänade, men som det ändå var roligt att höra.

Han bet i den kudde han hade under huvudet, så att den nötta sidenvåden gick sönder och han fick munnen full av dun och fjäder. Han vände sig mot väggen, domnad av hettan i rummet, och lät blicken irra sig trött i de trånga farlederna mellan tapetens slingor, till dess att hans ögon kände samma längtan efter en stor, ljus yta, som seglaren efter havet.

Havet... Det var längesedan han såg havet.

Det stora, blå havet.

Tomas gick villrådig av och an på Blasieholmskajen. Han längtade efter att andas salt luft. Vilken båt skulle han välja?

En herre, som hade mycket bråttom, hälsade på honom vänligt och familjärt. Tomas besvarade hans hälsning artigt, förstrött. Det var häradshövding Ratsman; han såg fet och glad ut och hade en ljus halsduk, och han steg ombord på Lidingöbåten, just då den lade ut. Han bodde icke på Lidingön utan i Vaxholm, men han skulle väl hälsa på några bekanta...

Tomas hade stannat framför en liten nedsotad, gammalmodigt byggd ångbåt. Den hette Utö, och den skulle avgå till Utö om en kvart.

— Utö... Det låter som om det skulle ligga allra längst ute vid havet...

Han skrev några rader till modern och lämnade dem åt ett stadsbud, därefter gick han ombord.

Det hade blåst upp en frisk östlig vind. Måsarna på strömmen skreko och larmade, seglade i vida kretsar fram och åter över vattnet, tindrande vita, sköto pilsnabbt ned mot vattenbrynet som lysande stjärnfall mitt på dagen och stego åter upp med något sprattlande och blankt i näbben. Ångvisslor skuro genom luften, slupar och farkoster av alla slag korsade varandras väg, och solen blänkte fram som en mattröd kopparskiva genom moln av stenkolsrök. Tomas stod betagen och följde med ögonen en bländvit mås, som nyss hade strukit så tätt förbi hans huvud, att han kunde känna fläkten från hans breda vingar och se hans vildfågelsjäl tindra fram i det lilla kolsvarta ögat. Han spände långsamt en vid halvcirkel in över Skeppsbron, vilade några sekunder över popplarna och blodlönnarna i den lilla tysta och oåtkomliga sagoträdgården mellan slottets flyglar, tog därefter vägen åt öster, ut över strömmen, och blev borta i det blå.

Ångbåten lade ut. De trånga Skeppsbrogränderna defilerade förbi som en rad av svarta källargluggar, och i det nät av broar och viadukter, som bildar övergången från Staden till Söder, kröpo människorna om varandra som myror. I Stadsgården var det svart av kolångare med rött i vattengången och av kolbärare, på vilkas ansikten han trodde sig kunna se, hur kraftigt de svuro över hettan. De höga granitväggarna med de i berget utsprängda trapporna väckte till liv hos honom ett dunkelt minne av att han någon gång i skoltiden hade gått upp för dessa trappor i sällskap med Märta och Greta — någon dag i jullovet, med snö och grå himmel... På den tiden hade han ännu icke upptäckt, att Märta Brehm var vacker, och det var hon kanske icke då. De båda flickorna hade gjort narr av honom hela tiden, av någon anledning som han icke längre erinrade sig... På södra bergen tog idyllen vid, småstadsidyllen med stugor och plank och mörka, svala fläckar av grönt. I en hängmatta under ett stort kastanjeträd låg en rödklädd ung flicka och sov.

Djurgårdens villor dansade förbi, och Blockhusudden passerades. Det gamla förfallna tullhuset med sitt branta tegeltak badade i solen, och på gårdsplanen, där gräset växte högt mellan kullerstenarna, låg en lat, gul hund tillplattad som om han varit målad på marken och sträckte alla fyra benen ifrån sig så långt han kunde.

Ute på Värtan friskade vinden upp. Skummet yrde kring bogen och stänkte ända upp i ansiktet på Tomas, som stod uppe på kommandobryggan och pratade med kaptenen. Han hade glömt alla sina sorger och åter kommit i glatt humör.

Då klockan närmade sig fyra, gick han ner i matsalongen för att äta middag.

Det var nästan tomt därnere. Två rödbrusiga lantbor hade just slutat att äta, då Tomas kom in; de betalade och stego upp på däck. Vid ett bord satt styrmannen ensam och åt med religiöst allvar. Det var en solbränd man med mörka ögon och svart hakskägg. En blek ung flicka passade upp honom med mjuka slavinnerörelser, utan att säga ett ord.

Tomas drack två glas brännvin och en flaska öl. Han var i ett äkta reslynne och hade kommit i en stämning som om han vore ute på upptäcktsfärd efter okända världar. Han visste ingenting om Utö. Kunde det bo några människor därborta? Några stackars fiskare troligtvis, som frukta Gud, ty det bruka fiskare göra, och mörda och stjäla litet, när det faller sig så, och leva av sur strömming... Så erinrade han sig, att han någon gång hört talas om Utö gruvor. Skulle det alltså finnas gruvor där? De voro väl för längesedan nedlagda.

Styrmannen förde ett viskande samtal med uppasserskan borta i andra ändan av rummet. Det slutade med en kort handtryckning; flickan rodnade svagt, och mannen gick upp på däck.

Tomas beställde kaffe och chartreuse. Det hade blivit en smula sjögång ute på Baggensfjärden. Båten gungade sakta i sneda rörelser från för till akter och från babord till styrbord, och vågorna skvalpade sövande mot salongens väggar. Då Tomas vände sig om och såg ut genom det lilla runda fönstret, liknade fjärden ett snöfält. Fönstret befann sig så nära vattenytan, att blicken nästan endast uppfångade det vita skummet på böljornas toppar. Det var härar av vita blixtar, som tändes och slocknade, och som oavbrutet behärskade synvidden med sitt fosforaktiga ljus.

Solen brottades redan med den västra horisontens blodkantade skymurar, då man lade till vid Utö brygga. Tomas hade fått kaptenens tillåtelse att ligga i aktersalongen över natten. Han steg i land och gick långsamt vägen uppför, förstämd, uttröttad på förhand. En brant och stenig väg, ett vitt hus uppe på backens krön, några röda stugor, från vilkas eldstäder röken steg upp i den aftonstilla luften, lodrätt som vid Abels offer. Varför hade han rest hit? Vad hade han med havet att göra? Det var icke ens säkert att man kunde se havet härifrån.

Då han nått kullens högsta punkt, stannade han och vände blicken tillbaka. Fjärdarna bredde sig blanka som glas för hans fötter, stumma, vida, kalla. Solen hade nyss gått ned och brett ett rödviolett töcken över den smala landremsan längst i väster. Två eller tre fiskarbåtar sökte långsamt mot land med slappa segel och jämna årtag, vilkas plaskande i vattnet indelade tiden lika tröttande regelmässigt som ett urverk. Dagens alla vita strömoln hade drivit undan och samlat sig till stillastående skybankar längst nere vid synranden, och över hans hjässa välvde sig en tom, blå kupa, kallare och mera tom med varje minut som rann.