Dan Andersson (continued 3)

Men i natt, när han kommer hem, är han verkligen hungrig. Han erinrar sig att han just ingenting ätit på hela dagen, och han är ju alldeles pank. Han minns att Ziri föreslagit att de skulle gå bort och äta kväll på ett avlägset värdshus, men att han avslagit det, han hade inga pengar, men det hade han inte sagt henne, bara att han nyss ätit. Hon hade sett ledsen ut, kanske var hon hungrig själv? eller anade hon att han svalt sig fram? Herre Gud, behövde hon mer än betrakta hans rock för att se det? Kanske detta, att han var så tarvligt klädd, var en del av orsaken till hennes rädsla för offentliga lokaler?

Hon var oftast så tyst och sorgsen numera, vem kunde veta vad hon tänkte på. Ångrade hon det hela? Men nej, hon älskade ju honom så vansinnigt.

Han satte sig i den tomma sängen — Terje och de övriga var bortresta på en vecka — och grubblade. För första gången blev det nu honom klart att han icke kunde fortsätta att gå så här, han skulle komma att gå under. Han hade ju föresatt sig att arbeta, att skriva en bok, att göra fria reportage för tidningarna — alltsammans hade sopats bort och gått om intet för kärlekens skull, och ville han inte gå under, måste han börja arbeta. Med vad? Kunde han resa hem? Från Ziri — och vad skulle han göra hemma? Nilenius skulle strax uppenbara sig, tala i ynklig ton om hur svårt han hade det, lista ut om han var pank eller ej, förfölja honom vart han gick, pocka på hans sällskap. Om inte Nilenius funnes, skulle han kunna låna ett hundra kronor av Hartman, det räckte ett par månader där hemma, och så arbeta i lugn och ro en tid. Men då skulle Nilenius aldrig en dag lämna honom i fred, han skulle arbeta på att få David med på någon brottslig handling, så att denne bleve lika föraktad som han var själv. Han hade länge förstått att Nilenius syftade på detta — kanske hade han ej det så klart uttänkt, men han strävade dit ändå. För varje gång David lyckades med något och vann erkännande, sjönk Nilenius ihop — blev svart i ansiktet och dyster — för varje gång David kom hem pank och trasig, levde Nilenius upp igen, kom inpå honom som ett slags hånfullt beskyddande far, beklagade och flinade. Å, det skulle inte vara så svårt att tänka sig att man sköt Nilenius ett revolverskott genom huvudet! Fördärvade han inte allt, hela hemtrakten, fanns det en vrå av det gamla barndomslandet i vildmarken där David trivdes och där han ej strax hörde Nilenius’ klumpiga gång och pustande röst? Om han ändå ville supa ihjäl sig!

Denna natt sov han inte utan bara grubblade, det var så länge sedan sådant hände honom nu. Han hade verkligen vilat sig från all världen en tid. Nu var det visst tid att stå upp och vandra igen! Men Ziri, hur skulle han göra med Ziri? Han kunde ju aldrig få henne skild och gifta sig med henne, hans liv skulle aldrig komma att gestalta sig så. Var det då möjligt att fortsätta längre, bäst att göra slut — om han nu kunde!

Nästa dag sade han henne att han måste börja arbeta och att det var bäst de ej träffades på en vecka, han måste nödvändigt förtjäna pengar. Det gick ej an att gå så här. Hon tycktes bli glad över det — hon frågade om han skulle skriva. — Säg, kunde du ej bli tidningsman igen, undrade hon. Det var som om hon i detta sett ett svagt hopp till något som annars var omöjligt.

— Jag har endast varit tidningsman i Amerika, sade han, och det är så olika där — allting så specialiserat. På en av dessa små stockholmstidningar finns det intet annat än reportage som jag får göra — och det är mycket svårt att komma in.

