Front matter (continued 2)

- Se bara, ropade Spöqvist, se, huru karlen bleknar och darrar! Han förråder sig själv… hans brott är uppenbart. Jag skulle våga svära på, att din erkänt skarpa blick, bror Brackander, träffat den rätte. Ja, kanaljen har utan tvivel stulit det där järnet; jag går ed på det när som helst.

- Patron, jag är oskyldig… jag lider icke bära en sådan misstanke. Tag orden i Herrans namn tillbaka! sade Sven.

- Nej du, svarade Brackander, strålande av glädje, nej du! Jag är viss om, att du är tjuven. Du skall svara inför tinget… var säker därpå… och åka på kronoskjuts och ligga på skampallen. Det skall bli en lustig historia. Och kan jag icke fälla dig, skall jag åtminstone låta inflyta i din orlovssedel, att du är misstänkt för tjuveri. Ha, ha, ha, jag har väl rättighet att misstänka vilket av mina legohjon jag vill!

- Herre Gud, suckade Sven likasom för sig själv, icke skall domaren fälla mig för vad jag icke gjort, men mitt rykte och anseende inför människorna blir fördärvat. Det stannar alltid en misstanke på mig ändå… Det vore förskräckligt!

- Jo, sådana äro läsarne, bror Brackander, inföll nu Spöqvist, idel gudsnådliga och fromma människor på ytan; men då man bara kommer underfund med dem, äro de idel tjuvar och kanaljer. Den där göken har nog gått i god skola. Den gamle knekten på träbenet — jag menar hans fosterfar, haltebolinken — har uppfostrat honom på rätta sättet. Har han lärt honom stjäla, så har han säkert också lärt honom gömma. Du lär aldrig få igen ditt järn, Brackander, då det kommit i sådana lurifaxars händer. Men jag, länsmannen, skall hädanefter ha ett gott öga på den där korporalen och hela läsarepacket…

Svens ansikte glödde, hans ögon gnistrade, ådrorna vid hans tinningar svällde. Han hade hitintills med krampaktig styrka fasthållit i sin själ den förmaningen, att det just är i frestelsens stund en kristen bör taga vara på sitt sinne och aldrig löna ont med ont; men nu var måttet rågat: han kunde icke längre strida mot sin natur. Den flammande blick, han fäste på länsmannen, förstummade denne, såsom om han sett ljungelden över sitt huvud: den tappre kronobetjänten makade sig instinktmässigt upp i soffhörnet, så långt från Sven han kunde komma.

- Akta dig, du ormtunga, sade Sven och knöt sin väldiga näve. Vågar du yttra ett enda ont ord mer om min fosterfar, skall jag mörbulta dig, din usling.

Patron Brackander började även, som man säger, draga öronen åt sig. Men nu uppstämde länsmannen ett nytt hi, hi, hi, för att bemantla sin rädsla, och dessa oartikulerade ljud frambragte på patronen samma verkan, som trumpetens toner på den eldiga stridshingsten. Han erinrade sig även sina husbonderättigheter, och att han i nödfall kunde taga till reträtten och ropa sina drängar till hjälp. Härmed livade han sitt mod, och med modet började åter vreden jäsa över.

- Karl, röt han, du har vågat kalla min vän och gäst, konungens befallningshavande herr Spöqvist, för usling!

- Och det vågar jag kalla dig också, du lille otäcke dvärg, svarade Sven. Reta mig icke för mycket, hör du det!… Och en sådan karl skulle Johanna ha! Tvi!

Utom sig av raseri och med tupéen rest på ända likt piggsvinstaggar ryckte patronen ned en chambrière från väggen. Länsmannen darrade som ett asplöv för vad som komma skulle.

- Brackander, sade han, sansa dig ett ögonblick… och… kalla in Svalgren. Här kan behövas ett vittne… Svalgren, Svalgren!

Betjänten Svalgren var icke långt borta. Han hade bakom dörren till matsalen lyssnat till uppträdet. Han inträdde nu, men lade handen försiktigt på dörrlåset för att, om så prövades nödigt, visa sin förmåga i konsten att försvinna.

Patronens första avsikt hade varit att genast skrida till handling. Spöqvists mellankomst och Svalgrens inträde bestämde patronen att låta handlingen föregås av ett lämpligt tal. Och han upphov sin mun och talte sålunda, allt under det han viftade med chambrièren:

- Vet du, din tjuvstryk, vilka en husbondes rättigheter äro? Nej, det tyckes du icke veta, men jag skall upplysa dig därom. Jag kan ge dig en orlovssedel och förskaffa dig ett prästbetyg, som förstöra din framtid och brännmärka dig och göra dig avskydd av alla människor; du skall aldrig få arbete och bärgning, vart du vänder dig inom Sveriges landamären, om icke bland pioniärerna på Vanäs. En sådan orlovssedel har jag också lovat dig, och därmed håller jag ord. Du har stulit järnet ur storsmedjan; jag kan måhända icke bevisa det, men jag har rättighet att misstänka vem jag vill, och därmed punkt. (Svalgren såg vid dessa ord särdeles belåten ut; ty han visste bäst, vem som verkligen begått stölden, och hans rygg bar ännu märken, som vittnade om, vem patronen i själva verket misstänkte.) Men nog med det, fortfor Brackander, här finnes också i Sveriges lag något, som kallas husaga. Kanske du icke vet, vad husaga vill säga? Din rygg skall snart få erfara det, min gosse. Jag har laglig rättighet att mörbulta dig, att slå dig gul och blå, att piska dig så att själen skriker i kroppen på dig…

- Ja, laglig rättighet, inföll den lagfarne Spöqvist, enligt handelsbalkens 14:de kapitel och missgärningsbalkens 36:te. Paragrafernas nummer erinrar jag mig icke för tillfället, men ordalydelsen i den ena är: "slår husbonde eller matmoder legohjon sitt, så att thet theraf varder lamt eller lytt, ligger det i laga bot; näpsa de thet skiäliga för brott dess, vare ogildt".

- Och vem annan bedömer, om jag näpser "skiäliga", än jag själv? fortfor Brackander triumferande. Om jag finner "skiäliga" att ge dig oskäligt med stryk, så är det min rättighet. Med ett sådant instrument som det här (patronen viftade med chambrièren) kan jag ej slå en sådan tjur som dig lam och lytt; men jag kan tappa blodet ur dig, kan hudflänga dig från topp till tå, så att ditt arma skinn hänger som en trasa, och det, ser du, är min rättighet, i lagboken gillad och stadfästad på riksdagen 1734.

- Patron skall bara icke försöka, sade Sven, ty det skulle bekomma patron illa. Jag är en svensk man och son av en, som stupat i fält för sitt fosterland, därför tager jag icke stryk, ser patron; och om någon försöker vifta åt mig med piskor eller vad som helst, så ömkar jag honom, så länge jag har mina nävar i behåll.

- I hören bägge två, att han hotar slå sin husbonde, skrek Brackander. Vet du, vad det kostar, om du vågar slå igen, vet du det?

- Ä, det kostar bara trettio tu par spö, inföll Spöqvist, hi, hi, hi, bara trettio tu par spö, enligt missgärningsbalkens 15:de kapitel. Det är en småsak för en sådan bondrygg. Och så talar han om sin far, som stupat i krig! Likasom det skulle gälla inför lagen och fria hans hud för stryk! Kors så befängt! Så hjärtinnerligt lustigt! Rappa på honom nu, Brackander!

- Din far var väl i alla fall en tjuv, likasom du själv, och här har du både för dig och din far och hela din släkt.

Nordstjärneordenskandidaten Nikolaus Brackander höjde härmed chambrièren och riktade ett slag mot Sven Ståls ansikte. Lädersnärten susade i luften, men innan den hunnit det åsyftade målet, hade Sven hejdat och fattat den med sin kraftiga hand.

Blodet rusade med fruktansvärd fart genom ynglingens ådror, det virvlade i hans hjärna, jäste i hans hjärta… bärsärkalynnet hade fattat honom… Han var färdig störta sig över patronen och krama honom med sina väldiga ramar, då i samma ögonblick fosterfaderns fromma, allvarliga ansikte visade sig för hans inre öga, och han tyckte sig höra de heliga ord, som dennes läppar så ofta upprepat: "bedjen för dem som göra eder skada och förfölja eder". Och Sven stannade mitt i anloppet och lät sin hand sjunka. Men den djupa ångestsuck, som utpressades ur hans barm, vittnade om den förfärliga ansträngning, genom vilken han återvunnit sin besinning.

Vid den hotande rörelse Sven gjorde hade patronen blivit likblek och gjort ett språng baklänges, Spöqvist krupit under toddybordet och Svalgren öppnat dörren för att helt inkognito lämna stridsplatsen. Men då nu jätten plötsligt tycktes ombyta sinnelag och hans huvud med nedslaget uttryck sjönk mot hans bröst, repade de trenne hjältarne åter mod. De togo för givet, att tanken på de "trettio tu par spö" hejdat den väldiges arm, ty av ädlare bevekelsegrunder skulle de själva ej avstått från en hämnd. Spöqvist satte sig åter i soffan, sedan han låtsat söka efter sin näsduk under bordet, Svalgren intog sin gamla plats vid dörren, och patronen började, lik en arg hund, rycka i chambrièren, som kvarstannat i Svens hand.

- Patron, sade Sven, tänk icke på att slå mig, utan låt mig gå i fred härifrån. Av det här samtalet kan endast ont uppkomma, om det fortsättes, ty vi äro alla retade och vid vrångt sinnelag. I morgon skall jag komma tillbaka till patron, om patron vill.

- Släpp chambrièren, släpp chambrièren, din hund! röt patronen och ryckte ursinnigt i densamma.

Sven släppte den… och patronen, som just gjorde en ny förtvivlad ryckning, förlorade jämvikten, vände sig om i fallet, föll raklång i golvet och stötte näsan så illa, att blodet började flöda över tiljorna.

- Mord, mord! tjöt Brackander, under det Svalgren skyndade fram för att hjälpa sin herre på benen.

- Mord och blodsutgjutelse! Hjälp, hjälp! skrek Svalgren med gäll stämma.

Spöqvist bet sig i läppen för att icke gapskratta åt vännen Brackanders ofärd, varefter han vände sin av skadeglädje lysande blick på Sven och sade med mycken salvelse och högtidlighet:

- Olycklige, vad har du gjort? Du är hemfallen åt lagens hela stränghet; ingenting kan rädda dig ur rättvisans arm.

Sven stod likasom förstenad.

- Är det icke hemgång? Är det icke edsöresbrott? Kan jag ej få karlen på fästning? väste patronen, medan han skyndade att skölja näsan i ett vattenfat.

- Nej, nej, min vän, hemgång är det väl icke, sade Spöqvist med en beklagande åtbörd, du måste nöja dig med trettio tu par spö.

- Men jag vill ha honom häktad… Aj, min näsa… Han får icke undkomma eller rymma. Hos dig, såsom konungens befallningshavande, gör jag mina anspråk gällande för att få karlen inspärrad… genast, genast, förstår du!

- Enligt 2:dra paragrafen straffbalken skola missgärningsmän, då saken går å lif eller kropp och ej med penningar bötas må, genast å färsk gärning gripas, i häkte sättas och utan uppskov för rätta ställas, anmärkte Spöqvist. Jag vill således strax skrida till verket… Svalgren, arrestera denne missgärningsman!

Svalgren såg först på Sven, därefter på länsmannen, bugade sig och svarade:

- Oändligen smickrad av förtroendet; men som jag icke vet, huru jag skall bära mig åt, får jag be herr befallningsman visa mig det.

- Rätt illa, mumlade Spöqvist för sig själv, att jag icke har handbojor och fotblack med mig. Utan sådana mobilier borde ingen omtänksam tjänare av Kongl. Majestät och kronan resa. Och jag, som hemma har en så vacker handboja av min egen invention, en handboja, som jag skall uppvisa för landshövdingen, och på vilken jag funderar att taga patent!

Länsmannens tanke hade likasom funnit eko i patronens själ, ty denne senare utbrast nu:

- Svalgren, i skrubben bredvid vedboden ligga handklovar och en black. Spring genast efter dem! De komma nu till pass.

Emellertid hade patronens och Svalgrens ovan förmälta nödrop fört till stället hela gårdens manliga och kvinnliga befolkning. Förstugudörren öppnades, och man såg en hop huvuden nyfiket titta in i rummet. Då drängarne sågo patronen stå och skölja sin uppsvällda näsa över tvättfatet, puffade de varandra i sidan och beto i tröjärmarne för att ej genom skratt förråda beskaffenheten av sina medlidsamma känslor. Huru saken egentligen tillgått, visste de icke, men de ansågo för sannolikt, att Sven masmästare piskat upp deras husbonde.

Spöqvist, som var en försiktig fältherre, uppgjorde genast den operationsplan, han ansåg rådligast att följa. Hans ansikte rynkade sig på ett sätt, som skulle uttrycka djupt medlidande, under det han nalkades Sven och faderligt lade sin hand på hans axel.

