INNEHÅLL: (continued 2)

Aina Ros, öfver hvars af naturen jemna sinne aderton vårar strött sina blida blomster ur ett fridfullt hemlifs ymnighetshorn, hade tillbragt större delen af sin tid på landet under sina föräldrars hägn. Fadern, en lärd prestman och ifrig fennoman, hade sjelf undervisat sin dotter, hvilken efter föräldrarnes nästan samtidiga frånfälle, fortsatt ökandet af sitt kunskapsförråd under brodern Birgers ledning. Hon hade en god del af den der likheten med "ett smultron, vuxet i skuggan", som hennes bror engång skämtvis uppgifvit såsom en egendomlighet hos "fennomanskorna". Aina var dock icke alltför landtligt blyg, hon var tvärtom ganska frimodig och ett års vistelse i Helsingfors hade icke i ringaste mon förändrat den henne medfödda lugna hållningen, ett ypperligare vademecum i lifvet, än den mest raffinerade salongsvana i verlden. Hon förde sig ledigt och behagfullt i hvilken krets som helst, men hon hade en stor ehuru omedveten fördel framför många af sina så kallade väninnor i staden: hela hennes väsende var liksom kringflutet af en egendomlig, vårlig morgonfriskhet. Det oskyldiga uttrycket i hennes glada, blåa blick förädlades af ett känslans aningsrika skimmer, och hennes tal klingade som lärkans drill öfver ett vaknande vårlandskap. Och vår var det också, idel vår inom den jungfruliga barmen och djupa men ljusa tankar stodo att läsa på den klara, molnfria pannan. Den raka näsan, icke alltför liten, gaf det milda anletet karakteren af fasthet, men på den friska munnen log ett muntert löje och en liten skalk tittade fram ur gropen på kind. Det enda yppiga i den harmoniska företeelsen var det ljusa hårets rika svall, som böljade långt ned öfver plastiskt bildade skuldror och hvilket, upplöst ur sina flätor och fangsel, kunnat omhölja hela hennes intagande gestalt. Sådant var Aina Ros' utseende och vi tillägga ännu, för sanningens skull, att hon var en mycket regelbundnare skönhet än vår lilla väninna Jenny Bertram, hvars beskrifning vi ha all anledning att uppskjuta till en annan gång, emedan vagnarne nu köras fram, det vill säga, Ros' vagn, i hvilken Aina och han togo plats, samt hotelvärdens "trilla", som i sitt sköte upptog tant Agatha och Jenny. Erik Stenrot deremot skulle stanna qvar på hotellet till dess hans vän fått hushållet på Muistola i ordning igen efter den fleråriga frånvaron.

Afsked togs både hjertligt och ceremoniöst, alldeles såsom det vanligen plägar ske, men man beslöt ingenting om nästa sammanträffande. Detta öfverlemnades åt slumpen.

Klatsch! och hästarne drogo till, några vänliga nickningar ännu och den unge svensken stod ensam qvar på trappan till hotellet vid Imatra fall.

14.

Huru Erik tillbragte qvällen.

"Hur det än må vara och bli", sade Erik Stenrot leende för sig sjelf i det han blickade efter de bortåkande, "i den der gamla vagnen åker mitt hjerta sin kos." Som han emellertid var nog mycket "af denna verlden" så gick han snart åter in i salongen, tände en cigarr och satte sig vid ett af fönstren för att anställa betraktelser. Dagens händelser och sinnesrörelser, som i afskedets stund alla sammansmält till en enda uteslutande tanke, framställde sig nu åter för hans själ i alla möjliga toner och färger. Trött som han var af resan och de andra intrycken, ville han dock snart åter slippa denna mönstring af ännu så färska minnen och beställde derföre en butelj rhenskt vin samt bad sin värd göra sig sällskap. Herr Petterson tycktes ha god tur med fint vin i dag, och då han fryntligt framsatte vinet och glasen utpekade han leende etiketten: "Liebfraunmilch", sade han, men Erik förstod icke kyparvitzen, utan drack värden till och inledde ett samtal om väderleken och skördeutsigterna för året samt grannarne i trakten. Han ville antagligen begagna den beskedlige herr Pettersson såsom en sömngifvande aftonlektyr. Denne märkte dock icke sin gästs afsigt, men lyckades deremot i någon mon motsvara hans förhoppningar genom sina vidlyftiga historier ur traktens krönika, hvarvid alla herrskapen i grannsocknarne fingo passera revy, allt till vår stockholmares stora uppbyggelse och lokalisering i trakten. Erik undertryckte med möda en gäspning och smuttade på sitt glas. Elfvens vestra sida var affärdad och nu kom turen till den östra. Länsmannen, häradsskrifvaren med flera företogos och skildrades, men den otacksamme, eller fastmera tacksamme åhöraren kände nu otvetydigt sömngudens annalkande. Den slocknade cigarren föll ur hans fingrar, han blundade, och beställsamma drömelfvor började sitt fantastiska bestyr omkring honom, ackompagnerade af den brusande forsens oafbrutna dån, på hvars ljudvågor nu, då det yttre ögat var overksamt, själen tyckte sig bäras bort till rymder der ett virrvarr af omvexlande syner mötte den halfinslumrades lösgjorda fantasi. Han tyckte sig, buren i en stor silfversnäcka af Imatradrottens molnlika vattenandar, sväfva fram högt öfver lifvets mörka svalg. Och så var det likväl såsom skulle han i sin ståtliga bärstol glida fram utmed den skummande Imatra. En outsäglig känsla af stolthet vidgade hans bröst. Men på den höga, skrofliga klippranden stod hans kusin Jenny Bertram och viftade med ett långt skärp, som liknade en resekarta öfver Rheinfloden med sidoteckningar, föreställande bönder som ur doftande drufvor pressade Liebfraunmilch — och hennes vackra läppar rörde sig och orden hördes tydligt öfver forsens larm af honom som åkte i den hvirfveluppburna snäckan: "Glöm inte att anteckna denna färd i resehandboken!" Han harmades högligen och ville slunga ett strängt ord till den gycklande kusinen, men ett lent rosenfinger lades på de i vredesmod öppnade läpparne — och bredvid honom i silfversnäekan satt leende och blid Aina Ros…

"Ja, det gör mig ondt om Rosen", ljöd här hotelvärdens något gnällande stämma, synen försvann och Erik for upp ur sin dröm.

"Ros?…" utropade han förvirrad, hvilket Petterson tog för tankfull uppmärksamhet, "Ros? hvad hör det namnet hit?"

"Jo jo men", återtog värden, "det hör allt hit också. Han har en egendom här i nejden, men den är mycket illa skött. Doktorn har ju sjelf för det mesta varit på resor de senare tiderna och hushållet går som det går."

Nu blef Erik vaken och afbrytande värdens vidlyftiga reflexioner bad han honom helt enkelt berätta huru det stod till med saken. Hvad han fick höra var af mera lugnande art än han väntat sig. Emellertid fyllde han glasen, tände en ny cigarr och ställde till värden några frågor angående de svenska fruntimren. Men här stötte han till sin förvåning endast på undvikande svar, till dess han slutligen meddelade att unga fröken var hans kusin, utan att han dock lät Pettersson ana den öfverraskning mötet med Jenny beredt honom. Han fick nu veta om "Ojala-herrskapet" hvad hotelvärden hade sig "med visshet" bekant; ibland annat att från Wiborg ankommit ett "dyrbart piano" och en präktig ridhäst till fröken äfvensom att hon "brukade företaga långa ridter utmed elfvens östra strand, till Wallinkoski och till och med längre". Detta ansåg dock Pettersson vara mycket oförsigtigt, ty vägen ditåt, som gick genom mörk skog, var enslig och fram på hösten "spökade det röfvare i ödemarken".

Omsider begaf sig Erik till hvila och tillbragte en ganska lugn natt. De vid värdens lokalskildringar till hälften bortslumrade timmarne tycktes för den gången ha tillfredsställt hans fantasis behof af drömmar och han vaknade följande morgon kry och munter, gjorde sin toilett och steg upp i värdens från Ojala återkomna "trilla" för att aflägga en visit hos tant Agatha och sin kusin, der vi väl snart åter skola sammanträffa med honom.

15.

Hvad ett månsken får se.

Då tanten och Jenny kommo hem den qväll vi sist omtalat, skildes de snart åt. Tant Agatha var trött och Jenny längtade att vara allena. Deras afsked från Ros och hans syster, som en liten sträcka haft samma väg som de, hade också varit kort.

"Får jag spela litet, snälla tant?" frågade den unga flickan i det hon kysste den vänliga damen på hand.

"Gerna, mitt barn", blef svaret, "jag sofver till och med mycket bättre när du musicerar. Det evinnerliga bullret från vattenfallet går då inte så omkring i mitt hufvud, och sjung, söta Jenny, om det roar dig, men tänk också på hvilan, vi ha i dag ju riktigt ansträngt oss."

Derefter togo de godnatt af hvarandra; tanten gick till sig och Jenny inträdde i sitt sofgemak. En liten sal, der pianot stod, åtskiljde de två rummen. Tanten bodde på kökssidan och deras svensk-finska jungfru, Thilda, som var köksa och tolk tillika, logerade i köket. Bakom Jennys rum, åt gårdssidan till, var en obebodd kammare och emellan denna och köket en tambur. I en liten sidobyggnad på gården bodde ett bondfolk som skötte om det lilla hemmanets fyra kor, en arbetskamp och Jennys ridhäst. Så mycket om lokaliteten, nu om något annat.

Jenny var icke upprörd oaktadt det som hon i dag upplefvat gjort ett djupt intryck på hennes själ. Hon hade icke ens för någon omtalat den fara, i hvilken hon sväfvat, emedan densamma för henne blott hade en ringa betydelse i bredd med den tysta förklaring, som följt derefter. Jenny förenade med en rörlig och liflig själ en sällsynt sinnets spänstighet och ehuru hennes känslor ganska lätt kommo i svallning, voro dock såväl hennes lynne som ock nerver så starka att någon egentlig efterdyning icke egde rum i hennes själ. Der låg tvärtom utbredd öfver densamma en nästan lugn stämning. Då en djup karakter känner sig sannt lycklig, erhålla dessa hjertats högtidsstunder en egendomlig pregel af tyst tacksamhet, i motsats till den mera ytliga menniskans känsloutbrott vid någon lyckosam vändning i dess öde. Men denna stilla lycksalighetskänsla hade hos Jenny icke den ringaste anstrykning af sentimentalitet och hennes stämning närmade sig mera ett belönadt barns naiva, friska glädje öfver hvad det vunnit, än ett reflekterande öfver sin lyckas höjd och djup. Hon njöt af den sköna blommans vällukt som öppnat sin kalk i hennes hjerta och tänkte, lifvad af glada förhoppningar, utan att tillgjordt rodna, på den tid då äfven han, den hon så högt älskade, skulle i lä njuta samma lycka, som nu redan kommit henne till del. Med frid i ton och blick sjöng hon sakta några strofer af en enkel svensk folkmelodi i det hon gjorde sin lätta natt-toilett. Då hon var färdig dermed trädde hon fram till fönstret, sköt undan gardinen och blickade ut i den tysta natten. Hennes öga riktades mot den mörkblå himlen och liksom utbytte en vänskapshelsning med stjernorna deruppe, medan öfver de fint öppnade läpparne en enkel bön smög fram till verldarnes herre, som ju äfven unnat hennes lilla hjerta dess ljufva lycka. Snart stod hon dock vid sängen och i det hon lösgjorde sitt rika kastanjebruna hår och smått kokett slog detsamma öfver sina vackert rundade axlar så att det täcka ansigtet tittade fram liksom ur en mörk ram, neg hon skalkaktigt för sin egen bild, som hon såg i spegeln midt emot, och sade leende: "godnatt, du lyckliga flicka derborta!" blåste ut ljuset och lade sig med en känsla af inre och yttre välbefinnande i den svällande, hvita bädden, som i sin kyska famn mottog den älskliga varelsen. Hon hvilade der under de afundsjuka omhöljena liksom en skatt af dolda behag. Månen, älskad af och sjelf en älskare af skönheter, ty hvarföre skulle han annars så troget följa i skönheten Jordens ledband, utsände nästan torgäfves sitt blida sken att emellan gardinerna uppsnappa några drag af den slumrande flickan. Skenet skulle sedan beställsamt skildra hvad det sett för den högtuppsatte kännaren deruppe, förljufvande sålunda hans ensamhet i rymden, ty de andra stjernorna togo föga notis om honom, alldenstund han, sålänge de utfört sin ringdans på fästet, ansetts såsom en Jordens förklarade kavaljer. Lyckligt inkommet i rummet, tack vare gardinerna, dem Jenny glömt att åter draga till och som räknas till förhängenas medgörliga och blundande, icke "förklädenas" stundsamma familj, smög sig månskenet fram till tärnans bädd. Det sade i sitt drabantaktiga hjerta något om det angenäma uti att stå på vakt vid unga flickors bäddar, men kände sig liksom något sviket i sin herres förhoppningar, ty ett hederligt månsken har inga sådana för egen räkning, då det förgäfves sökte leta sig fram för att belysa den slumrande ungmöns former. Dock voro de få partier af den hvilande skönheten, som uppenbarades, af sådan art att till och med det i sitt innersta väsende jungfruligt sinnade månskenet kunde lofva sin herre och utsändare en herrlig skörd om det blott lyckats att lyfta en liten flik af det omhölje, som dolde nu blott anade skatter. Den ena armen var lagd under det vackra hufvudet, den andra hvilade behagfull och till en del blottad på det litet undanskjutna täcket, hvarvid tillika en skymt af den hvita, fint rundade axeln blef den ifrige åskådarens belöning. Det silkeslena håret bildade omkring det i ljuflig slummer näpet rodnande anletet en krans af mörka ringlar, hvilka, liksom betagne af förtjusning öfver den lilla rosengård de omslöto, stannat i sitt fritt böljande, lockiga svall. Ögat var tillyckt, dess tindrande strålar lyste nu inåt, men en leende engel hade förglömt sig på de purprade läpparnes friska bädd. Månskenet, som såg detta, suckade öfver sin natur att blott vara ett sken. Så högt dess ursprung än var och så oegennyttig dess karakter, nu hade det dock velat vara en aldrig så liten smula jordisk verklighet, ty det trodde förvisst att detta behöfdes för att riktigt kunna uppfatta stundens behag. Och det stackars månskenet blef i hela sitt okroppsliga väsende så närgånget längtande att — Jenny slog upp sina ögon. "Jag kan inte sofva för månskenets skull", sade hon och gled lätt ur sin bädd, sköt de små fötterna i de nätta silkestofflorna, och stod, med det mörka håret böljande öfver den hvita, tunna nattdrägten, på golfvet just midt i månens sken. Men jorddrabanten deruppe hade velat jubla högt af tillfredsställelse om han blott haft röst dertill och det hänryckta skenet utgjöt nu hela sin glänsande ljusflod öfver denna den tysta nattens tjusande uppenbarelse.