I verkligheten ville han icke ha någon fast plats, det var nu en av hans sämre sidor, denna vagabondnatur, som ifall han sökte sig en syssla, strax drev honom ut på gatan igen — eller ut i skogen. Det är mycket illa, tänkte han, att jag är sådan, och jag önskar ändå inte att jag vore på något annat sätt. Men vad det vore skönt att ha ett tusen kronor just nu, så att jag kunde äta mig mätt varje dag och gå här hela vintern! Han hade aldrig hyst något agg eller någon avund till de rika, över huvud hade han alltid föraktat jordiskt välstånd, det var något som inte angick honom. Alltför mycket hade han tyckt sig genomträngd av känslan av alltings förgänglighet, så nära inpå dödens och vanvettets ansikte hade han alltid stått, att han tyckt sig leva endast för att lära sig dö. Men nu föll det honom in att fattigdomen vore den största förbannelsen. Om han ej vore fattig, skulle han lätt kunna bli kvitt Nilenius. Han skulle kunna bygga sig ett litet nätt hus uppe i de hemlighetsfulla skogarna vid stranden av någon tjärn, och där skulle Ziri kunna hälsa på honom. Far skulle slippa att svälta och slita — och hur länge var det sedan lilla mor fick något nytt på sig? Mor skulle få en ny, varm dräkt, en mörkgrå dräkt som passade hennes grånande hår. Så liten hon var, mor, och så ung hon föreföll ännu! Och på brödernas grav skulle han resa en liten sten, som han skulle utvälja och hämta själv bland de mossiga, gröna hällarna vid Bandarbäcken. På stenen skulle han rista dessa ord: Med örat har jag hört talas om Dig men nu har mitt öga sett Dig. Med pengar kunde man göra mycket, med rikedom var man lycklig.

Vart hade han kommit? Gällde det inte att arbeta nu, inte drömma? Eller skulle han uppsöka Hartman — han var redan skyldig honom trehundra kronor — men det var ju ingenting för en förmögen man, en miljonär. Säkerligen skulle han med glädje låna honom ett tusen kronor om han uppgav ett klokt ändamål. Men någonting avhöll honom därifrån, en känsla av att detta ej vore annat än att uppskjuta katastrofen. Han måste skaffa sig arbete.

I tre dagar försökte han sin lycka på tidningsredaktionerna, men utan löfte om någon fast anställning. Däremot sade honom redaktörerna på ett par smärre dagliga tidningar att han vore välkommen med litterära bidrag, historier ur vildmarkslivet, “så vilda som möjligt“, uttryckte en herre sig. Vildmarksnovellen hade kommit på modet, poeterna var vildmarkspoeter. Man var villig att betala honom ända till fem kronor spalten för det han skrev, om det var bra och motiven var “från vildmarkerna“.

Hela den påföljande dagen blir för honom som en suddig, men ändå besynnerligt beklämmande dröm, han sitter på ateljén ensam med huvudet i händerna, icke vetande vad han skulle göra. Hans kassa är snart slut. Han finner det skamligt att leva på kamraterna och han ville ej bedja Hartman om mera pengar. Han vet ej vad han skall göra. Ej heller förstår han sig själv. Han minns att då Ziri var hos honom, kände han beklämning vid tanken att ha närmat sig henne, han tvivlade på att han verkligen älskade henne, ja, han hade till och med väntat med en viss otålighet att hennes steg skulle bortdö nedåt trappan. Nu när hon ej var hos honom, längtade han intensivt efter henne, han tyckte att hon var hans, helt och hållet, en uppenbarelse i hans fattiga liv, en rikedom att ha. Och ändå kom han ihåg att det han först älskat hos henne var hennes intelligens, hennes vördnad inför religionens och bönens under — men av allt detta hade han ju ej märkt ett spår under deras korta sammanträffanden, hon hade varit helt och hållet kvinna bara. Var det möjligt att kropparna från början åstundat varandra, och att de intellektuella beröringspunkterna endast utgjorde mediet, länken som skulle förena deras kroppar? Var det möjligt att kärlekens mekanism hos honom var så grov och enkel? Det dolde sig säkert något bakom, det kunde ej vara begär. Han satt på förmiddagen på ölstugan “Konungen“ och begrundade detta, under det Monna Lisa svansade kring hans bord. Lokalen var så gott som tom. Hur kunde det då vara möjligt, ifall han var kär i Ziri, att han nu kunde uppehålla sig med att prata nonsens med Monna Lisa? Han till och med kurtiserade henne, han satt och fann ett visst beskt nöje i att göra detta, han började till och med åtrå Lisa. Nu ryste han för sig själv — var han verkligen ej bättre än vilken som helst slyngel, förmådde ej kärleken rensa ut något skräp ur honom, satt han bara ihop med erotiska begär? Detta föreföll honom smutsigt, och när han nu var sådan, då borde han också göra slut på sin förbindelse med Ziri. Medan han tänkte detta höll han Lisas hand och kände hur het den var. Jag är ett svin, tänkte han, undrar om andra män är likadana? Just då kallades Lisa bort, en ny gäst kom.