- Min stackars gosse, sade han, min tjänst ålägger mig den sorgliga plikten att arrestera dig. Gör icke motstånd, min vän, ty ehuru du visserligen skulle kunna begagna dig av dina ovanliga kroppskrafter för att denna gång komma lös, så skall dock rättvisans arm förr eller senare nå dig. Betänk även, vad det kostar att sätta sig till motvärn mot en kronans tjänsteman i hans ämbetsutövning. Rör du mig i ovänlig avsikt bara med ett finger, så får du, enligt missgärningsbalkens 18:de kapitel, umgälla det med tuhundra dalers böter eller, om du ej orkar böta, tjuguåtta dygns fängelse vid vatten och bröd… Således, fortfor Spöqvist, i det han ur den nu återkomne Svalgrens hand emottog handklovarne, således inser du, att motstånd blott skall förvärra saken. Jag vill för övrigt i förtroende och för att lugna ditt hjärta säga dig (Spöqvist sänkte härvid rösten till en viskning), att du, när allt kommer till kritan, slipper undan med aderton par spö, i stället för trettio tu, emedan din förbrytelse egentligen skett i "hastigt mod"… Mina vänner (Spöqvist höjde nu sin röst och vände sig till de i förstugan församlade åskådarne, alltunder det han gjorde handklovarne i ordning), I sen här för edra ögon ett varnande exempel, huru det går, då tjänaren sätter sig upp mot sin husbonde. Låt det bli eder till en hälsosam varnagel.

Drångarne puffade varandra i sidan och gömde sig den ene bakom den andre, kanske för att dölja det intryck, Spöqvists predikan gjort på dem. En och annan syntes bekymrad, men dessa voro sådana, som kände medlidande med Sven.

- Räck fram dina händer! sade Spöqvist till denne.

Sven vaknade vid dessa ord likasom ur en dröm.

- Jag märker, sade han dystert, varom fråga är, men tro icke, att jag godvilligt låter mig bindas och släpas till skampålen. Försök ej att komma fram med handklovarne; det tjänar till ingenting. Jag vill hellre dö än vanhedras.

- Se så, gosse, friskt mod nu! Hit med händerna! sade länsmannen och fattade i Sven.

Sven stötte kronobetjänten tillbaka, satte mössan på huvudet och sade:

- Adjö, patron! Tack för denna gången! Mig återser ni aldrig mer… Ur vägen, gott folk! Den som törs lägga hand på mig, får skylla sig själv.

Och härmed lämnade han rummet och gick obehindrad genom hopen.

När Brackander och Spöqvist hunnit sansa sig, ropade båda med en mun:

- Grip, grip, tag fast honom! Låt honom icke komma undan! Efter honom, era kanaljer!

- Ja, ja, nådig patron! Ja, ja, herr befallningsman! skreko drängarne och sprungo omkull varandra i trappan i sin låtsade iver att efterkomma herrarnes befallning. Nedkomna på gården lupo de, skrikande och hojtande, åt alla håll, utom det, i vilket de sågo, att Sven med fasta och långsamma steg avlägsnade sig.

_________________________________________________________________

Avsked från hemmet.

Det i föregående kapitel skildrade uppträdet hade förefallit, medan Johanna var borta vid sin fars stuga.

Förvirrad och utan förmåga att tänka en redig tanke lämnade Sven masmästare herregården och gick, han visste ej vart. I hans själ tumlade känslorna om varandra som vågorna på en vindpiskad sjö; harm och bitterhet över den skamliga behandling han lidit, dystra aningar, smärta och vemod vidgade eller sammanpressade hans hjärta. Så vandrade han länge, knappt medveten om sig själv och utan att upplyfta sin mot marken riktade blick. När han slutligen återkom till besinning och såg sig omkring, befann han sig inne i djupa skogen, och natthimlen med sin tysta stjärnehär välvde sig, över hans huvud. Trött nedkastade han sig vid foten av en gran och sökte samla tankarne för att med lugn betrakta sin ställning och fatta ett beslut om vad som borde göras.

- Har jag verkligen gjort mig skyldig till en förbrytelse? tänkte han för sig själv. Lade jag icke band på mitt sinne, fast de retade mig på det gruvligaste sätt? De anklagade mig för tjuveri och hånade min fosterfar för hans gudsfruktan och kallade även honom och min köttslige far för tjuvar… när jag tänker på det, sjuder det i mig… jag skulle vilja strypa dem, de uslingarne… Misstänkt för tjuveri! det är ju förskräckligt! Jag kan aldrig uthärda den skammen… Och så vilja de häkta och döma mig till spöpålen för att i tid och evighet vanära mig och låta mina fosterföräldrar dö i sorg och förtvivlan. Men kan patronen det? Det är ju han, som förbrutit sig mot mig, och icke jag mot honom! Får en husbonde strafflöst skymfa och misshandla sin tjänare och beröva honom heder och ära? Nej, sådan kan icke rättvisan i vårt land vara; det vore ju gudlöst att bara tänka så!

Men nu erinrade sig Sven, att patronen och flera husbönder av samma skrot och korn verkligen med lagens tillhjälp störtat oskyldiga tjänare, dem Sven kände, i samma avgrund, som nu öppnade sig framför ynglingen själv. Det var således möjligt, vad Sven i det längsta ville betvivla. Ja, det var möjligt och även sannolikt, att länsmannen och hans hantlangare skulle jaga Sven som ett oskäligt djur, till dess de kunde gripa, inspärra och föra honom inför domstol, där efter Svens övertygelse ingen rättvisa för den anklagade tjänaren var att vänta. Borde han fly? Ja, han fattade ett ögonblick detta beslut, men då kom han att tänka på sina fosterföräldrar, vilkas ålderdomsstöd han var, och mot vilka han hade heliga plikter att uppfylla. Han tänkte även på Johanna, och i den bittra, förtvivlade sinnesstämning han nu var, pinade han sig själv med den misstanke, att flickan kanske icke skulle ha något emot att få patronen till man i stället för den fattige masugnsdrängen. Och vad som var ännu värre: skulle Sven kunna hysa den minsta önskan om Johannas hand, sedan han blivit misstänkt som tjuv och genom ett nesligt kroppsstraff blivit vanhedrad i sina egna och i alla människors ögon?

Dessa tankar avlöste varandra oredigt och förvirrat. Sven var ej i stånd att fatta ett beslut; hans huvud sjönk mot bröstet, och hans händer knötos med krampaktig styrka, såsom om han med handkraft velat söka avslita de osynliga snaror, i vilka ondskan och nedrigheten insnärjt honom. Om patron Brackander i detta ögonblick varit i den olycklige och förbittrade ynglingens våld, ve då dem båda! Dock nej … innan Sven hunnit följa vredens rop ur sitt sårade hjärta, skulle helt visst en annan, högre kraft, som för vår ursprungliga natur är främmande, fjättrat hans hämnande arm, och om patronen räckt Sven sin hand och uttalat ett enda försonande ord, skulle Sven med rört hjärta förlåtit allt, ty sådant var sinnelaget hos korporal Brants fosterson.

Sven kunde, utan att hans muskler slappades, sköta släggan från morgon till kväll, men vid en själsskakning sådan som denna var han ej van; han kände sig matt och förstörd och försjönk slutligen i en orolig, av elaka drömmar störd slummer, där han satt under den gamla granen, mellan vars slokande grenar stjärnorna nedblickade så vänligt och milt, liksom skulle de velat trösta honom och viska, att varje jordisk sorg, även den svåraste, blott är en övergående storm, efter vilken förr eller senare intet spår skall röjas på det lugnade hjärtats yta.

Sven vaknade vid fåglarnes glada morgonkvitter. Han önskade att vara en av dessa vingade varelser, som under Guds blå himmel tillbringa sitt liv med kärlek, sång och den kära omsorgen om sin avföda. Men ingen sparv faller ju till jorden utan Guds vilja, och han har ju räknat våra huvudhår — därpå kom nu Sven att tänka, och denna tanke gav honom en viss styrka. Han beslöt begiva sig till korporalen för att få råd och därefter återvända till sitt arbete vid masugnen. Välbekant med skogens villande stigar valde han den kortaste vägen och såg snart insjöns vatten framglittra mellan granarnes och tallarnes stammar. Det var en vacker syn att skåda, huru sjöns spegel här och där glänste av morgonsolens guld, medan den på andra sträckor ännu låg inhöljd i en lätt dimma, liknande en genomskinlig spetsslöja, som småningom höjde sig och försvann i den rena blå luften. Men endast den sinneslugne kan njuta av naturens skönhet; den olyckliges öga fröjdas ej av himmelens blå, ängarnes grönska och skogarnes skiftande prakt. Det lugna och harmoniska i den övriga skapelsen bildar en nedtryckande motsats till hans eget förstämda tillstånd; han känner sig såsom en från naturen utskjuten varelse, genom sitt självmedvetande dömd att leva i en helt annan, osynlig värld av andliga konflikter, av tankar, känslor och lidelser.

Sven såg nu den välbekanta röda stugan, ur vars skorsten en vitgrå rökpelare uppsteg i den lugna luften. Innan han inträdde, gick han ned till båtviken och tvättade sitt ansikte i det kalla sjövattnet för att därmed utplåna spåren av sina tårar och giva sig ett frimodigare utseende. Därefter steg han in.

Mor Kerstin stod vid spiseln och sysslade med en gryta. Annars var ingen att se, ty Ingrid hade gått till ladugården för att mjölka kon och släppa ut fåren.

Kerstin vände sig om och frågade, varför Sven kommit vid denna ovanliga tid. I gummans utseende och i den ton, varmed hon gjorde denna fråga, låg ej det gladlynta och hjärtliga, som fostersonen annars alltid rönte hos henne.

- Jag vill tala med far, svarade Sven.

Kerstin omtalade nu i få och tvära ord, att korporalen tidigare på morgonen begivit sig i väg till Växjö, av orsak som vi känna. Sven trodde först att anledningen till Kerstins dåliga lynne låg häruti, men han blev snart tagen ur sin villfarelse. Kerstin berättade — och Sven åhörde med ångestfullt hjärta — huruledes patronen i egen person kommit och begärt Johannas hand, vad korporalen svarat patronen samt vad… ja, vi kunna ej följa förloppet av Kerstins ordström, men Sven hade ej hört många ord, förrän han ömsom rodnade och bleknade och kände sig likasom tillintetgjord. Den pina, han nu undergick, var sjufalt värre än den, han under den föregående aftonen och natten erfarit.

- Ja, det är din skuld, Sven, sade Kerstin, din skuld, att sorg och oenighet och kiv kommit under vårt lugna tak, din skuld, att Johanna gått miste om en lycka, som Vår Herre i sin godhet velat bereda henne genom patronen, din skuld, att vi kanske bli drivna från hus och hem… och ändå hava vi fött upp dig och vårdat oss om dig som om vårt eget barn… Herre Gud, det är tacken man får här i världen!

Hade Kerstin vetat, att varje av dessa ord raspade som en slö såg genom de känsliga fibrerna av fostersonens hjärta, skulle hon säkert lagt band på sin tunga, ty elak var Kerstin icke. Och hade hon därtill vetat, vad Sven nyss lidit… hade hon vetat, att han med oro i sin själ kommit till fosterföräldrarnes hydda för att söka tröst, såsom öknens törstande djur söker en svalkande dryck… då skulle hon intill döden ångrat, vad hon nu gjorde. Men hon visste det icke och såg heller icke, huru den jättestarke mannen satt där, blek och darrande såsom en kraftlös frosspatient, och huru bittra tårar frampressades ur hans manliga ögon och lika hastigt försvunno, borttorkade av hans feberheta hand.

Det var därför någonting underligt, att Sven, när mor Kerstin slutat att tala och med ökad iver rörde i sin gryta — att, säga vi, Sven då steg upp och sade lugnt, nästan muntert, om också icke i sin vanliga ton:

- Bevars, mor, vad ni nu ger mig skuld till mycket! Och ändå är jag så oskyldig som ett barn. Jag har ända till i går kväll varit nere vid masugnen och arbetat och ingenting vetat av allt det här. Icke vill jag göra Johanna olycklig, det vet ni nog, mor; nej, tvärtom önskar jag henne av allt hjärta att bli rik och förnäm, eftersom hon icke kan bli lycklig på annat vis. Och vad det där kivet beträffar, så känner jag både far och mor så väl, att jag vet, att det snart skall gå över, och alltihop bli gott och väl igen… Ja mor, nog var det lite besynnerligt av far att avslå patronens anbud, och det bara för min skuld! Jag har ändå njutit så mycket gott här i huset, att jag aldrig kan betala det… Nej, alltihop skall bli bra igen, mor; icke vill jag vara en otacksam gökunge, som lägges i ett främmande bo och fostras av främmande föräldrar och till tack för det tränger de rätta barnen ur redet. Nej, det blir stopp! Jag skall icke hindra… Mor, var är nyckeln till skåpet?

