HANS HINZ OCH KVINNORNA. (continued 2)

Karlarna drogo sig tillbaka och Casimir Brut och fru Olga stodo allena, sida vid sida framför den svarta porten. Smäleken var stor och fullkomnad. Och Spillebodaren pekade på den vita lilla frun och utropade:

Si där står hon i skökoklädnad, listig.

Vildsinnad och ostyrig, så att hennes fötter ej kunna bliva i hennes hus.

Nu är hon ute, nu på gatan och vaktar vid alla hörn. I skymningen om aftonen då det mörkt vart.

Och jag såg bland de fåkunnige en galning, som trädde in på vägen till hennes hus. Hon tog honom fatt och kysste honom utan skam och sade till honom:

Därföre är jag utgången till att möta dig, till att söka ditt ansikte bittida, och haver funnit dig. Jag haver skönligen tillpyntat min säng med täcken utur Egypten och jag haver bestänkt min sängkammare med mirrham, aloe och kanel. Kom låt oss bola allt till morgonen och älskog sköta.

* * * * *

Så långt hade han hunnit ostörd, ty en del av folket funno uppbyggelse i orden och en annan del väntade, att de skulle bliva saftigare och lättare att fatta. Prästen och förmannen gjorde sig all möda att hålla tillbaka Casimir Brut. Och fru Olga stod stilla och undergiven vid skampålen. Den kloka Lizzy hade förstått henne: hon kände sig verkligen brottslig. Denna hemska och osunda känsla, som tidigare på dagen förmått henne att söka dölja ett litet moraliskt fallissemang bakom en stor rörelse och en kraftig uppryckning av mänskligheten i sin helhet, denna känsla tog sig nu uttryck i en slö förkrosselse. Hon hörde Spillebodarens röst, men uppfattade till en början ej orden. Det susade för hennes öron och hon hade en välgrundad övertygelse att Yttersta domens basuner lyftats och att Jan-Petter skrattade. Hon lyssnade emellertid så gott hon kunde till Spillebodarens tal och hon lyssnade med ödmjukt sinne, skuldmedveten och krossad.

Men plötsligt ryckte hon till och spratt fram som en vit stråle ur portens mörker; och överröstande Spillebodaren utbrast hon:

Herregud, vad är det ni säger karl? Är det mig ni talar om på det där rysliga sättet?

Visst är det du, Jan-Petters änka! skrek torparen ursinnig men tämligen förbluffad över avbrottet.

Är det jag, som stänker kanel i min sängkammare och allt det där andra? fortsatte fru Olga, vit i ansiktet och med vidgade svarta ögon. Är det mig ni kallar så där?

Är du inte en sköka? skrek Spillebodaren.

Nej nu går det för långt! mumlade fru Olga.

Och professorskan Anna-Lisas starka ande vaknade plötsligt inom henne. Hon gick spänstig och snabb fram emot Spillebodaren och ropade:

Vet du inte hut, din drummel? Jag ska lära dig att tala som en anständig människa!

En örfil brann av: Spillebodaren tumlade nedför trappan och föll i famnen på den tjocka käringen. Hur det gick till förblev outrett. Några höllo före, att prästen, som stod i närheten, passat på och utdelat slaget. Och som prästen var illa sedd, skreko de upp i vrede. Flertalet menade däremot, att den lilla frun själv givit torparen hans lön, och deras tillfredsställelse och beundran kände inga gränser. Mellan dessa båda åsikter och partier uppstod nu häftiga tvister, som måhända övergått till handgemäng, om icke Spillebodarens parti nästan uteslutande bestått av kvinnor, fru Olgas av män. Dessutom inträffade strax därpå en avgörande händelse, som blev vändpunkten i detta lilla sedligtreligiösa upplopp.

Den gnällande svarta porten läts upp och Ludwig von Battwyhl trädde ut, baklänges och böjd, släpande efter sig en kvinnlig varelse som stretade emot av alla krafter. Porten stängdes åter bakom paret. Utan att släppa sitt tag vände sig Ludwig mot menigheten och yttrade högt och klart, kallt och föraktfullt:

Ja, här har ni henne nu i alla fall! Dumjockar!