Den nykomne gästen bar ett par guldbågade glasögon över en mycket skarp näsa, hans ögon lyste dimmiga bakom glasen och hans kinder var pussigt bleka. Han hade en lutande gång och såg ut som om han bar på en tung börda, även när han satt, han pustade och torkade av sig svetten med en vit näsduk. Någonting av trött bitterhet fanns i hans ansikte, han var vårdslöst klädd och orakad, men hade något förnämt och tillknäppt över sig, hans rörelser och blickar skvallrade om en vaksam, pinad människa, en oändligt trött man, med många omsorger, fyrtio år kanske, ämbetsman, överhopad av arbete, som ramlat in här för att sitta i ett hörn i skuggan en minut, fri från vardagssläpets brännande hetta. Han drack ett glas öl och satt sedan med huvudet bekymmerfullt lutat i handen, vilande sig, som det syntes.

Någonting ovanligt i hans väsen kom David att betrakta honom. Kanske var det det att han aldrig sett ett så uttröttat ansikte förr — eller var det den lurande blicken, de misstänksamma vridningarna på huvudet? Av allt att döma var han stamkund. David steg upp, gick in i skänkrummet och ämnade fråga Lisa vem denne man var. Lisa var mycket glad åt besöket, och han nästan glömde bort både gästen och sin egen nyfikenhet, lade armen om Lisas liv och kysste henne häftigt. Men någon kom, och med ansträngt ansikte, ty han kände ett häftigt begär efter Lisas slanka, vackra kropp just nu, slet han sig lös, behärskade sig och frågade henne, fortfarande med armen om hennes liv, vem gästen med glasögonen var. Lisa svarade ögonblickligen, uttalade ett namn som kom honom att draga sig bort och blekna. Han skyndade till sin plats med hjärtat bultande, han satte sig likblek och tog en tidning liksom för att dölja sitt ansikte för denne trötte gäst mitt emot.

Detta var således den man han — den broder vars hustru det icke var honom lovligt att taga — här satt han — trött — jo jo — jaså — och här satt hans hustrus älskare, som mellan akterna kysste vilken krogflicka som helst. Han lämnade ett mynt på bordet och rusade iväg. Men bilden av den trötte, nästan kutryggige mannen med glasögonen förföljde honom även ute på gatan.

Han ville ej en enda varelse ont, han ville ej heller tillfoga den här stackaren något lidande. Han ville leva i fred och vänskap med de trötta och pinade människorna. Men hur bar han sig i stället åt? Han var ett svin och det fattades honom kraft att låta bli att vara det.

Jag tror jag blir cynisk, mumlade han. Jag har ingen rättighet att vara det, och det är ju sant att jag älskar henne. Jag älskar henne vansinnigt — och ingen klok människa fäster avseende vid om jag kysser Lisa. Det är bara kroppen som vill ha sitt. Men varför är då min kärlek ej nog stark för att göra alla sådana små tilltag motbjudande? Nej, saken är helt enkelt den att jag inte älskar henne. Och i denna dag skall jag tala om det; göra slut på detta. Jag vill inte stjäla henne från den trötte mannen med glasögonen. Han sprang upp och knöt händerna. — Jag vill — inte! ropade han. Jag skall bli en hederlig människa, även om jag är trasig och fattig, skall jag dock känna mig ren invärtes. Punkt och slut!

Men hon, hon har väl också en röst, tänkte han vidare. Om hon säger att hon ej vill leva utan mig — och det har hon sagt — då gör jag ju henne olycklig. Men hon skall också lyda sitt samvetes röst, om hon har något, och svider det, så är det bara bot för vad hon felat.

10. Mannen med glasögonen

— Och ändå har jag ej någonsin riktigt velat gå med på detta, tänkte han en kväll. Jag ville det egentligen inte, jag är rädd för den och det är liksom vår synd bleve större då vi begår den därinne. Det kunde ha räckt till med Terjes vindskupa! Han stod en stund framför Ziris port innan han gick upp och ringde. Tamburklockans surrande någonstädes därinne, när han nervöst pressade knappen, kom honom nästan att rygga tillbaka. Jag är en klen och omanlig älskare, tänkte han.