- Den ligger i fönstret, sade Kerstin, nu något vänligare, ty hon tyckte om Svens ord och förstod ej, att de kommo från ett av bittra smärtor betryckt hjärta. Stanna här nu en liten stund, Sven, så får du mat, innan du går tillbaka till masugnen.

- Tack, mor, men jag är icke hungrig, svarade Sven, i det han öppnade skåpet och ur detsamma framtog några papper, varibland sin dopattest, samt ett kruthorn och en hagelpung. Vidare öppnade han dörren till en liten skrubb bredvid köket och framtog därur ett skjutgevär, som var hans eget. Därefter tryckte han mössan djupt ned i pannan och sade:

- Adjö, mor!

- Varför tar du bössan med dig? frågade Kerstin och såg på Sven.

- Å, svarade Sven, och vände sig hastigt om, låtsande undersöka låset på bössan, å, det föll mig in, att det kunde vara roligt att skjuta en fågel, om jag får se någon sådan på vägen. Farväl nu.

Och Sven gick. Hans väg förde honom förbi den lilla ladugårdsbyggningen, och han steg in där för att träffa Ingrid. Flickan höll just på att lägga ett fång hö och halm till kon, då Sven visade sig i dörren.

- Ingrid lilla, sade han, jag vill bara titta hit in för att se dig en gång till, innan jag begiver mig av. Jag har ett ärende att uträtta långt norrut, och vi få kanske icke träffa varandra på länge. Adjö med dig!

Ingrid frågade, vad det var för slags ärende, men väntade ej på svar, innan hon med en blick på Sven utbrast:

- Vad du ser besynnerlig och blek ut, käraste Sven! Vad kommer åt dig?

- Det är ingenting, Ingrid… Hör du, då du träffar Johanna och far, så hälsa dem mycket… mycket ifrån mig.

Och Sven tryckte flickans hand, vände sig om och gick bort med hastiga steg. Häpen och förbryllad stannade Ingrid i ladugårdsdörren och såg efter den bortgående.

Sven gick med bortvänt ansikte förbi stugan, men då han hunnit ett litet stycke därifrån, kunde han ej avhålla sig från att kasta ännu en sista blick på sitt kära barndomshem och därmed taga ett tyst farväl av alla de föremål, vid vilka hans ljuvaste minnen voro förbundna.

Det hände sig så, att mor Kerstin just nu såg ut genom fönstret, och hennes och Svens blickar möttes. Hon varseblev med förvåning, att fostersonen hade tårar i ögonen, och det blev nu plötsligt klart för henne, huru allt stod till. Det var, som om Svens blick hade bränt henne in i själen; hela den ömhet, hon i sitt hjärta hyste för honom, vaknade med ny styrka.

- Herre Jesus! vad har jag gjort! utbrast hon och skyndade ut för att kalla fostersonen tillbaka. Men Sven var icke längre synlig; han undanskymdes av den täta furudungen, som befann sig bakom båtviken.

Mor Kerstin sprang, så fort hennes gamla ben förmådde, ned mot sjön och ropade med flämtande röst:

- Sven, Sven, kom tillbaka!

Klipporna i skogen svarade henne, men fostersonen syntes ej. Hade han lyssnat till, huru detta rop tonade av ömhet, ångest och rörelse, skulle han kanske återvänt.

Vid Kerstins rop skyndade Ingrid dit från ladugården; hon fann sin mor sittande på en klipphäll med bägge händerna tryckta mot pannan.

- Mor, mor, vad är det? frågade flickan förskräckt.

- Barn, svarade Kerstin snyftande, olyckan har kommit över vårt hus, och det är jag, som nedkallat den.

_________________________________________________________________

Värvaren.

Sven fördjupade sig i skogen. Han gick och gick, utan att veta till vad mål, men han valde instinktmässigt de mörkaste och mest avlägsna delarne av skogen, vandrade framåt genom vildmarker, där inga stigar voro banade, om icke av de flitiga myrorna, som här levde i sina gamla samhällen eller stiftade nya, utan att någon historieskrivare vet att berätta om dessa samhällens öden, fast de kanske i sig hava samma märkvärdighet som de gamla myrstackarne Aten, Korint och Tebe och deras nybyggen kring Medelhavet. Svens tankar och känslor voro likasom dövade; hans själs strängar hade slappnat och dallrade icke längre av smärta. Icke heller befattade han sig med att tänka på sitt öde eller vad han skulle företaga, utan vandrade outtröttligt framåt, såsom om hela hans kraft varit förflyttad i hans gångmuskler. Det enda han hade klart för sig själv var, att om han råkade ut för sina förföljare, skulle han ej låta sig fångas, utan försvara sig till sista blodsdroppen; därför hade han också laddat sitt gevär med grova varghagel, noga rengjort fängpannan och påslagit nytt krut. Medan han sålunda strövade omkring, kom han i grannskapet av masugnen, vid vilken han så länge arbetat, och när han hörde slagen av dess maskin och bruset av skogsströmmen, stannade han för första gången, och djupt vemod intog honom åter. Han tyckte sig i detta buller höra en avskedshälsning och kände innerlig lust att, innan han vandrade vidare, säga farväl till Pelle Larsson och de andra kamraterna. Men då han i sådan avsikt närmade sig skogsbrynet och såg masugnen på avstånd framför sig, varseblev han en hop folk, som just kom ut från hyttan, och bland vilka han igenkände patronen, länsman Spöqvist i full uniform med sabel vid sidan, länsmansskrivaren, betjänten Svalgren och några fjärdingsmän. Utan tvivel voro dessa män ute på spaning efter Sven. Sedan de nu en stund samtalat med varandra, såg han dem inslå vägen, som förde till korporalens torp. Sven ansåg rådligast avstå från det tillämnade besöket, vände masugnen ryggen och fördjupade sig åter i skogen. Sedan han med iver och skyndsamhet fortsatt sin irrfärd i nordlig riktning och solen redan uppnått middagshöjden, kände han sig hungrig och trött och kastade sig ned på marken för att vila. Skogen hade på flera ställen varit avbruten dels av lands- och häradsvägar, dels av upprödjade, odlade och bebyggda sträckor, och dessa hade passerats av Sven med stor brådska, emedan han ej ville bli sedd av någon människa. Nu såg han även en väg stryka förbi helt nära den plats, där han lagt sig ned, men emedan han redan var långt borta från Trevnadslösas område, tyckte han sig ej behöva iakttaga samma försiktighet som förut.

Hungern är en ovälkommen gäst, då man ej vet, huru man skall kunna avspisa honom. Ja, denne gästs pockande fordringar låta höra sig hos den mest svärmiske romanhjälte och komma denne någon gång på rent allvar att tveka i valet mellan att äga sin kärleks ideal eller en god materiell anrättning, exempelvis skinka med potatis. Att detta förhållande även träffade in på Sven masmästare är därför icke underligt, helst han egentligen icke var svärmisk utav sig, utan rätt och slätt en ofördärvad naturmänniska. Medan han således tänkte på, huru bittert det var att skiljas från hemorten utan att ha sett och tagit farväl av Johanna och korporal Brant, och många andra bedrövliga tankar rörande dessa för honom så dyrbara personer korsade varandra i hans hjärna, funderade han också uppå, huru han skulle kunna stilla sin hunger. Hans enda utväg var att sälja sitt gevär; han beslöt därför att utbjuda det i de hyddor, han under sin vandring komme att passera förbi. Sedan detta beslut var fattat, steg han upp för att fortsätta sin marsch, då hans uppmärksamhet i detsamma fästes på en man, som kom gående framåt landsvägen och hastigt stannade, då han i sin ordning varseblev Sven.

Mannen var klädd i grann militäruniform, olik de vanliga lantsoldaternas. Han bar sådana epåletter, som Sven sett, att Smålands ståtliga grenadjärer brukade, men bröststycket på hans frack var av rött kläde och uppslagen, kragen och ränderna på hans byxor vita. Vid hans vänstra sida dinglade en kort sabel eller huggare, föga större än en förskärarekniv. Mannen hade en rak och ståtlig hållning, och hans rödbrusiga ansikte pryddes av yviga mustascher. Såsom vi nämnt, stannade han, då han fick öga på Sven masmästare, och betraktade honom från fotabjället upp till hjässan, likasom han i tumtal velat beräkna jättens längd. Därefter hälsade han militäriskt med handen förd till släpmössan — alldeles som Sven sett korporalen göra, när denne på kyrkbacken träffade någon gammal officer eller underofficer av sina forna krigskamrater — och utbrast under livliga rörelser med armarne:

- Träd närmare, du värdige son av den högresta tallskogen! Såvida du ej är en skogsande, en gengångare från rimtussetiden, utan barn av en dödlig moder, så träd närmare!

- Vad vill ni mig? frågade Sven, som började tro, att mannen antingen var drucken eller rymt från hospitalet.

- Vad jag vill dig! Se och beundra skaparens verk, som, då han gjorde dig, helt visst hade för avsikt att tillsvarva en livdrabant åt vår allernådigaste konung. Vad är ditt namn, du höge yngling, den ingen, utom tornväktaren, kan se över axeln?

- Jag heter Sven Stål, och vem är ni?

- Jag, min gosse, svarade mannen med en högtidlig åtbörd, jag är princeps prætorii, det vill med andra ord säga korporal vid konungens andra livgarde, och mitt namn är Montan. Sedan vi nu gjort varandras bekantskap, vill jag fråga dig, om du ej har samma väg som jag; vi kunna i sådant fall få njuta av varandras sällskap, ty jag bekänner uppriktigt, att jag är livligt intresserad av allt stort och högt här i världen, av allt, som höjer sig minst sex fot över jordens låga, föraktliga grus.

- Min väg går genom skogen, sade Sven.

- Men åt det hållet finnes ingen krog, anmärkte Montan. Följ mig, min vän, och jag bjuder dig på en middagsrisp.

- Nej, tack.

- Du är lika kort och tvär i dina ord, som du är lång till din kropp, min vän. Men jag släpper dig icke: torva leæna lupum sequitur, lupus ipse capellam… min själ har fäst sig vid dig, såsom humlen vid humlestången… Men varför gapar du på mig så där, du levande kyrkstapel? Tycker du kanske, att jag är grann? Är jag icke?

- Jag är rädd för, att ni är litet vriden i huvudet, svarade Sven.

- Åhå, du tycker att jag pratar tok. Däri har du visserligen rätt, men ser du, en gardist är en så lycklig, översäll människa, att hela världen likasom leker för honom; i sin översvinneliga munterhet vet han knappt, på vilken fot han skall stå, mycket mindre att hålla sin tunga. Ja, jag säger dig, gosse, att gardisten är en avundsvärd varelse; den yngling, som kan få en plats i gardets leder, hans lycka är gjord. Tänk på det, min vän!

Under yttrande, att middagsvärmen var tryckande, och att landsvägsdammet väl behövde sköljas ned, slog sig därefter gardeskorporalen ned i gräset ett stycke från landsvägen, framtog en flaska och bjöd Sven att supa sig till. Då Sven avslog detta anbud, emedan han aldrig smakade brännvin, förklarade Montan sin missbelåtenhet därmed, att det fanns absolut nyktert folk i världen, emedan detta nödgade andra att, för den politiska jämviktens bibehållande, supa desto mera. Bland dessa andra, för den politiska jämvikten sig uppoffrande varelser tycktes Montan själv vara, ty han tog en väldig klunk ur flaskan och så ännu en. Därefter öppnade han sin resväska och uppdukade för Svens lystna ögon åtskilliga viktualier, bland vilka några kakor av finsiktad råg, rökt skinka, medvurst m. m. Han inbjöd Sven att deltaga i måltiden, och denne lät ej bedja sig tvenne gånger, såsom det annars hör till goda tonen bland allmogen, utan grep verket genast an.

Det skulle bliva alltför långtrådigt att återgiva de båda männens samtal; nog av, korporal Montan började tala som en ganska förståndig karl och visste snart att vinna sin långe gästs förtroende, så att denne för honom yppade sina levnadsförhållanden och nuvarande belägenhet. Montan frågade honom, om han ville låta värva sig till gardist, och började ånyo avmåla gardeskarlens lyckliga lott i de mest lysande färger.

- Först och sist, sade han, vill du bli gardist? Jag frågar det, därför att jag tycker om dig och vill dig väl. Grip lyckan i flykten, min gosse, annars vinner du henne aldrig. Till en början bjuder hon dig genom mig tio rdr i handpengar; sedan följer du mig till Stockholm och får se den stora huvudstaden och kungen själv med alla prinsarne. Vidare får du sådana här kläder, som ha den förunderliga verkan, att alla flickor skola löpa som galningar efter dig. Betänk, vilket härligt liv! Att marschera, att manövrera på Ladugårdsgärdet samt för konung och fosterland gå på post vid Karl den trettondes staty! Jag menar allvar, gosse; jag leker ej med dina känslor. Nej, jag vill skapa dig en lycklig framtid och fordrar ingenting därför — på sin höjd en tacksamhetens tår ur dina ögon.