"Jag vill spela litet", sade Jenny och sväfvade lätt som en nattlig syn till pianot, ur hvars tangenter de fina fingrarne snart framlockade en liten tonverld af smältande ackorder. Och tanten sof godt i rummet nästintill och drömde vid tonernas milda klang om sin egen flydda ungdom och, hvem vet det, sin första och enda, kanske i en för tidig graf bäddade kärlek. Men månen deruppe "på fästet blå", der han med sitt blyga sken omfamnade den vackra pianisten, tänkte så för sig: "Du förtjenar det, och jag hoppas, du hulda jordedotter, att snart få lysa öfver din lyckliga bröllopsnatt."

Om nu Jenny anade till den ensamme himlavandrarens tankar, veta vi icke, men hon lemnade snart pianot, tilldrog gardinerna i sitt fönster i det hon vänligt nickade upp till månen och smög åter i sin bädd.

"Nyss drömde jag halfvaken om Aina Ros och kusin Erik att de voro förlofvade", sade hon och qväfde med fingret på den skälmska munnen ett nästan hörbart skratt, "men nu vill jag riktigt sofva och drömma en glad dröm om den bistre fennomanen."

Sådan var, vänliga läsarinna, Jenny Bertram, måhända en afbild af dig sjelf.

16.

Två drömmar på en natt.

Vi lemnade vår vän Erik Stenrot på väg till Ojala, på hvars lilla, men prydliga gårdsplan vi nu möta honom. Vi böra här anmärka att Erik aldrig fallit på den tanken att hans kusin möjligtvis hyste någon böjelse för Birger Ros. Ehuru bekantskapen i Skotland varit ganska intim och Jenny synbarligen var intresserad af umgänget med den allvarlige finnen och ofta nog tillbragt flera timmar med honom utan annat sällskap än den beskedliga tant Agathas, så trodde dock Erik att det endast var deltagandet för hans, det måste han medgifva, högsinta planer och varma fosterlandskärlek, som fängslat den unga flickans eldfängda själ. På tillvaron af en djupare känsla af alldeles personlig natur kom han, såsom sagdt, icke ens att tänka och om han tänkt derpå, så ansåg han sin kusin, något som icke vittnade synnerligt förmånligt om hans menniskokännedom, för alltför — liflig att kunna fästa sig vid en sådan man som Ros. Att emellertid Jenny ur hela djupet af sin rika själ älskade Ros har läsaren sett och han skall äfven under berättelsens lopp erfara att den ädla flickans kärlek icke inskränkte sig till en böjelse af det alldagliga slaget.

"Ett egendomligt infall af Jenny, det här", mumlade Erik, "att så der plötsligen utan vidare bosätta sig här i ödemarken, men jag skall minsann utforska tant och skaffa mig ljus i den här något besynnerliga…"

"Godmorgon Erik!" ljöd Jennys morgonfriska röst från den granrisbeströdda förstuguqvisten, "det var snällt att du kom så tidigt. Medan tant drar försorg om frukosten kunna vi göra en liten promenad utåt den här sidan af fallet. Gif mig armen."

Erik följde uppmaningen och de beträdde en väg som ledde utmed forsens venstra strand.

"Kan du tänka dig att dånet är vida svagare på den här sidan än på den andra; här kan man tala utan att behöfva skrika", sade Jenny.

"Jaså", sade den tilltalade torrt, men inom sig tänkte han: "Hon spelar sitt spel förgäfves; jag måste komma sanningen på spåren."

"Hvad tänker du på, Erik?" frågade Jenny vidare. "Se här ha vi en liten paviljong, vi också. Tag plats och låt oss prata litet; tänd en cigarr om du behagar."

"Minsann, goda Jenny", utbrast nu vår vän, "du tyckes taga vårt plötsliga sammanträffande såsom en helt vanlig händelse; jag åtminstone var alldeles oförberedd derpå."

"Men deremot inte jag, kusin Erik", genmälte vår lilla forsfröken, "jag visste ganska väl att du skulle komma hit med Ros" — hon rodnade litet — "och hans syster."

"Huru visste du det då? Aha, ja, af mina dagboksanteckningar, kan jag förmoda. Men hvad i all verlden vill du göra här?"

"Gissa, mon cher, kanske har jag samma planer som du — jag ämnar måhända i likhet med dig…"

"Jenny!" afbröt den unge mannen och nu var det hans tur att rodna, "hvad ämnar du i likhet med mig?"

"Jag skall till svar citera dina egna ord. Jag vill se huru en ung nation går till väga då den arbetar uppå att grundlägga sin framtid."

"Du? Och det här vid Imatra?" utropade Erik.

"Ja, nästan lika bra som i Helsingfors' salonger, men de finnas också på min promemoria."

"Och derföre har du öfvertalat tant Agatha att hyra detta landtställe? Jenny, goda, snälla Jenny, var nu ett ögonblick allvarsam och bekänn att det blott var ett underligt infall af dig att företaga denna resa. Tänk. hvad skola menniskorna i Stockholm säga derom och vore det roligt om du i skämttidningarne finge läsa hvarjehanda qvickheter om Jenny Bertram…"

"Vet du hvad, kusin Erik", afbröt den unga flickan helt allvarsam, "jag börjar nästan tro att Jenny Bertram inte återvänder till Stockholm."

Om Imatra plötsligen stannat i sitt lopp eller dess dån med ens förstummats, lemnande rum åt en graflik tystnad, hade detta knappast kunnat till den grad förvåna Erik, som dessa hans kusins ord nu gjorde.

"Ämnar du kanske helt och hållet bosätta dig här?" utropade han och såg helt bestört ut.

"Det tror jag inte" svarade Jenny lugnt. "Men hvartill dessa frågor? Jag är här — och du är ju också här. Jag forskar likväl inte efter hvarföre du är här."

"Ja, emedan du känner mina planer…"

"Dina planer — vid Imatra, gode Erik? Vet du, till kunskap om dem kan jag endast drömma mig — och det har jag gjort i natt. Ja ja, jag drömde verkligen i natt om dig och att vi voro…"

Ett muntert skratt afbröt fortsättningen.

"Vi voro?" upprepade Erik något orolig, "vi voro?"

"Hvad mer, kusin Erik!" inföll Jenny helt naivt, och stora svettdroppar af ängslan frampressades på Eriks panna då hon med en utomordentligt skalkaktig blick på honom fortfor: "Vi voro, hvad jag länge förutsett skulle inträffa, vi voro, du och jag — i Helsingfors."

"Jaså, inte förlofvade!" sade Erik med lättadt hjerta för sig sjelf men ansåg dock för tids- och platsenligast att något skarpt tilltala sin kusin. Dessutom kände han sig i viss mon förnärmad genom det gyckel Jenny uppenbart tillät sig med honom. Han sade derföre:

"Jag kan inte gilla dessa tokerier. Du vet att jag menar det uppriktigt väl med dig och jag fruktar…"

"Nåväl Erik", föll den unga tärnan honom, plötsligt alldeles allvarsam, i talet, "nåväl, jag vill då också uppriktigt berätta för dig min underliga dröm i natt. Tänk sedan om mig hvad du vill."

"Berätta!" sade Erik icke utan en viss nyfikenhet.

"Vi voro i Helsingfors, du och jag, kusin", började Jenny, "och vi befunno oss i ett stort sällskap. Der talades mycket om allehanda allvarliga ting, om folkets rätt och nationalitet, om gammal och ny kultur och andra stora lifsfrågor. Jag tyckte, i drömmen förstås, att det var mycket uppbyggligt, i synnerhet då en af talarne med varm vältalighet skildrade sitt ur seklerlång dvala uppvaknande folks stora framtidsförhoppningar och tillika med varnande stämma hotade med andligt beroende och undergång om detta folk skulle lita på någonting annat, än sina egna krafter; men han sade att dessa krafter voro två och att man icke behöfde misströsta om framgång ifall de inginge en förening med hvarandra. Jag förstod nog att det var fråga om det finska folket och dess ädla kamp för sitt andliga sjelfbestånd och jag kände inom mig att den ena af de två verkande krafterna måste ådagalägga mycken hängifven kärlek för den stora saken, och, väl icke afsäga sig sina minnen, sin färg och sitt namn, men dock i viss mon strida under den andres baner. Det var den svenska kraften, medan det finska elementet deremot i fulla andedrag insöp det nya lifvet och med väckt hopp gick sin framtid till mötes. Men der uppträdde en annan talare och sade att bredvid det finska folket fanns, och det just inom dess eget land, dess allra farligaste fiende. Denne bar skepnaden af en vän, men var likväl genom hela sin ställning i samhället så mäktig och framstående att han hotade qväfva det egentliga folkets utveckling, och denne falske vän var det svenska elementet i Finland. — Då, Erik, vredgades jag och såg mig om efter dig, ty jag hoppades att du skulle uppträda och med ett manligt ord tillbakavisa beskyllningen om falskhet, men jag såg dig inte, och då jag gick att söka dig, fann jag dig omsider i en krets af muntra unga flickor, med hvilka du skämtsamt bytte ord om samma sak, för hvilken derborta hjertan och hjernor glödde. Jag vände om och, man är så underligt stark i drömmen, uppträdde sjelf inför den stora församlingen och sade högt att jag skulle bevisa dem huru hjertligt och uppriktigt svenskarne menade väl med Finland och att de båda folken ingått ett evinnerligt fostbrödralag, som beseglats i hundrade blodiga strider. De församlade männen bugade sig blott artigt leende, men den förste talaren störtade ut och en underbar, oemotståndlig makt förmådde mig att följa honom. Då jag kom ut befann jag mig i en vacker trädgård och der såg jag dig gå arm i arm med ett ungt fruntimmer. Jag förstod då att I voren förlofvade med hvarandra. Jag vaknade."

Erik såg brydd ut, men Jenny fortfor, och vid det hon talade antog hela hennes väsende ett sällsamt uttryck af inspiration:

"Jag inslumrade dock snart åter och en annan dröm framställde sig för mig, helt olik den förra. Det var ett stort haf, på hvilket en liten farkost sträfvade att uppnå en aflägsen ö. I den vackra slupen befunno sig en roddare och jag, men vi förföljdes österifrån af ett stort, hemskt vidunder. Roddaren var en stark man och skötte sina åror med kraft och ifver, men som han rodde mycket starkare med den högra än den venstra armen var det lätt att förutse att han, i stället för att komma till målet, skulle ro förbi detsamma samt till slut upphinnas af vidundret. Om han nu, för att få kosan ställd rätt fram, icke ansträngde fulla kraften af sin högra arm, så saktades åter farten — och det mörka spöket österifrån var i raskt antågande. Dystra tvifvel om framgång bemäktigade sig roddaren och jag led med honom. Men då rann det mig i hågen att jag ju kunde hjelpa till på den sidan der hjelp behöfdes. Hurtigt fattade jag en åra och gick till verket. Vår färd gick nu rakt på den efterlängtade ön, hvilken vi också uppnådde. Här stego vi i land och roddaren vände sig till mig och sade: 'Stor tack för handräckningen; när två krafter förenas medför det välsignelse, och som vi arbetat tillsammans i nödens stund så torde vi väl också framdeles trifvas tillsammans.' Så skedde, och vi bodde på ön i allsköns endrägt. Medan han plöjde åkern, skötte jag om blomstergården. Hans kraft tröttnade aldrig, och jag tröttnade aldrig att bereda honom glädje med mina blommor. Han var lika stolt öfver mina blommor som jag öfver hans präktiga skördar. Och de utländingar som besökte oss prisade vårt samlif såsom förnuftigt och godt. Men vidundret lemnade oss i ro, ty, ehuru det gerna velat uppsluka våra skördar, så kunde det å andra sidan icke riktigt uthärda doftet af våra blommor. Likväl måste vi vara på vår vakt för detsamma. Derföre, när den ena blundade väcktes han genast af den andra. Det var ett lif, fullt af verksamhet och värde, ett sådant lif som jag ville lefva för alltid. Och nu, Erik, får du tänka om mig hvad du vill."