Hon öppnade själv, som så många andra gånger. De satt en stund i salongen. David såg sig alltid ängsligt omkring, i varje vrå misstänkte han att någon åskådare skulle ha gömt sig. Och när de om en stund befann sig i sängkammaren stred hans känsla av brottslighet ännu med hans lidelse och hans fruktan för en katastrof. Genom den där dörren, tänkte han, har han gått många gånger, han har knackat sakta, ömt, tillbedjande har han i mörkret gått på tå fram till denna vita säng för att se om den högt älskade sov! över denna matta har han smugit sig — i skymningen — med sträckta armar — —

Och när han ägt henne, förekom det honom som vore rummets tunga parfymdoft redan gammal, som om deras glädje blott varit svindel. Men bara han såg på henne, älskade han henne igen, mycket mera än förr. De liksom hämtade andan nu, de drack vin och hetsade upp sig sedan, de var, vanvettiga, vilda, och när de slappa och förbi låg bredvid varandra, nakna, med heta kinder och begäret ännu lysande i ögonen, fast muskler och kött vägrade bistå dem mer, då kände han äckel och hat till alltsammans. Då kom för honom denna starka känsla av att verkligen ha gjort orätt, och den ville nästan krossa honom. Rummets väl stämda färger tilltalade honom ej mer, den tunga vita gardinen låg i stränga, brutala veck, den vita sängen hade fläckar i lackeringen som han ej sett förut, golvmattan var bestämt giftig. Vad var det också för en skammens hetta som fyllde detta rum? Och i denna känsla blandade sig fruktan: var det då säkert vad hon sade, att de aldrig skulle kunna överraskas här?

Just som han klätt sig färdig i badrummet — han var så rädd att han placerat sina kläder där — hörde han plötsligt ett litet skrik. Ziri rusade in, likblek, nära att falla.

— Han — göm dig — han! flämtade hon.

David var egentligen endast feg, när han gick och väntade på något som skulle inträffa, en gång i sticket ägde han en viss desperat kallblodighet, till och med när det gällt livet hade ofta ett kallt lugn inställt sig. Och nu hade han ögonblickligen klart för sig att även om mannen kom direkt in i sängkammaren vore det möjligt att rädda sig — för så vitt Ziri förstod att hålla mannen kvar en minut. Han var emellertid nu klädd från topp till tå, han såg sig omkring i toalettrummet. Det fanns bara en dörr dit, och han steg på tåspetsarna fram och reglade den. Därpå undersökte han sina fickor: han tycktes ej ha lämnat något därinne. Och just nu hörde han mannens röst ute i salongen. Han ropade på Ziri. Det berodde nu på om mannen hade något ärende hit in — vilket väl knappt var troligt just nu. Det var icke rädslan som nu gjorde Davids kinder så vita, det var skamkänslan. Han förbannade sig själv. Jag är löjlig, tänkte han, helt enkelt löjlig, en narr, som gömmer mig för mina narraktigheters skull. Ett svin är jag! Och hon är en idiot som kunnat riskera detta!

— Ziri! hörde han mannens röst, skälvande, men klar.

— Ja, Harry, svarade hon från sovrummet. Det lät som om hon låg i bädden och talade, med täcket nästan över huvudet. Hon hade alltså haft sinnesnärvaro nog till detta. Med våldsamt bultande hjärta böjde han sig framåt mot dörren och lyssnade.

— Är du sjuk? Han var nu i dörren till hennes rum.

— Ja, sen i morse. Hon talade rätt lugnt, hennes rädsla kom dock väl till pass, rösten skalv till som om hon talat under frossbrytning.

— Jag ringer till doktor Ekstrand, då? Vad är det med dig, lilla barn? Ingenting farligt? Jag ringer. Jag kom hem bara för att tala om en glad nyhet, en verkligt glad nyhet.

— Vad då? Säg fort! Hon flämtade häftigt.

— Men du har ju feber, människa! Du kan dö! Vänta, jag skall hämta några pulver — det finns i toalettrummet — vänta, lilla du! Stackare, jag ringer genast —

— Hämta ingenting, jag tar inte några pulver — nej, kom inte hit — och jag — jag blir snart bra.

Men han var redan vid dörren, som han försökte öppna. — Som sagt, och jag som hade en så glad nyhet — men dörren måtte vara reglad inifrån — är någon av barnen därinne? Det måtte vara något fel med låset!

David såg sig omkring. Om låset — om regeln gick sönder. Då var allt förlorat. Det fanns ingen möjlighet att gömma sig härinne. Han fick ögonen på ett fönster — tredje våningen — tredje våningen — han smög sig dit och såg ned på en gård, betong, mumlade han, och gatsten. Jag är förlorad. Han drogs åter mot dörren, han kände en viss avsky för att stå undangömd till hälften i ett hörn när den gick upp. Mannen hade tydligen slutat sitt försök att få upp den — Ziri underströk hans funderingar på något fel med låset. Vilken idiot! Men nu kom han tillbaka med något verktyg som han satte in i låset. David stod på ena sidan och mannen svettades på den andra. — Hon kan inte sin roll — tänkte han — om jag bara tänkte på det förut — och just då flög dörren upp. Han hörde ett vansinnigt skrik från Ziris rum — han nästan förbannade henne, om hon tegat, om han fått gälla för inbrottstjuv, det hade varit bättre.

