Front matter

FOLKSÅNGERNA OM ROBIN HOOD.

Akademisk afhandling

hvilken med tillstånd af den vidtberömda historisk-filologiska Fakulteten vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland, till offentlig granskning framställes

af

CARL GUSTAF ESTLANDER

H.-F. Licentiat, uti historisk-filologiska lärosalen, den 1 October 1859 p.v.t.f.m.

Helsingfors, J. C. Frenckell & Son, 1859.

And mony sings o' grass, o' grass, And mony sings o' corn; And mony ane sings o' Robin Hood, Kens little whare he was born.

It was na in the ha', the ha', Nor in the painted bower; But it was in the gude green wood Amang the lilly flower.

Gammal skottsk ballad.

En fremling, som uppehåller sig någon tid i London, underlåter väl icke gerna, ifall han har sinne för folksång och folkmelodier, att besöka Evans' Music and Supper Rooms i Covent-garden. Bland de många sånger, hvilka hafva bifallet för dagen och för närvarande äro gängse hos folket, träffas hans öron der af en dikt med egendomligt innehåll. Den berömde sir H.R. Bishop har arrangerat musiken, och genom det hela går en ton af skogsdoft och jägarlust. "Robin Hood, så säges det i sången, är den bäste jägare, som någonsin spände sin båge i en grönskande skog. Till ljudet af hans gälla horn svarar ekot vidt och bredt, och lyssnande samla sig de gula rådjuren mellan träden. Och har väl någon sett en tärna så öm som Marion, den grönklädde skogsmannens stolthet? Hell, denna jungfru-drottning, den milda blomman! Vi lefva och dö henne trogne. Hell Robin och Marion, Robin och Marion! länge skall Sherwood genljuda af deras ära." Så ungefär lyder sången, hvilken ännu bevarar minnet af den engång så berömde fribytaren och hans tärna, under hvilken sednares namn den tar tillfället i akt, att bringa ett hell åt Englands jungfru-drottning, "Maiden-queen". Detta kan icke vara någon annan än drottning Elisabeth. Ifrån hennes tid har således denna sång lefvat i tvenne århundraden och höres ännu i dag uti Evans' Music and Supper Rooms i London.

Men detta är visst icke allt hvad minnet vet förtälja om de tvenne. Beger man sig ut på resor i England — vi mena icke längs jernvägarne, utan bland landtfolket — händer att man stundom kommer till ett byvärdshus, på hvars skylt finnas afbildade Robin Hood och hans fidus Achates, Little John, under hvilka figurer väl ock kan stå följande sinnrika bevis, ifall värden händelsevis bär det i norra England ofta förekommande namnet John Little:

You gentlemen, and yeomen good, Come in and drink with Robin Hood; If Robin Hood be not at home, Come in and drink with Little John.

Lider det emot aftonen, så att byfolket efter sin vana samlas utanför värdshuset, slår det icke felt att någon kringvandrande fiddler infinner sig med instrumentet under armen, och ur sitt visförråd bland annat framtar äfven några stumpar om Robin Hood och hans fribytare. Lefde blott den åldrige Skipton-minstreln — förutsatt att man befinner sig i West-Riding af Yorkshire — skulle han utan tvifvel kunna förtälja mera än någon lefvande om dessa underbara personligheter. Men den låghalte Francis King, som kunde berömma sig af att "few Kings had had more ups and downs in the world", är död sedan sexton år, och det kan derföre vara säkrast att man vänder sig till någon åldrig mormoder eller farfader, som för sina barnabarn plägar sjunga gamla visor och ballader. 1 Staffordshire och Herefordshire är ingen brist på sådana. Men framförallt är man i tillfälle att lära känna de odödliga hjeltarne i den engelska folksången, om man deltager i folkförlustelserna, hvarmed vårens ankomst firas öfverallt i bygderne, då ungdomen samlar sig kring majstången och i lustiga may-games ger luft åt sin glada stämning. I Cornwall anställes på den så kallade Furry-day (Floras dag) i början af maj en fest, deri bygdens samtliga befolkning, kransad med blommor och dansande i långa rader, drar omkring ur hus i hus, under sång och musik. "Robin Hood och Little John, sjunga de, hafva vandrat till den glada gröna skogen; låtom ock oss draga dit, att se hvad de begge der beställa, och att jaga i deras sällskap råbockar och hindar, med ett ha-lan-tow, rumble-o." I andra trakter åter, såsom Oxfordshire, Norfolk och Lancasshire, lefver en plägsed, hvilken lifligt påminner om ett åldrigt bruk i vårt eget land. Vid de stora högtiderna, jul, påsk och pingst, bilda sig vandrande sällskaper, hvilka uppföra otympliga föreställningar af ett margfaldigt innehåll, och med möjligast ringa användning af dekorationer ooh kostymer. De kallas Morris- (moorish) dancers, och stående karakterer i deras prestationer, liksom i de ofvannämnde maygames, äro Robin Hood, frier Tuck och maid Marion.[1]

Men dessa ännu lefvande hågkomster äro endast spridda qvarlefvor af en kult, som i sextonde och sjuttonde seklerna var utbredd öfver hela England och Skottland, och hvari Robin Hood i sjelfva verket firades som det glada landtlifvets skyddspatron och genius. Hans namn och bedrifter lefde i tallösa visor och ordspråk, på flere orter bevarade man hans båge och pilar såsom dyrbara reliker, och fester höllos on the Robin Hodes daie, hvilken var en viss dag i början af våren. Det var den muntra vårkänslan, som gaf sig luft i den dyrkan man sålunda egnade honom, och hvarvid man kan säga, att minstrelen tyckes hafva varit prest och det godmodiga skämtet predikan. Företrädesvis öfvades vid dessa fester målskjutning med båge, i hvilken nationalkonst Robin Hood var det oupphinneliga idealet, äfvensom staffäktning, jemte det man på enkla ställningar af bräder uppförde muntra majspel, i hvilka Robin Hood var majkonung och Marian drottning. Såsom vi sett hafva dessa fester ännu icke utdött, men de firades icke då, såsom nuförtiden, af enskildte; de voro en vigtig samfundsangelägenhet, så att på församlingarnas bekostnad anskaffades Robin Hoods hatt, handskar och banér, silfverpapper och klockor åt dansarene, samt band och målade tyger åt fruntimmerna, liksom ock ur församlingens kassa bestreds the mensterells arfvode samt ersättning för Robin Hoods, maid Marians och öfriga hufvudpersoners möda under året; ty de tyckas varit valda, i likhet med andra församlingens funktionärer, på längre tid; såsom gamla kyrkoräkenskaper från början af sextonde seklet allt noggrant detaljerar.

Må man icke för ringa skatta vigten af dessa landtliga fester. De sutto fast med djupa rötter i folkets inre lif och äro talande vittnen om detsamma. Biskop Latimer i en af sina predikningar inför Edward VI omtalar, huru han en gång på vägen hemåt från London anlände till en liten stad och sände bud, att han följande morgon ernade predika derstädes, "alldenstund, säger han, det var helgedag och detta tycktes mig vara helgedagsverk. Kyrkan låg i min väg, och jag tog min häst samt mitt sällskap och förde dem dit — menande jag skulle finna talrik samling i kyrkan; — men när jag dit anländt, fann jag kyrkodörren fast tillsluten. Jag töfvade der väl mer än en half timme, tills på sistone nyckeln blef funnen och en af församlingen kommer till mig, sägande: 'Herre, detta är en bullersam dag hos oss, vi kunna icke höra eder; det är Robin Hoods dag och församlingen är gången ut att samla löf till festen, så att J vänten den förgäfves'." Och sålunda måste biskopen, som var klädd i sin fulla ornat, öfvergifva predikstolen och lemna plats åt Robin Hood, frier Tuck och maid Marian, hvilka från sin löftheater talte ett gladare språk till menigheten. "Och detta är ingen sak att le åt", fortfar den förbittrade prelaten, "det är en sak att gråta åt, en högst betänklig sak, att föredraga Robin Hood, som var en förrädare och en tjuf, framför Guds ords åhörande och för hans skuld bortstöta en ordets tjenare och missakta hans embete." Detta var en mägtig stämmas protest emot folkhjeltens anseende, och redan nu begynte mången lärd och alvarlig man säga liksom ordspråksvis om något tomt och fåfängligt, att "det kan vara godt nog åt dårar, liksom historierna om Robin Hood."

Samtidigt ansåg sig styrelsen i Skottland med maktspråk böra bryta folkets tillgifvenhet för denne sin gunstling. Under Maria Stuarts regering utfärdade parlamentet en statut "Anentis Robert Hude and Abbot of Unreason", deri förordnades, att för all kommande tid hvarken Robert Hude, eller Little John, eller abbot of Unreason, eller majdrottning finge väljas, vare sig i stad eller på land, samt att, ifall provost, bailiff, magistrat eller borgerskap valde sådan person, skulle de böta med fem års fästning, men den som slik befattning emottoge för alltid förvisas landet. Detta hårda stadgande väckte folkets djupa ovilja, och då förbudet skulle verkställas i Edinburgh, reste sig den lägre befolkningen, stängde stadsportarne, stormade fängelset för att befria en af sina anförare, spridde sig plundrande kring staden och tvang slutligen den församlade magistraten, som den under stenkastning hållit inspärrad, att bevilja allmän tillgift åt orostiftarne. Härefter synes det som om Robin Hood-festen ostörd blifvit firad i Skottland, eftersom nationalförsamlingen ännu 1592 klagar öfver sabbatens vanhelgande genom densamma.

Oaktadt denna opposition och förföljelse, var det på långt när icke ute med folkhjeltens anseende ens hos de bildade. Han hade vunnit ett stort insteg icke blott i baronernes slott, utan äfven vid hofvet, der isynnerhet Henrik VIII tyckes varit begifven på majspel, målskjutningar och Robin Hoodfester, och liksom vi sett, att han först småningom bland menigheten nedsjönk till en personage i farcen, men dock fortfarande utgjorde ett uttryck för deras munterhet och vårglädje, så fortfor han äfven länge, att hos de högre kretsarne bibehålla ett visst chevalereskt anseende. Man har derpå ett märkeligt bevis i en kavaliersång från Cromwells tid, deri det undertryckta partiet, som icke öppet vågade uttala sina känslor, under hans namn besjunger Carl II:s misslyckade försök att 1650 återtaga sin krona. Skalden kunde icke på engelska sångens område finna ett populärare eller ett ädlare namn att beteckna den tillbedda prinsen, än old Robin Hood of England, såsom han af Shakespeare benämnes.[2]

Hvem är då, frågar man, denne Robin Hood, denne Englands fribytarekonung, som lefver genom seklerna med större myndighet än sjelfve den myndige biskop Latimer, och med makt att sätta en hel hufvudstad i uppror för sin skuld. Se här en fråga, som icke lätteligen besvaras. Han har en lång historia, om man så vill, han har utfört många bedrifter, varit med i tusende äfventyr, gifvit mer än en konung hufvudbry, och gifvit många sheriffer och andra småtyranner deras bane; — men det är allt i dikten och sången. Den faktiska historien, medeltidskrönikan, iakttager om honom en enständig tystnad. Första gången hans namn i någon urkund nämnes är i titeln på ett gammalt latinskt poem de Willielmo Wallace, Scotico illo Robin Whood, af år 1304. Redan då var vår hjelte en så allmänt känd poetisk karakter, att hans namn kunde tjena till belysning och förherrligande åt den skottske fosterlandshjelten. För andra gången omtalas han uti Pierce Plowmans visions, der det med bitterhet säges, att munkarne känna bättre the rimes of Robin Hode, än sitt paternoster, och slutligen förtäljer Johannes Fordun, som skref sin Scotichronicon i medlet af samma sekel, vid det han omtalar förföljelserna efter folkpartiets nederlag vid Evesham 1265, huruledes "då bland de proskriberade och iaktförklarade uppstod denne så ryktbare lönmördare Robert Hood, med Little John och andra hans medbrottslingar;[3] hvilka den dåraktiga mängden är så fast betagen i att fira med komedier och tragedier, och om hvilka de hellre än om några andra höra gycklare och minstreler sjunga sina ballader." Till denna underrättelse lägger han ännu en anekdot, som något förmildrar detta omdöme,[4] och som är hemtad ur en af de folksånger, hvilka finnas bevarade om den ryktbare mannen. Nu är Fordun visserligen en äkta krönikeskrifvare och har af de fleste moderna forskare, hvilka sökt bestämma Robin Hoods historiska karakter och tillvaro, blifvit åberopad såsom fullgod auktoritet; men han är hvarken ögonvittne, ej ens samtidig och landsman med den ifrågavarande personen, han skref sin historia, enligt eget antagande, hundrade år efter Robin Hood, och är uppenbarligen blott ett eko af folktraditioner, som trängt upp till Skottland och der blifvit populära.

Hvad historien har att berätta är alltså blott ett intyg, att Robin Hood och hans män varit engelska folksångens gunstlingar åtminstone sedan Edward I:s tid. På detta sätt är man uteslutande hänvisad till sångerna, för att få veta hvem och hvad den märkelige mannen egentligen var. Och här är ingen brist på källor. Ifrån fjortonde seklet finnes väl icke någon sång om detta ämne upptecknad och bevarad; men desto flere från det följande, såväl i manuskript som i tryck. Folksången om Robin Hood tillhör de första alstren af engelska såväl som skottska pressen, af hvilka den förra, i sextonde och sjuttonde århundradena, fortfor att utsända honom uti massor af lösa blad, så kallade stall-copies, ernade för publiken i de små värdshusen och på landsbygden, och försålda i balladmånglarnes stånd (stalls) eller af kolportörer. Dessa samlades i det sednare seklet till garlands, blomstersamlingar af Robin Hood-litteraturen, ur hvilka de moderna editionerna, som besörjts af Ritson 1795-1832, Gutch 1850, med flere, under sorgfallig jemförelse med manuskripterna, blifvit hopsamlade.