Så talade Jenny och den unge mannen svarade tankfull:

"Du har gifvit mig en sträng lexa, Jenny lilla, och du kan vara öfvertygad derom att jag förstår de två drömmames dubbelmening. Men säg mig nu", tillade han i något muntrare ton ehuru han dervid icke kunde undertrycka en viss förlägenhet: "hvem var min vackra drömbrud och hvem var roddaren, hvars tvifvelsmål om framgång du så lyckligt häfde?"

"Bruden, kusin Erik", ljöd Jennys svar, "var inte jag och roddaren till den aflägsna ön var inte du."

"Aha", utropade kusinen, som plötsligt fick ljus i saken, "hvad jag länge varit blind!"

Med ett leende af det mildaste behag räckte Jenny honom handen och sade:

"Låt det nu vara såsom det är och fråga inte vidare."

Hon steg upp, tog åter hans arm och de två kusinerna gingo under tystnad hem.

17.

Mellanspel.

Då Jenny och Erik kommo fram till bostaden stod en ispänd, grönmålad schäskärra på gården och tant Agatha skyndade emot dem, utropande:

"Ack, så bra att ni kom, i synnerhet, du Erik, välkommen, välkommen! Vi ha, såsom du ser, fått alldeles oförväntade främmande, herr länsman Salamander…"

"Smilander, om jag får be", inföll en herre som nu vände sig om och helsade.

"Min systerson, ingeniör Stenrot", fortfor den gamla damen sin presentation och tillade artigt: "Var så god och tag en liten smörgås, sedan kan ju herr Sim… befallningsman för min systerson utlägga sitt ärende, han förstår sig bättre på sådana saker än vi fruntimmer."

"Vi administrativa tjenstemän", sade kronans myndige man, "böra gå ordentligt tillväga; men", tillade han i en nedlåtande ton, hvilken på det högsta förargade Erik, "men jag vill inte afslå fruns inbjudning."

Fruntimren drogo sig tillbaka och herrarne satte sig till bordet, som var dukadt i den rymliga förstuguqvisten.

"Godt bränvin, det här", inledde länsmannen, sedan han tagit sig en sup, samtalet, "af Imatravärdens bästa kummin. Ja, ja, svenskarne förstå sig på bränvin, det är bekant."

"Finnarne jemväl", svarade Erik torrt. "Hvad behagas? Öl eller porter?"

"Porter!" utbrast Smilander plumpt. "Det var gentilt, det."

Frukosten intogs under nästan ömsesidig tystnad. Då den var afslutad och Erik bjudit länsmannen en cigarr, sporde han höfligt:

"Och hvad förskaffar min tant äran af ert besök, herr befallningsman?"

"Ah — ja — hm, jag gjorde liksom bekantskap med damerna i går vid fallet", genmälte Smilander, "och så ville jag i dag aflägga min visit hos herrskapet. Är den äldre verkligen er tant, herr ingeniör, eller är det bara såder som på resor brukas? Den yngre…"

"Herre!" utropade Erik, "säg mig kort och tydligt, hvad är ändamålet med er visit?"

"Inte så het, min herre", sade nu den objudne gästen i myndig ton, "vi administrativa tjenstemän måste ha noga reda uppå de främlingar som komma hit till orten."

Erik rodnade af förtrytelse och afvägde just de uttryck, i hvilka han skulle ge den pållugne mannen en tillrättavisning, då Jenny, som af den ängsliga tanten fått höra anledningen till besöket, inträdde från salen och, vändande sig till länsmannen, yttrade: "Är det fråga om våra pass, så kunna vi dermed inte tjena nu, men vi skola skrifva efter dem till Wiborg om herr Simlander önskar det?"

"Simlander", utbrast denne på ett föga höfligt sätt, "jag heter Smilander och fordrar att herrskapet skall dokumentera sig, eftersom ni ä' utländingar."

"Så mycket höfligare borde ni bemöta dem!" föll nu Erik något häftigt i talet. "Herrn har ju hört att fruntimren äro min tant, fröken Stråle, och min kusin, fröken Bertram, hvad vill herrn mera?"

"Stråle, Bertram?" återtog länsmannen förargad. "Och höflig kan jag nog vara, om man visar mig tillbörlig respekt. Nå, den här saken börjar se kinkig ut för er, skall jag säga. Är då den yngre inte den äldres dotter?"

"Fröken Stråle är fröken Bertrams moster", svarade Erik häftigt och steg upp. "Jag tycker det kan nu vara nog med förklaringar."

"Niin se puuhta kahtowa luulis, så den tror som från trädet glor [finskt ordstäf], men se jag vill se passen, jag", menade länsmannen och afslutade sin sats med en föga höfvisk hvissling.

"Jenny, gå in igen, jag ber", sade Erik med knappt återhållen vrede, "så skall jag nog lära den här herrn litet folkvett."

"Folkvett?" skrek Smilander. "Jag skall säga munsjörn att vi administrativa tjenstemän här i Finland inte låta hutla med oss. Skaffa hit passen eller…"

"Se så, nu har min kusin lemnat oss och vi äro på tu man hand, herre", afbröt Erik med bister uppsyn, "säg nu, hvad vill herrn egentligen ha? Passen skall ni få se när de anländt från Wiborg."

"Hå, hå, var lagom stursk, herre. Hvar har han då sitt eget pass, hä? Kan herrn dokumentera sig sjelf?"

"Jag vet inte med hvilken rättighet ni examinerar mig, herre, — men se der kommer, såsom kallad, någon som skall ge er administrativa myndighet bättre besked än jag i denna sak. Halloh, Birger, stanna för en liten stund din häst och stig af, jag ber."

Den sålunda anropade var vår vän Birger Ros. Han steg af hästen och Erik, som gick honom till mötes, meddelade i korta ordalag det bryderi, hvaruti fruntimren råkat. Ros log åt länsmannens enfaldiga tjenstenit, såsom han kallade det, och nalkades med en höflig helsning denne värdige personage, hvilken under tiden förfogat sig till grinden och med synbart intresse tycktes betrakta den sist ankomnes ridhäst.

"Ädelt kreatur, herr doktor", sade han sedan han besvarat Ros' helsning.

"Åhja", menade denne, "men här är nu fråga om något annat."

"Jaså, hvad då?" sporde länsmannen i det han fortfor att noga betrakta hästen.

"Jo", återtog Ros, "var god arrangera den här saken med passen. Jag känner herrskapet, det är fröken Stråle och hennes systerdotter fröken Bertram från Stockdolm."

"Ja, ja, men passen", sade länsmannen, denna gång dock i betydligt höfligare ton än förut.

"Dem skall herrn få, så snart de anländt från Wiborg. Se så, var inte vidlyftig nu, utan lemna herrskapet i fred. Jag känner fruntimren från Stockholm och…"

"Hur f-n känner doktorn dem också? Alltså alldeles inte polskor — det var dumt — utan bara svenskor."

"Vackert så!" inföll Erik.

"Åhja vackra, men inte farliga, nå strunt då i passbestyret tills vidare, fastän det var skada att det inte blef litet krångel utaf. Hvad sägs emellertid om fyrahundra mark för kreaturet der? Skulle tro att fyrahundra kontant ä' pengar för doktorn i dessa tider?"

"Hästen är inte till salu", svarade Ros torrt; "men var nu god och kom med mig, jag har några andra affärer att göra upp med herr Smilander."

"Resonabel och gentil, jag är alltid gentil och resonabel. Ber om min komplimang till damerna. Åh, se der äro de. Adjö, mina damer, tag inte illa upp besöket, men vi administrativa…" I detta ögonblick körde drängen fram schäsen och fortsättningen afbröts. Ros, som lofvat Erik att snart återkomma och redan en stund sutit i sadeln, helsade vördnadsfullt fruntimren och lät sin muntra springare sätta af i raskt traf. Länsmannen följde efter.

"Herr Ros ser bra ut till häst", anmärkte tant Agatha.

"En fulländad ryttare", menade Erik.

"Kommer du ihog", frågade Jenny skalkaktigt, "vår äfventyrliga ridt från Inveloch Castle till Mount Nevis?"

"Ganska väl", genmälte kusinen muntert, "och jag minnes jemväl återvägen då vi fingo tillbringa natten i ett bondvärdshus, alla tre i ett rum, medan tant derborta i staden höll på att dö af ängslan. Det var egentligen du och Ros, som med edra evinnerliga sidoutflykter fördröjde hemfärden."

"Men det var roligt", sade Jenny tankfullt. "Tant glömde snart sin öfverståndna ängslan och det var vid detta tillfälle vi egentligen lärde känna Ros. Han var utmärkt intressant då han med sina skildringar från Finland förkortade de ofrivilliga väntningstimmarne under den stormiga natten. Och vid Loch Lomonds stränder, Erik, kommer du ihåg hans djerfva fantasier om Finlands framtid?"

"Ja visst, Jenny", svarade denne smått ironiskt, "och den höga klippan, i hvilken Ros, med ögonskenlig fara för sitt lif, högg in bokstäfverna J.B., tvåhundra fot öfver vattenytan, samt huru förlägen han blef då jag påstod att hans B på afstånd såg ut som ett R…"

"Och ditt melodiska flöjtspel sedan", afbröt Jenny honom, "den der vackra sommarqvällen!"

"Jaså, då ni lemnade mig ensam på stranden, medan ni rodde omkring på sjön. Ja, ja, Jenny", tillade Erik, "jag börjar kunna tyda drömmar, åtminstone sådana som handla om sjöar och båtar och så vidare."

En blick af Jenny, en af de der underliga blickarne igen, tystade talaren och samtalet antog snart en mera likgiltig riktning. Erik förtäljde om sina reseintryck från sin tur genom Finland. Efter vid pass två timmar återkom Birger Ros. Men visiten blef endast kort. Affärer af vigt fordrade hans snara hemkomst, posten måste expedieras, med mera. Det oaktadt framställdes vördsamt och upptogs vänligt en inbjudning från Aina och tant Betty (ty äfven Birger och hans syster hade en gammal tant, det passar så bra i berättelsen) att tillbringa hela den följande dagen på Muistola, då Erik äfven skulle medtaga sina saker och tills vidare uppslå sitt högqvarter hos sin finske vän. Sålunda var allt väl arrangeradt för den närmaste framtiden.

18.

Idylliskt lif.

För Birger Ros begynte en tid af mycken verksamhet. Reparationer å mangård och ladugård samt åkerbruksarbeten utan all ända togo hans omsorger i fullt anspråk. Icke alltid lätt häfda affärsbekymmer undanträngde för en tid nästan alla högre flygande tankar — en hvila för hans själ som tycktes bekomma honom synnerligen bra. Åtminstone gaf blekheten på hans kind småningom rum för en friskare färg och ögat blixtrade åter af lefnadslust och medveten inre kraft. Huruvida den nästan dagligen återkommande åsynen af Jenny Bertram jemväl bidrog till denna fördelaktiga förändring i den unge Muistolaherrns yttre utseende, lemna vi dock osagdt. I alla fall utöfvade den helsosamma praktiska verksamheten, såsom vanligtvis hos kraftfulla naturer, ett välgörande inflytande på honom. För de öfriga medlemmarne i vår lilla krets af bekanta vid Wuoksens strand antogo förhållandena också rätt angenäma former. Tant Agatha och den fryntliga tant Betty blefvo mycket snart goda vänner, och som den tiden var inne då "bär insyltas och safter beredas", en konst, hvari tant Betty icke hade sin like i hela trakten, så befann sig den vänliga tant Agatha snart åter försatt i de tider då hon såsom blomstrande prostdotter skötte hushållet för sin salig fader, kyrkoherden i N. församling i Jemtland. Lilla kaffepannan illustrerade för- och eftermiddagar de sträfsamma gamla damernas köksbestyr, och till ett litet parti "mariage" om qvällen hade den artige Erik förskaffat kort åt de två tanterna, såväl den "verkliga", hvilken ibland tog sig friheten att litet "banna upp" honom för hans pojkstreck, som ock den "präktiga" tant Betty, hvars förklarade gullgosse den muntre svensken inom ett par dagar blifvit. De gamla spelade alltså mariage, medan de unga damerna promenerade och musicerade på Ojala samt musicerade och promenerade på Muistola, troget biträdde af den outtröttligt beställsamme Erik. Ros var sällan ledig utom om qvällarne, då han ibland kunde vara ganska underhållande i sitt samtal, och Jenny företog någon gång om dagarne långa ridfärder helt allena, troligen, vi förmoda det, för att begrunda allt hvad hon fått höra så intressant framställt qvällen förut. En följd häraf blef att Aina och Erik ganska ofta uteslutande voro hänvisade till hvarandras sällskap, hvilket förhållande alldeles icke tycktes framkalla någon ledsnad hos dem.