De stod mitt emot varandra, mannen med glasögonen och David. En hel minut stirrade han på David, idiotiskt, häpet, mållöst. Sedan tog han sig över pannan, tycktes fått något klart för sig, steg åt sidan och släppte fram David som likblek gick förbi honom, men stannade vid dörren, liksom om han ansett det vara tillbörligt att han utstod straff, utkastning, skällsord, ångest. Mannen med glasögonen såg på honom med en vansinnigs ögon, skälvande i hela kroppen. Sedan gick han till sängkammardörren och såg på Ziri, varpå han stapplade fram till en korgstol i salongen, satte sig och brast i våldsam gråt.

David hade på några sekunder genomgått två stadier och befann sig med ens i det tredje: från yttersta förskräckelse till onaturlig likgiltighet och från likgiltighet till skamkänsla och medlidande, och utan att tänka på vad han gjorde lutade han sig mot dörren till Ziris rum, med ryggen vänd mot den hysteriskt snyftande kvinnan, och såg i stel, stum sorg på mannen i korgstolen. Men då denne plötsligt lyfte upp sitt tårdränkta, förvridna ansikte och såg på David, tyckte han sig själv krympa ihop och betäckte ofrivilligt ansiktet med händerna. I tyst ångest men med en viss känsla av att i alla fall någonting orätt höll på att bestraffas, lyssnade han till den brustna, hypokondriska rösten från det snyftande klädbyltet i korgstolen. Han vågade ej se på honom av fruktan att liksom brännas av glansen från dessa blänkande ögon bakom de fuktiga glasen. Rösten talade verkligen.

— Jag har vetat det här — ja, ja, ja, det har jag vetat, det här har man sagt — men jag inte trott — ja, ja, stå där, stilla där, det är alldeles riktigt att ni skall stå där, David Ramm, mellan mig och — och den där! Där skall ni stå — stå bara stilla där —

Han tystnade och tycktes försöka behärska sig, han kämpade mot sin upprördhet med onaturlig styrka men snyftade till sist igen. Men nu lät rösten fastare, icke fullt så vansinnig som nyss:

— Och ni säger ingenting, ni, David Ramm? De säger att ni heter David Ramm — men vad vet jag, jo visst, David Ramm. Sitt ned, jag ber er, jag är ändå en människa, ni är kanhända också en — kan ni inte tala med mig, ni skall ju vara så intelligent? Hör ni! skrek han plötsligt liksom i raseri, pekande på en stol med armstöd, sitt ner, säger jag! Ni är ju min gäst — inte sant? Sitt ned! säger jag, ni är väl inte feg så att ni springer er väg! Sitt ned! jag befaller det!

David satte sig, mycket vit i ansiktet, med en min som en ångerfull brottsling tog han emot varje ord som ett piskrapp, som ett piskrapp väl förtjänt. Å, det kändes nästan som en barmhärtighet att bli plågad så rättfärdigt, så rättvist. Måtte han bara förbanna mig, tänkte han, det skall göra det lättare för mig.

— Så ja, vi har en del att tala om, en del att tala om. Han hade slutat snyfta och stirrade på den unge mannens ansikte, men utan hat, bara med förtvivlan i varje min och rörelse. — Jag har vetat det här, att det skulle gå så — det är mitt öde, men vet ni vad ni har gjort? Tror ni på Gud, herr David Ramm, tror ni sådant? Jag — har också trott på en Gud, när jag var ung — och — han pekade häftigt mot sängkammardörren — hon har hjälpt mig att tro. Ni kan inte tro vad vi älskade varandra! Vad jag älskade henne! Hur jag slitit och släpat och svultit — vi var så glada när skulderna blev betalda — och lilla Elsa skulle få uppfostran — var är hon nu då, lilla Elsa, Elsa! ropade han hårt, kom och tala med din pappa! Bortskickad — vad vet jag —

— Låt bli att tjuta därinne, låt bli att snyfta! skrek han plötsligt och sprang upp. Du har väl ingenting att lipa över — kärlek och barn och hem har jag gett dig, och älskaren sitter ju här — sitter här, säger jag. Han slog häftigt igen dörren till Ziris rum och började gå åter och fram på golvet. Var inte rädd, David Ramm, sade han hånande, jag skall inte slå er. Sitt ned igen, säger jag!