Af all denna poesi kan man nu göra en artig historia, hvartill kunde läggas åtskilliga åsigter af sextonde århundradets lärde, hvilka funno det mödan värdt att upptaga honom i sina historier öfver de äldre tiderne, och hvilka utan tvifvel, liksom Fordun, hemtade notiser ur gängse, numera förgångna traditioner. Och man finge sålunda en bild af de bilder folkets fantasi under olika tidehvarf skapat, man finge ock, i och genom sångens uppfattning af fribytarlifvet, en föreställning om folkets eget lif, dess tänkesätt, dess poetiska gåfva under de olika åldrarne, och såtillvida är Robin Hood, äfven som diktad, en historisk personlighet, värd att icke förbigås af den häfdetecknare, som behandlar engelska folket under de nämnda seklerna. Men, hvad värde kunna dessa sånger ega för kännedomen om den verklige, den faktiske Robin Hood, eller, hvad upplysningar kan häfdeforskaren, som vill insätta honom på hans rätta plats i händelsernas kedja, hemta ur folktraditionen? Är icke denna ock en historia, och är icke all historia till viss grad tradition?

Dock, derförinnan låtom oss göra en annan fråga. Hvartill tjenar det, att göra sig all denna möda att uppdaga, hvem som varit det ursprungliga originalet till hjelten i engelska folksången? Han är ju helt enkelt en idealbild af desse godmodiga, sunda, kraftiga yeomänner, som plöjde Englands jord under Edwarderne, Henrikarne och det Tudorska huset; och icke plägar man ju vara så mon om, att upptäcka originalerna till andra poesins skapelser, till Othello, till Harpagon, till Sven Dufva; åtminstone fordra man icke att de verkligen skola vara af historisk betydenhet.

Men det är icke med den traditionella sången alldeles så, som med konstpoesin. Han har icke sitt ena afslutade ideal, hvars skapelsehistorie ligger dold inom ett menniskobröst. Han måste betraktas i massa, eller hellre i grupper, af hvilka den till tiden sednare utgör en utveckling af den till tiden äldre, inom hvilka oftast hvarje sång är ett fragment af idealet, en episod ur det hela, och till hvilka grupper finnes en ursprunglig upprinnelse. Man förstår icke folksången, om man ej förstår honom som en utveckling. Idealet är i ingen grupp ett afslutadt helt, det öppnar sig med en sida åt en föregående, med den andra åt en efterföljande grupp, såsom förhållandet är med allt som är stadt i utveckling, och sålunda ledes man nödvändigtvis från grupp till grupp, tills man kommer att fråga sig, hvar är upprinnelsen? Dessutom motsvaras denna utveckling af en yttre historisk. Upprinnelsen är alltid ett faktum, till det minsta af så stor betydenhet, att det anslagit folkets känslor, stämt till dikt och sång. Men i samma mon den historiska utvecklingen förändrar sättet att tänka och känna, forändras ock folkets uppfattning af det ursprungliga ämnet, och så uppkomma de skilda sånggrupperna, i det närmaste motsvarande de skilda utvecklingsstadierna. Stundom brister sammanhanget mellan de olika uppfattningarna af ett och samma ämne. Så har man svårt att i den romantiske Arthur igenkänna ens en aflägsen likhet med nationalhjelten i de brittiske bardernes poemer och triader, ja ens emellan denne och konungen i de armorikanska folksägnerna. Det tyckes som förspild möda blifvit använd af alla de forskare, hvilka sysslat med att uppdaga en så omärklig frändskap. Men sådant inträffar merändels endast då, när ett ämne upptages ur en verldsåskådning till en annan, såsom här, ur britternes nationella, till romantikens kosmopolitiska. Ett sådant språng har Robin Hood icke gjort. Han förblir städse en folkets man, utvecklingen af hans poetiska personlighet går parallelt med folkets egen historiska, och derföre kan man, såväl som man bör, till Robin Hood-sången söka en historisk upprinnelse. Härtill kommer ännu ett annat intresse, förenadt med folkhjeltens ursprungliga karakter, som gifvit anledning till talrika ansträngningar inom engelska och äfven franska litteraturen, att lösa denna fråga.

Men huru man ur den traditionella sången ensamt skall leda sig derhän, är en annan fråga. Då den är stadd i en sådan ständig utveckling, måste det ursprungligt faktiska vara utsatt för ett kontinuerligt vanställande. Minnet sviker, det hopblandar vidt åtskilda sägner som samtidigt passera tiden, utelemnar andra, ger nya namn och nya tidsbestämningar åt de gamla ämnena och, tvertom, insätter under de gamla namnen sednare händelser. Men det finnes dock en enkel lag, ett verkligt Columbi-ägg, som sällan slår felt, såvidt den tillämpas på den del af traditionel sång som är äkta folksång. Folket är icke lärdt, det har gemenligen inga andra källor än sitt minne att hämta ämnen utur, det upptar intet ur urkunder och manuskripter. De äldsta erinringar, namn, händelser eller åsigter, väsendtligen tillhörande ämnet, hvilka i sången fortlefva, måste då antingen vara ursprungliga, härstammande från sångens upprinnelsetid, eller ock vore sången äldre än de äldsta erinringar han innehåller, hvilket just icke kan vara rimligt. Med ledning af denna enkla sats har Villemarqué omsider bragt frågan om Arthursagans härstamning till lyckligt slut. Från den ena uppfattningen har han, med att afsöndra de gamla dragen, ledt sig till den andra och slutligen till urkällan. I den äkta folksången, der förändringen är långt mindre, måste tillochmed af det ursprungliga idealet bibehålla sig spår ända till sångens slut, liksom en grundfärg i de många skiftningarna. Bland de svenska folkvisorna finnes i Arwidssonska samlingen af Fornsånger en om "Stolt Herr Alf", säkerligen icke uppptecknad före sextonhundratalet och begynnande sålunda:

Vpp så vacknade Allfwens frw, Hon tahlade till sin bonde.

Den förtäljer huruledes Herr Alf red till sin svärfaders, konung Assmunds, gård och derstädes blef lönligen inbränd. Redan detta allmänna påminner starkt om Ingiald Illråda och ynglinga tiden öfverhufvud. Men att sången kallar Herr Alf till bonde, att konungen före sin illgärning anropar Oden Asagrim, att Alfvens män upphänga konungen fast de derigenom "få inge böter", äro drag, som ovedersägligen förlägga denna dikts upprinnelse till hednatiden, och måhända icke långt från ynglingaperioden: ty hvadan skulle folksången erhållit dessa drag, om de ej nedkommit i traditionen? På samma sätt, om Robin Hood-sången inför en riddare, som säger sig erna tåga till det Heliga Landet, är det sannolikt att den sången kommer från en tid, då sådant var allmänt och vanligt, och då han förtäljer att hjelten befriat några bönder, som voro dömde att hängas för brott emot jagtlagarne, finnes intet antagligare än att antaga denna sägen härstamma från en tid, då jagtlagarne ännu hällos i så blodig helgd. Genom att på detta sätt afsöndra erinringar, som hänvisa längst tillbaka i tiden, hoppas vi komma till sannolikaste lösningen af frågan, hvem och hvad var den ursprungliga hjelten i Robin Hoodsången?

Man har icke alltid gått nog försigtigt tillväga vid lösandet af denna fråga. I strid med folksångens art, att vara i traditionen fortlöpande sägner, har man tagit vissa af hans uppgifter för fullgoda utan vidare, och sökt på grund af dem inställa ämnet på en eller annan plats i historien. Isynnerhet har man fästat sig vid namnet Robin Hood, ehuru deri ingen tidsbestämning kan ligga — om ej måhända den vaga af att namnet utgör en blandning utaf normandisk och anglosaxisk mundart — alldenstund detta namn mycket väl kan vara en sednare tillsats. Man har ock dragit sina olika slutsatser, af olika berättelser om fribytarens samqväm, än med konung Edward I, än med Richard Lejonhjerta, ehuru den sednare måste med skäl misstros såsom en tillsats från sextonde seklet, den förra åter icke hänvisar längst bort i tiden, utan godt kan vara en tillsats då sången passerade kung Edwards tid.

Den som först framdrog Robin Hood ur hans ovärdiga läge bland platta blomstersamlingar och i balladmånglarståndena, samt erbjöd honom som ett instressant föremål åt forskarene, var Mr Josef Ritson, en af de originellaste och tillika lärdaste männer England egt. Han var en man, full af de besynnerligaste litterära infall, och full af kolossalt lärdomsförråd till att försvara dem emot alla sina talrika motståndare. Ett af hans infall var att åtaga sig Robin Hoods äreräddning, hvilket han gjorde med ett nit, som om hans egen ära berott derpå. Han är synbarligen i "high spirits" då han förtäljer om denne personlighet, som stälde sig i opposition mot allt bestående, han njuter då han får bevisa, att dennes laglösheter äro platt intet tadelvärdare än många konungars handlingssätt, både förr och sednare, och han blir munter af skadefröjd vid allt det förfång fribytaren gjorde prester och munkar, alldeles som om hans egen hufvudfiende, biskop Percy, befunnit sig bland de utplundrade prelaterne. Sitt "Life of Robin Hood", som föregår balladsamlingen, har han utrustat med snart sagdt hvarje rad, hvari det namnet förekommer hos någon engelsk historisk, litteraturhistorisk, skönlitterär, modern eller gammal författare, och med tillhjelp af denna lärdom söker han bevisa, att Robin Hood var född 1160 och dog den 18 nov. 1247, samt var ingen mer eller mindre än en Robert Fitz-ooth, earl af Huntingdon, som för någon orsaks skuld slagit sig på fribyteri.[5] Mr Ritson älskade precisa data, som man ser, men var icke lika mon om källorna. Han anför för sina åratal en gammal biografi i manuskript (numera publicerad af Mr Gutch, vol. 1, appendix) från sednare hälften af sextonde århundradet samt Maire (Maiors) Britannia: Historia och Stowes Annales från 1592. Han kan dertill lägga fyra ballader, hvilka försätta fribytaren i beröring med Richard Lejonhjerta. Men dessa sednare äro dock, ehuru de behandla gamla sägner, både till styl och behandlingssätt föga äldre än Mair, hvarföre, då de äldre och äkta balladerna från femtonde århundradet icke omtala en sådan beröring, Ritsons tidsbestämning, hvad värde den föröfrigt kan ega, åtminstone icke på detta sätt kan ur folktraditionen bevisas. Hvadan sextonde seklets minstreler och häfdetecknaro må hafva bekommit åsigten, är icke möjligt att uppdaga, men för oss har den endast värde såsom varande deras åsigt i saken. Hvad åter den ädla härkomsten vidkommer, finnes den, såvidt vi erinre oss, icke ens antydd i någon ballad. Den var dock redan 1569 "olde and auncient", delas från denna tid länge af de lärde, t.ex. Leland och D:r Stukeley, hvilken sednare, nästan samtidig med Ritson, med möda och omsorg upprättade ett stamträd, som på mödernet ledde ända upp till Wilhelm Eröfraren. Den sten, som ännu 1715 betäckte hvad man ansåg för fribytarens graf vid Kirkleys nunnekloster, ger honom denna rang och värdighet, och, framförallt, det är i denna skepnad han införes på scenen af Anthony Munday under Shakespeares tid. Men intet kan vara mera fremmande för Robin Hood-sångens folkmässiga ton, än en sådan åsigt, hvilken otvifvelaktigt har sin uppkomst deri, att, då folkhjelten skulle införas i detta Århundrades adeliga kretsar, hans plebejiska personlighet icke ansågs nog intressant, med mindre den dolde någonting bättre opp, under det ett högadeligt namn ensamt kunde vara den tidens lärde en rimlig förklaringsgrund till hans popularitet. Också framställes den af Ritson med en lätt ironisk anstrykning, så att man icke rätt vet hvad han egentligen tänker derom, och nästan frestas till tron, att han omfattat den blott för att erhålla en stridsorsak till emot sin gamle ovän, biskopen af Dromore, som förkastat en sådan slags äreräddning.

Biskop Percy hade redan trettio år tidigare upptagit i sina "Reliques of ancient English Poetry" en af Robin Hood-balladerna, Robin Hood and Guy of Gisborne.[6] Lika skarpsynt i sin forskning, som fri från alla infall, antog han att sångens hjelte måste hafva varit hvad sången utger honom för, en yeoman, tillhörande denna i bågskytte utmärkta befolkning invid skogarne, af hvilka många inom desamme nödgades söka tillflykt undan de normandiska jagtlagarne. Han antar ock Richard Lejonhjertas regering som den tidpunkt, då Robin Hood med sitt band herrskade i Sherwood, förvärfvande sig odödlighet genom sin öfverlägsenhet i det nationella vapnet, genom sitt mod och sin chevalereska maxim att taga af de rika och gifva åt de fattiga. Måhända finnes i denna åsigt ingenting falskt. Hjelten i Robin Hood-sången var utan tvifvel i tiden en yeoman på samma gång som en fribytare, hvilken opponerade sig emot de blodiga jagtlagarne och i sitt handlingssätt leddes af chevalereska känslor; troligt ock, att han lefde på den af Ritson och Percy fixerade tiden. Men detta allt är hos Percy ett antagande, han har intet bevis att anföra, och han har dessutom ännu ej insett det intressantaste i folkhjeltens karakter, det, hvaraf hans odödlighet egenteligen härleder sig.