Sålunda förflöto ett par veckor af Augusti månad i mycken trefnad och allsköns ro. September månad inträdde och väderleken började bli ombytlig. Lifvet inom hus fick nu företräde framför det i skog och mark. Qvällarne blefvo nu längre och promenaderna kortare. Aina började tala om den instundande skolterminen och Jenny kunde icke dölja ett visst intresse för den blott två gånger i veckan ankommande posten. Hon väntade måhända någon underrättelse af vigt, ty äfven unga flickor kunna någongång föra en innehållsdiger brefvexling. Erik var i allmänhet densamme som förut, utom att han stundom såg helt djupsinnig ut, och hans kusin förklarade att han antingen förde en dagbok eller skref vers. Han delade Jennys otålighet när postdagen stundade, och man hade anmärkt att han skrifvit flera bref till Stockholm. Nyss hade han erhållit ett bref derifrån, hvilket synbarligen bragte honom i det yppersta lynne. Den dag detta inträffat, var Ojalaherrskapet om qvällen på besök hos den Ros'ka familjen. Tant Agatha, som fått del af innehållet i Eriks bref, strålade af förnöjelse och stolthet samt kastade betydelsefulla blickar på Jenny, hvilka denna icke förstod eller icke låtsade förstå.

Det lilla sällskapet satt församladt omkring thebordet då Ros, efter att ha vexlat en leende blick med Erik, hviskade något till tant Betty, som derefter mycket förvånad lemnade rummet för att dock snart återkomma, åtföljd af en tjensteflicka som framsatte en bricka med höga glas och en butelj champagne. Ros ifyllde glasen och uppmanade vännerna att med honom förena sig uti en välgångsskål för hans vän Erik Stenrot, som med dagens post fått en glad underrättelse från Stockholm, den nämligen, att han erhållit ordinarie anställning vid bergsstaten. Skålen dracks under lifliga lyckönskningar från alla sidor och de två tanterna voro icke de som minst gladde sig åt vår unge väns framgång.

Jenny räckte sin kusin handen och sade leende:

"Lycka till, nu gifter du dig bestämdt snart, snälle Erik", hvaröfver denne blef något förlägen och tant Agatha alldeles "perplex", isynnerhet som hon icke kunde begripa, hvarföre Aina Ros skulle rodna och Jenny bara skratta. Det var i den gamla damens tycke mycket opassande å hvardera sidan och hon ämnade just ge sin systerdotter en vink derom att unga flickor icke brukade fria sjelf, då Erik raskt uppsteg och, fattande den ännu djupare rodnande Aina vid handen samt glädtigt nickande åt Birger, med strålande anlete och fri från all förlägenhet förklarade att Aina och han voro trolofvade. Han utbad sig de båda tanternas välsignelse, "ty Jenny, den skalken, har gifvit mig sin välsignelse på förhand."

Nu följde omfamningar och kyssar i tillbörlig mängd. Tant Betty tycktes liksom ha förutsett att så ske skulle, men den nog mycket öfverraskade riktiga tanten utbrast, likväl i den vänligaste ton i verlden: "Ja, det der hade jag bort förutse, då du i ditt bref till Jenny ordade så mycket om fennomanskorna." Den goda damen sökte derefter med sin blick Jenny, men mötte icke sin systerdotters öga. Hvad tant Agatha deremot såg tillfredsställde henne icke, ehuru hon ganska väl drog sig till minnes att Jenny för längesedan förklarat att hon och Erik blott höllo af hvarandra som kusiner. Nu lutade Jenny tyst sin panna mot Ainas axel: den öfvergifna, såsom tanten tyckte, stödjande sig på den lyckliga. Men denna bittra föreställning gaf dock snart rum för hennes hjertas behof att deltaga i det unga parets sällhet. Icke länge dröjde heller Jenny i Ainas armar utan hon lyfte åter sitt lilla hufvud, och skakande trotsigt sina mörka lockar tryckte hon ett ögonblick derefter med en blick full af tro och hopp Birger Ros' hand och skyndade sedan att muntert lyckönska de två tanterna.

Qvällen förflöt under hvarjehanda glädtigt samspråk; blott öfver Birger Ros' breda panna hvilade ett moln som hans starka vilja förgäfves sökte förjaga. Han var öfver hufvud taget ganska fåordig och då hans blick någon gång, liksom af en händelse, mötte Jennys, kunde den anande flickan, trots alla hans bemödanden att dölja det, upptäcka att ett djupt vemod åter tyngde på den älskades själ. Intet ord om kärlek hade sedan det betydelsefulla sammanträffandet vid Imatra blifvit utbytt dem imellan, och ehuru de ofta i hvarandras sällskap besökt det ställe der Birgers sinnesnärvaro räddat dens lif, som utgjorde föremålet för hans lika djupa och passionerade som stumma och grannlaga kärlek, ehuru de ofta besökt denna för båda så minnesvärda plats, der naturen af deras ömsesidiga känslor uppenbarat sig på ett så egendomligt sätt, så hade dock endast deras blickar talat — hans om djup sorg och den ödesdigra edens orygglighet, medan hennes deremot hade belönat hans tysta hyllning med en lifvande förhoppnings glans i de sköna ögonen. Hvarifrån hon erhöll kraft till denna förhoppnings upprätthållande var en gåta för Birger, men att Jenny sjelf trodde på sina ögons löften, derom var han förvissad. Hennes blickars trösterika evangelium hade för den unge mannen blifvit ett verkligt själsbehof. — Han talade ofta med Jenny om sin framtida verksamhet i fosterländskt syfte. Allt klarare och klarare framstod för honom öfvertygelsen att blott ett broderligt arbete hand i hand med den svenska bildningen i Finland, hvilken för detta land utgjorde dess enda pålitliga föreningslänk med mensklighetens allmänna framåtskridande i högre frihet och kultur, var dess framtidsförhoppningars säkraste ankargrund. En utveckling i denna anda förhindrade, enligt hans åsigt, på intet vis, ja, den fastmera understödde och påskyndade uppblomstringen af den finska nationaliteten. Vid sådana tillfallen, då Jennys rika själ med en älskande qvinnas hela hängifvenhet hängde vid hans läppar, då mötte ofta hans inspirerade öga det hoppfulla löftet i hennes strålande blick, det löftet att äfven han skulle blifva en af dem som med gladt mod lade handen till det goda verket och hon den lyckliga qvinna, vid hvars barm han finge hvila ut och samla nya krafter till nya strider i ljusets tjenst. Det var andliga högtidsstunder i bådas lif, kända och njutna endast af de två invigda.

Då stunden nalkades att Ojalaherrskapet skulle bryta upp, förklarade Birger att han till häst ville åtfölja damerna, något som mycket bidrog att lugna tant Agatha, hvars inbillning blifvit uppskrämd af tjenstefolkets berättelser om fångar som rymt från Wiborgs häkte och skulle uppehålla sig i skogarne deromkring, berättelser som för öfrigt med mera eller mindre skäl hvarje annalkande höst upprepas i dessa trakter af Wiborgs län. Emellertid anlände tant Agatha och Jenny lyckligen till sitt provisoriska hem och Birger Ros anträdde efter ett kort afsked sin återridt till Muistola. Nästan fullständigt mörker hade nu inträdt, ty dystra moln jagade på himlen och tilläto månen att blott då och då upplysa landskapet.

19.

Nattligt äfventyr.

Försjunken i djupa tankar fortsatte emellertid Birger Ros sin ensliga ridt i den tysta Augustiqvällen. Månen dolde sig bakom moln och mörkret tilltog isynnerhet då vår ryttare inkom i den alldeles obebodda skogstrakt af vid pass halfannan fjerdingsvägs längd som han hade att passera innan han uppnådde Muistolas för öfrigt också blott glest bebodda egor. Hästen, återhållen af tygeln, tvangs att hejda sin otålighet medan dess ryttare fortsatte sina betraktelser, hvilka icke tycktes leda hans sinne på den behagliga stråten till ett fridomstråladt framtidshem. Birger Ros älskade den andliga kamp för sitt fäderneslands utveckling, i hvilken han hade för afsigt att snart åter kasta sig, nu sedan han lyckats att i någon mon utreda den intrasslade härfvan af sina ekonomiska angelägenheter, hvilkas tillstånd ovilkorligen hänvisade honom till nödvändigheten att uppsöka åt sig en annan förvärfskälla än det lilla godsets knappa, hårdt anlitade inkomster. Han älskade denna kamp emedan han älskade sitt fosterland varmt och uppriktigt och ansåg det för sin pligt att deråt egna sina krafter. Hans ekonomiska ställning oroade honom på långt när icke så mycket som den kinkiga belägenhet, i hvilken han befann sig gentemot sina bundsförvandter på stridens fält och som i hans ekonomiska betryck endast sågo en passande förevändning för honom att på ett skickligt sätt draga sig ur deras leder, ty hans afundsmän predikade i tal och skrift att han blifvit en affälling från den finska saken. Ryktet om det afslagna anbudet från regeringens sida hade i mycket vanställda former blifvit kringspridt. Det berättades nämligen att han afslagit detsamma hufvudsakligen blott derföre att det erbjudna honorariet icke tillfredsställde hans fordringar och i detta afseende påpekade man, såsom sqvallret städse gör, illvilligt nog, hans ekonomis klena skick såsom den klippa, emot hvilken hans forna föresatser strandat. It detta lumpna förtal log Birger stolt, ty han kände med sig sjelf att han innan kort tydligt skulle ådagalägga sin karakters renhet och sjelfständighet. Men han log icke åt den afsöndrade ställning i lifvet som nu fallit på hans lott i följd af brytningen med hans vapenbröder, hvilkas välmenande men ensidiga ifver dref dem, detta förutsåg han, i en riktning som ha.ns nu mognade ande icke kunde gilla, emedan denna riktning ledde förbi, icke till det föresatta målet: den finska nationalitetens kraftiga höjande. Han var måhända mera finne i sitt innersta hjerta än mången af de mest öfverspända, så kallade fennomanerne, men han var icke längre blind för sitt partis brister och han erkände, emedan han var en högsint ande, tacksamt den verksamma hjelp som den goda saken rönte af alliansen med dess naturligaste bundsförvandt i hela verlden, det svenska elementet i Finland. Han hade på senare tider, ehuru icke utan en svår inre strid och många återfall i sin förra lidelsefulla och hänsynslösa ensidighet, kommit till den öfvertygelse att en innerlig förening af landets andliga krafter är den enda praktiska utväg att med tiden, bredvid och trots den ryska påtryckningen, kunna i Finland väcka och underhålla ett sannt folkligt lif. Hvad den svenska talande delen af befolkningen vidkom var det öfvervägande flertalet af de densamma till buds stående krafterna villigt att, utan förnekande af sitt andliga samband med det svenska moderlandets kultur, träda i det gemensamma fosterlandssträfvandets leder. Ett större motstånd väntade han sig deremot från den fennomanska sidan, framkallad i icke obetydlig mon af ofta omedveten, i alla fall obefogad fruktan för det svenska elementets fortfarande andliga hegemoni, en plats, från hvars bibehållande denna sidas kanske yppersta män med ädel hängifvenhet för det allmänna bästa frivilligt afstått, fordrande blott ett lika berättigande för sin nationalitet som för den finska i den gemensamma utvecklingen, och en förnuftig, icke brådstörtad öfvergång till detta nya skede af Suomifolkets lif såsom en egen, odelbar nation. Det var en sådan ståndpunkt som Birger Ros sträfvade att göra fullt klar för sig, ty han insåg att hans personliga uppgift i det förestående arbetet var ganska svårlöst. Det gällde nämligen, sådan var den vanne fosterlandsvännens åsigt, ingenting mindre än att öfvertyga såväl massan af det finska talande folket som ock särskildt, hvad svårare var, det starka fennomanska partiet om den oafvisliga nödvändigheten att förbinda sig med det i landet förhanden varande svenska elementet. Med själen helt och hållet upptagen af detta svåra värf kände Birger Ros dubbelt tyngre omöjligheten att förverkliga sin egen individuella lycka och behofvet af den själens styrka som blott tillfredsställandet af denna naturliga önskan kunde bereda honom, ty hjertats frid är en god skattkammare att i lifvets strid draga vexel uppå. Hans väns och systers äfven i yttre form försiggångna kärleksförening kunde naturligtvis icke underlåta att i ännu bjertare färgton framställa för hans själ mörkret i hans eget hjertelif. I denna sak såg han ingen möjlighet till en lycklig utgång. Han längtade derföre å andra sidan till och med efter den ädla stridens hetta för att i densamma kunna glömma sin personliga olycka.

Leka ett blindt öde eller väsenden af en högre naturordning, än den vi menniskor tillhöra, med händelsernas gång i vårt lif? Sitta andar af högre rang, än vi äro, vid rodret af den makt vi kalla slump? Det fromma hjertat har bredt en herrlig slöja öfver vår naturs bristfällighet i detta afseende och kallar denna sin barnaljufva tro en gudomlig försyn, som omedelbart ingriper äfven i vårt personliga lif; men upproriska hjertan finnas som våga, till föga båtnad för sitt själslugn, tvifla på sanningen af denna allt försonande föreställning. Då Ros' högtsträfvande ande kommit till denna punkt i skärskådandet af hans framtidsutsigter sammandrog en känsla af onämbar sorg hans varma, liffulla hjerta, som derjemte hotades att krossas under den nästan öfverväldigande tyngden af tanken på det glädjelösa lif som jemväl förestod den älskade, till lycka och lefnadsnjutning berättigade, sköna qvinnan.