Och den groteska scenen började på nytt, de satt stilla mitt emot varandra och den vansinniga rösten talade:

— Ni trodde jag var dum? Rösten lät väsande som en orm. Ni trodde jag var dum! Å nej — å nej — jag har läst sönder min hjärna — och sett mycket mer av världen än ni — mycket mer än ni, hör ni det? Man kan inte lura mig, inte. Älskar ni henne, säg att ni älskar henne, att ni fördrar skammen och vanäran av fattigdom och allting för att gifta er med henne? Va? Säg? Svär det! Att ni fördrar själva döden, men att ni kunde ej annat för — för att ni inte kan leva en minut utan henne! Jag vet att hon älskar er, jag har vetat det länge — länge — å, så evigt förbannat länge jag har vetat det — svär det, svär att ni drevs av en stor och ren kärlek, att — om ni svär detta, vet ni då vad jag gör? nästan viskade han fram. Och David begrep alltmer att sinnesrörelsen gjort honom vansinnig.

— Ni svarar inte! Jo, jag gör så här: jag förlåter henne för hennes stora kärleks skull, och för er — jag skall säga: jag förstår er —

David rusade upp. — Jag — låt mig gå — jag vill ingen förlåtelse ha. Han skalv som ett asplöv. Den halvt vansinnige högg honom i kragen.

— Ha — jaså! Ni vill inte — ni — ni älskar henne inte — men ser ni, det gör jag. Och därför så — må fan ta er!

Han kastade sig med en våldsam rörelse mot David och högg honom i strupen. David hade hittills känt sig vilja fördraga all slags bestraffning som ett slags rättvisa. Han var dock brottslig. Men nu slog han bort mannens hand och steg åt sidan. Den rena kroppsliga handlingen hade återgett honom en del av hans lugn. Tårarna stodo honom dock nästan i ögonen. Mannen med glasögonen stirrade hatfullt på honom. Plötsligt bet han i raseri samman tänderna, högg tag i en järnlinjal på bordet och skrek:

— Vill ni då att jag skall mörda er, skall jag mörda er?

— Om ni kunde, stackars människa — men ni kan det inte, nästan snyftade han fram. Jag försvarar mig i alla fall av gammal vana. Jag är så — stark mot ni.

Den vansinnige stod en stund och stirrade på honom, därpå sprang han till andra ändan av rummet. Hans krokiga gestalt och tärda utseende nästan skrämde David ännu mer än hans hot. Han kom tillbaka med en bok.

— Brukar ni läsa i bibeln — viskade han med väsande stämma — jag har lagt emellan här tills ni skulle komma — tills ni skulle komma, hör ni. — Han ryste som i frossa, vaggande fram och åter med kroppen medan han sökte i boken. Så fick han upp stället, såg virrigt omkring sig och läste med hög, brusten röst, nästan snyftande:

“Och Nathan sade till David: det var en gång i en stad två män, den ene rik, den andre fattig. Och — och den rike hade — många får. Den fattige hade intet — — — utom ett enda litet lamm som han köpt och uppfött — och som — som åt bröd ur hans händer — hör ni det? viskade han — som — åt — bröd — ur — hans — händer — hans händer, och drack ur hans bägare och låg i — i hans famn. Och det kom en vägfarande — —“

Han avbröt sig och föll i gråt. David gick fram till honom och sade utan att närmare tänka på det, skakande av rörelse:

— Jag ångrar mig, jag har gjort illa — kan — det finnas förlåtelse för detta? Kan ni förlåta mig — eller bara ej tänka så bittert på mig?

— Förlåta? Er? Den förkrympte, darrande mannen reste sig upp till hela sin längd och såg genomträngande på David.

— Än henne då? Han pekade med en krampaktig rörelse mot Ziris dörr. Vad skall vi då göra med henne? Nu tog han igen ett steg mot David. Gå! Gå fort! skrek han, och det såg ut på nytt som ville han kasta sig över honom. David stod stilla, likblek, men utan fruktan, endast kännande en förkrossande blygsel. Den stackars förorättade mannen gick plötsligt tillbaka till sin korgstol och satte sig där med huvudet begravet i händerna. Tyst och sakta som om han varit rädd för att störa honom, smög David sig ut och nedför trapporna.