Detta är hans politiska betydelse. Hjelten i ifrågavarande sånger — vi mena icke just mannen med namnet Robin Hood, utan karakteren som af detta namn betecknas — är verkeligen en historisk personlighet, som intagit en märkelig ställning, å ena sidan till folket, å den andra till de herrskande. Han har varit en folkets man i tiden och derföre äfven förblifvit det i sången, han har, ledd af sympatier och naturliga band till att förena sig med dem, som inom samhället utstodo det förtryck han i sina skogar undflytt, ihärdigt stått i opposition mot de förtryckande, han har varit en äkta demokratisk karakter. Hade derföre biskop Percy angifvit såsom fribyteriets orsak icke blott jagtlagarne, utan det förtryck som i allt herrskade i samhället, och som motiv till fribytarens maxim att taga af de rika och gifva åt de fattiga, icke blott ett chevalereskt sinne utan folkliga sympatier, skulle redan han uttalat den rätta uppfattningen af Robin Hoods historiska karakter. Men han kunde det knappast, ty dertill erfordrades en annan åsigt om folkets dåvarande ställning och tillstånd inom samhället, än på hans tid var gällande.

Före sir Walter Scott hade ingen historieskrifvare förstått att i riktig dager skåda förhållandet mellan stammarne i England under tiderna efter eröfringen. "Man framstälde, engång för alla, Anglosaxarne kastade till Normandernes fötter, man skildrade en enda strid; och derefter återsågos hvarken Normander eller Anglosaxare, hvarken segrarene eller de besegrade på deras blad", säger M. Thierry i sina Dix ans d'études historiques; till dess romanförfattaren i sin mästerliga "romance", Ivanhoe, kommer dem till hjelp och kastar snillets ljusstråle öfver förhållandet. Han först insåg, att den lägre befolkningen ännu vid slutet af tolfte seklet måste hafva bibehållit tydliga spår af sitt anglosaxiska ursprung, och att, genom denna nationalkänsla, hatet mot de fremmande herrskarena måste hafva bidragit att stegra hatet mot de förtryckande herrskarena. Måhända med något för skarp färgläggning blir derföre, enligt hans framställning, den anglosaxiska jordbrukaren en man, hvilken lefver afstängd från alla samhällsaffärrer, förskansad i sin boning som i ett ständigt belägringstillstånd, rå till sina seder, dolsk till sitt sinne och med ett inbitet hat till allt hvad normandiskt heter. Såsom ett eget parti inom denna befolkning ställer han fribytarne, hvilka i skogarne lefde ett muntert och oberoende lif, i fredlig beröring med densamma, men ständigt sysselsatte att hämnas de nationella oförrätterna i ett oförsonligt krig emot fremlingarne. Han ger åt dem till anförare på denna tid folksångens hjelte, Robin Hood, som han sätter i beröring med Richard Lejonhjerta, troget tecknande detta möte enligt folksången om "Robin Hood och konungen".

Denna åsigt om fribytarnes ställning och betydelse upptar M. Augustin Thierry, hvilken, såsom han sjelf skall hafva berättat,[7] just vid läsningen af Ivanhoe känt sig manad till sitt framtida lysande litterära kall, i det han dervid erfarit en af dessa sinnesrörelser, som väckas af ett nytt ljus uppgånget öfver dunkla ämnen. Här hade han lärt sig fatta, att folkena och generationerna hafva ett lif liksom individerna, med en enhet i passioner, i ideer och önskningar, hvilken öfverlefver äfven dess politiska sjelfständighet. Med denna förutfattade mening gick han sedan till tecknandet af la Conquête de l'Angleterre, det är, till tecknandet af de yttringar utaf anglosaxiska folkets lif, som kunna spåras efter slaget vid Hastings. I denna teckning framstå de fängslande berättelserna om de fågelfrie Anglosaxarnes öden, hvilka i skogarne fortsatte nationalkriget, och hvilka vid slutet af tolfte seklet ännu återfinnas i Sherwoods fribytare. Under hans målande penna blifva desse "la dernière troupe de brigands anglais qui ait eu un caractère politique", Robin Hood blir den siste af Herewards efterföljare, hvilken förtjenar att af historien omnämnas. Naturligtvis har M. Thierry, lika litet som biskop Percy, några bevis att andraga ur den yttre historien för denna sin åsigt, hvarmed han införlägger hjelten från femtonde århundradets folksång just på detta ställe i historien. Men han använder dock inre bevis ur sången sjelf, i hvilken han återfinner erinringar och drag, som påminna om tolfte seklets förhållanden, så väsendtliga, att han icke tvekar antaga, det dessa sånger fått sitt ursprung från sagde tid.

Detta är en sannskyldig räddning af folkhjeltens ära, och genom en sådan uppfattning af sången är ock möjlighet gifven, att komma dess upprinnelse på spåren. Såsnart engång Robin Hood icke mera fattades såsom en simpel bandit, med mer eller mindre chevalereska tänkesätt, utan som en fosterlandshjelte, "hvilken folkets nationalkänsla i tiden sanktionerade till heros", och hvilken det derföre, äfven under kommande skiften, omgaf med förkärlek, måste sången hafva en historisk upprinnelse. Sir Walter Scott och M. Thierry hafva fixerat den i likhet med Mr Ritson och biskop Percy till Richard Lejonhjertas tid, och vi medge oss genast hafva omfattat deras åsigt, redan innan vi kände skälen för en annan, som något modifierade densamma. Man har svårt att icke öfvertygas, då M. Thierry är den öfvertygande, och svårt att icke se en sak så, som sir Walter Scott sett henne.

Denna M. Thierrys åsigt framkallade i Westminster Review för 1841 en artikel af obekant författare.[8] Utan att vilja förändra den allmänna karakter, som den franska historieskrifvaren gifvit folksångens hjelte, skjuter denne honom längre framåt i tiden. Robin Hood är otvifvelaktigt, säger han, en kämpe för folkfriheten, som med sitt mod, sin fintlighet och styrkan af sitt anhang har sökt att värna de svagare emot de mäktigare, i en tid af inbördes strid och förtryck. Men det var icke under Richard Lejonhjertas, det var under Henrik III:s regering han utförde sina bragder, det var icke som Anglosaxare i kampen för den "gode kung Edwards lagar", det var som partigängare för Magna Charta och det Oxfordska parlamentet under Simon af Montforts fana han tillvann sig folkets bevågenhet, han var icke den siste förfäktaren af det anglosaxiska folkets nationella sjelfbestånd, han var en af de förste bland de demagoger, hvilka småningom ledt det engelska folket till frihet och tryggade rättigheter; men när folkpartiets sak gick under i slaget vid Evesham, drog han sig undan till Sherwood, derifrån han kommit, och fortsatte der striden på fribytarevis. Denna åsigt, till hvilken Mr Gutch i sitt anförda arbete obetingadt ansluter sig, är dock äldre än artikeln i Westminster Review. Den uttalas, äfven den, till först af en romanförfattare, dock icke en af första ordningen, nemligen Mr James, i Forest days. Åsigten stöder sig hufvudsakligen på Forduns ofvananförda uppgift. Den lägger dertill en antydning af denne krönikeskrifvares lärjunge och fortsättare, Bower, som i sina tillägg till Scotichronicon under året 1266 anför följande: "Nu lefde Robin Hood som fågelfri i snår och skogsdungar." Men vi hafva sett att Fordun är endast ett eko af folksången, och hans fortsättare har heller icke annat värde. I stället för att stöda sig på ett yttre historiskt bevis, såsom den sjelf vill tro, har denna åsigt i sjelfva verket icke annat än upptagit den äldsta hypotes som om folksångens hjelte uppställts, nemligen Forduns. Men den stöder sig äfven på en uppgift af folksången sjelf, och dertill den älsta och den förträffligaste af alla Robin Hood-ballader, A Lytell Geste of Robin Hood. Här förlägges verkeligen hjelten äfvenledes i beröring med en konung och alldeles på samma sätt, som i de af Mr Ritson anförda balladerna; och konungen heter här Edward. Det är nu Edward I, som i munkdrägt låter fånga sig af fribytarne, af dem undfägnas med sitt eget villebråd, och slutligen förmår dem att gifva sig i hans tjenst. Men denna uppgift, hvilken sednare af sången sjelf passas in på Richard Lejonhjerta, och af andre forskare på Edward II, och som likaväl kan passas in på hvilken konung Edward, Henrik eller Richard som helst, har ensam ingen bevisande kraft. Sägnen sjelf är utan tvifvel gammal, men namnet på konungen kan hafva tillkommit sednare. Måhända är det detta namn, hvilket bestämt Fordun till hans uppgift, liksom det bestämt författaren i Westminster Review att återupptaga den.

Mot hvardera dessa tidsbestämningar, såväl M. Thierrys, som den sistanförda, kan man invända, att de motsägas af folksången sjelf. Man märker i ena fallet intet spår af denna fiendtliga sinnesstämning mellan stammarne, af detta nationalhat emot en fremmande konungamakt; i det andra fallet ser man icke att folkhjelten skulle deltagit i något annat krig, än det han sjelf utför i sina skogar, man hör ej talas om grefven af Montfort, ej heller röjer sig något hat emot ett konungskt parti.

M. Étienne, som i Revue des deux Mondes infört en förträfflig artikel, Littérature populaire de la Grande-Bretagne, hvilken i många afseenden tjenat oss till ledning, anför denna invändning emot antagligheten af den förra åsigten; men han underlåter att göra det emot antagligheten af den sednare, ehuru den utan tvifvel der haft mera giltighet och kraft. Folksången bibehåller den ena och glömmer under sitt lopp den andra erinringen, sannolikt allteftersom de vid hennes upprinnelse råkat antaga mer eller mindre anslående och liflig form. Under de tvenne seklerna från Richard Lejonhjerta till femtonde århundradet har han så mycket lättare kunnat glömma det gamla grollet mot Normanderne, som några Normander under större delen af denna tiderymd icke mera funnos till, och så mycket lättare förbise hatet emot normandiske konungen, som detta redan under Richard Lejonhjertas tid var temmeligen utplånadt. Deremot är det oförklarligt, ifall det så vore, att Robin Hood kämpat under Simon af Montfort, huru sången på hälften kortare tid hunnit förgäta alla erinringar, som kunde karakterisera denna tid, och det så mycket oförklarligare, som han då skulle tappat minnet af de vigtigaste händelser i fribytarens lif, icke af en blott sinnesstämning, såsom i det förra fallet.

Af föregående framställning ser man, att det visserligen icke är någon brist på gissningar och åsigter i afseende å Robin Hood. Alltsedan Ritsons tid har det gått denne man af folket ibland de lärde, såsom det går en nykomling i en salong; man gissar, man funderar, man forskar hvem han egentligen kan vara, hvad han gjort, hvar han lefvat och hvad som i all verlden kunnat införa honom i sällskapet. Han har bland de lärde i England uppträdt med samma deciderade succès, som kung Arthur och tableronden bland de lärde i Frankrike. Genom detta deras intresse har han för andra gången, i nittonde seklet, blifvit utsatt för en utvecklingsprocess, fastän i teorier och åsigter; liksom han från tolfte till sjuttonde seklet var föremålet för en sådan genom folkets intresse, men i sånger och sägner. Så har han nu ifrån att vara rätt och slätt en stråtröfvare, blifvit en munter och chevaleresk yeoman, och omsider en folkförare. Med detsamma har han blifvit allt yngre och yngre, ifrån att vara samtidig med idealet för det normandiska baronaget, har han blifvit samtidig med Edward I. Men detta är icke allt. Man har icke tröttnat att uppställa än flere hypoteser.

För sju eller åtta år sedan samlade sig i nejden af den bygd, som en gång var vittne till Robin Hoods och hans fribytares muntra bedrifter, ett stort antal lärde till ett arkeologiskt meeting. Naturligtvis innehades ordförandestolen af någon högtförnäm man, det var denna gången hertigen af Newcastle. Hufvudsakliga anledningen till mötet var Robin Hood. Man hade gjort en betydande upptäckt, hvilken den lärda samlingen skulle sätta sig att begrunda. Den oförtrutne Mr Gutch, som något år tidigare utgifvit sitt ofta anförda arbete, hade förberedt handlingarna. Upptäckten var dock icke hans, den tillhörde Mr Joseph Hunter, som under sina gräfningar bland de gamla protokollerna i skattkammar-arkivet funnit ur Plantagenetska familjens hoprullade hushållsannotationer, att en Robin Hood varit hoftjenare, "porter of the chambre", hos Edward II, och i femton månader uppburit sina tre pence ur den kungliga kassan. Denna oväntade upptäckt hade bragt den lärde referenten från hans förra öfvertygelse till att antaga detta sednare datum. Det är nemligen fallet, att af alla regenter med namnet Edward endast den Andre veterligen besökt Sherwood, hvarföre intet kunde vara sannolikare, än att det just var han, den minst ridderlige af dem alla, som sången menade med sin konung Edward, hvilken i munkdrägt begaf sig till Sherwood, och efter en treflig samvaro förde fribytarehöfdingen till sitt hof, der denne, säger sången i märkvärdig endrägt med de kungliga hushållsrullorna, dröjde endast femton månader[9]. Mr Hunter har ett år sednare af sitt fynd gjort en intressant och lärd bok, hvilken vi icke varit i tillfälle att se. Skulle han der andraga, icke blott yttre tillfälligheter, utan ock inre ur sångerna hemtade bevis för att folksångens hjelte är den samme Robin Hood, som i allsköns lugn uppbar tre pence om dagen af konung Edward II, vore det i sanning rätt ledsamt; ty då vore det bestäldt med hela hans karakter som historisk person och folkförare. Icke kunde han då hafva varit med om slaget vid Evesham, såframt han ej gjorde sin hoftjenst vid ungefär åttatiofem år, än mindre hade han kunnat lefva "in better daies, in first Richards daies". Men M. Étienne, som användt hans monografi till sin uppsats, säger: "il faut vraiment que sa théorie soit bien impossible, pour que nous la rejetions malgré tant de vraisemblance." Det måtte då vara så, att skickelsen i form af en hofbetjent med tre pences lön, och som kanske af fåfänga tagit sig namnet Hood, velat med de lärde, isynnerhet Mr Gutch, drifva ett oskyldigt gyckel.

