II. I. (continued 2)

— Jag vet icke själf hvad det är.

— Nå! sade han kort, liksom resigneradt, och så fortsatte han med historien om den gamle öfverliggaren, som så gärna höll tal, och som trodde, att alla damer voro förälskade i honom.

— Hvarför berättade jag egentligen det där? utbrast han plötsligt, uppvaknande ur sin tankspriddhet. Min hastigt påkomna kyla tycktes ha sysselsatt honom.

Emellertid berättade han vidare, i trött ton, liksom på dagsverke.

Som helt ung student hade Ivar Mörcke beundrat den gamle öfverliggaren. Denna imponerande företeelse brukade skryta med sin lycka hos könet och hade en gång tagit Ivar Mörcke med sig upp på sitt rum och visat honom en del broderier och dylikt skräp, som han fått af sina beundrarinnor.

Ivar Mörcke tog just vid den tiden lektioner i franska af en pensionerad öfverste, som tillbringat en stor del af sitt lif på resor i främmande land. Denne gamle herre hade varit en stor damernas gunstling, men han var en fint bildad man och skröt aldrig med sina framgångar. En dag berättade Ivar Mörcke honom — under den franska konversationstimmen — om sin präktige vän, den gamle öfverliggaren, som berömde sig af, att alla kvinnor blefvo betagna i honom.

— Du kan hälsa den herrn från mig, att han är en stor narr! sade öfversten.

Ivar Mörcke såg häpen på sin läromästare, och denne fortsatte i undervisande ton: — Om en dam ger dig ett eller annat ynnestbevis, så skall du icke skvallra om det för kreti och pleti. Du skall behålla det för dig själf! Blott i ensamma stunder kan man taga fram minnet och glädjas däråt.

— Det lät så lustigt, tillade Ivar Mörcke. — Den gamle Don Juan undervisade mig i ämnet, alldeles som om jag varit en skolpojke!

Så reste vi oss.

— Har jag sårat er på något sätt?

— Nej.

— I så fall skall ni säga mig det öppet.

— Ja. Men ni har icke sårat mig.

Han såg på mig så där väntande, men jag gjorde intet närmande.

— Ni kan icke?

En skakning på hufvudet.

Han utstötte ett hastigt och otåligt: — Nå! som menade han: »Låt bli då!»

— Nu kommer jag icke på två dagar.

— Ja, icke lär det bli bättre af det!

Han log så att hela ansiktet klarnade.

— Blir det icke bättre af, att jag är borta?

— Nej.

Vi måste le båda.

— Nå, adjö i alla fall.

Ett handslag, och han gick.

* * * * *

Nästa gång han kom var Knut Herman hos mig. Jag tyckte, att jag icke sett Ivar Mörcke sedan en evighet tillbaka. Jag var nervös och förtviflad öfver att icke få träffa honom på tu man hand. Jag hade föresatt mig att vara sann och naturlig, att försöka tala helt enkelt och okonstladt, med ett ord, att vara mig själf och icke blygas däröfver.

Detta mitt hjältemodiga beslut hade jag till yttermera visso antecknat. Det såg ut så här:

Jag vill vara vänlig och mjuk som en kattunge. Smyga mig in i hans välvilja, om jag kan. Vara lätt och fin i mitt sätt, slå mig lös, men med takt och måtta. Det finns kvinnor med varma ögon, i hvilka det glänser fram en glimt ibland, när skalkaktigheten blickar dem till mötes.

Måtte jag blott få se honom en enda gång till!

Jag skall vara språksam. Det är ju naturligt i en sådan förtrolighet. Hvarför skall jag låta göra mig till trä af lutter anspråkslöshet? Mina smekningar ha mera innehåll än hans och äro mera värda än hans.

Jag är icke hans gäldenär. Jag ger full valuta för hvad jag får.