Bollan! svarade menigheten i dov kör, blandad med några gälla skratt och utrop. Bollan!

Jaha! ropade flickan förargad. Och skrik lagom! Det kunde just ha passat er, era fulingar, om jag legat död någonstans, men det gör jag inte.

Vänd mot fru Olga snyftade hon:

Stackare oss båda två, hennes nåd! Det här ante vi inte i morse, när solen sken så klart!

Var har du hållit hus? frågade fru Olga lågmält, mindre angelägen att leda förhöret inför offentligheten. Bollan åter hyste därvidlag inga betänkligheter utan ropade:

Var jag har hållit hus? Halva dagen har jag suttit i en torkria ute på myren och svettat mig lungsur. Jag tänkte göra slut på mig, för jag visste inte annat än att förvaltaren farit efter länsman. Jag tyckte att det var bättre att jag stackare dog, än att hennes nåd skulle bli generad med tråkigheter. Men när jag suttit ett par timmar, kom Axel in till mig och sa: Här kan du inte sitta längre, för nu har förvaltaren börjat skallgång efter dig. Men jag ska leda dem bort mot sandgröpperna, och då kan du smyga dig upp till herrgårn och be hennes nåd om förlåtelse innan länsman kommer. Jag stannade, tills jag hörde, att de la i väg bortåt sandgröpperna. Då gick jag varligt framåt herrgårn och när jag kom till stallbacken, såg jag Ludwig och prästpojken slåss. Jag tyckte att Ludwig kunde fälla ett gott ord för mig hos hennes nåd, så jag ställde mig vid lagårdsknuten och blinka och vinka åt honom. Men var det likt något att en sån där pojkstolle skulle vara klok och observersam när han slåss. Utan jag fick gå ensam och jag var så rädd, att jag skalv. Och värre blev det, för i allén mötte jag fröken Alexander och hon frågade, om jag hört, att förvaltaren slagit ihjäl hennes nåds kammarjungfru, därför att hon röjt en hemlighet. Då förstod jag precis, hur illa jag burit mig åt och jag gick raka vägen upp på vind för att hänga mig. Men inte att där fanns så mycket som en snörstump. Utan det var bara att gråta, hennes nåd! Och nu har jag suttit på en lår i sju timmar och bara gråtit—

Det har hon visst inte! inföll Ludwig. Hon har suttit inne på vindskammaren och tittat på Jan-Petters gubbar och haft riktigt trevligt. När jag kom, låg hon på golvet och snarkade som en korpral. Och jag skulle aldrig ha funnit på att söka henne där, om inte förman sagt, att hon kanske satt på skorsten och skrattade åt oss. Då sa jag: Hundra mot ett att hon finns i vindskammaren. Och jag vann! Men jag fick ta henne med våld och släpa henne utför trapporna. Hon är det gemenaste stycke som finns, och om ingen här någonting att invända, ska vi hänga henne i ett träd, på det att hennes vackra föresats måtte gå i uppfyllelse.

Ludwig! Du går in! befallde fru Olga. Men Ludwig svarade:

Inte förrän hon har erkänt, att hon har ljugit.

Ljugit! upprepade flickan förtörnad. Vad har jag ljugit?

Det vet du bäst själv! genmälte Ludwig. Du är ett lögnaktigt och trolöst kräk och hemfallen åt helvetets pina, men om du nu inte erkänner, så får du dessutom flytta.

Jaså, låter det på det sättet! sa flickan och torkade sig med kraft om näsan. Då vill jag bara säga, att jag inte ljugit ett ord. Jag har sagt att hennes nåd var ute i natt, och det är sant. För jag vaknade vid att porten gnällde och då gick jag in i hennes nåds rum och det var tomt. Jag kunde inte begripa, hur hennes nåd kommit ut, eftersom jag ligger i rummet utanför hennes. Men så gick jag in i skrivkabinettet och såg, att hennes nåd tagit upp dörren, som brukar vara stängd och förspikad. Och då förstod jag, att hennes nåd gått den vägen, fast jag inte kunde begripa, varför hon inte gått genom mitt rum och sagt åt mig att följa med.