Dock, kanske finnes det en utväg, att åt forskningen rädda äfven denna åsigt om Robin Hood. Ehuruväl folksångens hjelte utan tvifvel är en man af Richard Lejonhjertas tidslynne, och sången i de dåvarande förhållandena tagit sin upprinnelse, är dermed icke sagdt att fribytarehöfdingen på denna tid bar namnet Robin Hood. Han kan godt hafva dåförtiden hetat Robert Loxley, efter det ställe i Yorkshire, nära Sheffield, hvilket folktraditionen anger som hans födelseort;[10] han kan vidare hafva för sitt lefnadssätts skuld erhållit tillnamnet "O' the Wood", enligt den uråldriga engelska plägseden att af allehanda föremål göra bi- och öknamn, af hvilka namn sedan sammandragningsvis blifvit Robin Hood, eller Whood, såsom namnet ock stafvas. Men han kan lika godt på denna tiden hetat något annat, och emottagit det namn, hvarmed han i den slutligen upptecknade sången betecknas, af sagde hofbetjent, som före sin fredliga sysselsättning törhända varit en så välbekant och kanske ock på sitt sätt besjungen riddare af stigen, att han befanns värdig gifva namn åt den mest besjungna hjelte engelska folket egt. Men tyvärr vete vi af den ofvananförde titeln på latinska poemet om William Wallace, att Robin Hood redan 1304 var ett mångbesjunget namn på en fribytare, som kunde ställas sida vid sida med den skottske fosterlandshjelten; hvilket åter icke passar in på hofbetjenten.

Det borde dock icke synas så oförklarligt, att historien ej i sina manuskripter förvarat namnet Robin Hood. Mr Ritson har kunnat förklara sig denna förtegenhet endast som en illvilja hos Mathias Paris, Benedictus Abbas och andra munkar, hvilka skrefvo denna tidens krönika och, liksom till hämd för allt hvad han förbrutit sig mot det andeliga ståndet, utelemnade honom från sina berättelser. "L'histoire a ses injustices et ses vengeances", säger ock M. Étienne till förklaring deraf. Men ej ens krönikan kan hinna detaljera alla namn och händelser, som ingå i ett historiskt förhållande, allraminst ifall detta blott utgör en biomständighet i det stora hela. Hon lemnar dem åt lokaltraditionen att förvaras, och åtnöjer sig sjelf med att nämna det allmänna af saken. Så glömmer hon icke att upprepadt omnämna fribyteriet i England under de första århundradena efter eröfringen, tadlande och smädande ifall hon är normandisk, full af medkänsla om hon gått ur anglosaxisk penna; men ju mer det fortsatta motståndet i skogarne blef hopplöst, så att de fågelfrie, såsom i slutet af tolfte seklet, begynna glömma sin ursprungliga ställning och sin nationella uppgift samt upphöra att vara farliga för den normandiska styrelsen, inskränker hon sina meddelanden till att blott nämna deras tillvaro, öfverlemnande åt inbyggarne i nejden att bevara i minnet deras bedrifter och namn. Dessa lokaltraditioner uppsamlar sedan sången och bearbetar, tills de sammangå till en enhet af händelser, grupperade kring en och samma hufvudperson. Liksom ett komplement till krönikan, utgår han från samma allmänna tidsförhållande som i den finnes uppskrifvet.

Vid ofvannämnde arkeologiska möte uttalades äfven en åsigt, som söker med ett Alexanders-hugg lösa knuten. Alldenstund, så resonnerade Mr Halliwell, historien enständigt tiger i afseende å denna personlighet, som dock, ifall han verkeligen funnits till, enligt folksången bordt spela för stor roll, för att af historien kunna förbigås, så är han uppenbarligen från början till slut diktad, har aldrig existerat annorstädes än i folkets fantasi, är, såsom Mr Halliwell uttrycker sig, mytisk. Ehuru det icke anges, är denna mening blott en resumé af den Mr Tho. Wright i sitt tidigare utkomna arbete, "Essays on the Litterature, Superstitions, and History of England in the Middle Ages", uttalar som sin tanke i den svårlösta frågan. Men i så fall har referenten icke fullt framställt hans åsigt. Mr Wright, som utan tvifvel för närvarande är Englands yppersta litteraturhistoriker, kallar icke Robin Hoods personlighet mytisk, i den mening att han skulle sakna allt historiskt underlag; ty då återstode ju endast antagandet, att Robin Hood, i likhet med hobgoblins, pucks, elfvor, dvergar och dylikt, utgått från en naturåskådning, i hvilket fall sången om honom vore theopoetisk; — ty ett tredje ursprung gifves icke för folksången. Finnes ej först en åskådning antingen af menniskolifvet eller af naturen, uppstår ingen fantasiprodukt. Men Robin Hood-sången antyder på intet sätt ett ursprung från den sednare källan. Sedan derföre Mr Wright dragit Robin Hoods existens i tvifvelsmål, tillägger han: "det uppstår likväl nu en intressant fråga: hvem var då den person, som i dessa ballader bär namnet eller titeln af Robin Hood? — en fråga hvilken säkert icke tillåter en lätt lösning." Han insåg således, att, om ock icke en Robin Hood kunde vara originalet till hjeltebilden i folksången, måste der dock funnits någon. Om den individuelle skalden skapar intet ur sig sjelf, utan omskapar verkligheten, hvilken lefver i hans inre såsom hågkomster, måste folket än trognare reproducera sina hågkomster, alldenstund det är, då det engång slår sig på att vara historiskt, långt mera bundet af objektiviteten. Men hoppades den berömde forskaren, att man kunde påfinna någon annan faktisk, eller äfven någon historisk personlighet, hvilken i Robin Hoods ställe kunde insättas som original för bilden, så har han visserligen ställt uppgiften så, att den icke tillåter någon lösning alls. Endast så kan den lösas, att Robin Hood betraktas som en sammanfluten bild af lokala hågkomster, för hvilken ett verkligt fribytarlif legat till grund.

Genom denna skärskådning af de olika åsigterna om Robin Hoods historiska karakter hoppas vi hafva vunnit ett visst företräde, en viss bevågenhet hos läsaren för sednare delen af tolfte seklet. Vi begynna derföre vår framställning af Robin Hood-sångens utveckling med att tillse, i hvad mon den sammanflutna hjeltebilden i folksången påminner om sin upprinnelse ur tidsförhållandena i detta sekel. Vi använda dervid metoden som tidigare uppstälts, att ur sången uttaga de erinringar som hänvisa längst tillbaka, och se huruvida de passa in på den antagna tiden. Vi hoppas, genom en sådan sammanställning, vinna ett fotfäste i den historiska verkligheten, på samma gång som vi vinna ett slags urbild för sången, från hvilken det sedan, i de följande afdelningarna, blir lätt att spåra dess utveckling.

Naturligtvis användes härvid främst de äldsta sångerna, såsom de, hvilka mest bibehållit af det ursprungliga. Robin Hood-sången sönderfaller nemligen i tvenne väsendtligt olika cykler: en från femtonde, och en från sextonde samt sjuttonde seklerna. Den förra utgöres af trenne sånger, bland hvilka A Lytill Geste of Robin Hood intager främsta rummet. Dock befinnes det, att äfven den sednare cykeln innehåller ett och annat ursprungligt drag, som icke ingår i hvad man från femtonde århundradet har öfrigt.

I.

De svårigheter, som ofelbart skola möta oss i denna framställning, bero på ett rigtigt uppskattande af förhållandena inom samhället. Vid bristen på belysning af de lägre klassernas ställning, tillstånd och tänkesätt under sednare hälften af tolfte seklet, måste man akta sig att konstruera de få fakta, som erbjudas, efter en förutfattad opinion, eller äfven efter sitt behof. Derförutom lemnas lätteligen i sådant fall åt Imaginationen ett spelrum, som endast då icke är vådligt, när den ledes af ett skarpsynt snille. Också erna vi öfverlemna ledningen åt M. Thierry, endast med tillägg af de få bidrag engelske historieskrifvarne Lingard och Sharon Turner kunna lemna till kompletterande af l'Histoire de la Conquête de l'Angleterre.

De blodiga och bittra minnen genom eröfringen intryckts i anglosaxiska folkets sinne voro i sanning icke egnade att lätteligen utplånas. Det lider intet tvifvel, att ju ättlingarne i andra och tredje led ännu skulle bibehålla i godt minne den stora olycka, som öfvergick deras förfäder, då de fremmande slägterna inkommo i landet, misshandlade dem, förträngde dem från gods och grund, samt beröfvade dem alla politiska rättigheter; helst ett fremmande språk, ett kränkande förakt och dagligen fortgående orättvisor från de mägtiges sida kraftigt hjelpte traditionen att hålla minnet friskt. Detta minne i förening med den nationella olikheten, som fortlefde i blodet, i känslorna, i tänkesätt, seder och bruk, måste genom århundraden hålla ett svalg öppet mellan de tvenne folkstammarne, hvilka i eröfringen tvungits att bo med hvarandra, på samma jord och i samma samhälle.

Men å andra sidan får man heller icke förbise, att frånvaron af all politisk verksamhet, betydelselösheten inom samhället, armodet och hopplösheten under mer än ett sekel måste inverkat till att desorganisera den underkufvade nationen. Sedan försöken att återtaga hvad den förlorat ohjelpeligen strandat, och dermed allt hopp, all tanke på en återeröfring vikit, begynte äfven det nationella medvetandet om, hvilka rättigheter henne frånröfvats, förlamas och slutligen bortdö. Vanan och tiden, dessa ofelbara läkare för alla sår och smärtor, nationers som individers, hade småningom lärt det anglosaxiska folket, att sjelft anse sig som en samhällsklass, en nation, bestående blott af borgerskap och allmoge, för hvilken det var en ohjelpelig och fast ordning, att den lefde i förtryck och armod, medan den herrskande folkstammen var rik och mäktig. Härmed hade en väsendtlig förändring i de bägge stammarnes inbördes ställning inträdt. Söndringen var icke mera blott en nationel, utan lika mycket en social, nationalhatet var förblandadt med och stod i begrepp att vika för fiendskapen mellan rikedom och fattigdom, mellan de herrskande och de beherrskade. Om Anglosaxaren ännu beväpnade sig emot Normanden, skedde det icke mera för att förjaga inkräktaren, utan för att tvinga honom till billighet och mensklighet. Då Thomas Becket i spetsen för munkar och lägre prester reste sig emot konungen, baronerne och det högre kleresiet, gick den nationella rörelsen endast ut på att i kyrkans sjelfständighet och oberoende försvara Anglosaxarnes sista tillflyktsort undan förtrycket i samhället;[11] och då Guillaume longue-barbe under sednare åren af Richard I:s regering reste sig med Londons borgerskap, var hans afsigt blott den, att erhålla en jemnare fördelning af utskylderna. Hvardera offrade lifvet för sina afsigter, och kring hvarderas minne gjöt det anglosaxiska folket, enligt sin fromma vana, glansen af ett martyrskap; man vallfärdade till deras grafvar, man samlade stoftet som dränkts af deras blod, och man firade sorgefester till deras åminnelse. Men det var en annan, en ny känsla som häri gaf sig luft, än den sorg och förtviflan, som i början på århundradet samlade skaror af vallfärdande kring Eghelwins, Waltheofs, Wulfstans och de andre under eröfringen fallne patrioternes grafvar. Egde man blott de sånger folket under denna period diktade, skulle helt visst de bittra minnena af nationens olycka framträda både i sångens stämning och i uttryckena. Men hvilka nationella ämnen skulle den från denna tid kunnat upptaga, då folket upphört att känna sig som en nation och att uppträda i sjelfständiga nationella handlingar? William med långa skägget var en hjelte, värdig att blifva föremålet för dikt och sång. Hans resliga gestalt, hans oförfärade mod, hans djerfva tal till Londons magistrat, och slutligen hans manhaftiga försvar af kyrktornet dit han tagit sin tillflykt, och hans sorgliga ändalykt var ett rikt ämne för folksången; liksom det intresse han förfäktade var ett folkintresse och väl egnadt att väcka sångens gåfva hos de arme och förtryckte. Men för en anglosaxisk nationalsång var detta icke något stoff, det innebar hvarken hämd för de gamla oförrätterna eller förhoppningar om en nationel framtid.