* * * * *

Jag var utom mig, när han gick utan att vi fått ett enda ögonblick för oss själfva. Jag följde honom till trappan och frågade sotto voce, när jag kunde vänta att få se honom igen.

— I öfvermorgon.

Min förtviflan när jag kom in! Lampan tycktes ha mist sitt sken. Knut Herman stod ensam i detta rum, som nu tycktes mig naket som ett fängelses väggar, ödsligt som en lifdömds tankar.

— Hvad han var nervös! anmärkte Knut Herman, som just därför icke fått tillfälle att gå.

Så kunde jag icke förställa mig längre: — Åh, herre Gud, jag hade velat tala med Ivar Mörcke.

— Hvarför sade du det icke rent ut, innan det var för sent!

Knut Hermans ånger öfver att icke ha lämnat oss ensamma var helt rörande. Jag håller af Knut Herman. Han är en människa.

Men jag var utom mig. Mitt hjärta kunde sprängas af längtan. »I öfvermorgon!» Insåg han då icke, att det var en evighet till dess? Han hade sagt det helt lugnt: »I öfvermorgon!» Jag tyckte, att jag kunde vara död långt innan denna förskräckligt långa tid hunnit löpa till ända.

Och jag ville icke dö. Jag skref därför en biljett, sade honom, att jag var sjuk, att jag längtade; om han ville komma följande dag. Jag sprang ut, så sent det var, och stoppade biljetten i en breflåda.

* * * * *

Jag hade gjort sjuktoalett och jag var sjuk. Hela denna kamp mot en öfvermäktig fiende har uttömt mina kroppskrafter. Men jag ville se så hygglig ut som möjligt.

Det fanns hvarken kraft eller spänstighet hos mig, icke en tanke i mitt hufvud. Jag var trött som en trasa.

Så kom han.

— När jag sade, att jag icke hade tid förr än i morgon, så var det verkligen, emedan jag är upptagen hela dagen i dag.

Förebråelsen gjorde mig till en våt hund.

— Och så var det icke diplomatiskt, att ni följde mig till trappan. Knut Herman måste ju då tydligt märka, att ni hade någonting att säga, som han icke finge höra. Ni borde ha sagt mig farväl här inne och sedan helt lugnt ha väntat tills jag kom tillbaka.

(Helt lugnt!!!)

Och så satt han och såg sorgsen ut, strök öfver min panna och böjde sig ned till mig. Men jag var så full af ånger öfver min dumhet, att jag brydde mig om ingenting.

För resten var han vänlig och snäll, men jag kände mig förkrossad af hans medlidande.

* * * * *

Följande dag var det han, enligt det första aftalet, skulle komma, men jag fruktade, att han skulle uppskjuta det, emedan han varit hos mig på den där förmiddagsvisiten.

Tiden gick. Jag drack te, jag satte mig att läsa; han kom icke. Jag måste ha luft och jag skref på en papperslapp:

Gud i himmeln! Så har jag aldrig lidit förr. Men jag vill icke visa det. Aldrig! Jag skall draga mig tillbaka lugnt och likgiltigt, eller, rättare sagdt, jag skall låta honom draga sig tillbaka.

Jag hatar dig, Ivar Mörcke, därför att du låtit mig lida så öfvermänskligt — därför, att du måste veta, hur jag nu sitter och längtar — förgäfves — längtar så att hjärtat vill sprängas.

* * * * *

Just då öppnades dörren. Jag kastade mina papper in i portföljen och såg på honom.

Han var blek, och det fanns ett par vattendroppar på hans kinder. Jag trodde det var af smält snö.

— Jag kan icke tala med er. Jag kom bara upp därför, att jag lofvat det. Det har händt mig en stor olycka.

Han kastade sig på en stol vid mitt skrifbord. Hur nedbruten han såg ut! Det grep mig. Han olycklig! Det var som om mina läppar stelnat. Jag kände, hur mina ögon vidöppnades, medan jag såg på honom. En olycka — — en olycka! — hvilket ord, när det var honom det gällde! Jag greps af en hjälplös förfäran. En olycka. Och jag kunde kanske icke ens få veta af hvad art. Jag böjde ansiktet ned i mina händer utan att yttra ett ljud. Jag stod ju utanför hans värld, jag var ju främmande för honom.