- Ah, nu börjar korporal Montan prata galenskaper igen, genmälde Sven, jag är icke så enfaldig, att jag låter narra mig av en lockfågel. Jag vet nog, hurudant gardeslivet är…

- Hm, sade Montan något förlägen, min avsikt är icke att narra dig. Vad jag nyss yttrade, är en gammal läxa, som jag kan utantill, och varmed jag lockar enfaldiga norsar att bita på kroken. Dig vill jag icke lura…

- Hör på, korporal, avbröt honom Sven, jag vill blott, att ni samvetsgrant skall svara på en enda fråga: har man såsom gardeskarl även tid till nyttigt arbete, så att man kan göra sig extra förtjänster?

- Ja, den som vill har visst tid att arbeta. Jag känner flitiga och ordentliga karlar, som efter kapitulationstidens slut samlat sig ett litet kapital, tillräckligt att grunda en oberoende framtid. Men sådana äro ej många; de flesta äro lättingar, eller supa de upp sina förtjänster. Du sade mig, att du förstår dig på smedsyrket; om så är, skall du aldrig sakna lönande arbete, och jag tror mig kunna försäkra, att du i Stockholm har utsikt att förtjäna mer penningar vid städet och bälgen än någonsin här nere.

Sven tvekade nu icke längre, och i hans belägenhet skulle få gjort det. Hans största bekymmer hade varit, att han genom sin nödtvungna flykt från hemorten skulle lämna fosterföräldrarne utan hjälp och stöd, men Montans försäkran förjagade denna farhåga, och Sven följde under dagens lopp Montan till närmaste gästgivaregård, där denne granskade hans papper, lämnade honom handpenningarne och fick det behöriga dokumentet undertecknat. Trygg, åtminstone i sin egen tanke, under gardeskorporalens vingars skugga mot varje förföljelse från patron Brackanders sida, fortsatte Sven jämte hans nya bekantskap följande morgon sin väg i nordlig riktning, åt Jönköpingshållet. Montan var en munter och i det hela godhjärtad kurre med en liten böjelse för melankoli, mot vilken han dock hade ett palliativ i sin flaska och i ett filosofiskt-praktiskt laissez-aller-system, avfattat, likasom de sju grekiske vises, i form av tänkespråk, sådana som: "tag dagen, som han kommer" eller "man bör aldrig sörja värre, än att man med hjärtans lust kan dansa en slängpolska" o. s. v. Med dylika tänkespråk och citater ur åtskilliga poeters arbeten sökte han även, fastän förgäves, att muntra Sven.

- Kära du, sade han vid ett tillfälle, du ser precis ut som en, vilken sålt smöret och tappat penningarne. Jag hörde dig i natt prata något i sömnen om Johanna. Jag medger gärna, fast jag icke känner henne, att det är den dygdädlaste och skönaste mö, som någonsin uppblommat bland Nordens fjällar, men, för fan, om flickan bedragit dig, så slå henne ur tankarne. Du må tro, att jag också…

- Det vore bäst, om korporalen ville tiga med den saken… den är icke rolig att tala om, sade Sven och rynkade ögonbrynen.

- Så, så, inföll Montan och stack sin ena arm under Svens, medan han väldeliga svängde med den andra, jag skall aldrig mer tala därom, min gosse; men jag tillägger blott att,

Svante, din dårskap jag aldrig förlåter, klagan och suck för en kvinnas skull! Världen, tyvärr, är av kvinnor full: mister du en, stå dig tusende åter.

_________________________________________________________________

Djäknarne.

En månad har förflutit efter ovanför skildrade händelser. Under denna tid hava Göran och Adolf, de båda Växjödjäknarne, strövat kors och tvärs i de småländska bygderna, besökt en mängd genom natur, minnesmärken, historiska tilldragelser eller industriella anläggningar märkvärdiga ställen, ökat sina herbarier med sällsynta växter och sina mineralogiska samlingar med stuffer från olika gruvor o. s. v. De hava vidare sammanträffat med originaler av alla stånd och åldrar, upplevat små äventyr, som ge dem ämne till lustiga historier för hela nästkommande termin, bevistat bondbröllop, upptecknat folksagor, med ett ord tillbringat dessa vandringsdagar både nyttigt och angenämt. Adolf Sparrfält, som är en skicklig tecknare, har dessutom haft riklig sysselsättning med att i sitt album föreviga alla föremål, som anslagit honom. Man ser i detta album, blad efter blad, utkast till landskapsstycken, allmoge i nationaldräkter, vackra flickansikten, löjliga bondgubbfysionomier, runstenar, ättehögar, kyrkor och komiska scener ur deras eget vandringsliv — scener, i vilka Göran oftast är hjälten; så till exempel finner man på ett dylikt utkast, huruledes Göran under jakt efter en sällsynt kärrblomma nedsjunkit till bröstet i dyn, och huruledes Adolf, med bägge händerna fattande i Görans hår, stretar för att befria sin vän ur hans obehagliga ställning.

Det är en vacker söndagseftermiddag. Göran och Adolf befinna sig på toppen av det väldiga Taberg. Den aktningsvärde och gästfrie inspektorn, som har uppsikt över gruvan och masugnarne på stället, och hos vilken de båda djäknarne nyss intagit sin middag, står vid deras sida med en kikare under vardera armen och talar om ställets märkvärdigheter. Utsikten är utomordentligt skön. Nejden, på flera mils omkrets, ligger som en stor färglagd karta under deras fötter. De mörka, högväxta och vidsträckta barrskogarne stå där som djupa legioner av grönklädda krigare, mellan vilkas leder här och där kyrkspiror liksom fanor och standarer höja sig, och mellan avdelningarne slingrar sig Nissan, Lagan och oräkneliga mindre bäckar i nyckfulla krökningar, glittrande i solljuset som långa linjer av kopplade gevär. Detta på trenne sidor om den malmdigra bergjätten; nedanför den återstående sidan, mellan dess nordliga sluttning och sjön Vättern, utbreder sig ett mera öppet landskap, mellan vars kullar man varsnar en skymt av staden Jönköping, badande sina husrader i trenne insjöar, av vilka den största vidgar sig till en ofantlig spegel åt sommarhimlen med dess skiftande färgspel och åt de romantiska höjder, som följa dess stränder, tills den längst i fjärran sammansmälter med himlaranden. Aftonsolen förgyller kullarne på den högra stranden och begjuter dess toppar med skimrande purpur, medan den vänstra strandens branter framstå i en grå färgton och kasta allt längre skuggor utåt sjön, ju mer solen närmar sig de furuklädda bergen i väster. Ett och annat segel svävar över den matt silverglänsande vattenspegeln, på vilken den sköna, i sagan och historien ryktbara Visingsö skönjes som en blå strimma. Genom kikarne kunna djäknarne se de Braheska borgruinerna och öns kyrka, vars koppartak glimmar i solskenet.

Medan de betrakta denna tjusande naturtavla och med njutning inandas de friska, av barrskogens vällukter mättade fläktar, som leka kring bergets hjässa, sätter inspektorn sitt medförda valthorn för munnen och blåser med mycken virtuositet "Drottning Hortenses romans". Bergets tusende ekon svara med fyllig röst; tonerna rulla likt laviner bland branterna och skrämma de i klyftorna bosatta falkarne, som med hesa skri instämma i konserten. Men det är icke blott falkarne, som ackompanjera valthornet; man hör plötsligt en mänsklig röst, nästan lika hes som deras, uppstämma en sång, som så illa rimmar sig med romansen, att inspektorn halvt förargad sticker valthornet i fickan. Sångaren var ännu icke synlig, men man kunde höra, att han närmade sig stället på den branta och besvärliga väg, som på södra sidan slingrar sig upp till bergets topp. Sången var den gamla, som svenska soldaterna sjöngo efter fälttåget mot Norge:

"Den tolvte Karl i vintern kall, trallala, marscherade mot Fredrikshall, trallala, döden mötte honom där, ack, trallera, trallerallalallala, men hjältens död nu hämnad är, hej, trallerallalla."

- God dag, gode herrar och svenske män, sade sångaren, som nu plötsligt uppdykade, jag lockades hit upp av ett valthorns härliga toner, men vägen var rasande besvärlig, och jag känner mig torr i halsen, som om jag hade sväljt en masugn. Ursäkta, att jag blandar mig i herrarnes sällskap. Mitt namn är Montan, min karaktär korporal vid konungens andra livgarde, min resas mål Jönköping, där marknad i morgon skall hållas, och där jag hoppas träffa några unga friska viljor, hågade att inträda i krigarens ädla stånd… Angående den saken har jag något att säga er, min unge vän — (Montan, som för tillfället var i betydlig mån vad man kallar rökig, vände sig härmed förtroligt till Göran) — först som sist, vill ni taga värvning? Jag frågar, därför att jag tycker om er och vill göra er lycka, ty ni må tro, att gardisten lever ett avundsvärt liv, som själva de olympiske gudarne måste avundas honom …

Göran försäkrade skrattande, att korporalens anbud var så begrundansvärt, att han (Göran) behövde hela sin livstid för att taga saken i övervägande, och att korporalen före denna tids slut ej kunde påräkna något avgörande svar.

- För tusan, utbrast nu Montan och såg något förlägen ut, jag märker, att jag fiskat i oriktigt vatten. Men saken är, att jag av den fördömda kåd- och granrislukten i skogen blivit liksom litet yr i huvudet… jag tål icke den lukten, fast jag annars icke är nervsvag. Herrn är någonting i den lärda vägen, det ser jag nu på herrns hållning och pli.

- Nej, korporal, jag och den där gossen, min kamrat, äro bara gymnasister från Växjö.

- Gymnasister! Ack! sade Montan vemodigt, även jag har varit gymnasist — Auch ich war in Arkadien geboren —; jag skrev grekiska och talade latin, så att det stod härliga till, och min gamle far, komministern, likasom mina lärare, väntade, att jag skulle bli ett stort lärdomsljus. Men så fick jag några skäggfjun på hakan, inbillade mig, att jag var karl, och sökte genom liderliga seder övertyga även andra, att jag var det. Följden blev, att jag rättvisligen drevs från läroverket. Min gamle far dog av grämelse, och jag grep i förtvivlan till musköten. Det är min levnadshistoria. Men vad fan står jag här och pratar? Den fördömda lukten av grankådan gör en människa öppenhjärtig. Donec eris felix, multos numerabis amicos, Tempora si fuerint nubila, solus eris… ni hör, att jag av gamle Naso minnes åtminstone så mycket, som den dagliga erfarenheten påpekar.

Inspektorn, vars rockficka, liksom högstsalig Kristoffer Barkekonungs, tycktes vara en bottenlös taska, uppdrog ur dess outrannsakliga gömmor en flaska körsbärsvin, tillagat av hans förträffliga hustru, samt några tumlare av järnbleck och uppmanade de närvarande att slå sig ned i gräset, medan de tömde densamma. Montans ögon följde med stort intresse värdens rörelser, när denne fyllde tumlarne, men den stackars korporalen kunde knappt dölja smärtan av sitt gäckade hopp, när han med konsterfaren strupe övertygat sig, att det oskyldiga vinet ej förrådde ringaste frändskap med den sorgdövande alkoholen. Emellertid kom samtalet i gång och föll bland annat på Montans värvareaffärer.

- Ja, mina herrar, sade han i det han tände sin vandringspipa, jag har gjort tämligen goda affärer. På Värnamo marknad uppsnappade jag fem priser; här och där i bygderna påträffade jag några andra, som likaledes läto övertala sig att tjäna krigets gud. I Jönköping hoppas jag även kunna göra ett gott kap. Dit har jag också stämt möte med alla mina klienter, och sedan jag väl fått dem samlade, beger jag mig med min Smålandsdrift upp till Stockholm. Samtliga gossarne äro raska krabater, som hålla gardesmålet och skola bli prydnader i ledet. Men den bäste av dem allesammans, min guldgosse, en liten en på sex fot och en hel hop tum, är en masugnsdräng från Trevnadslösa, som av särskilda anledningar lät värva sig. Med den saken hänger det tillsammans på följande sätt.

Och Montan omtalade nu Sven Ståls historia. Göran och Adolf åhörde den med spänt intresse. De funno alltför sannolikt, att hjälten i Montans berättelse var deras gamle vän och bekantskap masmästaren, och vi överdriva icke, då vi säga, att de båda djäknarne kände sig djupt bedrövade över den olycka, som drabbat honom. Adolf frågade livligt, var Sven nu befann sig.

- Ack, go herrar, sade Montan med bedrövlig uppsyn, den stackars gossen har påträffat en annan värvare, som nu med all makt slites med mig om honom. Jag har visserligen laglig rättighet till rekryten, men min medtävlare är en farlig karl, som icke frågar efter lagstadganden och kungliga förordningar; det är med ett ord Döden.

- Vad! utbrast Adolf, är Sven död?