Öfverhufvud egde folket under denna period föga väckelser till en berättande heroisk diktning. Det handlade för egen räkning intet, dess lif var blott ett lidande. Det egde intet ord med i rådskammaren, vid lagarnes stiftande, och vid domstolarne, och i krigena spilde det sitt blod intresselöst, likgiltigt om det skedde för den gamle konung Henrik emot hans söner, emot denne för grefven af Leicester, för Richard emot grefven af Mortaigne, eller tvertom. Än mindre var den tid kommen, att de ädla familjernas inbördes strider, deras lefverne och öden, skulle kunnat väcka i folkets bröst den medkänsla, som värmer sinnet till sång. Endast ett fenomen ur lifvet fanns, som på engång stod i samband med det förflutna och innehöll intressen ur folkets ställning för det närvarande, som dertill var händelserikt, fullt af faror och mödor, men äfven fullt af oberoendets njutningar och af lockelser för ett betryckt, efter friheten längtande folks fantasi. Detta ämne var fribytarlifvet i skogarne.

Man kan säga att den fågelfries, stigmannens, brottslingens lif och verksamhet utgör folklifvets romantik. Hans oppositionella ställning i samhället, hans absoluta oberoende, kontrasten i hans lefnadssätt emot det alldagliga, lugna och jemna lefvernet omkring honom, de djupare passioner som framträda i hans handlingar, den skarpare motsatsen mellan ädla motiver parade med laglösa bedrifter, allt detta, som ger hans karakter större intresse och större åskådlighet, och hvari han är befryndad med riddareromantikens hjeltar, gör honom till den företrädesvis poetiska figuren i folksången. Alla nationers folkdiktning erbjuder bevis härpå. Inga namn äro mera omhuldade af den skottska än röfvarclanerne Armstrong och Elliott, och på samma sätt känner sig den engelska ingenstädes mera hemmastadd, än med fribytarne i Sherwood. Den anglosaxiske jordbrukaren, som plöjde marken och bergade skördarne åt en hårdhjertad och öfvermodig baron, och borgaren, som med sina händers konstflit samlade rikedomar till rof åt herrskarene, och krigaren, hvilken utan ära och belöning spilde sitt blod som lumpen fotknekt i deras armeer, alla kunde de i stråtröfvarens lif skåda idealet af lycklig belägenhet, ett Schlaraffenland, der man var fri och oberoende, der konungens rådjur voro ens rika hjordar och, framförallt, der man till ett dagligt nöje fick slå förtryckarne och lefva godt af deras orättfångna skatter. Ifrån denna tid förlorade ordet outlaw all förhatlig betydelse af fredsstörare: det blef nästan liktydigt med frihetshjelte, ty folket såg ock i fribytarne den enda återstoden af Anglosaxarnes stam, som ännu icke böjt nacken under oket, och som trampade de fordna hjeltarnes stigar.

Den anglosaxiske fribytaren räknade i sjelfva verket gamla och ädla anor. Han var en partigängare från frihetsstriden, som öfverlefvat striden och äfven öfverlefvat alla förhoppningar. Sedan nationalarmén i norden blifvit slagen, York för andra gången intaget och Northumberland förhärjadt till en ödemark, skingrade sig qvarlefvorna af anglosaxiska hären uti skogarne och bildade sig till band, hvilka dageligen tillväxte genom enskildte flyktingar och hela familjer, som dit räddade sig undan härjningarna. Skarorna anfördes af de ädlingar, som öfverlefvat den förbittrade stridens skiften, och icke underkastat sig att emottaga eröfrarenes nåd. Från sina otillgängliga skogar gjorde de ströftåg och utfall, så att mången baron plötsligen under nattens lugn fann sitt slott omringadt af hämdlystna infödingar, stormadt, plundradt och ödelagdt.

Ett sådant sätt att föra krig, var gammal sed hos Anglosaxarne; då de icke mera förmådde värna hus och hem emot inbrytande fiender, drogo de sig till skogarne, hvilka fordomtid betäckte en betydlig del af Englands jord. Så fyllde sig vid tiden för Danskarnes öfvervälde den sumpiga skogstrakt, som sträckte sig öfver mer än hundra engelska mil af provinserna Cambridge, Huntingdon, Northampton och Lincoln, med flyende män, qvinnor och barn, hvilka medförde sitt husgeråd och sina boskapshjordar; så känner man ock att Alfred den store, då hans land öfversvämmades af nordiska vikingaskaror under Ragnar Lodbroks söner, dolde sig på en halfö i Devonshires kärr och derifrån begynte ett partigängarkrig, tills han fann sig stark nog att slå fienden och underkufva honom. Tillfölje af de täta ofriderna fortsatte sig detta vildmannalif, och skogarne voro ständigt tillhåll för fribytarskaror, hvilka flere anglosaxiske konungar genom stränga lagar förgäfves sökte utrota. Ymnigt villebråd, såsom rådjur, vildsvin, harar och massor af skogsfågel, gjorde lifvet lätt, och de djupa obygderna gjorde det tryggadt. Af sådana skogar, utaf hvilka nu väl knappast mer än några välvårdade jagtparker torde återstå, funnos vid eröfringen, utom tallösa mindre, fyra stora trakter, Sealwudu mellan Sommerset och Wilt, Cotteswudu i Glocestershire, Englewudu eller Inglewudu (korrump. Inglishwudir) mellan Carlisle och Penrith samt Scyrewudu i Nottinghamshire.

Vid eröfringen blefvo hufvudsakligen de tvenne sednare fruktansvärda för inkräktarne. Knapt hade bergstopparne i Durham och kärren i Westmoreland blifvit beklädda med normandiska fästen samt landet norr om Tee underlagts en normandisk styresman, innan Osulf, son af Edulf, i spetsen för skaror af vildmän — silvatici, som de af kronisterne kallas — frambröt från Englewood, öfverföll samt mördade grefven och månge af hans män. Samtidigt herrskade Sweyn Siggs son i skogsbygderna vid östra kusten. Sin största betydenhet erhöll dock det "lilla kriget" under Herewards ledning i det befästade lägret på Ely. Till de ofvannämnde sumptrakterne mellan Cambridge och Wush-viken, hvilka liknade en sjö, här och der öfversådd med öar af fastare mark, hade massor af flyktingar samlat sig, jemte det flere kyrkor och kloster ditsändt sina rikedomar undan förödelsen. Till anförare valde den samlade hären Hereward, hvilken, liksom engång Alfred den store, nu begynte ifrån sina säkra förskansningar träda i öppen kamp med fienden. Men det oblida ödet, som tillförene användt tvedrägt och afund att förderfva det åt undergången vigda folket, använde här äfven förräderiet. Inom förskansningarna låg ett gammalt kloster, hvars munkar icke mäktade fördraga den knappa tillgången på lifsmedel och hoppades, genom att förråda patrioterne, köpa Wilhelm Eröfrarens bevågenhet. Denne, som förgäfvce i tvenne månader med hela sin styrka sökt genombryta förhuggningarna, fördes på en omväg öfver kärret, inbröt i lägret samt nedgjorde, tillfångatog eller förskingrade den sista arméstyrka, som kunde ingifva anglosaxiska folket någon förhoppning om befrielse.

Med detta företag upphörde partigängarkriget att hafva betydelsen af en kamp för nationens sjelfbestånd, och öfvergick allt mer till fribyteri. Hereward är på engång den siste fosterlandsförsvararen och den förste fribytaren. Genom sin kännedom af lokalen lyckades han, jemte några få följeslagare, dolde i bottnet på en fiskares båt, att smyga förbi Normandernes utposter. Då han fann desse endast svagt bevakade, framsprang han ur sitt gömställe och nedhögg flere fiender, hvarefter han försvann i de angränsande skogarne. Der fortsatte han, outtröttlig i sitt hat, att göra Normanderne stort afbräck, läggande sig i bakhåll för deras transporter och öfverrumplande deras slott, så att ännu hundrade år sednare den sägen var gängse bland segrarne, att om fyra sådane som han hade funnits, skulle de aldrig lyckats eröfra England. Omsider skall han, så förtäljer en normandisk krönika från medlet af tolfte århundradet, intagen af kärlek till en rik anglosaxisk qvinna, af henne blifvit förmådd att söka fred och förlikning med konungen, men, oaktadt den kungliga lejden, blifvit oförmodadt öfverfallen på sin gård, samt, efter att hafva nedgjort fem af nidingarne, fallit genomstungen af de öfriges lansar.

Ifrån denna tid upphör historien att lemna närmare underrättelser om de särskildta bandenas företag och deras anförares bedrifter. Endast i förbigående stadnar den normandiska krönikeskrifvaren, för att i smädande ordalag påpeka denna infödingarnes medfödda brottslighet — "innata indigenis crapula" —, i det han förtäljer att dageligen en mängd stölder och mord begingos af männer, hvilka genom stråtröfveri samlade sig skändliga egodelar — "inhonestas opes latrocinio sibi contrahentes." Äfven den anglosaxiske annalisten vänder sina blickar åt andra håll. Liksom nationen sjelf hoppas han intet mera, han fogar sig i försynens skickelse såsom i en bestående ordning, men kan dock understundom icke tillbakahålla ett utbrott af medkänsla for desse skogens fria söner, hvilka kämpade, om ej för annat, så för att störa inkräktarne i besittningen af deras byten och hämnas deras fallne fränder och landsmän — "pro amissis patrum praediis et occisis parentibus et compatriotis." De rekryterades fortfarande af dem, hvilka icke förmådde uthärda det olideliga förtrycket inom samhället, och krönikornas berättelser, att landtfolket öfvergåfvo sina boningar och med all sin egendom drogo inåt skogarne, upprepa sig så ofta, att det väl må tyckas som skulle ingen qvarstadnat för att odla jorden. "Hvarhelst konungen framfar, berättas, bland mycket annat, om såväl William Rufus som Henrik Beauclere, begynte hans följe plundra det elända folket, och var dervid mycket brännande och mandråp, så att enhvar som kunde drog sig med hvad han egde till djupet af skogarne och ödemarkerne", och under Stefans regering, då stråtröfveriet tyckes hafva blifvit den allmänna ordningen, säger Anglosaxon Chronicle[12] om adelns våldsbragder: "der två eller tre af dem kommo till en by flydde hela byskapet framför dem, som om de varit röfvare." Vid ett sådant samhällstillstånd kan det heller icke förundra, att Ralph Basset, som var konung Henriks stor-justitiarie, vid ett witena-gemot i Leicestershire på en enda dag lät upphänga fyratiofyra fribytare och utstinga ögonen på sex andre: hvartill visserligen krönikan tillägger: "Många sannfärdiga män sade att flere bland dem ledo med stor orätt, men den allsmägtige Guden, som skådar allt, ser ock att detta folket är förtryckt med all orättfärdighet; först beröfvar man dem deras egodelar och sedan ihjälslår man dem".[13]

Sålunda fortsatte sig fribyteriet oafbrutet ifrån eröfringen genom hela tolfte århundradet, oaktadt all den stränghet man använde till dess utrotande. Ännu 1195 utfärdade erkebiskop Hubert, som var Richard Lejonhjertas stor-justitiarie, det påbud till alla innevånare i England: "att de hvarken skulle sjelfve lefva som tjufvar och röfvare, ej heller emottaga och hjelpa sådane i någonting, utan använda all sin förmåga att gripa och öfverlemna dem till sheriffen, eller åtminstone för honom angifva deras vistelseorter, äfvensom att, när uppbåd blifvit gjordt till förföljande af fribytarne och röfvarne eller dem som desse undanstucko, enhvar skulle redoboget häruti deltaga af alla sina krafter." Detta påbud är en hel historia öfver fribyteriet i slutet af tolfte seklet. Sherifferne läto utgå kallelse till skallgång, såsom hade fribytarne varit vilda djur, hvilka jagades med hue and crye, som talesättet lydde, från en trakt till en annan; "ty ifrån den stund, heter det i de normandiska lagarne från Richard Lejonhjertas tid, en man är fågelfri förklarad, är han att anses som en varg — gerit caput lupinum —, så att han ostraffadt af enhvar kan dödas".[14] Men man ser ock af stor-justitiariens skrifvelse, på hvems sida, sheriffens eller fribytarens, folket var böjdt att ställa sig, det tycktes honom icke vara synnerligt att lita på, han ber det sjelf icke deltaga i det straffvärda lefvernet, han förmanar det att icke gifva de förföljde skydd och understöd, han uppmanar det att vara behjelpligt till deras utrotande. För att kunna hafva någon visshet härom, anser han sig nödsakad tillgripa en utomordentlig åtgärd, han låter hvarje man aflägga ed på att efterlefva dessa hans förmaningar. "Men, fortfar Roger de Hoveden,[15] som förtäljer om denna åtgärd, många fribytare varnades och undflydde efterspaningarna." Då dessa åtgärder icke hjelpte, tillgrepos andra. Man anstälde fester, för att locka de fågelfrie i snaran, man gaf dem lejdebref, liksom man gifvit Hereward, eller man utsatte pris på deras hufvuden, stundom ock med framgång, ty skattkammarrullorna för sjunde året af Richards regering förtälja, att han utanordnat två mark åt Thomas från Prestwude, för det denne hemtat honom fribytaren William af Ellefords hufvud till Westminster.[16]

Detta är hvad historien vet berätta. Låtom oss nu, enligt folktraditionen,[17] lokalisera och gifva individualitet åt hennes berättelser. Scenen är i Shirewood, det gamla tillhållet för fribytare. Kanske har sheriffen i Nottingham just erhållit konungens befallning, att med "hue and crye", lefvande eller döde, fånga de fredlöse och deras djerfva anförare, Robin Hood. Han lär dock veta för väl huru oåtkomlig denne är i sina skogar. Alltnog, han väljer att utlysa en stor målskjutning, välberäknande att Robin Hood icke skulle utebli. Denne kommer och vinner priset, men likväl misslyckas sheriffens plan i grund. Ty Robin Hood, som äfvenledes för väl känner den falske sheriffens funder, har med sig hela sin styrka bland det församlade folket. Under det de med säkra skott fälla sheriffens män, draga de sig i god ordning tillbaka. Förgäfves uppbådar denne hela grefskapet. Han beger sig till London att för konungen beklaga sin motgång. "Med förlof, herre konung, Robin Hood och hans djerfva band trotsar eder, han ernar inom kort spela herre öfver hela nordlandet." Då bjuder konungen honom samla alla bågskyttar i provinsen; han vill sjelf infinna sig och leda jagten. Så sker. Konungen kommer med ett praktfullt följe af riddare, han anställer förhör bland menigheten i landskapet, och skallgången begynner. Ifrån Nottingham går jagten till Lancasshire, från Lancasshire till Yorkshire, och åter till Nottingham. Men förgäfves. När konungen är i Plomton park, är Robin Hood i Barnesdale. Har konungen hunnit till Barnesdale, är Robin Hood åter i Sherwood. Men öfverallt, der konungen tillförene under sina jagtfärder varit van att skåda hjordar af rådjur, finner han nu knapt en och annan af sina behornade gunstlingar vid lif. Ty Robin Hood icke blott gäckar konungen, han sårar ännu dertill djupt hans kärleksfulla omvårdnad om skogarnes villebråd; hvarhelst han framsmyger utmed dalsänkningar och flodbäddar, slår han konungens djur och gör sig glada dagar;[18] hvaröfver konungen blir "wonder wroth", och svär vid treenigheten: "Gifve Gud jag hade Robin Hood i mina händer!"