Här avbröts flickan av ett ljudligt håhå! Håhå! Och Spillebodakäringen, mån om sin hämnd, skrek:

Ja, se det är svårt att begripa! Att hon inte ville ha följe! Ja se det är obegripligt! Håhå! När man går ut om natten! Håhå! Om natten.

Då fnös karlarna till och kvinnorna fnittrade. Den uppbragta flickan ropade:

Vad går åt er, grinollar? Kan inte hennes nåd bli nödd att gå ut mitt i natten? Det kan hända vem som helst, nu till mitt i bärtiden!

Men karlarna och kvinnorna, gubbarna och gummorna, pojkarna och flickorna, som samlats uppretade, allvarliga, tungsinta, togo plötsligt sin skada igen och gåvo obarmhärtigt vika för en förskräcklig skrattlust. De vredo sig, de vände sig, de slogo sig på låren och stötte varandra i sidorna. Hur allvarlig saken än kunde vara för dem den närmast angick skrattade de hejdlöst och muntert och så som det alltid har skrattats åt dessa i och för sig allvarliga ting. Fru Olga, som stått ödmjuk och ångerfull inför följderna av en dåraktig handling, stark och modig inför skamlösa beskyllningar, tappade i skrattvirveln sans och besinning, drog åt sig kjolarna och störtade blint på porten, som lyckligtvis öppnades inifrån. Efter henne följde Ludwig och Bollan, prästen och Brut.

Likväl tystnade varken skrattet eller de skämtsamma utropen och anspelningarna. Visserligen avtog själva virveln på gårdsplanen snart i styrka, men den föll sönder i små vindilar och fläktar av skratt och fnitter, vilka i sommarnattsdunklet drogo ut över det lummiga Larsbo, väckte fåglarna i parken, skrämde mössen på åkern och fladdrade med läderlapparna, över den ödsliga myren.

* * * * *

I stora salen på Larsbo fick Saradagens festligheter snart sitt slut. Församlade voro ställets värdinna, hennes släktingar och vänner, Karolina och Lotten, Betty och Lizzy, Ludwig och Brita, generalagenten och fröken Alexander, tante Sara och prästen samt förvaltaren Casimir Brut. Prästens son hade redan dragit sig tillbaka till sitt och faderns sovrum. De församlade tego och frågan var, vem som skulle bryta den tyngande tystnaden. Doktor Karolina tänkte säga: Vi äro ju alla förnuftiga människor; jag tror att vi ska slå våra kloka huvuden samman och ge Olle ett gott råd. Ty situationen har blivit ohållbar.

Lizzy tungade satsen: Tel bruit pour une omelette!

Betty: Eros föll segrande!

Lotten: På farfars tid hade de där människorna varit hövligare; men de hade inte haft roligare för det. Och inte vi heller.

Prästen slutligen: Kan en stackars prästman, som stått i hela dagen, få låna en nattskjorta?

De övriga tänkte inte säga någonting, ty generalagenten hade låtit hoppet fara, fröken Alexander kände en djup missräkning och ett stort förakt, tante Sara var inte van att säga någonting och Ludwig och Brita sutto redan i ett hörn och tisslade för sig själva.

Fru Olga själv bröt tystnaden, hon sa:

Om mina gäster ursäkta, så går jag och lägger mig. Jag var uppe så tidigt i morse.

Hon tog artigt godnatt av prästen, generalagenten och fröken Alexander; hon sa till Ludwig och Brita: Ska ni inte gå och lägga er, barn? Hon nickade vänligt ehuru med ett visst allvar åt Lotten Brenner och flickorna Willman. Hon sa till tante Sara: Följ mig!

Slutligen gick hon bort till Casimir Brut, som stod något avsides; hon lade händerna på hans skuldror och sa:

God natt, Casimir.