Förgäfves sökte han skaka ifrån sig dessa dystra bilder, då lyckligtvis en yttre omständighet kom hans feberaktigt arbetande själ till hjelp. Ljudet af ett ovanligt buller ett stycke framför honom nådde nämligen genom nattens stillhet plötsligt hans öra. Han tyckte sig förnimma något som liknade en häftig ordvexling, åtföljd af svordomar och utrop, hvarvid finska och svenska ord vildt blandades om hvarandra. Påskyndande sin villigt i galopp öfvergående häst befann sig vår enslige ryttare snart på stället. Vid skenet af den ur molnen frambrytande månen mötte en besynnerlig syn Birger Ros' förvånade blickar.

En vagn låg kullstjelpt vid vägkanten och två karlar höllo på att, under utösandet af vilda svordomar och hotelser på finska språket, ur densamma framdraga en häftigt emotstretande mansperson, som på god svenska bad våldsverkarne "draga åt h-e" samt förgäfves ropade på hjelp af kusken och skjutsbonden. Dessa lågo nämligen ett stycke derifrån på marken bevakade af en tredje karl med yxa i handen. Linorna som hållit hästarne vid vagnen voro afskurna och tistelstången var afbruten. En fjerde person höll de tre urspända och uppskrämda hästarne några famnar från stället.

På vida kortare tid än vi behöft för att beskrifva uppträdet hade Ros öfverskådat situationen och med ett ljudligt utrop af: "Stå på er derinne en stund!" red han utan vidare ikull den på vakt stående karlen samt vred dervid yxan ur dennes hand.

"Perkele!" röt en af de vid vagnen sysselsatte, öfverraskade röfrarne på finska, "hvem ha vi der?"

Ett döfvande slag af yxan fällde honom till marken. Kusken och skjutsbonden började nu resa sig.

"Hitåt, hitåt, befallningsman", ropade Ros med thordönsstämma på finska, "hitåt! och tag röfrarne innan de hinna fly!"

Denna krigslist och kamratens fall väckte oro hos den andra vid vagnen sysselsatte våldsverkaren och då Ros nu styrde sin häst mellan honom och ekipaget, gaf detta den derinom befintlige resanden rådrum att något hemta sig från sin förvirring.

"Är ni sårad?" frågade Ros i det han kastade en blick in i det kullstjelpta åkdonet.

Han erhöll blott till svar en framräckt revolver och de hastigt utstötta orden: "Se här, nu har jag den, skjut!"

Fattande den laddade revolvern såg sig Ros om efter fienderna som, beväpnade med störar, tycktes vilja upptaga striden. Två skott ur revolvern hejdade deras framträngande, och då nu kusken och skjutsbonden, svängande stycken af den brutna tistelstången samt i förhoppning på den anropade länsmannens ankomst, jemväl nalkades, drogo sig röfrarne skyndsamt tillbaka. Den karl som hållit hästarne släppte dessa, hvilka, så godt de kunde med de sårade benen, började lunka utåt vägen.

"Mina hästar, mina hästar!" skrek skjutsbonden och ilade efter dem, medan kusken, på Ros' befallning, hjelpte den resande ur vagnen. Så snart denne hade fötterna på marken sträckte han på sin lilla, runda figur och utropade modigt: "Jag har ännu en revolver", samt aflossade, utan att sigta, två eller tre skott efter de i skogsbrynet försvinnande röfrarne, som flydde med all hast.

"Spara edra skott, herre", sade nu Ros, som återvände från en rundridt omkring vagnen och försökte tygla sin uppskrämda häst, hvilket omsider lyckades honom. "Är ni sårad eller skadad?"

"Nej, inte det jag vet; jag fick blott en duktig stöt när vagnen stjelpte", svarade den resande med genuint svenskt uttal, hvarvid Ros dock icke vidare fästade sig. Den främmande tillade i det han försigtigt nalkades Ros: "Men hejda då er ystre Bucephalus så att jag kan få trycka min räddares hand. Det var, minsann, hjelp i rättan tid — uff!"

Ros steg af och öfverlemnade sin häst att hållas åt den resandes kusk, hvilken såg mycket förlägen ut. Den återvändande skjutsbonden, släpande efter sig sina ledbrutna hästkrakar, jemrade sig deröfver att de blifvit skadade vid vagnens stjelpande, och den lille, runde resanden trädde fram till Ros. Månen utgjöt sitt fullaste sken öfver denna invid den kullfallne vagnen i den ensliga skogen församlade, egendomliga grupp.

Den resande skakade imellertid hjertligt Ros' hand utan att uttömma sig i ett onödigt ordsvall och denne vände sig snart derefter till kusken med en fråga huru det gått till att vagnen stjelpt?

"Jo", svarade den tillsporde, "det var så mörkt att man inte kunde se handen framför sig och röfrarne höllo väl, såsom de bruka, en lina spänd tvärs öfver vägen, hästarne stupade och vagnen stjelpte i landsvägsdiket. Skjutsbonden och jag, som sutit på bocken, slängdes i skogen och stötte oss så att vi förlorade sansen samt inte kommo oss före innan månen tittade fram och nådig herrn var rackrarne på halsen. Det var bestämdt tio karlar."

"Åh nej", invände Ros, "jag såg blott tre utom den som höll hästarne. Men min herre", tillade han vändande sig till den resande, "det klokaste är väl nu att vi söka lyfta upp vagnen och så godt sig göra låter reparera skadorna samt sedan bege oss till mitt hem, hvilket inte är så långt härifrån."

"Tack, tack, min herre", svarade den resande och alla grepo verket an. Lyckligtvis voro hjulen oskadade och med tillhjelp af yxan och några repstumpar voro snart ett slags fimmelstänger bragte till stånd samt Ros' häst spänd framför vagnen. Kusken fattade tömmarne och följde efter Ros och den resande herrn, som gingo till fots i motsatt riktning mot den hittills iakttagna; skjutsbonden med sina skadade hästar slutade tåget.

20.

Nya öfverraskningar.

Knappast hade den i slutet af förra kapitlet beskrifna karavanen satt sig i rörelse, innan åter ljudet af menniskoröster hördes. Snart framkom på en ginväg ur skogen Erik Stenrot med några af gårdens karlar, som voro beväpnade. Man hade hört skotten och skyndat efter ljudet i den förmodan att möjligtvis de af ryktet omtalade förlupne fångarne vågat anfalla någon resande. På qvällen hade man sett en vagn passera förbi Muistola gård.

"Jag tror", utropade Erik, icke utan en viss oro då han med blicken öfverfor det besynnerliga tåget, "att här varit strid å färde? Nå, gudskelof, att du är helbregda, Birger! Var det verkligen röfvare och hvem är det som skjutit?"

"Den herrn", svarade Ros, "hade blifvit öfverfallen af några karlar, troligen förrymda fångar, och ett par skott lossades."

"Det vill säga", inföll nu den resande, "den här herrn, hvars namn jag inte ens ännu efterfrågat, har enligt all sannolikhet räddat såväl mitt som ock de der två karlarnes lif."

Erik studsade synbarligen vid ljudet af den resandes röst och närmade sig honom för att om möjligt i månskenet uppfånga den resandes anletsdrag.

"Ert namn, min ädle räddare!" fortfor denne. "Var god säg mig hvem det är, som jag kanske har att tacka för mitt lif?"

"Jag heter Ros och har en egendom här nära intill", var Birgers svar.

"Nåväl, herr Ros", återtog den andre, "ni har gjort mig och dessa två menniskor en ganska väsentlig tjenst och gamle Jakob Stråle från Stockholm är eder tacksamme vän."

"Hvad!" utropade, utom sig af förvåning, Erik och fattade ifrigt den resandes hand, "morbror Stråle! Hvad i Guds namn för morbror hit?"

Den gamle herrn, ty Stråle var en äldre man, betraktade med icke mindre förundran vår vän Erik och utbrast:

"Och hvad, hvad gör du här, här midt i ödemarken, gunstig herre? Jag tror minsann att detta Finland är ett förtrolladt land. Men jag kan gissa, om inte hvad du gör här, så dock ungefär hvem som lockat dig just hit. Huru fick du reda på Jenny?"

"Till höger kusk", hördes nu Ros' stämma och en af karlarne skyndade att öppna grinden. Efter några befallningar till karlarne vände sig Ros till den resande och sade:

"Välkommen hos mig, herr Stråle, men ursäkta att jag straxt åter måste aflägsna mig för att varna mina grannar på Ojala, dit rymmarne möjligtvis tagit kosan. Min vän Erik, var du värd i mitt ställe. Farväl, tills i morgon."

Och i yrande sporrsträck bar det af på vägen till Ojala på den från vagnen urspända hästen. Två beridna drängar åtföljde Ros, beväpnade med hvar sin bössa och yxa.

"Rask karl, den der Ros", sade gamle Stråle, "men Ojala, hvad har han att skaffa med Ojala?"

"Stig in, morbror", sade Erik och tillade sedan tveksamt: "Då morbror befinner sig i denna trakt af verlden, så trodde jag att det var bekant hvem som bodde på Ojala."

"Visst vet jag det", menade Stråle, "och jag var just på väg dit då…"

I detta ögonblick skyndade emot dem ett ungt fruntimmer. Det var Aina.

"Ack, Erik!" utropade hon, "hvar är Birger? Tjenstefolket har alldeles skrämt upp tant Betty, så att…"

Hon tystnade rodnande då hon nu först bemärkte den främmande herrn.

"Med Birger har det ingen fara", genmälte Erik, "han har blott ridit tillbaka till Ojala för att der hålla vakt, och när vi väl kommit in, skolen I få höra det intressanta äfventyret af den här herrns egen mun."

Med dessa ord förde han den främmande till Birgers rum, hvarest herr Stråle i hast iordningställde sin något illa medfarna drägt. Under tiden frågade han Erik, hvem det unga fruntimret var som kallat honom vid namn?

"Min värds syster", svarade Erik undvikande. "Men se så, morbror, stig in till fruntimren och tillfredsställ deras och min nyfikenhet angående den förskräckliga händelsen på landsvägen."

Vi öfverhoppa presentationerna, hvarvid intet nämdes om förlofningen, äfvensom herr Stråles berättelse om förloppet vid röfvarnes anfall samt hans och de två karlarnes räddning genom Ros' modiga mellankomst. Efter några utrop af förvåning och fasa samt glädje att "allt slutats så väl" inbjöd tant Betty med landtlig artighet den ärade gästen att efter så mycken skrämsel och ansträngning hålla tillgodo ett glas "varmt". Herr Stråle, en jovialisk, gammal ungkarl, tackade fryntligt för inbjudningen och bryggde sig en rätt stadig toddy, drack och hade snart så intagit båda damerna till sin fördel att tant Betty, då hon efter den händelserika dagen ändtligen kom i säng, sade till Aina: "då alla svenskar jag hittills träffat äro så hyggliga karlar, så är det väl bara prat hvad pastorsadjunkten (som sannolikt var fennoman) brukar säga, nämligen att svenskarne 'kuggat' Finland." Aina åter var rätt belåten dermed att hennes fästmans morbror varit så vänlig emot henne. Då kunde han väl icke heller ha något emot deras förlofning. — Efter intagen landtlig qvällsvard åtskildes sällskapet och lade sig till hvila icke utan att dock egna ett visst deltagande åt den frånvarande Birger, som begifvit sig af för att hålla vakt öfver fruntimrens på Ojala nattro.

"Den vakten gör han gerna", hade tant Betty yttrat, hvartill herr Stråle svarat ett menande "jaså". I öfrigt tycktes den främmande herrn helst undvika att tala om ändamålet med sitt oförväntade besök hos sin syster och sin myndling Jenny.

21.

Vid kaffebordet.

Den första menniska som den gladlynte stockholmaren mötte då han följande morgon efter omsorgsfullt gjord toilett utträdde på husets lilla balkong var hans räddare från gårdagsqvällen, hvilken redan återvändt från sin nattliga vaktgöring och nu, gående sin gäst till mötes, helsade honom välkommen. Ehuru Birger, som af tant Betty fått höra att deras gäst var en slägting till såväl Erik som ock Ojalaherrskapet, gerna velat utforska den gamle herrns egentliga afsigt med detta oväntade besök, hvarom ingenting förljudits i den förtroliga sällskapskretsen, hade han dock häri vida mindre framgång än den fintlige juristen i det välbemantlade förhör han lät sin värd undergå. Understödd af de meddelanden Stråle redan qvällen förut under samtalets lopp lyckats erhålla, visste han nu att så leda tråden af deras samspråk att han ganska snart trodde sig vara det sanna förhållandet på spåren. Den väl öfverståndna nattliga vakten gaf honom härvid en ypperlig anledning till hvarjehanda spörjsmål. Stråle tackade varmt men icke utan en liten skymt af skalkaktighet i blicken den unge doktorn för dennes omsorg om hans systers säkerhet samt prisade den Stråleska familjen lycklig som i det aflägsna Finland i en och samma person vunnit en räddare, en beskyddare och en tvifvelsutan mycket förekommande gästvän. Om Jenny nämde den gamle herrn intet enda ord. Men då Erik, som med sin närvaro ökat sällskapet, frågade huruvida det icke vore lämpligt att han skulle rida ut till Ojala för att förbereda tant Agatha och kusin Jenny på det oväntade besöket, svarade herr Stråle helt enkelt att då Erik öfverlemnat den för behöflig ansedda nattvakten öfver slägtingarnes säkerhet åt en annan, han lika gerna kunde låta morbrodern sjelf anmäla sitt besök. Arten af det svar, som tycktes sväfva på Eriks läppar, föranledde honom dock att skämtsamt tillägga: "att det tvifvelsutan fanns heligare föremål att bevaka än unga kusiner, till exempel gamla onklar, att icke tala om den frånvarande gästvännens härd."