- Nej, jag sade ju, att jag och döden ännu slitas om honom. Gossen fick för vid pass tre veckor sedan ett anfall av febern, som går här i trakten, och jag inkvarterade stackarn hos en gammal backstugugumma, som bor en fjärdedels mil härifrån. Sedan har jag under mina strövtåg ej haft tid att se till honom förrän i dag. Får jag behålla honom, kan jag för en så vacker rekryt påräkna en extra gratifikation. Jag önskar bara, att han snart måtte få sina krafter igen, så att han på utsatt tid infinner sig på mötesplatsen.

Adolf och Göran ville göra sig underrättade, var den nämnda backstugukvinnan bodde, men Montan, på vilken ruset och sommarvärmen gjort allt större verkan, gav endast orediga svar och tillkännagav snart genom högljudda snarkningar, att han fallit i sömn.

Inspektorn och djäknarne anträdde nu återvägen nedför berget, lämnande krigsmannen kvar att i frid och ro sova bort ruset. Oaktat enträgna bjudningar att stanna kvar över natten, framställda av inspektorn, hans fru samt framförallt av barnen i huset, vilka djäknarne haft lyckan att synnerligt behaga, togo de samma afton farväl av de gästfria människorna och ställde kosan söderut.

Ferietiden var nu för de båda vännerna i det närmaste slut. De hade beslutat att, efter sitt besök på Taberg, utan krokvägar begiva sig till Växjötrakten, göra ett par dagars påhälsning var och en i sitt hem, och därefter, på höstterminens första dag, åter mötas i deras gemensamma djäknekammare i Växjö. Nu ändrade de såtillvida sin plan, att de överenskommo om ett kort besök hos korporal Brant för att höra efter, huru det egentligen stod till därstädes, ty den gamle krigarens bild stod livligt för deras sinne, och de hade under sitt korta besök i hans fridfulla hem emottagit intryck, som ej så snart skulle utplånas.

- Gubben Brant, sade Adolf, under det han vid Görans sida vandrade framåt på den slaggbeströdda vägen genom skogen, är i mitt tycke en typ av den äkte svensken, sådan Vår Herre väl egentligen ville ha honom — tapper, avgudiskt kär i sitt fädernesland och dess krigsära, gudfruktig, sinneslugn, rättfram och bottenärlig. Vad som särskilt fäste min uppmärksamhet, var det fina och sant aristokratiska, som just i det okonstlade, hjärtliga och naturliga röjde sig både hos honom, hans döttrar och hos själve Sven masmästare. Det aristokratiska skicket består ej i lyckad salongdressyr, utan däruti, att karaktärens inre ädelhet och det fulla uppskattandet av eget och andras människovärde okonstlat och av sig själv framlyser i den yttre människan, hennes ord, åthävor och hållning. Sådant fann jag förhållandet vara hos denna familj, och sådant har jag även funnit det i andra hyddor, där icke brännvinssuperi, nöd eller en rå och fördärvad herreklass olater smittat folket. Det är blott hos den oförfalskade svenske bonden och den gamla adeln av äkta svenskt blod man finner naturlig ädelhet. Skandinaverna äro av naturen bestämda till nationernas adel, fast de vansläktats och förlorat sin ursprungliga prägel… det är min fars åsikt, och det är min egen, tillade Adolf Sparrfält med mycken bestämdhet.

Göran förde samtalet på ett annat ämne; han skildrade med en ynglings entusiasm lyckan av att äga — "en koja och ett hjärta". Denna åsikt delades alldeles icke av Adolf; den tvärtom retade honom på det högsta. - Skulle du, utbrast han, vilja avbryta dina studier och självmant kullkasta dina planer att såsom präst eller läkare gagna dina medmänniskor och samhället blott för att i spiselvrån få kuttra med en öm hustru och endast leva och verka för din egen värda persons lycka? Nej, Göran, så eländigt kan du aldrig tänka! Huru ofta hava icke du och jag drömt oss en framtid, i vilken vi såsom tvenne trofasta kämpar vid varandras sida bryta oss genom världen, kämpande som Karl den tolvte mot allt falskt, lumpet och nedrigt, varhelst det anträffas? Se, det är ett liv, värdigt att eftersträva, det är ett mål, värdigt att dö för!

Minnes du icke, huru det heter i "den nordiske ynglingens sång", som vi sjunga på gymnasium:

"Fri och varm är hans kunskapshåg, krossar dvärgarnes bojor och mörkrets här, skingrar fördomars töcken båd fjärran och när, för sanning och rätt sker hans ledungatåg" —?

Göran var blott tjuguett år, och hans hjärta således ännu icke tillräckligt skrumpet och kallnat för att tillåta honom komma fram med gensägelser av det slag, varmed den så kallade mognade erfarenheten hånar det friska och varma ynglingasinnets känslor. Han fattade sin lille ivrige väns arm och vandrade stillatigande framåt.

Emellertid började himmelen småningom mulna. Digra moln hopade sig över skogen, och djäknarne sågo sig om efter en hydda, under vars tak de måtte kunna härbärgera sig, tills den hotande regnskuren gått över. Det dröjde länge, och de voro genomblötta av regnet, innan de funno en sådan. Det var en liten grå koja med lutande skorsten, vid sidan av vägen, omgiven av några åldriga granar — just en sådan där koja, som tager sig så pittoresk ut, avtecknad i tusch på velängpapper, men i verkligheten är ganska ruskig och obekväm att bebo.

Det var en sorglig tavla, som uppenbarade sig för de båda djäknarne, när de stigit in genom den låga dörren. I ett mörkt rum av högst torftigt, men likväl renligt utseende satt en gammal kvinna i en stol vid det lilla blyinfattade fönstret och krusade ett så kallat lin, det vill säga ett slags huvudbonad, som ärbara madammer ännu i dag bruka. Det sorgliga låg ej häruti, ty gumman såg hjärtans välvillig och fryntlig ut, men i rummets bakgrund skymtade en säng och på dess huvudgärd ytterlinjerna av ett likblekt ansikte med tillslutna ögon. Bredvid sängen satt en annan kvinna böjd över den sjuke; hon vände sig långsamt om, då djäknarne inträdde, och dessa igenkände Johanna Brant.

_________________________________________________________________

Auktionen.

Ödet hade fört djäknarne till samma koja, i vilken den sjuke Sven Stål blivit inkvarterad. Karin, så hette den åldriga ägarinnan till densamma, var änka efter en torpare och försörjde sig nödtorfteligen genom att krusa "lin" åt nejdens kvinnliga befolkning. Det var en from och gladlynt gumma, som i all sin livstid varit fattig och ändock aldrig känt fattigdomens tyngsta börda, nämligen fruktan för framtiden, ty hon ansåg, att den arbetsamma och fromma människan tryggt kan lita på Guds försyn. Mången kväll lade hon sig till vila, sedan hennes sista kopparslant åtgått till dagens behov, men den följande morgonen kom alltid med ny hjälp; någon av hennes kunder visade sig alltid i rättan tid för att hämta sitt "lin" och betala hennes vackra arbete.

Under sin fotresa i Montans sällskap hade Sven häftigt insjuknat och kunde slutligen med möda släpa sig fram vid den bekymrade värvarens sida. Lycka var, att Karins koja befann sig i grannskapet; gumman visade ej den nödställde ynglingen på dörren, såsom mången kanske skulle gjort, utan upplät åt honom sitt enda rum, bäddade åt honom sin enda säng och vårdade den obekante med samma ömhet, som om han varit hennes son. Socknens pastor, som hade den hos präster tämligen sällsynta vanan att besöka medlemmarne av sin hjord i deras hyddor och med dem samtala om både deras andliga och världsliga angelägenheter, hälsade även stundom på gamla Karin och hjälpte henne med små penningebidrag att bära tyngden av hennes nya kall såsom husmor och sjuksköterska, ävensom han använde sina insikter i läkekonsten för att söka återgiva Sven hälsan. Sven var i många dagar illa sjuk och yrade mycket, men småningom minskades sjukdomens styrka genom de förenade verkningarne av ynglingens starka natur samt Karins och pastorns ömma omsorger. När han återvunnit sans och tillräckliga krafter, sporde honom pastorn om hans levnadsförhållanden, och sedan han erfarit dessa, skrev han ett brev till korporal Brant och underrättade denne om saken.

Brevet anlände till den lilla stugan vid insjön samma dag, på vilken korporalen återkom från Växjö, och oaktat den sorgepost det medförde om Svens värvning och hans iråkade svåra sjukdom, hade det likväl en lugnande inverkan på stugans invånare och framförallt på mor Kerstin, som alltsedan den morgon, då Sven avlägsnat sig från hemmet, varit offer för en hejdlös förtvivlan. Då ryktet om uppträdet, som förefallit mellan patronen och Sven, kom till Kerstins öron, hade hennes ångest stigit till det yttersta. Hon fruktade, att Sven berövat sig livet, och denna farhåga förföljde henne som en blodig skräckbild under dagens göromål och i nattens drömmar. När korporal Brant hemkom, fann han sålunda sin forna fridfulla boning förvandlad till ett sorgehus. Han själv kände sig djupt böjd under ödets tunga slag, men såg dock saken i betydligt ljusare dager än mor Kerstin. Han var fullkomligt övertygad, att Sven icke begått en så gräslig missgärning som ett självmord; han sökte således befria Kerstin från denna farhåga och på samma gång sätta en damm mot de hårda förebråelser, gumman riktade mot sig själv. Två timmar därefter ankom brevet, och detta uträttade mer än alla korporalens bemödanden. Det gamla paret överlade nu mera lugnt om vad som vore att göra, då i detsamma patronens gigg stannade utanför stugan och han själv och länsman Spöqvist sågos inträda under korporalens låga tak.

Patron Brackander hälsade vänligt. Allvar och en viss sorgbunden högtidlighet tronade på hans panna. Efter en lämplig inledning började han tala om det bedrövliga uppträde, som nyligen ägt rum på Trevnadslösa, i det att Sven Stål utan all begriplig anledning överfallit och illa misshandlat honom, husbonden. Patronen avmålade Svens uppförande i bjärta färger, och teckningen skugglades ännu mer av länsman Spöqvist. Patronen försäkrade vidare, att han av högaktning och vänskap för den hederlige Brant, som sig ovetande fostrat en orm vid sin egen barm, ville låta nåd gå för rätt och avstå från laga åtgärders vidtagande mot brottslingen. Länsmannen begagnade tillfället för att fråga, var Sven månde hålla sig dold, varpå korporalen svarade, det han helt nyss erhållit underrättelse om, att fostersonen låtit värva sig till gardist och för närvarande befann sig i Jönköpingstrakten — en underrättelse, som ögonskenligen fägnade patron Brackander på det högsta.

- Min vän, sade han till korporalen, ni finner nu, huru bedragen ni blivit i ert hopp att av er fosterson få en bra och hederlig karl. Han har illa belönat er för era omsorger och er kärlek. Varje band mellan er och honom bör från denna stund vara slitet; framförallt kan ni väl aldrig mer tänka på att giva Johanna åt en sådan förtappad varelse. Således är nu avlägsuat det enda hinder, som er samvetsgrannhet lade i vägen för mitt och Johannas giftermål, och ehuru jag blivit djupt kränkt av ert förra avslag, kommer jag nu att för andra gången anhålla om ert och er hustrus bifall till vår äktenskapliga förening. Jag är övertygad, att under nuvarande omständigheter intet hinder från Johannas egen sida skall möta, men vill för övrigt lämna henne lång betänketid. Min avsikt är nämligen att med ert tillstånd skicka Johanna till någon bättre familj för att erhålla en bildad uppfostran och därigenom bliva värdig den samhällsställning, jag erbjuder henne.

- Vilken ädel man, den Brackander! sade Spöqvist beundrande.

Men korporalen och i synnerhet mor Kerstin, som på senare tider fått helt andra tankar i ämnet, tycktes alldeles icke benägna att nappa på kroken. Kerstin tog med stor häftighet Svens parti och förmenade, att gossen alldeles icke var en så förtappad varelse, som patronen kallat honom, fast hon icke kunde försvara hans beteende mot sin husbonde. Sven måste blivit mycket retad, ansåg Kerstin, annars skulle han aldrig burit sig åt på det sättet, men i alla fall bad hon patronen förlåta och hysa bättre tankar om honom, ty det förtjänade han.

Korporalen sade ungefär detsamma som Kerstin, men på ett lugnare, förståndigare och därtill bestämdare sätt. Patronen kunde till sin outsägliga förbittring väl förstå, att han, oaktat allt sitt krångel, icke kommit ett steg närmare målet. Han gav Spöqvist en blick av hemligt förstånd, varvid denne steg upp och talade som följer:

- Bror Brackander, jag förstår icke, huru du med lugnt sinne kan fördraga en dylik otacksamhet och uppstudsighet. Du har med ett ädelmod utan like behandlat dessa ovärdiga människor, som öppet våga håna och trotsa dig; du har erbjudit dig att skona missgärningsmannen, som bar hand på sin husbonde och därmed gjorde sig skyldig till fängelse och spöstraff. Nej, min vän, måttet är rågat… om du är stenhård mot dödliga förolämpningar, är jag det icke; jag kan icke uthärda att höra sådant längre. Du måste taga itu med hårdhandskarne… måste efterspana och häkta kanaljen… måste draga honom för rätta, icke allenast med anledning av övervåldet mot dig, utan även emedan han efter all sannolikhet begått den där stölden i storsmedjan.