Och hon böjde sig fram och gav honom en lätt kyss.

Så hälsade hon med en liten bugning hela församlingen och försvann.

* * * * *

Uppkommen på sitt rum, avskedade hon genast den alltjämt snyftande Bollan, placerade tante Sara i en lämplig stol och brast i tårar. Men hon grät inte mycket och på intet sätt i proportion till dagens händelser. Under tiden klädde hon av sig spritt naken och började som vanligt att med flit och nit ansa och tvaga sin kropp. Och hon sa till tante Sara:

På det hela taget är jag nöjd. Casimir har aldrig kunnat med, att jag skulle gifta mig med honom och förlora Larsbo. Och det är ju en förlust, helst jag trivs här. Men nu har jag funnit en medelväg. Casimir stannar som förvaltare och jag blir förvaltarhustru i stället för hennes nåd. Naturligtvis är det en vådlig degradering. Men i våra tider! Mig gör det ingenting och flickorna Willman får väl finna sig!

De får väl det, sa tante Sara. Hon satt i en skuggad vrå, men det förenade ljuset från de gröna gardinerna, redan skimrande av en begynnande sommarmorgon, och de röda ljuslågorna på toalettbordet lekte på hennes stora, vårtiga nästipp.

Fru Olga däremot stod mitt i ljusfloden framför spegeln och skötte sin svamp i det hon behagfullt lyfte än en arm, än ett ben, än vred sig runt för att komma åt ryggen.

I morse, sa hon och andades tungt och stötvis på grund av ansträngningen, då jag satt här och Bollan kammade mig, upptäckte jag plötsligt i spegeln, att jag glömt stänga dörren därinne och dra för draperiet och ställa tillbaka vasen. Jag blev riktigt het om huvudet. Ty naturligtvis skulle den där nyfikna skatan göra frågor och utläggningar. Så att jag skickade bort henne, för att i smyg ställa allting i ordning. Men när jag sedan såg, hur den slarvan stod och kurtiserade med sin vedervärdige fästman, föll jag i tankar och glömde alltsammans. Ända till dess att jag råkade stöta omkull vasen. Det var en trevlig historia, må du tro!

Må jag tro, ekade tante Sara.

Inte för vasens skull; den har jag alltid hatat. Men för att Bollan skulle sätta näsan i vädret. Sen kom Ludwig och sen kom Casimir. Då blev jag ännu mer altererad. Casimir kan inte fördraga att jag har Ludwig inne hos mig, när jag klär mig. Är det inte löjligt?

Visst är det löjligt, sa tante Sara.

Lyckligtvis stod ju dörren öppen, så att jag fick ut Ludwig. Men så kom dunderslaget. Casimir berättade, att han fått fatt på Bollan och att hon sagt det där, som du vet att hon sa.

Och då tappade du huvudet! suckade tante Sara.

Jag! fnös fru Olga. Sällan! Men Casimir tappade huvudet. Han påstod, att endera skulle vi genast eklatera eller också måste han bums flytta för att tysta pratet. Kan man tänka sig något dummare?

Nej, sa tante Sara.

Alldeles som om man inte skulle kunna lotsa sig fram en smula. Men jag blev ond och sa, att han kunde flytta. Gärna för mig! Och det var han med på! Med glädje! sa han. Kan du tänka dig?

Ja, mumlade tante Sara sömnigt men vaknade och ändrade sig.

Nåja, fortfor fru Olga, jag tog det ju inte på allvar, förrän jag träffade honom i lusthuset och fick veta, att han redan börjat packa. Då förstod jag, att han var galen. Och det var han också, fast jag inte visste orsaken. Han trodde på rena rama allvaret, att flickan gått och tagit livet av sig i ånger och förskräckelse. Kan du begripa, varför de bästa männen och just dem man råkar tycka om, alltid ska vara idioter?

Nej, sa tante Sara.