Är icke folksången här, i sitt förhållande till historien, såsom en gren ur samma rot? Den sednare tecknar det allmänna förhållandet, den förra detaljerar tilldragelser och karakterer i detsamma. Man må icke låta missleda sig af hvad traditionen vidare förtäljer. Sedan konungen fåfängt uppehållit sig ett halft år i Nottingham utan att få sigte på fribytarne, föreslås honom som en ofelbar utväg, att med några af sitt följe kläda sig i munkdrägt och vandra genom Sherwood. Han antar förslaget och lyckas utan svårighet. Robin Hood fångar honom och för honom med sitt följe in i skogen. Den förklädde konungen utger sig för ett sändebud, som inbjuder fribytaren att komma till Nottingham, och framtar det kungliga inseglet till ett lejdetecken. Vid åsynen häraf böjer Robin Hood sitt knä och utbrister: "Välkommen, munk, för ditt budskap, välkommet är mig min herres insegel; ty ingen man i verlden älskar jag så högt som konungen." De sätta sig att spisa, och efter måltiden begynna lekar och målskjutning. Hvarje bom skall straffas med en örfil; sådan är fribytarnes plägsed. Äfven Robin Hood skjuter fel och öfverlemnar åt den förklädde konungen att gifva straffet. På styrkan i hans arm känner han konungen och böjer genast knä, och alla fribytarne med honom. "Nåd, min herre konung, för din godhet och din mildhet, åt mig och alla mina män", så beder fribytaren, hvarefter de samteligen i all vänskap och endrägt återvända till Nottingham, fribytarne för att ingå i konungens tjenst.

Efter hetsjagten skulle man kanske väntat sig ett annat möte. Man skulle icke af de vilde fågelfrie männerne väntat sig en sådan artighet och loyalitet. "Kan denne Robin Hood, som är så trogen emot konungen, vara en Anglosaxare i full resning emot eröfringens följder?" frågar sig M. Étienne. Ofelbart skulle ock Hereward och hans kamrater Alfrik, Leofwin, Torkill, Siward och Siward den röde, behandlat Wilhelm Eröfraren på annat sätt, om lyckan fört honom i deras händer. Namnen säga det redan. Men tiderna äro något förändrade. Guillaume longue-barbe, då han med Londons borgerskap reste sig emot styrelsen, baronerne och prelaterne, uppförde sig i förhållande till konungen icke annorlunda än hjelten i folksången. Han reste öfver hafvet till Richards läger, och böjande knä samt höjande högra handen, begärde han frid och beskydd för Londons fattiga invånare.[19] I hela hans opposition, såväl som i den, hvilken borgerskapet i förening med baronerne företogo emot Guillaume Longchamp, röjer sig en början till den loyala hållning, hvilken städse utmärkt engelska folket, den, som så egendomligt karakteriserar Wat Tylers resning emot Richard II, då sextiotusen till det yttersta drifne landtmän i sträng ordning och nästan obeväpnade, tågade till London för att begära rättvisa, och den, som ger en prägel äfven åt det beryktade långa parlamentet, intills Carl I öfverskridit gränserna för allt menskligt tålamod. I konungamakten låg redan på denna tid för det anglosaxiska folket icke mera betydelsen af usurpation. Tidigare än någon annan del af det normandiska väsendet hade hon erhållit karakteren af legitim, tillfölje af konungarnes upprepade politik, att ansluta sig till folket såsom ett stöd emot vasallerne. Och denna loyalitetskänsla hos folket delade fribytarne lika väl, som de delade folkets känslor och intressen i öfrigt.

I sjelfva verket måste fribytarens sympatier och antipatier hafva undergått en väsendtlig förändring under århundradet från Hereward till Robin Hood. Liksom folket sjelft hatade han numera de rike och mäktige, icke så mycket derföre att de voro af fremmande stam, utan derföre att de förtryckte och orättfärdigt behandlade de lägre och de fattige. Liksom Guillaume longue-barbe tar han de sednares parti emot de förre, och har deremot att af dem påräkna all slags hjelp och handräckning i sin kamp emot auktoriteterna. Om detta vänskapliga förhållande till de lägre klasserna sågo vi en antydning i erkebiskop Huberts påbud. Om samma förhållande vittna sångerna mångfaldt. Af det goda han plundrar från de rike och prelaterne, ger han frikostigt åt fattiga enkor eller åt förföljde, af gälder nedtryckte yeomän, och der nöden ar stor, sätter han icke i fråga att våga äfven lif och blod, för att rädda dem från galgen och fängelset. Se här den maxim Robin Hood sjelf förkunnar för sina män, då han från Barnesdale utsänder dem för att posta vid landsvägen. Little John frågar honom:

"Mästare, säg oss hvart vi skole gå och huru vi skole förhålla oss; hvar vi skole taga och hvar vi skole gifva, hvar vi skole röfva och hvar vi skole bulta och binda."

"Så skolen J förhålla eder, svarar Robin, att J väl tillsen det J icke gören någon husbonde skada, som brukar marken med sin plog, ej heller någon good yeoman, som besöker skogens gröna lunder, ej heller den riddare och sqvire, som är en rättskaffens man; men desse biskopar och desse erkebiskopar, dem skolen J bulta och binda, och hållen Nottinghams bålde sheriff i godt minne."

Den är ingen vanlig riddare af landsvägen, som talar ett sådant språk. Man kan icke gerna så misstaga sig, att man skulle förblanda honom med någon Rinaldo eller Astolfo, men väl kan man ställa honom sida vid sida med Skottarnes William Wallace, eller med kämparne under grekiska frihetskriget; blott med den skilnad, att han icke, liksom de och liksom hans egna föregångare, mera kunde hafva till uppgift folkens nationella återupprättelse, utan blott att kämpa för sig och sina följeslagares frihet samt, så långt hans pil kunde nå, för att värna de mindre och förtryckte emot de mäktiges öfvervåld.

Att han med folket delade gemensamma känslor och intressen är oförnekeligt. "Den som hjelper en god yeoman som är i nöd, hans vän vill jag vara", säger han åt sir Richard at the Lee, en sqvire, med hvilken han stod i off- och defensiv allians. Men, invänder man, han utsträckor sin vänskap för långt. Det är icke öfverensstämmande med förhållandena i tolfte seklet, att en anglosaxisk fribytare skulle stå på vänskaplig fot med riddare och sqvirer, hvilka uppenbarligen tillhörde den herrskando, af folket hatade stammen. Vi tro dock, att äfven häri sångens hjelte kan försvara sin härkomst från Richard Lejonhjertas tidehvarf. Sedan engång nationalhatet förvandlats till ett hat emot de förtryckande och rike, funnos bland Normanderne en icke fåtalig klass, hvilken lyckans vexlingar bragt i samma armod, som drabbat infödingarne, och hvilken dermed, sedan den hvarken hade magt att skada eller anledning att förakta desse, undandrogs deras fiendskap; under det å andra sidan idoghet och någon gång slumpen höjt anglosaxiska familjer till välstånd, åtminstone till samma nivå som de förre. Här uppstod nu, på den gräns der de begge stammarne med deras olika förmögenhetsvilkor möttes, en klass af frie män med gemensamhet i seder och språk, alstrad af deras dagliga beröring och af gemensamheten i intressen. Det är denna klass en gammal författare från Henrik II:s tid afser, då han försäkrar att nationerna voro så blandade, att man den tiden knapt kunde skilja, hvem som vore af anglosaxisk, hvem af normandisk börd; ty han tillägger genast, att han icke talar om trälarne och de lifegne, utan blott om de frie, som odlade sin egen jord.[20] Denna klass, som med tiden blef allt talrikare, bar ock ett namn, hvilket antydde dess blandade ursprung. Den kallades, med ett tillägg af anglosaxisk ändelse till ett normandiskt ord, franklings, det är, ättlingar af de frie (franci tenentes l. liberi homines,[21]), och omfattade såväl knight'en och sqvire'n af medelmåttigare lefnadsvilkor, som den oadelige landtmannen. Dess språk var den lingua rustica, som uppstått af nödvändigheten för fremlingarne att på något sätt meddela sig med de besegrade, och som hufvudsakligen bestod af anglosaxiskt element — ty anglosaxiska folket bevisar i allt, att assimilationskraften fanns på dess sida — med hvilket nya ord och talesätt ifrån fransyskan blifvit införlifvade. Det bästa beviset på tillvaron af en sådan klass afger litteraturen. Layamons öfversättning af Brut d'Angleterre, romanen om Childe Horne, m.fl. normandiska fabelkrönikor, öfversatta till denna lingua rustica, vittna att en klass måste hafva funnits, för hvilken det chevalereska lifvet icke var fremmande, ehuru den fordrade att höra minstrelen sjunga derom på det nya blandspråket.

Till denna klass af landtbrukare och borgare, som i många fall är svår att till sina gränsor bestämma, stod fribytaren sjelffallet i samma vänskapsförhållande som till det lägre folket, eftersom deras seder och bruk, deras känslor och intressen voro gemensamma. Se här hvad sången derom förtäljer. När engång fribytarne återvände från posteringen vid landsvägen, medförde de en "good knyght", hvars bekymrade och sorgbundna utseende väckte deras synnerliga medlidande. Sedan de spisat rundeligen, spörjer honom Robin, om han är en riddare som lefver af plundring — knyght of forse — eller en ockrare, om han lefvat sin tid i vällust och förstört sina egodelar i oregerlighet och kif. "O, intet af allt detta", svarar riddaren och förtäljer huru han nödgats pantsätta sitt gods hos munkarne i S:t Marys kloster, hvilka nu med våld och orätt söka beröfva honom detsamma. I sin förtviflan har riddaren beslutit att taga korset och begifva sig till det Heliga Landet. Då Robin Hood erfar detta, befaller han Little John att uppräkna åt riddaren den erforderliga summan, hvartill han ännu lägger a rich lyveray af Lincoln-grönt tyg, en häst och till på köpet Little John sjelf som page. Riddaren hastar glad i hågen till S:t Marys kloster, der abboten som bäst är i öfverläggning med "the hye justice", huru de skola slå under sig riddarens gods. Han betalar sin skuld, och när han sedan tänker på Barnesdale, på Robin Hood, Scathelock och Much mjölnaresonen, välsignade han dem som de bästa männer han någonsin träffat, och när han möter sin hustru, manar han henne att bedja för Robin Hood, som hjelpt dem ur deras nöd. Men han får ock anledning att i handling bevisa sin vänskap, ty vid det tillfället, då sheriffen listeligen öfverfaller fribytarne under målskjutningen, draga de sig tillbaka inom sir Richards kastell, hvilket ock förgäfves af sheriffen belägras. Sålunda träder riddaren i öppet förbund med de fågelfrie; och detta förbund skulle stå sheriffen dyrt. Ty då han, läggande sig i bakhåll, lyckats fånga riddaren, hastar dennes maka till Sherwood och underrättar Robin Hood om hans fara. Utom sig af vrede springer fribytaren upp; han svär vid treenigheten att befria sin förbundne, sammanblåser sitt band och företager en öppen storm emot Nottingham, med den framgång att staden intages och sheriffen faller för Robin Hoods aldrig felande pil, hvarefter riddaren följer dem till skogarna, genom hvilkas kärr och mossor han beledsagar bandet under jagten, som konungen kort derpå begynner.