Erik rodnade märkbart men han hjelptes ur sin förlägenhet af den vackra Ainas inträde, som, efter ett glädtigt och lika hjertligt "godmorgon" till alla tre herrarne, började servera kaffet. Birger omtalade nu att han till frukosten ditväntade länsmannen som skulle anställa polisundersökning angående det nattliga öfverfallet, samt öfvertaga ledningen af våldsverkarnes efterspanande, om hvilkas sannolika tillhåll man dessutom redan fått någon kunskap, väggledd af de spår de vid sin flykt lemnat efter sig.

"Stackars karlar", sade herr Stråle, "jag skulle nästan önska dem friheten, redan derföre att deras misslyckade anfall beredt mig en så öfverraskande angenäm bekantskap som min räddares och fröken Ainas."

"Säg lika gerna blott Aina, snälla morbror", inföll Erik, "ty jag säger det genast rent ut. Aina är min fästmö."

"Då säger jag med synnerlig glädje 'Aina' till den älskvärdaste af mina finska vänner," utropade den gamle herrn muntert och fattade med en anstrykning af galanteri Ainas hand för att kyssa densamma, men den rodnande unga flickan slog sina vackra armar omkring onkelns hals och tryckte en kyss på den gamle ungkarlens ingalunda motsträfviga mun.

"Bra gjordt, Aina lilla!" sade den upprymde juristen; "men blif icke svartsjuk på mig, Erik, ehuru jag är ungkarl", tillade han med en komisk suck. — Han ökade den allmänna sinnesstämningens munterhet, då han med utsökt belefvenhet och gammaldags sirlig artighet framträdde till tant Betty, som tillkommit under tiden, och vördsamt anhöll att i betraktande af det blifvande intima förhållandet emellan deras familjer, nu redan få kalla fröken Ros för "kusin", hvartill den fryntliga gamla damen rodnande gaf sitt samtycke. Med Birger utbytte Stråle ett hjertligt handslag i det han menade: att det var mycket roligare att kalla sin räddare du än herr doktor, hvilken titel ovilkorligen påminte honom om läkare, menniskor som han väl i allmänhet högaktade, men af hvilka han hittills icke behöft och hoppades att icke så snart heller behöfva någon "räddning".

Ett bud från länsmannen anlände emellertid och aflemnade ett bref. Detta gaf anledning till uppbrott från kaffebordet. Det högvigtiga brefvets innehåll skola vi meddela i nästa kapitel.

22.

Länsmans-diplomati.

Den värde herr Smilander hade af ryktet förnummit att den öfverfallne, men räddade utländingen var en mäkta förnäm man, hvilken kommit hit för att från Ojala afhemta de der boende utländska damerna samt återföra dem till deras i hemlighet öfvergifna hemland. Genast vaknade underliga tankar i hans hjerna. Kanske var det sjelfve polismästaren i Stockholm, den berömde Wallenberg, som tillika med egna ögon här vid Imatra ville studera de naturliga vattnens kraft. Inom sig hade derföre den förtänksamme länsman Smilander beslutit att på allt möjligt sätt gå den förnäme främlingens önskningar till mötes, och till och med Ros steg i hans aktning i följd deraf att han varit försynens redskap att verkställa räddningen. Då han erfarit att den resande under titel och namn af "häradshöfding Stråle" hedrade hans aflägsna födelsebygd med sitt besök, stadfästades inom honom den en gång fattade föreställningen att denne var en mycket förnäm man, som allrahelst, för att väcka mindre uppseende, "inkognito" gjorde sin resa. Den främmande hade tvifvelsutan antagit namnet Stråle blott för att låtsa vara en slägting till den gamla damen på Ojala. Smilander ville derföre på ett försigtigt sätt låta honom förstå, att han, Smilander, var en alltför routinerad administrativ tjenstemän för att icke genast ha genomskådat den resandes högre samhällsställning. I enlighet härmed ville han ock från första början inrätta hela sitt uppträdande. Wallenberg-Stråle skulle då med sitt vana öga genast se hvars andas barn han hade framför sig, och man kunde icke veta hvilken utländsk utmärkelse möjligtvis blefve en följd af det nit Smilander skulle ådagalägga vid röfrarnes förföljande och gripande. Han ansåg det derföre vara klokare att icke besöka Ros till frukosten, utan medelst ett skickligt och i högre juridisk stil uppsatt bref inbjuda främlingen till den polisundersökning han ernade hålla på sjelfva stället der öfverfallet egt rum. Detta bref, som saknade adress, sände han med ett bud till Muistola. Det skulle öfverlemnas till den "främmande öfverfallne herrn". Stråle tog brefvet och läste icke utan förvåning följande löjliga aktstycke:

"Min herre!

I brist på adress som jag saknar vill jag icke tro på ryktet om min herres namn hvilket, såsom måhända varande falskt, kunde inverka kränkande; men till saken, såsom vi administrativa tjenstemän säga.

Min herre har natten emot i dag, den 16:de hujus, genom herr doktor Ros' förvållande lupit fara att blifva räddad, eller fastmera af doktor Ros blifvit räddad ur en fara som min herre bemälde natt lupit genom ett ännu okändt antal röfvares förvållande, hvadan jag i min egenskap af kronobefallningsman i den af denna olycka hemsökta socknen, på anmodan af sagde Ros, bosatt å Muistola, funnit mig föranlåten att dels medelst utsändande af spejare, äfvensom prolimitär polisundersökning på platsen, dels ock genom hållandet i förvar, dock icke i jern, af sistlidne nattens skjutsbonde, såsom skäligen misstänkt att ha varit med i komplotten beträffande sina hästar, som icke blifvit honom frånstulna och derföre skola afföras till mitt stall för att besigtigas af vid slika försök till rån vane personer, som skola fastställa huruvida hästarne blifvit med flit skonade, — så och i betraktande nu af allt detta och dessa åtgärders vidtagande, får jag härmedelst förständiga, det vill säga ödmjukast anhålla det min herre ville infinna sig å den plats der det tillämnade brottet lyckligtvis icke föröfvats genom meranämnde Ros' föregifna mellankomst och såsom af vittnen vidhandengifvits, fem med välberådt mod ur min herres revolvrar aflossade skott, för att jag på stället i behörig form måtte få anställa polisförhör och undersökning med alla vid tillfället utom röfrarne närvarande personer samt likaså den kullstjelpta vagnens besigtigande för att utröna huruvida våldsverkarne medelst inbrott försökt någonting; och ehuru smärtsamt det är att innan röfrarne genom gripande och häktande befordras till laga straff, dermed se mig tvungen att besvära min herre och afgifva berättelse om hela förloppet, ithy att vi administrativa tjenstemän i Finland, i likhet med hvad i Sverge plägar ske, måste gå summariskt tillväga då det är fråga om rackare och förlupna personer, bedjande tillika om ursäkt för besväret, men utlofvande min herre att med all behöflig handräckning bistå min herre i den der andra saken, hvilken längesedan icke blott väckt min nyfikenhet såsom varande oloflig, utan derhos föranledt ett för mig illa aflupet besök på ett ställe, som må vara onämdt oss emellan, och hvilket min herre ämnade besöka redan i går men nu måste uppskjuta till i dag, men der enligt egen uppgift inga dokumenterande handlingar finnas, hvilket jag vill till min herres tjenst och upplysning meddela, ehuru jag tror mig kunna framtvinga riktiga pass om icke falska sådana redan anskaffats, och förblir jag med högaktning och i förbidan på min herres ankomst till det olyckliga räddningsstället men der ingen fara finns om dagen och derföre att jag är der, min herres ödmjukaste tjenare.

Johan Smilander, Kronobefallningsman i orten."

Efter genomläsandet af denna sorglustiga skrifvelse öfverlemnade herr Stråle densamma skrattande åt Ros, i det han sade sig tro meningen vara en kallelse att infinna sig vid en preliminär polisundersökning på stället. "Men slutet förstår jag inte riktigt", tillade den gamle juristen, "dock förmodar jag att det har afseende på någonting som rör min syster." Ros genomläste leende brefvet men då han kom till frågan om passen blef han allvarsam. Under tiden hade Stråle följt "kusin Bettys" inbjudning till frukostbordet. Nu erhöll ändtligen Erik papperet. Han försökte uppläsa detsamma högt men afbröts som oftast af en skrattlust, den han icke kunde qväfva; dock upphörde äfven hans munterhet då han kom till det ställe der passen voro omnämda. Men hans oro yppade sig på annat sätt än finnens, som blott eftersinnade hvilka obehag fruntimren kunde ha att befara af den påhängsne länsmannen. Erik gick denna gång längre i sina farhågor än vännen.

"Gubben Stråle är Jennys förmyndare", hviskade han till Ros och detta var en nyhet som tycktes börja oroa denne, isynnerhet då han sammanställde densamma med hvad tant Betty meddelat honom om kuskens vinkar angående ändamålet med den främmande herrns besök på Ojala. Sedan emellertid frukosten intagits begåfvo sig herrarne på väg till platsen för föregående qvällens äfventyr.

23.

Polisundersökning i skogen.

Men derborta i den nu åter fredliga skogen, hvarest ännu för tolf timmar sedan hästar störtat, vagnar blifvit kullstjelpta och resande anfallits, der yxor svängts i månskenet och den krigiska knalleffekten af amerikanaren Colts uppfinning, revolvern, injagat skräck hos den europeiska nordens landtligt beväpnade banditer, der satt nu den administrativa maktens representant i den finska socknen Ruokolaks, kronobefällningsman Johan Smilander, på en sten vid landsvägskanten. Han satt der omgifven af två nämdemän samt bro- och skallfogde, föreställande hans myndighets armar och ben, hans handtlangare och adjutanter. De rådplägade sinsemellan med vigtiga miner i de välmående ansigtena, och en liten skara af ortens allmoge, män, qvinnor och barn, stod gapande rundt omkring dem. Då syntes ett dammoln på vägen från Muistola och herr Stråle i vagn samt Birger och Erik till häst anlände. Herr Smilander steg upp och förberedde sig att med en viss högtidlighet emottaga de ankommande, som i en ståtlig procession närmade sig. Han "harklade" och hostade, fick strupen ändtligen klar och skulle just börja sitt tillämnade tal, då den raske gamle Stråle, sedan han återvunnit sin jemnvigt efter nedstigandet ur vännen Ros' gammalmodiga och något höga vagn, med en oefterhärmlig komisk grandezza tilltalade den vördsamt helsande sålunda:

"God morgon! Ackurat på sin post, det ser man! Edert nit i tjensten, herr befallningsman, är öfver mitt beröm."

"Tackar ödmjukast", svarade Smilander och fattade mod då Stråle räckte honom handen till helsning. Han tillade derefter: "Vi administrativa tjenstemän i Finland äro mycket påpasslige."

"Ja, och tiden är dyrbar", återtog herr Stråle, "jag borde om en timme eller så vara på Ojala."

"Vi kunna genast skrida till verket", inföll länsmannen, "ursäkta att jag sätter mig."

På länsmannens fråga huruvida den öfverfallne hyste misstanke till någon särskild person — han blinkade dervid med ögonen — om att ha varit i komplott med röfrarne, svarade Stråle "nej" och afgaf derefter i korthet en berättelse om förloppet. Ros gjorde likaså om hvad som timat efter hans inblandning i saken. Nu uppropades den pratsjuke kusken. På dennes vittnesmål hade länsmannen synbarligen räknat för att såsom ransakare lysa inför den förmente höge polismannen.

"Kurikka", började länsmannen, "ni är från Wiborg, inte sannt? Jag tror mig känna er?"

"Isvoschtschik (åkare) Kurikka n:o 6", svarade denne på dålig svenska. "Jag kände herr befallningsman mycket bra då herrn var i kansliet i Wiborg. Mången gång om natten…"

"Det hör inte hit!" afbröt den förhörande. "Huru kom Kurikka i den här herrns tjenst?" Smilander bugade sig härvid för Stråle.

"Jo si, för det att jag är gammal kusk och kan 'rata venska' (prata svenska), så gaf polismästaren mig åt herrn här, som jag följer på resan och tillbaka för sex mark (4 rdr) om dagen."

"Polismästaren och sex mark om dagen", sade Smilander för sig sjelf, "det är han och ingen annan. Tillåt mig", han vände sig nu till Stråle, "att förhöra vittnet på finska. Doktor Ros kan ju vara er tolk?"

"Alltför gerna", blef svaret. Nu tilltalade Smilander kusken med hög röst sålunda:

"Tala rent ut, Kurikka, hvad du har att säga. Jag vill att lag och rätt skola vördas i mitt distrikt" — härvid kastade han en sträng blick på de församlade bönderna — "tala rent ut allt hvad du vet om den här saken och hvarföre röfrarne just anföllo den här herrn?"

Efter erhållen tillåtelse att få begagna sig af sitt modersmål, afgaf Kurikka en vidlyftig berättelse, den vi, med förbigående af en mängd biomständigheter, här återgifva betydligt förkortad. Emellertid satte sig herr Stråle och hans följeslagare på ett par stenar för att höra på.