— Tag det då icke så hårdt!

Icke? När det hvarken fanns tröst eller förtroende! Endast att tiga — tiga!

Han kunde icke säga, hvad det var.

(Naturligtvis! Det visste jag ju!)

— Nej, nej. Jag gjorde ju inga frågor. Jag ville ingenting veta.

Han bad mig berätta något, som kunde slå bort hans egna tankar.

Hur skulle jag kunnat sätta mig till att berätta just då! Sammansnörd som min strupe var af ångest.

Men han började berätta själf. Om sina gamla kärlekshistorier, för att slippa tänka på det andra, som han likväl förgäfves sökte undfly.

Han talade och talade lugnt och redigt, nästan muntert; men allt emellanåt afbröts han af en nervskakning, och till sist sjönk han alldeles samman.

— Har ni ingenting jag kan få att bita på? Några torra cakes eller något slikt?

— Nej, men jag kan skaffa.

Han gjorde några invändningar, men jag fick göra som jag ville.

Hur gammal han kommit att se ut! Hans ansikte var så litet och hopkrumpet, bröstet så insjunket, hyn så blek och vissnad. Mot denna gulbleka pergamentshy såg näsan rödaktig ut, som i köld, och munnen föreföll så bred. Det märktes också, att han förlorat tänder.

Stackars min Caesar! Men jag höll af honom mera än någonsin, ty i detta ögonblick var han endast en lidande människa, som jag själf.

Han fick sitt vin, min stackars hjälte. Och han såg så sjuk ut. Nervskakningarna kommo allt oftare. Det stod icke till att slå bort, det där, hvad det nu var.

— Ni tycker visst att det är synd om mig.

— Ja.

— Ni skulle ha unnat mig att bli lycklig.

— Ja.

— Men jag har stigit i fel diligens. Det var icke den, som bar till lyckan. Det är icke många, som finna lyckan.

— Nej. Och aldrig de rätta!

Hur förfärligt det var att se denna starka kropp skälfva under den ena nervskakningen efter den andra. Hur förfärligt att vara så genomträngd af medlidande och icke kunna hjälpa. Det var som om han skulle brytas i stycken, och dock talade han lugnt.

Endast en gång böjde han hastigt ned sitt ansikte och tryckte det länge mot mina händer — att jag icke skulle se, hur han, en man, behöfde strida med tårarna. Mitt hjärta var som en mors, det vill säga fullt af allt hvad det finns djupast älskande hos en kvinna — — — åh, att se honom lida och vara vanmäktig!

Jag strök med min hand öfver hans nacke, som låg nedböjd framför mig. Och för första gång såg jag, hur många gråa strån, som sprängt sig in i denna täta, strida hårväxt. Stackare! Smekande gled min hand öfver dem. Stackars mitt stora barn, som i sitt oförstånd går och drar öfver sig så många sorger! Stackars mitt kära barn, som aldrig skall sluta med att springa och ställa till förtret för sig! Hur det sved i mammas hjärta, medan hennes hand gled så ömt öfver denna grånande ragg!

Skall du aldrig få ro — stackars mitt barn! Ro och lycka; stillhet i ditt sinne.

* * * * *

En stilla, djup sorg. Icke öfver mig, men öfver honom. Icke blott öfver, att han är olycklig, utan ännu mer öfver, att detta opålitliga, skiftande sinne med sina spelande reflexer af stämningar och infall måste verka splittrande och förstörande på hans lifsgärning, göra honom mindre stor och mindre harmonisk än han borde ha varit.