I samma ögonblick korporal Brant hörde Sven beskyllas för tjuveri, rynkades hans yviga ögonbryn på ett ganska hotande sätt. Hans sinne uppbrusade, såsom det från hans ungdom aldrig gjort, ty hans övertygelse om fostersonens redlighet var lika starkt rotad som hans tro på bibeln, och att angripa Svens heder var att angripa hans egen. Han fattade den stortalige länsmannen hastigt i armen och sköt honom tämligen omilt ut genom dörren, som genast tillstängdes mitt för den snopne kronobetjäntens näsa. Då patronen såg detta, ansåg även han tiden vara inne att slå till reträtt, i synnerhet då Kerstin med tårar och skarpa ord började ge luft åt sin harm över den skamlösa beskyllningen. Han mumlade något om, att korporalen skulle skylla sig själv för följderna av sitt handlingssätt, och gick. Strax därpå rullade giggen bort.

Längre fram på aftonen kom Johanna till föräldrarnes stuga. Så snart nämligen patronen väl åter befann sig hemma, hade han kallat flickan till sig, betalat henne resten av årslönen och befallt henne att genast lämna Trevnadslösa. Johanna emottog sitt avsked med större glädje än ledsnad, och sedan brevets innehåll blivit henne bekant, tackade hon hjärtligen Gud för det, att hon nu, utan att vara hindrad av sin tjänst, kunde skynda dit hjärtat kallade henne, det vill säga till Svens sjukläger. Hon meddelade föräldrarne sitt beslut att ännu samma kväll begiva sig på väg; korporalen ville, att hon skulle invänta morgondagen, så att några de nödvändigaste anstalter kunde träffas i och för resan, men Kerstin talade mot varje uppskov.

- Vem vet, om icke gossen möjligen dör, innan hon hinner fram, sade gumman med tårar i ögonen. Tänk bara, om han lämnade denna världen med den tro, att jag velat driva honom från hus och hem, och att Johanna icke varit honom trogen! Det kom aldrig till någon förklaring mellan Johanna och Sven; ja, de hava icke ens sett varandra, alltsedan patronen fick det olyckliga infallet att fria till flickan. Det är just den saken, som gått Johanna mest till hjärtat; det vet jag väl, och det är, Gud nåde mig, min skuld. Nej, kära flicka, gå du genast, och tag de pengar med dig, som du har kvar av lönen; de kunna nu väl behövas. Stackars Johanna, hon har lidit lika mycket som jag. Gå du, barn, och måtte du komma tillbaka med ett sådant budskap, som är i stånd att lugna både ditt hjärta och mitt samvete!

Anstalterna voro snart träffade. Med ett litet knyte på armen lämnade Johanna stugan. Hon gick denna kväll en halv mil och vilade över natten i byn Fågelvik hos en bonde, som var besläktad med Kerstin. Tidigt följande morgon fortsatte hon sin väg. Hon vandrade ensam genom ensliga, okända trakter, men tanken på Sven gav henne mod och bevingade hennes steg. Stundom hände, att någon beskedlig vägfarande lät henne sitta upp i sitt åkdon och sålunda förkortade hennes vandring; stundom mötte hon i de djupa, tysta skogarne kringstrykande vagabonder och rusiga lösdrivare, som ej skulle tvekat att plundra henne, om de vetat, att hon haft en liten penningsumma med sig; stundom åter var hon utsatt för råa herremäns plumpa skämt och ogrannlaga frågor, men hon dövade varje fruktan och gick med lätt hjärta genom alla vedervärdigheter, livad av tanken på det mål, mot vilket hon vandrade.

Så hände det, att några dagar efter brevets avgång en ung kvinna inträdde till den gamla Karin. Hon sade sitt namn, och Karin igenkände det, ty hon hade ofta hört sin sjuke gäst under yrseln nämna detta namn. Med den ömhet och outtröttlighet, varav endast en älskande kvinna är mäktig, vakade nu Johanna över Sven och vårdade honom, såsom en moder sitt sjuka barn, och Karin fick nu för första gången på länge själv njuta någon nattro. En dag yrade Sven mycket: orediga bilder av de händelser, han nyligen upplevat, föresvävade honom; Johanna hörde åter sitt namn från hans bleka läppar; det låg kärlek och även klagan i den sjukes osammanhängande ord. Då föllo på hans panna tvenne tårar, tvenne sorgens daggpärlor, från flickans ögon, och de tycktes hava en förunderlig verkan på den sjuke, en verkan sådan som det friska aftonregnets på den i solhettan smäktande blomman. Ett klarnande medvetande återspeglade sig i hans blick; den uppslogs sakta och häftades på Johanna, och utan att veta, om åsynen av de kära dragen var villa eller verklighet, sträckte ynglingen sina matta armar mot sin barndoms älskade, sin första och enda kärlek. Snyftande tryckte Johanna hans bleka ansikte till sitt bröst. Den gamla Karin stod bakom och betraktade de unga med tårade ögon.

Johannas närvaro bidrog mer än allt annat att påskynda Svens återställande. Ynglingen hade knappt någonsin känt sig så lycklig som nu på sjukbädden.

Vi återkomma nu till djäknarne. Johanna utbytte med dem ett tecken, som betydde, att hon väl igenkände dem, och ett annat, att de borde iakttaga tystnad, emedan Sven sov. Men då han snart därefter vaknade och varseblev de nykomna gästerna, smålog han glatt och räckte dem till hälsning sin avmagrade hand. Efter en stunds samtal lämnade de båda kvinnorna rummet. Sven frågade då de bägge djäknarne, om de på återvägen ämnade besöka nejden kring Trevnadslösa, vartill djäknarne svarade, att de just överenskommit att i förbigående hälsa på hos korporal Brant.

- Vad det var roligt! sade Sven. I skolen då hälsa far och mor och Ingrid från mig och omtala, att det är ingen fara med mig, och att jag lugnt avvaktar kommande dagar. Ni, Göran, skall säga far och mor, att jag ej tog värvning, förrän jag fått veta, att man i Stockholm har utsikt till god arbetsförtjänst såsom smed, och att jag ämnar mycket ordentligt skicka mina hopsparade månadspenningar till dem, så att de ej bli utan hjälp, fast jag är långt borta. Ni skall också säga dem, att jag väl vet, huru många de frestelser äro, som i en stor stad och bland lättsinniga kamrater lura på en människas väg, men att jag med Guds hjälp icke skall låta fånga mig. Jag skall taga vara på mitt lynne och hämta styrka av Guds ord och i minnet av mina kära anhöriga. Träffar ni patronen och länsmannen eller någon annan, som talar illa om mig, så tro dem icke, ty jag vill behålla den goda tanke, ni har om mig; jag har intet ont och intet ohederligt gjort. För övrigt har jag i mitt hjärta längesedan förlåtit dem, som brutit mot mig, och känner, Gudi lov, icke det ringaste agg eller bitterhet inom mig… Göran, i bröstfickan på min tröja ligga några sedlar, som jag dels fått av värvaren, dels erhållit som köpesumma för ett skjutgevär. Räkna av hälften och lämna de pengarne till min far; den andra hälften skall den goda Karin ha.

Göran gjorde såsom Sven begärde och lovade framföra hälsningen och berätta allt, vad Sven sagt. Längre fram på aftonen, sedan djäknarne talat med Karin och Johanna och av dem tagit ett hjärtligt farväl, lämnade de den lilla kojan för att söka ett lämpligare nattkvarter. Regnet hade upphört, och solen gick ned, omgiven av purpurröda och guldglänsande skyar. Det doftade friskt ur skogen; de blåögda förgät-mig-ej, som växte i landsvägsdiket, de ljuvt rodnande linneorna och de blågula styvmorsblommorna nickade åt vandrarne med kalkar, tyngda av regnets svalkande pärlor. Men det mörknade mer och mer, och lille Adolf kände sig trött och sömnig efter dagens mödor. Fast nejden, genom vilken de vandrade, just icke var glest bebodd, lågo dock få människoboningar vid själva landsvägen, och när djäknarne slutligen funno en sådan och klappade på dess dörr, öppnades denna blott för att utsläppa en arg och morrande gårdvar, som de först förmedels några käpprapp lyckades att hålla på vederbörligt avstånd från sina ben. Från denna ogästvänliga hydda avlägsnade de sig nu, men funno strax i grannskapet en hölada, i vilken de inkröpo genom en öppen glugg. Här utsträckte de sig i det välluktande höet och voro inom några ögonblick förflyttade till de glada drömmarnes brokiga värld.

De stego följande morgon upp med solen och fortsatte sin väg under allvarsamma samtal.

- Såväl av den lilla erfarenhet, jag under våra vandringar inhämtat, som av min egen medfödda böjelse tycker jag mig finna och känna, sade Göran bland annat, att de människor äro lyckligast, som tillbringa ett verksamt och på samma gång intelligent liv i naturens sköte. Lyckan är visserligen icke beroende av yttre förhållanden, utan alstras ur vårt eget hjärta, men detta slår sundare och kraftigare, då det klappar mot modern naturens friska barm. Jag förstår ej de människor, som frivilligt nedgräva sig som mullvadar i de stora städernas mörka, stinkande gränder och dö där, utan att de kanske någonsin sett en blå himmel, en sorlande skogsbäck, en skön soluppgång, utan att någonsin hava andats en ren, upplivande luft, utan att hava hört den ljuvaste av all musik: naturens evigt omväxlande, stora pastoralsymfoni. Och vad hava dessa mullvadar vunnit i utbyte mot de offer, de gjort av allt detta? De hava måhända med obeskrivliga bekymmer samlat en rikedom, som de vid gravens rand måste lämna, och av vilken de aldrig kunnat njuta mer, än naturmänniskan njuter genom tillfredsställandet av sina små behov. Och den, som i enlighet med högre plikter lever icke blott för sig själv, utan i sin lilla mån söker verka som medlem av mänsklighetens stora familj, för mänsklighetens stora mål, han har sannerligen tillräckligt fält för sin verksamhet varhelst han lever, på landet eller i staden, i hyddan eller palatset. Emellertid är det väl, att människorna ledas av olika böjelser; de stora städerna äro lika nödvändiga som de spridda hyddorna.

Djäknarne gjorde just icke långa dagsmarscher och uppehöllos ofta på vägen av än en, än en annan orsak. Först på femte dagen hunno de därför till Trevnadslösas ägor. De vandrade förbi masugnen, i vilken de först gjort Sven masmästares bekantskap, och den lilla skogsbäcken, där de i hans sällskap badat, samt återsågo, sedan de hunnit genom skogen, den vackra dalen, där korporalens hydda var belägen. Det var samma dal, samma insjö, samma höjder, men ändock gjorde det välbekanta natursceneriet på djäknarne ett annat intryck nu än förra gången. De små åkerfältens böljande gröda var avmejad, ängarnes och lövträdens grönska mindre saftig, vårens blommor ersatta av andra, som förkunnade höstens annalkande. Det låg en prägel av stilla, drömmande melankoli över nejden, men solen göt nu som då sitt gyllne sken över klippor, fält och sjö, likasom minnet av förflutna, lyckliga dagar sprider ett vemodigt återsken över ett framskridet, ödsligt och förhärjat liv.

- Se där, där är stugan! sade Adolf, då den lilla rödmålade boningen framskymtade mellan de kringstående aplarne. Men om jag ser rätt, är det en stor folksamling utanför henne. Vad månde stå på?

Göran förde handen över ögonen och sade:

- Du har rätt, Adolf. Vad kan detta betyda? Låtom oss skynda på!

Djäknarne erforo snart, vad som var på färde. De hade kommit just i lagom tid för att övervara sista scenen av ett bland dessa sorgespel, som visserligen ännu, ej med vederbörligt konstnamn blivit inregistrerade i estetiken, men i det borgerliga livet äro kända under namn av utmätningsauktioner.

Göran och Adolf inträngde i folkhopen och sågo framför sig trenne män, som, att döma av deras dräkt, tillhörde den så kallade herreklassen och tycktes utgöra de förnämsta skådespelarne i tragedien.

Den ene av dessa män erinrade sig djäknarne hava sett en afton, då de vilade på en kulle ett stycke från Trevnadslösas herregård — just samma afton, på vilken våra läsare först gjorde bekantskap med Göran och Adolf. Det var en liten undersätsig, bredaxlad karl, med ett ansikte, som i högsta fullkomlighet uttryckte trenne besläktade egenskaper: dumhet, inbilskhet och råhet. Mannen var med ett ord den store järnpatronen Nikolaus Brackander.