Jag blev ond över alla gränser, men det föll mig naturligtvis inte in att be honom stanna. Emellertid måste jag i en hast hitta på ett svepskäl för avskedet och då kom jag på att göra Larsbo till en mönstergård och grunda en rörelse. Det var inte alls någon dum idé. Och det är inte lönt, att flickorna Willman skratta åt mig. Det är ofta just på det sättet och genom en tillfällighet, som stora tankar och idéer och rörelser födas. Jag skulle säkerligen vara mycket mer på min plats i en sån där rörelse än som hennes nåd på ett gods. Det kan jag försäkra dem! Eller vad tror du?

Det tror jag visst, bedyrade tante Sara.

Men ödet ville annorlunda, sa fru Olga, satte högra foten på bordet och ansade med omsorg dess tår. Hon bytte fot och frågade:

Har du aldrig haft något kärleksäventyr? Berätta!

Nej, svarade tante Sara efter något betänkande. Bara engång i min ungdom, då jag och mina föräldrar en sommar voro i Wiesbaden. Jag satt en kväll på en bänk i parken och en herre kom och satte sig bredvid mig och började prata. Han var både bildad och berest, så att jag lyssnade verkligen med nöje. Han sa mig många vackra saker, det gjorde han, men slutligen bad han att få låna en thaler, eftersom han befann sig i förlägenhet. Jag försäkrade, att jag inte hade någon thaler och då sa han: Inte blott ful utan även fattig! Och så gick han.

En sån drulle, mumlade fru Olga tankspritt.

Hon ställde sig framför tante Sara, sträckte på sig, satte handen i sidan. Hon sa:

Min karaktär är väldigt allvarlig. Tycker du inte det? Ibland förefaller jag mig som en gammal nucka. Och jag har aldrig kunnat tåla flams. Men vad som retar mig mest är Jan-Petter och vad som gläder mig mest är, att jag vänt honom mot väggen.

Vänt honom mot väggen? upprepade tante Sara förbryllad.

Ja, där nere i kabinettet. Han satt och grinade åt mig. Och jag vet nog, varför han grinar. När vi hade varit gifta en vecka, lät jag spika igen dörren mellan våra rum och ställde vasen framför. Jag lät kammarjungfrun sova i ytterrummet. Det hade han ingenting emot, sa han. Men sin vana trogen kunde han inte låta bli att komma med alla möjliga cyniska anspelningar. Han sa: Du kan vara lugn, lilla vän! Jag kommer inte att dra ut spikarna och flytta vasen och öppna dörren! Men du kommer att göra det! Sa han. Förstår du, vad han menade?

Nej, erkände tante Sara.

Nåja, det gör detsamma. Du kände honom inte så väl som jag. Han menade emellertid, att han inte trodde på min karaktärsstyrka. Och inte på någon annans heller. Men vad som retar mig, det är, att han på sätt och vis och rent ytligt sett fick rätt.

Hon ryckte till sig nattlinnet, och kröp i det med sådan häftighet att det knastrade i sömmarna. Hon ropade på Bollan, kysste tante Sara till godnatt och hoppade upp i sängen.

Här ligger en papperslapp på golvet, sa kammarjungfrun, som stökade omkring i rummet. Hon räckte pappersbiten åt fru Olga. Det var Jan-Petters visitkort, gulnat och fläckat av Spillebodarens smutsiga fingrar. Fru Olga vände förundrad på kortet. Plötsligt frågade hon kammarjungfrun, om hon hade en bibel. Flickan gick in i sitt rum och återvände med den heliga boken. Fru Olga sa: Gå nu och lägg dig!

Så snart flickan försvunnit, såg hon återigen på kortets baksida. Där stod skrivet med ojämna bokstäver: Till min kära hustru en hälsning och ett ord att begrunda! Salomos Höga Visa 3, 5, 4; 12, 16. Hon började bläddra i bibeln med skälvande fingrar. Blodet steg henne åt huvudet, ögonen tårades, öronen fylldes med sus och genom suset hörde hon Jan-Petters skratt.

Hon tänkte:

Det är säkert någonting rysligt, han vill säga mig, någonting som jag inte kan stå ut med och inte komma över.