En stilla, djup sorg utan bitterhet. Jag kan icke vara någonting för honom. Icke emedan jag är för liten, utan emedan vi äro alltför olika. Jag känner mig helgjuten och stark; men det fasta, stadiga, trofasta, som finns hos mig, finns icke hos honom.

En stilla, djup sorg, som skall uppfostra mig och samla alla mina möjligheter kring en enda kärna: kärleken till honom och till hans lifsgärning — det bästa af honom, det som står kvar, när allt det ytliga och tillfälliga fråndrages.

En stilla, djup sorg, som skall lära mig vara god mot människorna, men som skall komma mitt sinne att sluta sig, likt en musslas skal, kring den pärla, som växer där inne — det som ger smärtan, men också värdet. När musslan är död, skall pärlan glänsa fram i dagsljuset.

En stilla, djup sorg, som skall göra mig till aristokrat. Det råa, plumpa väcker min afsmak. Min iakttagelse skall bli finare, skarpare; min stil mera smidig. I mitt arbete skall jag tala till dig, och du skall förstå mig.

Haf tack för sorgen, älskade! Det är den som skall inviga mig till mitt konstnärskall.

Men du, men du! Hvad skall gifva dig kraft att arbeta? Hvad skall gifva dig glädje af att lefva? Hvilken vändning till godt eller ondt skall åter kunna göra dig till den du varit.

Mitt hjärta krymper sig, när jag tänker på ditt glädjefattiga lif.

O Gud — hvarför har jag då icke kunnat vara någonting för dig! Hvarför skall min gränslösa tillgifvenhet vara så maktlös, att den icke ens förmår skänka ett ögonblicks tröst eller lindring.

* * * * *

Han glider ifrån mig. Jag är dum och obetydlig. Han bryr sig icke om mig.

Klockan fattas tio minuter i tio; alltså kommer han icke. I början var jag lugn, nästan likgiltig, men allt efter som tiden skred fram, växte min längtan. Och så har den långsamt dött sin kvalfulla död. Nu är det slut för i kväll. Jag sitter här ensam med min gnagande sorg öfver att vara försmådd. Och detta skall räcka en ny månad? Hvilken lidandets tid! Men jag känner ingen frestelse att afkorta den; ty enda medlet att få makt med min böjelse är att låta den rasa ut, sarga och bränna och sönderslita mitt inre så länge tills den mist sin kraft. Så skall tiden långsamt börja läka, och det sår, som nu svider, skall draga sig samman till ett ärr.

Om jag försöker att med ett enda slag kufva denna passion, skall den öfvervinna mig, till vansinne eller själfmord. Nej! Må den uttömma sina krafter och mina, sedan kommer det kanske ro och resignation, och jag skall tillfriskna och återvända till mitt arbete.

Mina ögon äro torra och heta. De ha inga tårar. Och det känns som om bröstet vore krossadt, fylldt af skärfvor och flisor, en enda blodig förstörelse.

Jag skulle vilja ge mitt lif för ett enda vänligt ord af honom — och han kan icke skänka mig ett enda ögonblick, fast han vet, måste veta, hur jag längtar.

Himmels eller afgrunds makter, gif mig ett vapen mot denna lidelse! Hvart, hvart skall jag fly från dess obarmhärtiga klor, som slagit sig kring mitt hjärta? Den minsta stegring i detta lidande, och jag föredrager att dö.

Men det återstår ju alltid. Hvarför kan jag icke pröfva arbetet först?

Jag hvälfver och vänder de olika förslagen i mitt hufvud. Skall jag helt enkelt återvända till Tibble och skrifva till honom att jag väntat förgäfves, att jag har en förnimmelse, som om han kommit till mig endast af medlidande, han kan sända mig ett ord, om så icke skulle vara — och jag kommer tillbaka.

Men han skall icke sända mig det ordet, ty det enda han känner för mig är likgiltighet.

Eller — borde jag icke träffa honom en gång till? Tala ut en gång.

* * * * *

Dagen efter reste jag, i afsikt att icke återvända.