Men den egentlige huvudaktören var en man med äkta kontrabandsfysionomi. Han stod där, omgiven av möbler, köks-, fiske- och åkerbruksredskap, klädespersedlar o. s. v., höll i ena handen en Moraklocka och i den andra auktionsklubban, den han livligt svängde i luften, under det han utbjöd uret och späckade sitt tal med kvickheter, som väckte den närvarande hopens munterhet och i synnerhet tycktes anslå patron Brackander. Denne herre utbrast nämligen gång efter annan i så hjärtligt gapskratt, att hela hans lilla lekamen skakade och tårar framsipprade i hans små glåmiga ögon.

Den tredje var en långbent, mager och mörklagd herre, som satt vid ett bord och skrev. Det var Spöqvists biträde, länsmansskrivaren Risqvist. Han förde auktionsprotokollet och det med så djupsinnigt utseende, som om han varit sysselsatt med att skriva kommentarier till Newtons Principia. Risqvist var en bland de få, som ej tycktes vara road av Spöqvists kvickheter. Saken var också den, att han ordagrant hört dem minst hundra gånger förut; han kunde nu ej ens förmå sig att ex officio skratta åt dem.

Djäknarne igenkände de torftiga möblerna, den rödmålade pinnsoffan, det med blommor utsirade skåpet; de sågo "Karl XI:s syn på rikssalen" i händerna på en bondpojke, vars far inköpt denna mystiska och märkvärdiga tavla för att tillfredsställa sonens smak för granna och bjärta färger.

De sågo vidare en gammal käring draga bort med en stor bibel under armen. Det var korporalens familjebibel, den han ärvt av sin far, och på vars pärm hela familjens släkttavla, dess födelse- och dödsdagar, var antecknad… det var den bok, ur vilken den gamle mannen hämtat näring åt sin tro på Gud och människosläktets frälsare, hämtat ljus i livets mörka stunder och styrka, då han kände sig digna under ödets slag. — En torpare bortledde såsom lättfånget byte korporalens enda ko, Ingrids älskling, den hon så omsorgsfullt skött och fodrat. En gammal bonde och hans hustru stodo i djäknarnes grannskap, inbegripna i ett livligt samtal rörande korporal Brants helgdagsrock, den bonden inropat, och den gumman menade skulle passa bra, sedan den röda kragen och de blanka uniformsknapparne blivit borttagna. Nu slog auktionsklubban mot bordet, och Moraklockan, som så länge mätt den stilla förflytande tiden i den lilla boningen, anammades nu även av rovgiriga händer och bortfördes i triumf.

Vi vilja ej spilla några ord på att berätta orsaken till det bedrövliga uppträde, till vilket de båda djäknarne med tunga hjärtan här blevo vittnen. Det är klart, att patron Brackander har ett finger eller rättare hela handen med i spelet. Icke heller vilja vi uppehålla oss vid de medel, genom vilka patronen lyckades att på detta sätt få sin hämnd utkrävd.

Inspirerad av sin vän Spöqvist, som hade ett horn i sidan till korporal Brant, alltsedan denne en gång vågade kasta honom på dörren, hade patron en lätt nog fått saken i gång efter sin önskan. Vi nämne blott, att auktionen blivit beramad, sedan korporalen ej "med svart på vitt" kunde bevisa sig hava betalt det förflutna årets arrendesumma. Så fick han sota för sin enfaldiga och barnsliga tro på människors heder; varje praktisk man måste ju finna, att den gamle knekten genom en oförlåtlig oförsiktighet förtjänt sitt öde.

Görans och Adolfs blickar överforo folkhopen, och de andades friare, då de ej funno korporalen, hans hustru eller Ingrid bland de närvarande. En känsla av dystert allvar hade gripit deras hjärtan. Huru förändrat var icke allt, sedan de båda djäknarne förra gången voro här! Vilken kort tid låg dock icke mellan då och nu! En aning om all mänsklig lyckas ovaraktighet, om det falska i livets lugn och hoppet på framtiden, om det ondas makt bland människorna och de hårda prövningar, som vänta envar, framförallt den redlige, under vandringen genom livets dal, hade fattat dessa ynglingar, för vilka hitintills världen legat som en blomsterprydd, solbeglänst tävlingsbana, där endast lagrar och fröjder skulle vänta var och en, som med glatt mod och kraftig hand ville erövra dem.

Göran och Adolf hade genast gissat hela sakens sammanhang. Med blickar av outsägligt förakt betraktade de unga djäknarne de båda herrar, vilka de på beskrivning igenkände för att vara brukspatron Brackander och länsman Spöqvist. Och det var icke blott förakt, det var harm och ungdomligt uppflammande vrede, som ljungade i dessa blickar. Den lille Adolf kände ett häftigt begär att slå in ett par av de tänder, som lyste i länsmannens vidöppna, försmädligt grinande mun; hade han varit jätten Finn, eller åtminstone den för sina vidunderliga kroppskrafter bekante Smålandsdrängen "Puttetorpa-here", skulle han helt visst jagat patronen, länsmannen, skrivaren och hela den auktionsbesökande menigheten i alla kompassens väderstreck. Men nu kände gossen alltför väl sin vanmakt, och hans vrede upplöstes i smärta och vemod.

- Göran, sade han till denne, följ mig härifrån! Låtom oss först endast kasta en avskedsblick in i hyddan, där de goda människorna bodde!

Tankfull och tigande följde Göran sin vän till stugan, men de stannade på dess tröskel och drogo sig åter hastigt tillbaka, ty vid en blick in i det tomma rummet hade de varseblivit den gamle krigaren, stående orörlig med pannan tryckt mot fönsterposten och händerna sammanknäppta över bröstet. De hörde honom sucka, de sågo tårar över hans fårade kinder neddroppa i de gråvita mustascherna… och Adolf, vars känsliga barnasjäl genomskakades vid denna syn, tryckte sitt ansikte mot Görans skuldra och gav fritt lopp åt sina tårar.

- Älskade vän! viskade Göran och slog sin arm omkring den lille kamratens hals.

När Adolf åter sansat sig och Göran hjälpt honom att utplåna spåren efter sina tårar, blandade sig djäknarne åter i folkvimlet. De sågo länsman Spöqvist upplyfta och visa för hopen korporal Brants gamla musköt, densamma, med vilken han kämpat i slaget vid Helsinge, och den han, jämte sin bibel, tapperhetsmedalj och sitt vackra avskedsbetyg ur krigstjänsten, hade haft kärast och dyrbarast av all sin egendom.

- Borup går, gott folk, skrek länsmannen, hi, hi, hi, Borup går! Vem bjuder på den gamla muskedundern? Vem vill ge sex skilling för honom? Bjudet. Det är en märkvärdig muskedunder, gott folk… Sju skilling… Han har varit med överallt, där ryssarne piskat oss, hi, hi, hi… Åtta skilling… Jeppe Andersson bjuder åtta skilling… Nej, nio skilling, go vänner, nio skilling för muskedundern, som var med vid Ratan, där svensken sprang så tappert…

- Ni ljuger, ni eländige länsman! hördes plötsligt en fin, av harm darrande röst. Det var Adolf Sparrfält; han hade ryckt sig lös från Görans arm och stod nu, ett föremål för hela den förbluffade folkhopens nyfikna blickar, framför Spöqvist med vredeblixtrande ögon och knutna händer. Han hade, då han skilde sig från Görans sida, tappat sin mössa; de mörka lockarne fladdrade trotsigt kring hans panna, kinderna voro överdragna med harmens rodnad, och de fina läpparne darrade krampaktigt.

- Ni ljuger, fortfor gossen. Svensken sprang icke vid Ratan, ni ärekränkande skurk. Och vad särskilt beträffar det där geväret, så är ni icke värdig att vidröra det med edra smutsiga händer. Det har förts av en god svensk man, som kämpat och blött för sitt fosterland…

Länsmannen stod ett ögonblick såsom förstenad, patron Brackander likaledes. Den melankoliskt-flegmatiske Risqvist såg upp från auktionsprotokollet och betraktade Adolf med oförställd förvåning. Men Spöqvist upphov sin röst och utbrast:

- Vad är du för en liten skällande pojkvalp? Varifrån kommer du? Vem är du, som med ovett vågar överfalla en kronans tjänsteman i hans ämbetes utövning?

- Ja, vad är du för en pyssling? skrek Brackander.

- Övermage? inföll Spöqvist…

- Landstrykare? återtog Brackander.

- Fjärdingsman, sade Spöqvist till en i närheten stående karl, hav ögonen på den där tjuvpojken och låt honom icke komma undan. Efter auktionens slut skall jag själv tala vid honom.

- Behövs icke, sade Göran, som nu framträdde. Jag ansvarar för gossen… han är min kamrat… vi äro djäknar från Växjo…

- Tyst, Göran! ropade Adolf. Behöver du avlägga räkenskap för min person inför det där gemena patrasket?

- Patrask! utbrast nordstjärnekandidaten Brackander förbittrad. Skäms du icke, du lille slyngel? Vågar du kalla oss patrask? Jag skall lära dig…

Och patronen lyfte sitt med guldknapp försedda bamburör för att ge den oförskämde "övermagen" ett duktigt rapp, då Göran plötsligt trädde emellan och med sin botanikspade avvärjde slaget.

- Akta er, min gode man, sade Göran till patronen. Vågar ni våldföra er på detta barn, så kan ni vara fullkomligt övertygad, att jag ger er sju för tu.

Patronen såg förvånad på ynglingen, som var så oerhört djärv att kalla honom för "god man" och lova honom "sju för tu". En sådan oförskämdhet hade Brackander aldrig under hela sitt liv erfarit förrän nu. Det var ett himmelsskriande majestätsbrott! Häpenhet och förundran lästes också på alla de kringståendes dumma, gapande ansikten.

Men sedan patronen närmare betraktat Göran och funnit honom vara en högväxt, kraftig ung man, med ett ganska allvarligt och bestämt utseende, ansåg han lämpligast att avstå från direkta anfallsoperationer. Han intog en så imponerande ställning som möjligt — det vill säga: han skrevade ut med benen och förde guldknappen till näsan — och sade i avmätt, högtidlig ton:

- Vet ni, unge man, med vem ni talar?

- Nå, än sedan?

- Mitt namn är Brackander.

Patronen väntade, att detta namn skulle verka som ett åskslag på motståndaren. Men Göran förblev lugn som en filbunke, och Adolf, vars lättrörliga sinne nu plötsligt slog om på den muntra bogen, inföll:

- Brackander! Ha, ha, sådant konstigt namn! Det namnet har ni icke fått genom en slump; det ligger en djupare betydelse häruti. Såväl ert namn som er person påminner mig om någonting, som kallas bracka…

Göran kom Adolf med en bedjande blick att tystna, Brackander bleknade av ilska. Då han emellertid, ihågkommande Görans löfte om "sju för tu", icke vågade uttömma denna på Adolf, vände han sig till länsmannen och sade:

- Bror Spöqvist, kan du fördraga, att dessa bägge okända personer störa auktionsfreden och ostraffat förolämpa oss? Är en förmögen och aktad medborgare på sina egna ägor icke fredad för skymf och hotelser? Jag uppmanar dig i lagens och samhällsordningens intresse…

- Gott, bror Brackander, avbröt honom Spöqvist, jag skall ej lämna saken onäpst.

- Heter herrn Spöqvist? inföll Adolf näsvist.

- Ja, du lille landstrykare, jag är länsman Spöqvist, dig till straff och androm till varnagel, såsom du snart skall finna.

- Spöqvist! sådant gement, otäckt namn, fortfor Adolf. Men i alla fall passar det er rätt bra, och ni bör vara nöjd med det…

- Lösdrivare, röt Spöqvist, vem är du? Vad heter du? Varifrån kommer du? Gör reda för dig, eller skall jag häkta dig och transportera dig på fångskjuts till Växjö.

- Allt det där angår er icke, svarade Adolf.

- Har du pass, karl? fortfor Spöqvist, vändande sig till Göran.

- Ja, pass, inföll Brackander. Har du icke pass, skall du och din kamrat, den lösgläfste pojken, sova i tingshäktet i natt.

- Jag har ju sagt er, mina herrar, att vi äro djäknar, sade Göran, djäknar från Växjö, ute på en botanisk fotresa. Herrarne måtte väl tro mig på mitt ord.

- Han faller till bönboken, utbrast Brackander, gnuggande händerna. De ha icke pass, det är tydligt.

- Det är rätt ledsamt, sade Spöqvist, men eftersom I ej kunnen dokumentera er och I synens vara kringdrivande, för samhället vådliga personer, så finner jag mig föranlåten att taga vara på er. Hör hit, fjärdingsmän! Risqvist, hör hit! De här gökarne skola under säker bevakning nu genast föras till tingshäktet.

- Hav barmhärtighet med mitt unga blod, stormäktigste herr länsman! bad Adolf i gäckande ton.

- Nej, du huggormars avföda, nu är du i gluggen, sade Spöqvist.

I samma ögonblick herr Risqvist och fjärdingsmännen framträdde för att verkställa förmannens befallning, drog Göran lugnt ur fickan några papper och utvecklade dem under länsmannens och patronens näsor. Dessa sågo med stor snopenhet tvenne i laga form utfärdade och med vederbörligt sigill försedda pass, det ena för studeranden Göran Sigurdsson och det andra för studeranden friherre Adolf Sparrfält.