Helt annat blir mottagandet och behandlingssättet, om det är en prelat, som drar vägen fram genom Sherwood. Då stiger Robin Hood eller hans män plötsligt midt på vägen, fattar hästens tyglar och säger: "Sir abbot, med förlof, ni måste bida en stund; vi äro yeomän af denna skogen — yeoman of the forrest är den stolta titel de helst gifva sig sjelfva — som bo under de grönskande träden och lefva af vår konungs villebråd; annan lott hafva vi icke. Men J hafven kyrkor och räntor och guld till öfverlopps; gifven oss i den heliga Barmhertighetens namn något af ert öfverflöd." Fribytarne äro aldrig vid bättre lynne, än då de på detta sätt lyckats uppbringa någon fat-hedid monke. Också hafva de icke några bittrare fiender än de andlige, med undantag måhända af sheriffen i Nottingham, med hvilken de sjelffallet lågo i fejd på lif och död. En munk förråder deras höfding, då han knäfallit i S:t Marys kyrka i Nottingham, för att engång få åhöra en mässa; i ett nunnekloster bringas han slutligen om lifvet, då han derstädes sökt bot under en febersjukdom. Man måste väl, såsom M. Étienne vill, tillskrifva en del af denna ovänskap åt Lollardernas hat under fjortonde och femtonde århundradet; men den söker dock uppenbarligen sitt ursprung från tidigare datum, alltfrån eröfringens fasor, under hvilka det normandiska presterskapet i obarmhertighet, vildhet och rofgirighet på intet sätt stod efter de verldslige krigarne. Redan då sårades folkets fromma känsla i sina rötter, deras prester afsattes och öfverlemnades åt elände, klostrena tömdes och fyldes med band af munkar, hvilka följt eröfrarhären i spåren, de högre anglosaxiske prelaterne ledo martyrdöden eller dogo i fengelser och landsflykt, ja de vördade nationalhelgonen hånades, deras ben kringströddes och kulten förbjöds. Detta normandiska kleresi, som sålunda inträdt i sina embeten, fortsatte som det begynte. Der betjenter och qvacksalfvare bekläddes med mitran och herdestafven, var det naturligt nog att prelaterne icke sällan stodo främst i att plåga det arma folket. Denna fiendtlighet emot prelaterne och det doterade kleresiet i gemen erhöll ny näring i folkets sinne vid konungens strid med erkebiskop Becket, hvarvid det förra beredvilligt deltog i förföljelsen emot det blifvande helgonet, hvilket åter genast af det lägre presterskapet och folket omfattades som deras man. Vid den tid Robin Hood-sången tog sin upprinnelse, hade fiendtligheten erhållit ett nytt föremål i Guillaume Longchamps personlighet, hvilken hos folket ådrog sig ett hat, som var stort nog att hinna till både för honom och det stånd han tillhörde.

Vi hafva sålunda sökt visa, att den ställning, hvari sången försätter fribytaren till konungen, auktoriteterna, folket och de andlige, i det närmaste motsvarar hvad historien om denna ställning intygar. Endast i afseende å hans förhållande till baronerne bär femtonde århundradets folksång intet vittnesbörd. Måhända kan detta dock så förklaras, att det vänskapligare förhållande, i hvilket högadeln trädde till folket under deras gemensamma opposition emot konungamakten, kommit erinringarna om deras fordna fiendskap att bortfalla ur sången. Ännu återstå likväl tvenne drag ur sången, hvilka lifligt erinra om tolfte seklet.

En omständighet, hvilken länge och kraftigt underhöll fribyteriet, var hårdheten och orättvisan i de blodiga jagtlagarne. Anglosaxaren var af gammalt en skicklig jägare, som med sina nät och hundar samt det korta jagtspjutet förstod att tillgodogöra det rika villebrådet i skogarne. Sedan han genom eröfringen blifvit plundrad på sin jord och genom ständiga utpressningar på dess afkastning, återstod i många delar af landet endast jagten och fisket hvarmed han kunde bärga lifvet. Men äfven denna källa skulle för honom stängas. Wilhelm Eröfraren förbehöll sig af eröfringsbytet uteslutande eganderätt till alla skogar med deras villebråd, "och utfärdade lagar, säger Anglosaxon Chronicle, hvilka bjödo att enhvar som dödade en hjort eller hind, skulle mista sina ögon; äfvenså för dödandet af ett vildsvin; ja, äfven harorna skulle gå fria; ty konung Wilhelm älskade de vilda djuren som om han varit deras fader".[22] Denna sällsamma passion, som beherrskade honom och alla medlemmarne af hans hus, utestängde tillochmed den normandiska adeln från deras älsklingsnöje, under det den beröfvade en ansenlig del af folket dess enda återstående näring. Följden af sådana lagar blefvo ständiga öfverträdelser och ständiga förföljelser. Så berättar Eadmer, som skref sina Historiae i början af tolfte seklet, att vid ett shiregemot icke mindre än femtio anglosaxare stäldes till rätta för brottet att hafva jagat i de kungliga skogarne, samt dödat, fångat och ätit konungens hjortar, såsom anklagelsen lydde. Då icke några vittnen funnos, ålade dem de normandiske domarne att undergå jernbörd. Men då vid den tredje dagen deras händer befunnos oskadade och domen förtäldes för konungen, bespottade han densamma och fälde sin egen dom, utan afseende derpå.[23] Ett sådant handhafvande af de grymma lagarne förde invånarne att i hopar sälla sig till de fågelfrie, hvilka öppet trotsade förtryckarne och gjorde sig glada dagar af det besparade villebrådet. Här lärde de sig äfven att utbyta sina fordna jagtvapen emot bågen, hvars tysta och och snabba pil gjorde jagten möjlig äfven utan hundar — tillochmed vallhundarne stympades för den arme landtbrukaren, för att icke kunna användas till jagt — och utan att väcka uppmärksamhet hos forestiers och regardeurs, eller rangers, såsom han på sitt språk kallade de ströfvande kungliga väktarne. Detta var anledningen till bruket af bågen, hvilken innan kort utträngde äfven stridsyxan, och hvars användning blef så allmän och stor, att bågskjutning intill krutets uppfinning utgjorde på engång en nationalförlustelse och, sedan den sega idegranen begynte spännas af fria armar, ett nationalvapen, som mer än en gång drog segern till Englands fanor. Af samma skäl utbredde sig begagnandet af den gröna drägten af ett groft, i Lincoln förfärdigadt tyg, genom hvars färg fribytarne lättare kunde försticka sig mellan träden, liksom Högskottarne antogo den brokiga randningen på sina plaider för att lättare framsmyga bland ljungen på hedarne.[24]

Om dessa fiendtligheter angående skogarnes behornade innevånare, å ena sidan förda med båge och pilar, å den andra med rep och svärd, och om det hat som deraf alstrats i folkets sinne, vittna sångerna på många sätt. Näst nöjet af att fånga en prelat och genomsöka packningen på hans somerses, är för fribytaren nöjet att falla konungens villebråd. Med hvarje pil, som fäller ett rådjur eller vildsvin, tycker han sig hämnas alla orättvisor, alla förföljelser, jagtlagarne ådragit folket. Vi hafva sett honom med gamman föröda de kungliga älsklingarne, under det han sjelf flydde som en jagad kronhjort undan konungen. Men sången förtäljer ock, att han verksamt uppträdde, för att ur förtryckarnes händer rycka dem, hvilka, i likhet med ofvanomtaldte femtio anglosaxare, anklagades för det som just utgjorde hans älsklingsnöje. En dag, då han vandrat ut på äfventyr, möter han en gammal qvinna badande i tårar. Han känner henne väl, hon har i nödens stund bistått honom, kanske någon gång, när bandet varit nära att förskingras af sheriffens milis, och han frågar henne deltagande hvaröfver hon sörjer. Ack, hon är nära på bragt till förtviflan, ty hennes trenne söner skola den dagen gå till döden i Nottingham, och ingen hjelp står att vänta. "Och hvad är deras brott, frågar fribytarchefen, hafva de antändt byar, mördat Herrans tjenare och våldfört jungfrur, eller hafva de tubbat andras hustrur?" — "O! intet af allt detta, gaf gumman till svar, de hafva blott brukat sina långa bågar till att fälla konungens röda villebråd." — "Vid min själ, utbrast då Robin Hood, det är i en lycklig stund vi träffats; ty jag har icke glömt, huru du en gång rikligen undfägnat mig med mat och dryck." Derpå hastade han till Nottingham, blåste i sitt horn, hvarvid ögonblickligen hundratio fribytare "kommo sättandes alla i rad", och med deras tillhjelp befriade han de dömde, och upphängde sheriffen i sin egen galge. — Hvad hindrar, att icke desse trenne lifdömde kunde vara någre af de femtio, om hvilka Eadmer förtäljer, och hvilka enligt konungens dom då skulle föras till galgen?

Vore detta så, hade vi här en erinring af äldre datum än Richard Lejonhjertas tid, som i traditionen öfverförts på Robin Hood-ämnet. M. Étienne har påpekat ett drag af än äldre datum. Robin Hood möter en sommardag sir Guy of Gisborne, en käck och vapenför yeoman, hvilken med ed förbundit sig åt Nottinghams sheriff, att uppsöka fribytaren, fäkta med honom, besegra och slå den fruktansvärde mannen. Robin Hood är icke den som undandrager sig en ärlig strid. De fäkta och sir Guy faller. Då framtar fribytaren en lång Irlands-knif, afskär dermed den fallnes hufvud och sargar anletet ända till oigenkännelighet, så att "det icke fanns någon af qvinna buren, som kunnat säga hvems anletet varit." Sedan sticker han det på spetsen af sin båge och vandrar till sheriffen. — "Synes det icke, frågar härvid M. Étienne, som återfunne man i detta drag jag vet icke hvilket oredigt minne af lagen om anglaiserie?" Under eröfringens jäsningstillstånd, då ännu hatet i de underkufvades sinnen gaf sig luft i handlingar af blodig hämd, inträffade icke sällan, att enskildte Normander på skogsstigar och ute i bygderna befunnos mördade af någon okänd hand. För att stäfja detta, upplifvade Wilhelm Eröfroren i sista året af sin regering en gammal anglosaxisk lag, hvarigenom redan konung Ina sökt förebygga stråtröfveriet, af innehåll att, såframt folket i ett härad icke förmådde tillrättaskaffa mördaren, skulle häradet lösa sig genom att erlägga en del af vaeret. Naturligtvis gälde nu denna lag blott i händelse den mördade var en Normand. För att då befria sig från nödvändigheten, att förråda gerningsmannen eller betala böterne, vanstälde invånarne genast det funna liket till oigenkännelighet. Men de normandiske domarne, som voro oöfverträffeliga i att tolka lagarne till de besegrades nackdel, påfunno nu proceduren att förklara hvarje anträffadt lik för normandiskt, med mindre häradsboerne kunde, med tvenne mäns och tvenne qvinnors ed, intyga att det varit en Anglosaxare. Detta kallades "demonstration de Angleserie". "Om nu detta vanställande af Guys hufvud, så sluter M. Étienne, vore en sväfvande erinring af hvad man en gång verkeligen gjorde för att undslippa den normandiska lagen, vore då icke detta ett märkeligt prof på poetisk omgestaltning genom traditionen?"

Vi hafva nu hunnit slutet af vår sammanställning mellan historien och sången. Om vi ock icke kunnat bevisa allt, hafva vi dock uppvisat något. Hvad som alls icke låter bevisa sig, är en personlig beröring mellan riddarekonungen och fribytaren. Men är vår föregående framställning sann, så finnes dem emellan en gemensamhet i karaktersdrag och omständigheter, som utgör ett långt djupare berättigande för Ivanhoes skald till den sammanställning han gjort utan att vara dertill bemyndigad af historien. Huru nära historiens intyg i sjelfva verket kommer hvad poeten fritt tillåtit sig antaga, och huru nära Richard Lejonhjerta i tiden och rummet kom Robin Hood, må följande uppgifter bestyrka. De äro hemtade både från Roger de Hoveden och från ett gammalt manuskript, som upphittats i Nottinghams slott. När konung Richard efter sin återkomst från det Heliga Landet intagit Nottinghams fäste, företog han en jagt i Sherwood. Skogen behagade honom mycket, så att han med ifver fortsatte jagten efter en stor och präktig kronhjort, hvilken han förföljde med ens ifrån Sherwood till Barnesdale i Yorkshire. Men då den äfven härifrån undflydde honom, utfärdade han i Tickhill en kungörelse, att ingen person månde fördrista sig döda, skada eller jaga sagde hjort, utan borde den i frid få återvända till skogen igen; hvarföre denne hjort efteråt kallades "den proklamerade kungshjorten". Är det icke, som skådade man i denne flyende kronhjort fribytarekonungen sjelf, der han jagas från trakt till trakt? — och hvarföre kan icke denna urkundernas berättelse vara en förtäckt allegorisk skildring af de bägge konungarnes sammanträffande? — man finge då i krönikorna samma berättelse, som traditionen utarbetat till sången om konungen och fribytaren. Äfven sången låter konungen komma till Nottingham, för att underkufva upproriska undersåter, derpå företaga sig en jagt från ena provinsen till den andra, och omsider allting slutas med en försoning, hvarvid den förföljde blir upptagen till en konungens man. Det förundransvärda är, att ej, vid så mycken likhet, någon klyftig engelsk uttolkare af Robin Hoods dunkla personlighet, kommit på det infallet att, tvertom, förklara Robin Hood för en anthropomorphism af den proklamerade kungshjorten.

II.