Sakta vandrade han gatan framåt, och om han inför någon haft att göra reda för vad som hänt däruppe och hur han känt det, skulle han icke varit i stånd därtill. Endast en sak trodde han fullkomligt klar: förbindelsen med henne var i och med detta avbruten, han nästan kände avsky för henne, fast han visste att han bort känna mera avsky för sig själv. Men han kände också denna senare avsky, den var emellertid så stark att den förlamade i stället för att riva upp. Han kände sig icke misslyckad eller krossad utan dömd. Hans liv hädanefter kunde ej försona vad han brutit mot en ensam, ärlig och strävsam man, som älskade sin hustru. Han hade förstört hans liv och han kände sig som en mördare, den där visserligen fått nåd för offentligt straff, men som aldrig kunde gottgöra vad han felat. Medan han gick och tänkte så, kom han förbi den lilla krogen “Norden“ och gick in i matsalen. Han kände sig långt ifrån hungrig, det var snarast för att få vara i fred i fruktan för att möta någon bekant på gatan. Han utvalde ett bord längst bort och beställde utan att närmare reflektera över saken det första bästa han fann på matsedeln, ivrig att bli av med den flintskallige, sliskige kyparen fortast möjligt. Han drack en kvart rödvin till steken och gick direkt ut i kaféet. Då var klockan omkring fem, det fanns helt få gäster därinne. Han satt i en mörk vrå och beundrade lokalens förgyllda pelare och otäckt dammiga palmer, rummets fulhet stötte honom ej mer, han tyckte han haft behov av ett ännu vederstyggligare för att känna sig hemma. Föraktet för sig själv hade blivit nästan avsky, han förundrade sig att han kunde äta och dricka, han drack en myckenhet konjak till kaffet utan att känna sig berusad. Och nu först kom scenen från Ziris hem igen i all sin vedervärdighet. Om och om genomgick han den, försökte erinra sig varje detalj. Stödjande huvudet mot handen, fann han ett visst nöje i att sluta ögonen och i minnet rota igenom varje småsak som förknippats med händelsen. Hur många gånger han besökt henne däruppe mindes han ej. Man kom först in i en rymlig tambur, och sedan i en hall, sedan en salong. Där var ett grönt bord, ett rektangulärt bord med en grön duk, och stolar med grön stoppning, hela rummet var hållet i dämpat grönt, och där hängde en tavla mellan två dörrar med ett skogslandskap, en vild och mörk tjärn och furor omkring, små näckrosor lyste ute på vattnet. Det fanns ett slags salong till, i vitt, han hade aldrig trott att han kunde minnas allt detta, och där var en boksamling och en dyrbar flygel och alltsammans i en gammal förnäm stil. Hur han nu ansträngde sig kunde han ej minnas hurdana stolarna såg ut, det var förargligt — han måste hoppa över det. Alltså — han drack ännu ett glas, häftigt, som om han varit ivrig att bli berusad — sedan var det Ziris rum. Jag minns rummet, tänkte han, ett vackert rum, men jag minns henne också, hon älskade visst att gå klädd i sammet, hon var så mjuk i denna sammet. En gång hade hon haft en kärleksdräkt som fullkomligt berusat honom — en nunnedräkt i kolsvart med ett silkesrep, ett svart silkesrep, om midjan, hon verkade så kysk i den, och när han löste upp den, fanns hennes fullkomligt nakna kropp därunder, vit, skön och het som eld. Han hade älskat att ligga pressad över henne under det hon hade dräkten på sig, och så häftigt riva upp den — — vad det föreföll barnsligt nu! Och barnsligt var allt det andra de gjort, enfaldigt och gammalt.

Och så — mannen med glasögonen. Han rätade upp sig och såg sig skyggt omkring som om han fruktat få se honom. Mannen med glasögonen, hur bar han sig åt nu? Och Ziri, hur tog hon saken? Kan väl åren, kan väl åren hos dem läka även detta fula sår, som han rivit upp? Om han nu aldrig återsåg Ziri mer, och det skulle han aldrig göra, kunde det då finnas möjlighet att mannen förlät henne, att allt blev vad det varit? Men han visste ju ej hur det varit, det kanhända alltid varit — nu för första gången pressades en tanke på honom att hon kanhända haft någon liknande förbindelse förut.

Skulle mannen förskjuta henne? Skulle han bli vansinnig? Eller var han redan vansinnig?

Han måste gå härifrån, hem till kamraterna, där skulle han kanske kunna glömma av alltsammans, åtminstone en halv timme. Han grävde efter penningar i fickan, han tycktes ej ha några. Då blev han plötsligt rädd. — Idiot, mumlade han, hur kunde jag? Jag visste ju att jag var pank. Nu går det på tok — han måste ringa till någon — men vem? Ateljén hade ingen telefon. Han hade ingen att ringa till — utom Monna Lisa! Hon var den enda av hans bekanta som kunde nås på telefon. Men detta var hädelse. Å, Hartman, att han ej tänkt på Hartman! Han reste sig och sprang till telefonen.