"Jo, si, det var så", började vittnet, "att jag blef den rike herrns kusk fast Järvinen, min granne, rände andan ur halsen på sig för att få den platsen, men polismästaren sa', att jag var mera 'skicklig i ett och annat'. Och majoren, polismästaren ni vet, herr befallningsman och 'höga rättvisa' ('korkia oikeus'), är mycket gemen när han talar med simpelt folk, och han sade till mig, att djefvulen och, med respekt till sägandes, alla länsmän i landet skulle ta mig, om jag inte skulle föra den herrn helbregda tillbaka till Wiborg. Och såsom ni ser, höge herr befäliningsman och domare, så tyckes ju den främmande herrn vara kry och rask hittills, så att jag ärligen förtjenat min lön."

"Till saken", afbröt länsmannen, "berätta, huru kom det till att ni råkade ut för den här rysligheten?"

"Jo, si", började kusken åter, "det var så, att vi skulle fara till två ohyggligt rika fruntimmer, som lära ha rymt från…"

"Ursäkta, herr befallningsman", afbröt Stråle, "kanske vi lemna fruntimren åsido, alldenstund denna sak alldeles inte angår dem."

"Riktigt", anmärkte ransakaren till vittnet, "berätta hvad som händt, inte hvad som kan komma att hända."

"Nåja", fortfor den sålunda tillrättavisade, "vi skulle till Imatra, och derifrån med fyra hästar till Lauritsala (första slussen vid Saima kanal) och så till Wiborg igen. Nåväl, resan gick bra ända till Jäskis färja, och medan herrn drack kaffe inne i gästgifvargården, frågade folket, som stod omkring mig, hvad det var för en herre, som jag skjutsade, och jag sa' sanningen, att det var en rik man från utlandet, som reste till Ojala och derifrån tillbaka till Wiborg. Och som jag fått respengarna om hand, gaf jag skjutsbonden från Rautanen en mark (70 öre) i drickspengar, för si så hade herrn befallt. Och der talades ett och hvarje om Ojala-herrskapet och att de också voro från utlandet och hade mycket pengar samt att Muistolaherrn (härvid rodnade Ros starkt då han öfversatte vittnets ord) blifvit mycket god vän med dem, och att han hade hos sig en herre, som var från samma land som fruntimren, och att de sällskapade med hvarandra såsom slägtingar. Nåväl, det var allehanda folk vid färjan och vår nye skjutsbonde hörde också uppå, men herrn derinne dröjde så länge, att färjan gjorde två resor innan vi kommo att fara öfver elfven. Flera karlar hade före oss begifvit sig till andra sidan. Det var mycket bråk med vagnen, men vi kommo dock i skymningen öfver. Orsaken var den, att herrn i Wiborg spisat middag med polismästarn, borgmästarn och många andra, så att, ehuru vi körde fort, det likväl blifvit sent på dagen. Så bar det åter i väg, men det var mörkt när vi kommo till den här f-e skogen, och huru det var, så skyggade venstra sidohästen och vi lågo här i diket, vagn och hästar och allt, just der. Jag och skjutsbonden fingo en så duktig knuff i fallet, att vi voro sanslösa, kan jag tro, ty när vi vaknade igen var det månsken och ett hiskligt svärjande och skrikande och huggande, och herrarne skjöto, jag tror, fem skott. Röfrarne, hvilkas antal jag inte räknat, flydde till skogs, och hästarne, som de spännt ifrån vagnen för att stjäla dem med, rymde, men skjutskarlen fångade dem åter, ty de hade skadat sig i benen då de stupade på repet, som röfrarne spännt öfver vägen, och hvilket Muistola-herrn tog upp från landsvägen; det låg så här, just midt öfver vägen."

Sedan kusken slutat sin långa berättelse framfördes skjutsbonden, hvars utsago öfverensstämde med den förres. Han tillade blott, att kusken i mycket skrytsamma ordalag talat om den resandes rikedom och många kappsäckar med dyrbart innehåll samt en låda med välinpackade vinbuteljer som de hade bakbunden på vagnen.

"Kände du", sporde länsmannen, "någon af de karlar, som åhörde detta tal?"

"Jo några, och det är hederligt folk, men så voro der också två zigenare (tattare) och de foro öfver första gången färjan gick, det mins jag väl."

Sålunda fortgick förhöret ännu en stund. Derefter undersöktes platsen, och Ros utpekade ett träd på den ena af vägkanterna, vid hvilket det ödesdigra repet varit fästadt, medan det på andra sidan sannolikt hållits af karlarne. Då hästarne stupat emot den blott qvartstums tjocka linan, hade den häftiga ryckningen i densamma lemnat tydliga spår efter sig i trädets bark. Några mindre blodfläckar utvisade platserna der striden stått och i hvilken riktning våldsverkarne flytt. Stråle och herrarne togo nu afsked af länsmannen, som skulle bege sig på spaning efter röfrarne. Den stackars skjutsbonden sattes emellertid på fri fot och Stråle gaf honom en riklig gåfva för att påkosta hästarnes återställande.

"Välkommen i qväll till Ojala på en liten toddy, herr befallningsman!" sade herr Stråle artigt. "Jag hoppas min syster inte skall ha något deremot, när det är jag som bjuder, och inte min vackra systerdotter heller."

I detta ögonblick och innan Stråle ännu hunnit klifva upp i vagnen, framstälde sig inför den icke litet öfverraskade församlingens blickar en ny, lika vacker som i dessa trakter i allmänhet sällspord syn. På vägen från Ojala nalkades, styrande med behag sin lifliga häst, gestalten af en ung ryttarinna. Hon parerade skickligt sin muntra springare i det hon helsade den förvånade församlingen och vände sig till Erik, som var den förste hon kände igen, med den något hastiga frågan:

"Hvad har händt, kusin Erik? Folket på Ojala är alldeles uppskrämdt och tant lät mig inte bege mig af utan den der beväpnade drabanten."

Hon pekade på en med bössa utrustad karl, som ridande barbacka på en arbetskamp, följde efter henne med andan i halsen. Men då hon härvid gjorde en vändning åt sidan, blef hon varse gubben Stråle, som med utropet: "Men der har jag, minsann, henne sjelf, min yra, präktiga amazon!" skyndade henne till mötes. Ros, som sutit af, räckte Jenny artigt sin hand och hon hoppade muntert i den glade herr Stråles armar och gaf honom, oombedd, en hjertlig kyss på hans mysande mun.

"Välkommen, snälla morbror, välkommen ändtligen!" utropade den vackra ryttarinnan och tillade sedan: "Och det är kanske morbror som haft det der äfventyret i natt?"

"Jo du, min sprittande Jenny d'Ojala", svarade Stråle glädtigt, "och der ser du min räddare ur en den allra sannolikaste dödsfara jag hittills i mitt lif lupit; det är just din nyaste stallmästare."

"Herr Ros!" sade Jenny med en blick, omöjlig att beskrifva, men så full af den renaste, mest oförstälda glädje, att dess uttryck icke kunde undgå morbrodren, och han tillade derför i allvarligare ton:

"Ja, Jenny, vill du tacka den ynglingen för mitt lif och kanske två andra menniskors till, så gif den finske riddaren ett hjertligt handslag, du min lilla svenska affälling."

Djupt rodnande räckte Jenny sin hand åt den stumme Ros.

"Se så, nu kan det vara nog, till en början åtminstone", återtog Stråle; "stig upp till mig i vagnen, så åka vi tillsammans till Ojala. Jag hoppas Agatha mår väl? Kom ihåg bjudningen, herr befallningsman, och du, broder Ros, tag dina fruntimmer med dig! Jag skall genast sända vagnen tillbaka. Erik följer med oss."

Så ordnade den gamle herrn allt för den dagens afton.

Men Smilander kastade en tacksam blick på de afresande och mumlade: "Han vill mig väl, jag måste, ta mig f-n, ha reda på de der rackrarne."

Vi lemna nu länsmannen och hans följe, der de satte sig i rörelse till en enslig skogsäng, hvarest man förmodade att våldsverkarne i en gammal lada hade sitt tillhåll.

24.

Hvarför Jenny kom till skogen.

"Det stundar främmande, kära du", sade tant Agatha till skön Jenny på morgonen af den dag som följde efter Eriks och Ainas trolofningsafton, "jag försäkrar, att det har stundat långväga främmande hela morgonen. Nå, Erik kommer visst ut med sin fästmö. Ja, den Erik, den Erik", fortfor den gamla damen, "att så der ge dig på båten, Jenny lilla, det var ändå styggt."

"Det var snällt och klokt gjordt af Erik att inte äflas med att fria till mig, tant lilla, ty jag hade varit tvungen att ge honom korgen", svarade Jenny med den naturligaste ton i verlden.

"Ja, Gud blott förstår sig på flickhjertan nu för tiden!" återtog tanten. "Och jag som trodde, att du tyckte om honom, efter han alltid skulle följa med på våra resor?"

"Det var just för det jag inte alls var kär i kusin Erik, som han var en passande och kär reskamrat för mig — men", afbröt hon det grannlaga ämnet, "hvad kommer åt vår Thilda? Hon ser ju alldeles blek och förskrämd ut. Hvad fattas dig, Thilda?"

"Ack, kära hjertandes fröken!" ropade tjenstflickan, der hon med förfärad uppsyn ilade från drängstugan till de i förstuguqvisten stående damerna, "rysliga saker ha händt i natt, vet herrskapet."

Tant Agatha och Jenny sågo förvånade på den andfådda flickan.

"Jo", fortfor denna, "i natt har en rysligt rik resande herre blifvit öfverfallen af röfvare på landsvägen häremellan och Muistola och röfrarne höllo just på att slå ihjel honom, men så kom der en lång, stark karl på en svart häst och red öfver dem och slog dem och der skjöts och den svarte ryttaren dref bort röfrarne och försvann, men den gamle resande herrn, ty han var gammal och från ett främmande land, fördes till Muistola och doktorn…" Thilda hemtade andan ett ögonblick.

"Och doktorn?" frågade Jenny ifrigt.

"Jo, han har visst bedt oss tiga för att inte oroa herrskapet", sade Thilda, "men si, det kan jag inte. Jo, doktorn, han kom hit om natten med två drängar, som hade bössor, och han höll vakt hela natten, men om morgonen sände han bud till länsman och så red han hem och bad mig tiga med alltsammans, men si, det kan jag inte, och den ene drängen är ännu med sin bössa qvar i stugan — herre Gud, huru rysligt!"

Jenny lät genast kalla den omnämde drängen för att af honom erhålla litet bättre besked om hvad som händt; men som samtalet fördes med den uppskrämda Thilda till tolk, så kom der icke mycket ljus i saken. Den främmande resandens kusk hade, enligt drängens utsago, berättat att en mörk ryttare kommit fram i månskenet och liksom från himlen samt jagat bort röfrarne.

"Var det doktorn?" frågade Jenny med klappande hjerta, "och blef den resande sårad?"

"Ne-ej", ljöd svaret, "doktorn, Pelle och jag ha vakat här hela natten och i morgse red Pelle till länsman."

"Och är den främmande herrn sårad?"

"Det vet jag inte, men nu är han på Muistola och nog kom han dit till fots, det såg jag sjelf."

Jenny befalte att hennes häst genast skulle sadlas. Hon ville och måste höra åt i Muistola hvad som timat, ty hon var så orolig för den "främmande gamle herrns öde", sade hon.

Tant Agathas föreställningar hjelpte till ingenting. Jenny bad henne blott för all del vara lugn, något som hon sjelf imellertid förgäfves bemödade sig att synas. Slutligen förmådde tanten henne att såsom beskyddare medtaga den beväpnade drängen från Muistola. På Ojala qvarstannade landbonden och hans två söner hemma.

Med hjertat uppfyldt af oro och ängsliga aningar anträdde Jenny sin ridt, och vi ha sett, att dessa aningar på sätt och vis icke bedragit henne, ehuru allt aflupit lyckligt nog. Sålunda kom det att Jenny plötsligt uppenbarade sig för de i skogen församlade männen, och mången gammal bondkäring spådde af allt detta, att någon stor förändring skulle hända Muistola-herrn.

Men huru förhöll det sig dermed, att vår raska hjeltinna, som icke det ringaste brukade vara besvärad af aningar och oroande inbillningar, just denna gång vid tanken på den "gamle främmande herrns öde" blifvit ett rof för en så utomordentlig oro? Hade Jenny måhända några skäl att emotse ett besök af sin gamle, älskade förmyndare? Derom skola vi väl i det följande få veta något mera.

25.

Gäster på Ojala.

Tant Agatha, som till en början blifvit något "perplex" öfver sin broder häradshöfdingens plötsliga ankomst och äfventyr, lugnades dock snart åter af de förklaringar, som han gifvit henne. "Men det bästa, mina vänner", hade gubben Stråle sagt, "sparar jag till aftonen; spara alltså också ni er nyfikenhet till dess." Erik återvände med vagnen till Muistola och morbrodren hade på eftermiddagen ett allvarsamt samtal på tu man hand med sin sjelfmyndiga älskling, såsom han kallade Jenny.

Då qvällen stundade blef der lif och rörelse på det lilla Ojala. Gästerna från Muistola anlände, och äfven länsmannen kom, efter lätt och väl förrättadt ärende, pösande i sin nya uniform med stickert vid sidan och kokarden i mössan, som blänkte i aftonsolens sken, och nådigt besvarande de mötande böndernas ödmjuka helsningar. Han blickade dock ibland med ett egendomligt uttryck af saknad på den venstra sidan af sitt bröst, liksom skulle hans hjerta längta efter någon betäckning utanpå uniformsrocken. Och i sanning, nu efter de fyra rymmarnes gripande, öfver hvilken tilldragelse han ämnade anmoda Erik Stenrot att, såsom "skicklig i svenskan", hjelpa honom uppsätta en omständlig berättelse, nu kunde han ha skäl att emotse en sådan utmärkelse.