Sammanfatta vi ur det föregående en bild af fribytarelifvet, blir den ungefär följande. I den stora skogsbygden mellan Nottingham och Yorkshire uppehöllo sig ett band af fågelfrie, alltsedan eröfringens tider, ständigt rekryteradt af männer, hvilka flyktade hit undan förföljelserna och förtrycket i samhället, och ständigt i full fejd med auktoriteterna på stället. Fribytarne jagades än med list än med öppet våld från ena grefskapet till det andra, men funno städse skydd, icke blott i skogarnes vidsträckthet, utan ock i anglosaxiska landtfolkets välvilja, med hvilket de egde gemensamma intressen och sympatier. Liksom detta, leddes de af hat till de store innehafvarene af domäner och slott, som frossade af rikedomar dem de utpressade från folket, och till de öfvermodige prelaterne och andlige, hvilka mer än en gång kränkt deras religiösa känsla och i sysslolöshet förtärde sina stora räntor. Drog en man af dessa samhällsklasser, hvilka knappast förstodo, åtminstone föraktade folkets språk och seder, med sitt talrika följe fram genom Sherwood, hände icke sällan att en pil klöf bringan på hans springare, en skur af andra förskingrade hans svenner, och han sjelf kunde skatta sig lycklig att plundrad in på lifvet släppas ur de vilde männernes händer. För franklinen, för yeomannen, för trälen, för den fattige och förtryckte i gemen var deremot skogen en tillflyktsort, der han kunde erhålla penningar om han var i behof, men ock en kraftig handräckning om det gällde att befria en landtman ur fängelse, eller att från galgen rädda yeomänner, hvilka tagit sig för stora friheter med konungens villebråd. Till återtjenst lemnade desse fribytarne varning när sheriffen uppbådat grefskapets milis att förfölja dem, de försågo dem med mat och dryck, de gömde dem i sina hyddor. Under ett sådant lif af fara och möda utbildade sig sjelffallet en stark sammanhållighet hos bandet, inom hvilket, här såsom alltid, den modigaste och vapenskickligaste mannen var sjelfskrifven anförare; hans namn, så uppger sången, var vid denna tid Robin Hood.

Sådant är till sina allmänna drag, såvidt historien och sången samstämma, det ämne hvilket den sednare ur den förra upptagit, och hvilket, efter att i tvåhundra år lefvat i traditionen, under femtonde seklet framträder i ballad-cykeln om fribytarehöfdingen Robin Hood. Vi öfvergå nu att skärskåda huru folksången behandlat detta sitt älsklingsämne.

Helt säkert har ingen traditionel sång i samma grad gjort skäl för benämningen _folk_sång, som anglosaxiska folkets diktning under tiderna efter eröfringen. Den vexelverkan, som äfven inom skaldekonsten eger rum mellan klasserna, mellan den lärda efter reglor utöfvade dikten och den omedelbara utgjutelsen i sång och saga, var här till en början fullkomligen afbruten. Vida längre, än den spanska och äfven den skottska folksången, håller sig den engelska fri från allt inflytande af riddareromantiken. Äfven sedermera, då han begynner upplaga ämnen ur romanerna om Arthur, om Lancelot och öfrige hjeltar, hvilka inom de baronliga slotten utgjort föremålen för ädla damers och riddares beundran, motstår han stadigt all frestelse att bepryda sig med romantikens öfriga fiktioner. Användes någon gång ett trollmedel eller en jätte, såsom i balladerna "King Estmere" och "Sir Cauline", sker det med samma skygga halfhet, hvarmed ett blygt barn handterar fremmande leksaker. Den sednare hjelten besegrar icke mindre än tvenne grymma jättar, men hvaruti den ena skiljer sig från en vanlig riddare kan icke utgrundas, och hos den andre blir omsider de enda jättelika egenskaperna.

Two goggling eyen, like fire farden (flashing) A mouthe from eare to eare.

Sålunda reducerar folkskalden de romantiska ämnena till naturlighet, liksom han gemenligen nedspänner romanens öfverdrifna galanteri till hjertlighet. Dessmer äro de sånger fria från allt öfvernaturligt och fantastiskt, hvilka hemtat sina ämnen ur folkets egen tradition. Så kan det visserligen i Robin Hood-sången förefalla något underligt, då fribytarehöfdingen blåser tvenne gånger sitt horn i Nottingham, att hans män i Sherwood kunna höra det och i en handvändning komma springande till hans hjelp. Men man må kalla denna naivetet hos folkskalden inadvertens eller enfald; man må tillåta honom lita på sin hjeltes goda lungor och på fribytarnes flinka ben. Aldrig bör han derföre ställas i bredd med romancieren, som låter konstmakaren Merlin till konung Arthurs hjelp transportera hela armeer genom luften.

För att göra sig skyldig till ett sådant fantasteri, är den engelska folksången af alltför gediget realistiskt lynne, hvilket utgör en af dess mest utmärkande egenskaper. Medan den nordiska folksången bär tydliga spår af vinterdunklet, i hvilket man icke ser sakerna som de äro, och der lätteligen leda troll framgycklas ur bergens schakter, liksom leda tankar i menniskosinnet; medan en karg natur alstrar ett visst vemod i den skottska visan och balladen samt det gamla Morvens dimmor i dem forma sig till elfvor och spöken; medan Spaniens glödande sol, dess doftande fruktträdslundar och romantiska lif lockar romancieren till ett tjusande svärmeri; och sluteligen, medan de finska och slaviska folkena både tillfölje af natur och förhållanden i sina sånger äro afgjordt svårmodiga; är den engelska balladen, såsom vi sett, fri från allt fantasteri, dess uppfattning af ämnet är enkel och sakenlig, framställningssättet klart och naturfriskt. Äfven visan, tillochmed den sorgsna, eger intet smäktande eller sinnligt. Känslan framträder sund och enkel, såsom en naturstämning, hvilken grundar sig på tillräckligt yttre motiv. Må man påminna sig den sorgbundna visan "Willow, willow, willow", som af Shakespeare användes i Desdemona-scenen i fjerde akten af Othello.

Också är denna egenskap hårdare förvärfvad, än någon nation i verlden tillvunnit sig sina företräden; ty, om man ock inrymmer aldrig så mycket åt Anglosaxarnes sunda och dugtiga naturell före eröfringen, är dock visst, att ifrågavarande karaktersdrag hufvudsakligen är en vinst från sagde blodiga luttringsprocess. Ett folk, som genomgår en dylik omskakning, väckes sannerligen ur alla drömmar till en hård och handgriplig verklighet. Det finner sig nedkastadt i förhållanden, derifrån det icke går att uppstiga medelst ett svärmande, idylliskt vegetativlif, utan endast genom det tunga arbetet vid plogen, vid väfstolen, vid rodret, och genom det kloka beräknandet af omständigheter och förhållanden. Det vänjer sig derigenom att skåda verkligheten i anletet och från henne taga sina föreställningar, och denna vana har Engelsmannen aldrig frångått, hvarken i lifvet eller dikten.

Svårare att förklara än realismen i den engelska sångens lynne, är dock att förstå hvadan folket så i hast bekom sjelfva sångens gåfva. I den anglosaxiska litteraturen före eröfringen finnes intet spår af hvad man kunde kalla folksång, alltsedan Bedas tider. Denne förtäljer om Saxarne i andra seklet efter invandringen till Britannien, att vid deras gelager harpan plägade kringsändas från man till man, så att enhvar sjöng en sång, den han beledsagade med instrumentet. Men den fromme mannen gillar icke denna plägsed; han kallar sångerna "frivola et supervacua poëmata", och folket sjelft måtte sedan blifvit af samma tanke, ty det utbytte dem mot allehanda lumpna konster af gyckelmakare och dansare. Skalden, sceop, efterträddes af gliggmannen och hoppesteren, som vid de rikliga gästabåden roade menigheten med att kasta bollar och knifvar. Berättelsen om Alfred den store, i hvars höga själ hågen för bokliga konster skall blifvit väckt genom anblicken af ett prydligt manuskript, innehållande "Saxonica poëmata", dem han sedan "die nocteque audiens memoriter retinebat",[25] gäller ett annat slag af poesi, hofskaldernas, hvilken hos Anglosaxarne underhölls genom den täta beröringen med nordiska hofvena. De prof af denna skaldekonst, hvilka finnas bevarade i Anglosaxon Chronicle, öfver Athelstans seger vid Brunanburh, öfver konung Edgars kröning och död samt konung Edward Confessors död, äro till rythm och framställningssätt fullkomligt befryndade med de qväden Thiodolf af Hvines efterföljare samtidigt diktade hos Erik Blodyxe, Håkan Adelstens Fostre, Håkan Jarl och Olof den helige, eller äfven vid anglosaxiska hofvet, såsom man känner om Eigil Skallagrim och Sigwathur. Denna skaldekonst med sina konstlade metaforer, omskrifningar, antydningar, och sin pregnans, hvars produkter af Mr Sharon Turner och, efter honom, af Mr Henry Wadsworth Longfellow[26] likväl benämnas "popular songs" och "ballads", liknar balladpoesin icke mera än Bjarkamal i Ragnars saga liknar folkvisan om Widrik Werlandsson eller kung Speleman. Men äfven af dem spörjes under och efter eröfringen knappast ett spår; hofskalderne måtte, likt råttorna från ett sjunkande skepp, hafva öfvergifvit det anglosaxiska folket, eftersom ingen fanns qvar att i slaget vid Hastings stiga fram och mana sina landsmän till strid, liksom Taillefer eldade Normanderne, ej heller någon, att ingjuta mod under frihetskampens förtviflade skiften. Endast munkarne i sina krönikor hafva sjungit det anglosaxiska folkets svanesång, och ifrån dem härleda sig ock de få spår i rythm och talesätt af anglosaxisk skaldekonst, som Percy kunnat uppvisa uti Pierce Plowmans visions och några andra sånger från engelska språkets första bildningsperiod.

Bland andra svårförklarliga förändringar, som tillfölje af eröfringen försiggingo hos anglosaxiska folket, är således äfven uppkomsten af en så godt som ny skaldekonst; ty huru förklara, att sångens genius sänkte sig ned öfver det lifdömda folket just i de tider, då man fastmer kunnat vänta att det, liksom Israels slägter vid elfverna Babylon, bordt upphänga sina harpor i pilträd till ett tecken på sin förlorade frihet? Men måhända var det just smärtan, sorgen och förbittringen, som lossade dess tungas band, sedan dessa lidelser icke mera kunde gifva sig luft i handlingar af motstånd och hämd. Man kan nästan sluta dertill af det första ämne den sålunda nyvaknade sången omfattade. Det var Hereward, det anglosaxiska folkets Simson Agonistes, till hvars förherrligande det for första gången strängade sin lyra till sånger, hvilka spridde sig kring hela landet och blefvo så allmänna, att de redan på Ingulfi tid sjöngos öfverallt vid vägarne.[27] Tyvärr äro de nu spårlöst förlorade, såframt man ej får antaga, att de upptagits af Geoffroi Gaimar i hans rimkrönika, eller i den latinska krönikan "De gestis Herewardi", hvardera från medlet af XII:te århundradet. Emellertid är man sålunda icke i tillfälle att döma om den form, hvari folksången i sin början klädde sig.

Från denna sin upprinnelse ur sorgen och hatet fortgår han till allt gladare och mindre lidelsefull ton, tills han sluteligen anslår den tonart af munterhet, merriment, som förblir hans allmänna och egendomliga. I samma mon förlora sig de nationella ämnena uti sociala, allehanda partiintresssen söka sig luft genom sången, de ädla familjernas, såsom de Montforts och Percys öden upptagas och sluteligen utbreder han sig öfver det enskildta lifvets tilldragelser, lemnande all historisk botten. Utom en liten sommarsång från medlet af trettonde seklet, utgör en partisång från baronernes och folkets gemensamma resning under Simon af Montfort det tidigaste prof på denna utveckling. Den riktar sig hufvudsakligen emot konungens broder, Richard af Almaigne, men äfven prins Edward, ehuru sedermera så populär, faller under den bittra fördömelsen. "Med lock eller pock, sir Edward, skall du rida utan sporrar på din grålle, rakaste vägen till Dover, men aldrig skall du hafva framgång, och bittert skall det ångra dig att du öfvergaf din frändes ledning".[28] Formen är här ännu långt ifrån den sedan fixerade balladformen. Sången är ett i tilltal stäldt uttryck för politiskt hat, och versmåttet närmar sig mera romanens, ehuru den fyraradiga strofen och omqvädet tillkännage folksången.

Här kunna vi upprepa vår bevisning i afseende å Robin Hood-sångens upprinnelsetid; eftersom den icke mera vittnar om nationalhatet mellan stammarne, men icke heller om ett borgerligt krigs partihat, intager den en plats, som är belägen mellan sången om Hereward och satiren emot Richard of Almaigne. Mellan det förra ämnet åter och Robin Hood-sången har man förlagt fragmentet af en sång-cykel, som behandlar ett likartadt stoff och liksom sammanknyter dessa tvenne. Det är sången om fribytarne i Inglewood, Adam Bel, Clym of the Clough och William Cloudesly. På samma sätt som kamraterne i Sherwood, ligga desse i fejd med auktoriteterna i "Carleile", de äro i akt förklarade för friskytte, hafva svurit hvarandra fosterbrödralag och sluta, "såsom nationen sjelf hade slutat", säger M. Thierry, med att ingå förlikning med konungen. Men detta fosterbrödralag är ett äkta anglosaxiskt drag — man erinre sig de trenne anglosaxiske krigarne i första året af eröfringen, hvilka innehaft land af klostret S:t Albans — här går mycket blodigare till än i Sherwood, fiendskapen är bittrare, och William Cloudesly har hela sin familj med sig, alldeles som i eröfringens första tider; på grund hvaraf fribytarne i Inglewood med skäl kunna föras i tiden närmare Hereward, kanske anses såsom närmaste efterföljare åt Osulf, son af Edulf, och Sweyn, Sigge son. Men till språk, ton och framställningssätt är denna sång-cykel, sådan den finnes uppskrifven och bevarad i biskop Percys "Reliques", icke äldre än Robin Hood-sången; hvardera äro de affattade i femtonde seklet, i engelska folksångens blomslringsperiod, då blandningen mellan det ursprungliga allvaret i ämne och det muntra i tidens folklynne gaf åt sången dess ädlaste hållning och vackraste form.