Hennes finger gled med en viss skälva från vers till vers och stannade vid dessa:

Jag besvär eder, Jerusalems döttrar, vid rår och hindar på marken, att I icke uppväcken min kära eller omaken henne, till dess henne själv lyster.

Min syster, kära brud, du är en tillsluten örtagård, en stängd källa, en förseglad brunn.

Statt upp nordanväder och kom sunnanväder och blås igenom min örtagård att dess örter måga drypa. Min vän komme uti sin örtagård och äte sina ädla frukter.

När hon läst detta, suckade hon lättad; och hon sa till sig själv:

Nåja! För att vara en hälsning från Jan-Petter! I grund och botten var han inte elak och jag förlåter honom av hela mitt hjärta. I morgon ska jag vända honom rätt igen.

Hon släckte ljuset och lade sig ned. Men i nästa ögonblick satt hon åter kapprak i sängen, lyssnade.

Från gårdsplanen eller parken hördes röster, dämpat men tydligt nog för att hon skulle igenkänna deras ägare: Ludwig och Brita!

Hon såg på klockan. Den stod visserligen men lät henne på något hemlighetsfullt sätt förstå, att timmen var opassande.

Vad skulle hon göra?

Ge dem en uppsträckning, ropa in dem. Det var hennes tydliga plikt. Men den var obehaglig. Ty—

Hur var det egentligen ställt med hennes moraliska auktoritet? Efter dagens händelser. Vad riskerade hon? Vilket svar kunde hon vänta av den hänsynslöst uppriktige Ludwig och den impertinenta Brita?

Hon rodnade åter, kinderna brände, ögonen tårades, öronen fylldes med sus. Och genom suset hörde hon Jan-Petters skratt.

Det bestämde henne. Skratta du! tänkte hon. Det är två barnungar och jag ämnar göra min plikt vare sig jag är en sluten örtagård eller ej.

Hon sprang raskt men huttrande ur sängen, rätade upp sig till en kavat hållning för att ingiva sig själv ett allvarligt mod. Hon skred fram till fönstret, sköt undan gardinerna. Hon varsnade genast de båda gestalterna som sutto på en bänk under ett jasminsnår. Hon klarade strupen och ropade: Ludwig! Brita! De båda gestalterna hukade ned och kröpo samman men svarade icke. Då tog hon fram sina djupaste brösttoner.

Försök inte! Jag både ser och hör er. Vad ska det här betyda? Varför ligger ni inte? Hela huset sover, men ni är ute och drar! Tycker ni att det är passande? Och vad gör ni egentligen?

Efter några hastiga viskningar förnams äntligen Ludwigs röst. Fru Olga, som stått i stor spänning, andades ut och tillät sin trötta kropp att sjunka hop en smula i behaglig slapphet. Ty rösten hade en visserligen uppriktig men allt annat än impertinent klang. Den sa:

Nu ska du inte vara ond, Olle! Vi har bara begravt Eros.

Och Brita ropade:

Vi har begravt honom under högtidliga former och stor tillslutning av sörjande!

Vad pratar ni för dumheter? utbrast fru Olga och rätade på sig. Men Ludwig gav genast förklaring.

Jag har grävt ned skärvorna efter vasen. Du bad mig ju själv i morse, att jag skulle göra det.

Gott, svarade fru Olga, men nu går ni genast in och lägger er.

Lydig och sedig sprang Brita över planen och efter henne slank Ludwig med långa steg.

Fru Olga sköt åter för sin gardin.

De tokiga ungarna! mumlade hon. Ja, det är litet, som roar barn.

Den lilla episoden verkade besynnerligt lugnande. Hon kände sig trygg och behagligt sömnig; hon hoppades på en djup och drömlös sömn. Det är också sannolikt att hennes hopp gick i uppfyllelse.

Men vad den krossade Eros beträffar, så lågo dess skärvor alltjämt orörda i den låda, där fru Olga gömt dem.

Ludwig den sanningsenlige hade ljugit!