Äfven den beskedlige "kommissionären" Pettersson från Imatra hade erhållit en bjudning till Ojala och anlände i sin "trilla", uppsträckt i frack och hvit väst, tacksam för den honom visade artigheten. Han blef litet stött då han, kort efter sin ankomst, i mystiska ordalag erhöll en vink af Smilander, att i afton icke kalla denne herre "bror", "ty", hade länsmannen sagt, "vi administrativa tjenstemän och isynnerhet polisembetsmän få inte stå på alltför förtrolig fot med allmänheten, allraminst i närvaro af utländska högre dignitärer", hvarpå Pettersson bugat sig och frågat: "om kanske denne Stråles namn klingade mera adligt än systerns?" Med en blick af medömkan öfver den andres bristande förmåga att bedömma förnämt folks verkliga "karakter", trädde länsmannen stolt förbi honom in i salongen, der tant Agatha serverade théet.

Ehuru Smilander ingalunda var en synnerligen angenäm gäst för henne, bemötte dock den goda damen honom med all artighet, och Jenny lät åtminstone bli att skratta åt hans nästan krypande sätt emot morbror Stråle, för hvilket hon förgäfves sökte en förklaringsgrund. Jenny var öfver hufvud taget i qväll mindre munter än vanligtvis, men fäste dock Eriks uppmärksamhet vid Smilander, och denne beslöt att drifva ett litet oskyldigt gyckel med den administrativa tjenstemannens fåfänga, i loflig liqvid för den brutalitet han fått röna vid frågan om fruntimrens pass. Han egnade honom derföre vida mera uppmärksamhet än han i annat fall brytt sig om att göra. Emot Pettersson var Jenny vänligheten sjelf, och tant Betty afhandlade med honom allehanda intressanta frågor i landtbruket. Aina sysslade mycket omkring tant Agatha, hvilken hon erbjöd sig att hjelpa i hushållsbestyren, icke utan att härtill måhända föranledas af en viss, ganska naturlig önskan att ännu högre stiga i gunst hos den gamla damen. Stråle talade politik med Ros och kunde icke nog förvåna sig öfver den unge mannens skarpa omdöme och det egendomliga och nya ljus, i hvilket denne framställde den finska nationalitetsfrågan för honom. Men då théet var drucket vände sig den gamle herrn till Jenny och yttrade i synnerligen godlynt ton:

"Och nu, sedan du blifvit en finsk förtrollerska, kunde du just åt din gamle svenske morbror och hans gäster i all hast frambesvärja en liten toddy."

"Skall ske såsom herr processrådet befaller", svarade Jenny skrattande för att dölja en plötslig rodnad. De behöriga reqvisita voro snart framsatte i ett sidorum, der herrarne slogo sig ned, tände sina cigarrer och bryggde sina glas.

"Nå", menade den jovialiske värden när detta vigtiga värf var undangjordt och man smakat på drycken, "nu få vi be herr befallningsman att omtala för oss huru det gick till vid fångandet af de stackars landsvägsriddarne, som i går qväll gjorde så dåliga affärer?"

Herr Smilander tog sig en ny styrkdryck ur glaset och beredde sig att tala. Med händerna på sina knän satt herr Pettersson och lyssnade och Stråle, med sin runda lekamen behagligt placerad i en beqväm fåtölj, tycktes också vara idel öra, medan deremot de unga männen, först Erik och sedan äfven Ros, sakta lemnade rummet. Ros dröjde borta en längre tid, men Erik återkom om en stund, just lagom att få höra berättelsens slut.

"Och", fortfor herr Smilander, i det han fattade sitt glas och med värdighet liksom drack sig sjelf till, "och sedan vi utställt tio vakter, inträngde andra tio man modigt i ladan, sålunda att skallfogden, sitt embete likmätigt, gick främst och sedan brofogden med karlarne. Derefter kom jag ensam, utgörande liksom en påtryckning å hela anfallskolonnen, hvilket också i sanning var af nöden, ty i annat fall hade rackrarne möjligtvis kunnat rymma sin kos. Men se, den som från början ställde sig vid ingången, det var jag, färdig att vid ringaste tecken till tvekan å mina mäns eller kronovidrigt motstånd å fiendens sida beslutsamt skynda ut och jämväl, just i rättan tid, sända nämdemännen med reservmanskapet i elden. Men detta behöfdes inte. De sluga skälmarne låtsade gifva sig på nåd och onåd samt föllo på knä och bådo om förskoning och mat, hvilket jag genast insåg var en krigslist, ty man skall veta att en sådan der rymmare, rätt så utsvulten han är, i sig förenar fem mans styrka då det för honom gäller att vinna den der förbjudna frukten, friheten. Jag lät derföre genast basta och binda de skälmarne, och sedan de, väl bundne och liggande på golfvet, åter kunde anses som myndigheternas säkra och välförvärfvade egendom, skyndade jag att medelst några passande tecken å deras ryggar och hufvuden påminna dem om min närvaro i egen person samt dymedelst förmå dem till bekännelse af hvart de 'andra rymmarne' tagit vägen, ehuru jag, hi hi hi, aldrig af landshöfdingeembetet fått underrättelse om flera än fyra af den sorten — och de lågo der. Sålunda räddade jag vårt samhälle från den öfverhängande faran att bli offer för dessa illgerningsmäns lagstridiga framfart. Som de voro något illa medfarne af föregående nattens strid samt antagligen ganska hungriga, förbjöd jag att gifva dem någon annan torplägning än stryk för att få dem rätt spaka."

"Nedrig grymhet!" mumlade Erik för sig sjelf, men gamle Stråle frågade lugnt om skallfogden åtföljt länsmannen till Ojala?

"O, hvilken förutseende blick!" utropade Smilander, "ja visst, han är här!"

"Var god, herr befallningsman", sade Stråle med egendomlig tonvigt, "och gif order att fångarne genast skola få sig en extra forplägning; jag betalar det."

"Mycket gerna", svarade Smilander något tveksamt, "men jag vet inte om jag just har rättighet att ännu mera än redan skett…"

"Erik!" afbröt Stråle otåligt, "bed din fästmö genast sända något bud till fångarnes bevakningsställe med lämpliga förfriskningar åt de stackrarne."

"Aha", tänkte Smilander, "han menade sådan forplägning", och tillade derefter högt: "Vid Gud, en ädel hämnd!"

"Skynda dig Erik", bad Stråle.

Erik skyndade ut men Smilander började begrunda hvad det der ordet "fästmö" skulle betyda och om det gällde den spottska svenska fröken eller doktorns syster. I alla fall beslöt han att passa på tillfälle och närmare taga reda på denna sak samt tillika rycka fram med anhållan om uppsättandet af berättelsen angående röfrarnes gripande.

Erik återkom snart och meddelade att Aina dragit försorg om att morbroderns önskan skulle uppfyllas. Derefter visste han att skickligt gifva samtalet den vändning att Pettersson och onkel Stråle kommo i samspråk om laxfänget i forsen, ett ämne som intresserade den gamle ungkarlen. Under tiden egnade sig Stenrot helt och hållet åt Smilander och uppmanade denne slutligen att i sin "rapport" infläta en antydning derom att han, Smilander, gjort staten en väsentlig tjenst genom att visa sig så nitisk i en sak som rörde en utländing af herr Stråles karakter.

"Och skål derpå!" tillade skalken, "får herrn inte en rysk orden, så kan ta' mig böfveln nog gubben Stråle göra er till medlem af en svensk orden."

"Hvilken?" frågade befallningsmannen i hviskande ton och rodnande i försmaken af tillfredsställd fåfänga.

"Hertigar och grefvar bära dess tecken", sade Erik, "skål!"

"Dess namn, dess namn!" bad Smilander och klingade med Eriks glas.

"Tala närmare om saken med herr Stråle — han är kommendör", blef svaret.

Till Smilanders harm tillkännagaf nu tant Agatha att aftonvarden var färdig.

26.

Skuggan viker.

Medan de andra herrarne voro sålunda sysselsatte, en hvar på sitt håll, företog vår vän Ros en promenad utåt forsen. Flera af de yttranden som under dagens lopp undfallit gamle Stråle, hade i den unge mannens bröst återväckt tankar af samma natur med dem hvilka uppfyllt hans själ under gårdagens nattliga ridt. I smärtsamt lifliga färger stod framför honom bilden af den älskades gestalt, men den mörka skuggan af det oblidkeliga olycksödet lade sin iskalla dödshand på det liffulla hjertats skönaste förhoppningar. Dyster i hogen, ett rof för de mest omvexlande känslor, som än ryckte honom med sig till en besvarad kärleks svindlande höjd, än störtade hans arma själ i hopplöshetens kaos, vandrade han fram sin ensliga väg utmed den dånande forsens klippbrädd. Han stannade, aftog hatten och lät den friska, af fina vattendunster mättade aftonflägten svalka hans panna, omkring hvars hvita, fasta hvälfning det mörka håret bildade en dunkel ram. Hvem hade kunnat tolka de tankar som nu rörde sig inom densamma, der han stirrade ned i den brusande afgrunden? Så stod han länge, men på fästets mörkblå grund försvunno småningom äfven de sista molnen och Septembermånens blanka sken utgjöt sig i underbar fullhet öfver det vilda landskapet. Så stod han der den sörjande menniskosonen med armarne korslagda öfver det stolta men qvaluppfyllda bröstet. Han stod med sin andes öga förfarande klart fästadt på en pligtuppfylld, men fröjdlös framtid: ofvanom sig den lugne himmelske väktaren och nedanföre forsens eviga brus.

Lätt lades två små händer på hans skuldror och i det försilfrande månskenet stod emellan honom och fallet, just på klippans brant, en liten elfva, hvilken, höjande sig på tåspetsarne, sänkte sina blickars ljus genom tviflarens egna ögon djupt, djupt till dess det nådde till bottnen af den älskades själ.

"Kom, Birger", hviskade hon, "jag har sökt dig."

De trädde ett steg tillbaka från branten och i det hon blygt lade sin ena arm om ynglingens hals, fattade hon med den andra hans hand och sade:

"Du har inte kunnat tala, Birger, jag vet ju hvarför, men skuggan har vikit och jag kan nu tala mitt hjertas språk och få lyssna till ditt. Hvad du varit för mig, det skall du alltid förblifva, men jag är nu inför dig och verlden — en Finlands dotter. Den underrättelsen medförde morbror Stråle; jag har så velat det."

Ett djupt andetag höjde Birger Ros' bröst och han sade sakta:

"Och denna uppoffring har du hemburit mig!"

"Ingen uppoffring", svarade Jenny och rodnade varmt, "jag var väl förut din svenska syster men nu ar jag din finska brud."

Och hon gömde sina ögon, i hvilka kärlekens perlor lyste, vid den älskade mannens bröst. Men snart höjde hon åter sitt lockiga hufvud och blickade förtröstansfullt leende upp till honom. Hans läppar rördes ännu liksom i stilla bön och sedan — i nästa ögonblick — tryckte han den ljufliga flickan till sitt bröst och en helig kyss förenade de två ädla menniskorna för evigt med hvarandra.

Men i det klara månskenet svingade alla Imatras elfvor vid forsens dånande jubelmusik i en glädtig dans och sjöngo dertill, för dem hvilka förstodo orden, en sång om den sanna kärleken som "icke tror på ett oblidkeligt olycksöde."

27.

Den vackra adoptivdottern.

Efter qvällsvarden, när vinet perlade i de fyllda glasen, höll morbror Stråle ett kort tal i följande ordalag:

"Han, såsom Jennys förmyndare, hade på hennes allvarligt förklarade beslut att för alltid flytta till Finland, enligt hennes plan och egen vilja, i hennes namn vidtagit följande åtgärder:

"Han hade till Finland förflyttat och i Föreningsbanken deponerat Jenny Bertrams hela förmögenhet samt dessutom inköpt landtstället Ojala, hvarest med ett kapital af etthundratusen mark till grundfond, den första finska folkhögskola skulle inrättas. Vidare hade hans myndling anslagit en summa af etthundratusen mark till grundkapital för uppsättandet af en större tidning på finska språket, hvars hufvudredaktör, vald för fem år, städse skulle utses af den studerande ungdomen vid Helsingfors universitet. Sålunda hade Jenny Bertram tillfört sitt nya fosterland ett ansenligt kapital, hvilket han hoppades skulle blifva rikligt fruktbärande. I den förening, som skulle bli en sannolik följd af detta hans myndlings steg, älskade han att se en framtidshägring af det finska och det svenska elementets sammansmältande, ty om de tu varda ett, då bygger Finland sin framtid på en ömsesidigt bepröfvad kärleks grundval, — och liksom han nu frivilligt nedlade sitt förmyndarembete, så har ock moderlandet förtröstansfullt nedlagt sitt ledarekall såsom en gärd af aktning för det unga samhällets sjelfbestämmelserätt och framtidsförhoppningar. Med denna liknelse till utgångspunkt tog sig derföre talaren friheten att föreslå en välgångsskål för den svenska fröken Jenny Bertram, Finlands vackra adoptivdotter!"