- Aj, för fan, mumlade länsmannen för sig själv, pojkvalpen heter Sparrfält… troligen sonen till baron Sparrfält på Lindnäs… således nära besläktad med min höge förman, landshövdingen. Här kunde jag kommit illa i klistret.

Och länsmannens guttaperkaansikte rynkade sig hastigt till det sliskigaste smil. Han bugade sig djupt för de båda djäknarne, hostade en stund och sade därefter:

- Jag hoppas, att herrarne ursäkta detta beklagliga missförstånd. Min tjänst är nämligen av den sorgliga beskaffenhet, att jag…

- Missförståndet, avbröt honom Adolf, är åtminstone icke å min sida. Jag tror mig hava uppfattat er karaktär alltför väl, herr Spöqvist, och tager icke ett ord tillbaka av vad jag om er yttrat.

- Ack, herr baron, sade Spöqvist, i det han lade handen på sitt bröst, ni är ännu så ung och oerfaren, annars skulle ni nog inse, att under min hårda och sträva yta klappar ett hjärta… ett hjärta, som blöder vid likars nöd… Men vad skall jag göra? Min tjänst är nu en gång för alla av den sorgliga natur, att…

- Sådan feg, ömklig, krypande stackare du är, Spöqvist, avbröt honom patronen harmset. Skall du stå och förödmjuka dig inför dessa pojkar, som ännu ej blivit torra bakom öronen, och som med de skymfligaste okvädinsord angripit din heder? Spöqvist, från denna stund föraktar jag dig… jag uppsäger brorskapet… jag vill aldrig mer se dig inom min dörr… Sluta nu auktionen och gör din skyldighet!

Härmed vände patronen ryggen åt sin gamle skötevän och gick med långa steg upp och ned bland folkhopen. Göran inropade musköten, och Spöqvist överlämnade den till honom med en ödmjuk bugning.

Auktionen var nu slut, och större delen av menigheten drog sina färde. Endast herrarne, fjärdingsmännen och några äldre bönder kvarstannade på stället. Spöqvist skyndade till patronen för att försona sig med honom. Huruvida detta lyckades, veta vi ej, men patronen sågs strax därefter med högtidliga steg inträda i stugan, beledsagad av länsmannen och de övriga. Djäknarne följde bakom tåget och stannade i förstugan. Dörren mellan denna och rummet var öppen.

- Nu, gamle krutgubbe, sade patronen och lade sin hand på korporal Brants skuldra, nu är auktionen slut. Jag kommer för att fråga dig, var du ämnar sova i natt.

Brant vände sig om, rätade sig stolt och svarade:

- Jag skall i natt måhända sova lugnare än ni, herr patron.

- Kan väl vara, sade patronen med ett hånskratt, men här inne sker det icke. Du har ju icke en säng att ligga uti, icke en klädespalta att breda under dig. — Och för övrigt är huset mitt. Jag ämnar tillbomma dörren… Du måste genast härifrån. Var har du din käring och dina döttrar?

- Jag har velat bespara dem åsynen av den olycka, varmed ni hemsökt oss; de äro hos min granne Ola Persson, sade den gamle med darrande röst.

- Hos Ola Persson, hos den fattige uslingen! fortfor patronen. Jag skall säga Ola Persson, att om han en timme längre hyser dem under sitt tak, så vräker jag honom från gård och grund…

Hör på, gamle knekt, vi ha visserligen ännu sommar, och så länge sommaren räcker, ha tiggarne, likasom hararne, hus i var buske. Men sommaren är snart förbi, och jag varkunnar mig över dig, stackare. Jag måste skaffa dig tak över huvudet… Länsman Spöqvist, till vilken samhällsklass hör numera denna människa?

- Vad menar du, bror? frågade Spöqvist.

- Är han i allmän eller enskild tjänst? Nej! Idkar han fria konster, jordbruk eller annat näringsfång? Nej, han har intet jordbruk att idka, han har icke ens en not, varmed han kan draga en fisk ur sjön. Har han bevisligen av egna tillgångar eller genom andras vårdnad sin bärgning? Nej, han har visserligen en pension, för att han varit i fält och förlorat sitt ben, men den pensionen belöper sig, summa summarum, till 8 riksdaler. Han har en fosterson, men den har begått brott, rymt och tagit värvning. Han har också två döttrar, men vad kunna de bidraga till hans försörjning? En piglön här i orten utgör omkring 14 rdr rgs årligen. Själv är han gammal, kraftlös och vanför. Således kan han varken genom eget arbete eller anförvanters vård erhålla sin bärgning. Han har icke tak över huvudet, icke en torva, som han kan kalla sin. Till vilken sarnhällsklass hör han således, Spöqvist?

- Nu förstår jag dig, bror, sade länsmannen. Han är numera en så kallad försvarslös person…

- Och såsom sådan berövad sina medborgerliga rättigheter, inföll patronen. Han får icke lämna socknen utan särskilt tillstånd; jag, såsom vederbörligen vald tillsyningsman, har husbonderättighet över honom och kan sätta honom till vilket arbete jag behagar. Men som han ej duger till arbete, förordnar jag härmedels, att han direkte härifrån transporteras till fattigstugan. Kongl. Maj:ts förordning är i detta fall klar och tydlig. Fast vi ej äro välsignade med det ryska statsskicket, ha vi ändå, Gudi lov, lagar här i Sverige, som göra skillnad till personen och lägga ett behövligt ok på packet. Fjärdingsmän, fören karlen till fattigstugan. Jag ansvarar inför sockennämnden och, om så behövs, inför domstol för mitt åtgörande… Och tacka du Vår Herre, gamle knekt, för den mildhet och människokärlek, som bevisas dig, ity att fattigförsörjningen tager vård om dina gamla orkeslösa dagar. Gott folk, fortfor patronen, socknen belastas nu visserligen med en ny börda, men efter all anledning har väl den gamle krutgubben icke lång tid igen att leva, vi torde snart bli honom kvitt.

- O, Gud, suckade korporal Brant och sänkte sitt grå huvud mot bröstet, blev då detta slutet på min bana… detta frukten av ett långt liv, tillbragt med bön och arbete! Herre, giv mig styrka att utan knot bära min lott, och ske Din vilja!… Mina vänner, tillade han högt, det är hårt, att en man, som alltid beflitat sig i sitt anletes svett att förtjäna sitt bröd, slutligen skall falla sina sockenbor till last. Men, såsom patronen nämnde, mina återstående dagar lära väl vara lätt räknade; det må vara en tröst både för er och mig. Jag följer er, men först vill jag tala några ord med mina anhöriga.

Nu steg Göran fram, räckte korporal Brant handen och sade:

- Tack för sist, korporal!

- Ack, är det ni, herr Göran! sade gubben. Ni har kommit i en ledsam stund.

- Jag hoppas, att jag kommit just i rättan tid, svarade djäknen, vars ansikte strålade i glansen av ett ädelt och manligt beslut. Jag har tvenne ärenden till er. Det ena är att frambära en glad och kär hälsning från Sven och Johanna. Jag har träffat och talat med dem.

Ett glädjesken överfor gubbens anlete.

- Sven är nästan frisk, fortfor Göran. Johanna har också vårdat honom med den innerligaste omsorg…

Vid dessa ord erfor patron Brackander en känsla, som om hans hjärta blivit halstrat över en av hans masugnar. Ehuru patronens passion för Johanna på senare tider förvandlats till ett lika häftigt hat, var detta hat likväl förenat med en svartsjuka, som vid minsta anledning uppflammade i vild låga. När därtill kommer, att patronen icke förmådde tillräckligt förgylla sina gärningar inför sitt eget samvete, utan mer och mer blottades inför detta till en hjärtlös skurk, så måste envar medgiva, att den rike mannen, i själva triumfen av sin lyckade hämnd, var en ganska eländig och olycklig varelse.

- Jag har mycket att säga er angående Sven, fortfor Göran, men vill spara det till ett mera passande tillfälle. Men nu gäller det att framföra mitt andra ärende, som på sätt och vis är en bön till er, korporal. Jag är nu sedan fjorton dagar myndig, äger ett vackert och gott hemman i Bergs socken och har efter moget övervägande beslutat överge studierna och bliva, vad min salig far var: bonde. Men jag är okunnig om allt, vad till en gårds skötande hörer, och äger icke heller någon släkting eller anhörig, av vilken jag kan påräkna duglig hjälp och biträde i sådana affärer. Min bön är därför, att ni, korporal Brant, flyttar hem till mig såsom biträde och rådgivare. Jag är fader- och moderlös och har icke heller syskon. Om därför mor Kerstin vill förestå mitt hus, Johanna sköta min ladugård och Ingrid hjälpa till i andra förrättningar, så vore det mig välkommet. Vad svarar ni på detta förslag, korporal Brant? Alla de närvarande hade med överraskning hört Görans ord. Det fanns ingen, som ej erinrade sig det gamla goda ordspråket, att när nöden är störst, är hjälpen närmast, och tänkte på Guds vakande försyn — ingen, säga vi, utom patron Nikolaus Brackander, som nu plötsligt såg sin hämnd förfelad och sina onda anslag vända till det bästa för dem, vilka han med allt det hat, varav hans själ var mäktig, svurit att förfölja.

Korporalen fäste på Göran en blick, vältaligare än ord; den uttryckte, huru rört hans gamla hjärta var av glädje, ömhet, tacksamhet och beundran. Göran kände sig härvid på en gång stolt och blyg, fällde sina ögon till golvet och kunde med möda avhålla sig från att trycka gubben i sina armar.

- Men, sade korporalen hastigt, har ni väl betänkt er, Göran? Bör ni upphöra med edra studier, ni, som redan hunnit så långt i dem och har så goda anlag att bli präst?

- Mitt beslut är icke överilat, korporal Brant, svarade Göran. Jag har länge överlagt med mig själv om saken och är övertygad, att jag handlar ganska klokt. Ni skall en annan gång höra mina skäl och gilla dem. Nu vill jag följa er till mor Kerstin och Ingrid för att tala med dem… Du, Adolf, gör mig ju sällskap?

Så slutade utmätningsauktionen. Patron Brackander hade lidit ett fullständigt nederlag. Han förbannade i tysthet hela världen, sig själv inbegripen, vräkte sig upp i giggen och återvände hem vid det uslaste humör.

*

Följande morgon finna vi de båda djäknarne sittande vid varandras sida på klippan invid båtviken. De hava länge samtalat; Adolf synes ovanligt dyster och nedslagen. Göran håller hans hand och säger:

- Det var icke en uppsvallande känsla, ett hastigt väckt medlidande, som föranledde mitt beslut. Nej, Adolf, jag har längesedan fattat detsamma; det sorgliga uppträde, vi i går bevittnade, förmådde mig blott att icke uppskjuta med beslutets verkställande. Min åsikt är, att människan för sin egen del och i materiellt hänseende ej kan eftersträva större lycka än en självständig och oberoende ställning. Genom redliga och arbetsamma fäders flit har jag blivit arvinge till en sådan lott och vill ej förspilla den under jagande mot ett framtidsmål, som måhända blott är en tom hägring. Hellre än att förslösa mina ringa ägodelar på långa studier för att slutligen inträda på en brödlös, bekymmerfull och beroende tjänstemannabana, hellre odlar jag förnöjsamt mina fäders torva och lever såsom en man för mig under samma låga tak som de.

- Men din håg för vetande, Göran, ditt begär efter kunskaper…

- De bästa kunskaper, de oundgängligaste för vår odödliga andes rening och förädling inhämtas i livets skola, min vän. Och för övrigt äro kunskaper och vetande icke ett uteslutande monopol för våra högskolor; envar har i våra dagar tillfälle att utveckla sig på egen hand, och jag känner ingenting, som hindrar en kunskapstörstande bonde att bliva god teolog, filosof eller naturforskare.

- Ack, sade Adolf vemodigt, det är således förbi, förbi allt, vad vi fordom drömde om vår framtid, om ett fostbrödralag, troget knutet för hela vårt liv! Du går ifrån mig, Göran, du, som jag innerligare älskat, än om du varit min bror…

- Nej, Adolf, vår vänskap är evig. Vad betyder det, att ett större eller mindre avstånd skiljer våra personer, då ett oförgängligt syskonband förenar våra själar? Förr eller senare måste dock tvenne vänner skiljas; deras väg genom livets dal kan ej alltid vara densamma… de måste säga varandra farväl, om icke förr så vid gravens rand. Men minnet av det förflutna och hoppet om det tillkommande hava de gemensamt, och i avlägset fjärran vinkar dem slutligen en hamn, där ingen skilsmässa mer skall framkalla saknadens tårar, där besläktade själar förenas i evigt fostbrödralag, bevittnat av Gud och svuret vid kärlekens urkälla… Farväl, Adolf! Vi återse varandra; jag skall ofta hälsa på dig i Växjö, och när du kommer till akademien, så brevväxla vi ofta med varandra, och under dina ferier reser du till din vän Göran.