11. Monna Lisa och historien om de små snörena

Varför han i alla fall ringde till ölstugan “Konungen“ och talade med Lisa i stället för att ringa upp Hartman var en lång tid efter ett mysterium för honom. Han ringde till “Konungen“ och hade tur: Lisa hade slutat sin tjänstgöring och stod klädd och färdig att gå hem. Han sade henne rätt fram hur det var och bad henne komma till “Norden“. Han skulle skaffa pengar innan kvällen och återbetala henne. Lisa hördes litet förvånad men var begåvad med ett gott hjärta, dessutom tilltalade det henne att komma så där oförhappandes ut på äventyr. Men medan han satt och väntade på henne, blygdes han, tog sig själv i upptuktelse, svor att han endast skulle låna tjugo kronor av henne, bjuda henne på kaffe och gå med henne till porten. I morgon skulle han sälja det manuskript han redan hade färdigt för “Eldsflamman“ och gå direkt till “Konungen“ och betala henne. Hur har jag kunnat glömma mig så, mumlade han, att jag kommit ut för allt detta? Har jag slutat tänka på min själ, är jag kvitt både böckerna, grubblet, ångesten, dödsaningen, och har jag bara blivit en vanlig kurtisör, en simpel kvinnojägare?

Och just nu kom en tanke för honom som ej plågat honom på länge: hur far och mor hade det. Svalt de, så där halvt om halvt, led de brist, och — det allra värsta? Bad far för honom? Trodde de att han låg däruppe i stugan vid Asanders ås och läste och skrev? Hade Nilenius varit där och funnit kulan tom, och hade han sedan gått direkt till Davids föräldrar och berättat att fågeln flugit ut? Bad far — för — vällustingen? Tänk om far och mor visste! Gud hjälpe oss, de skulle aldrig få veta det! Här fanns ingen Nilenius som i minsta detalj bevakade alla hans vägar.

Drucken till hälften, började han bli vek till sinnes, han rev ett blad ur anteckningsboken och började med blyertspennan ett brev hem. När han skrivit en stund, påminde han sig att han en gång förr rivit ett blad ur anteckningsboken. Det var på “Konungen“, Lisa hade skaffat ett kuvert. “Ända sen i går natt kan jag ej leva utan er — —“

Han stoppade ner anteckningsboken, skrynklade till brevet hem och kastade det på golvet. Där kom Lisa!

Hon var klädd så att det skulle föreställa elegant i kappa och muff och bredbrättig filthatt, och hon gick genom lokalen fram till hans bord med en löjligt drottninglik gång. Allt flera gäster hade kommit till och hon bekikades från tre håll av stirrande ögon ur ovala, blanka, röda, intetsägande ansikten. David visste vad de tänkte om henne, men det kvittade honom lika. Man kunde inte frångå att hon var vacker, de här herrarna skulle säkert med glädje gett ut ett par hundralappar på henne, om de fått. Men Lisa var ännu inte därhän, inte ännu åtminstone, hon ville bli gift med en skrivare, en som satt på kontor. Det var hennes dröm, och hon var uppriktigt ledsen att inte den här gossen David satt på kontor. Hon nickade vänligt åt honom och slog sig ned med förtjust min, helt nära intill honom i skinnsoffan. — Jag skall återbetala i morgon — då äter jag frukost på “Konungen“, började han ivrigt, nästan för ivrigt.

— Det tvivlar jag inte på, det blir nog bra med den saken, sånt här kan hända vem som helst, svarade hon snällt och såg beskyddande på honom. Hon ville ha likör — och punsch, men hon drack bara ett glas av vardera, hon var mycket försiktig och måttlig, och David brydde sig inte om att truga henne. Om en stund stack hon två tior i hans hand, under bordet så att ingen av gästerna skulle se, han stoppade ner dem, kände sig räddad och kunde ej låta bli att trycka hennes hand litet hårt under bordet. Till svar lutade hon sig litet väl mycket intill honom, så att en fyrkantigt växt herre mitt emot med ett rödrandigt ansikte bara gapade av avundsjuka. — Den herrn skulle känna sig stolt att sitta vid hennes sida, de flesta av “Konungens“ gäster vill gå ut med henne — varför känner jag mig inte stolt?

Hon pratade mycket med honom. Hon påstod att fast det var så många som ville gå ut med henne och bjuda henne på teatern och på cirkus och på restauranger, så brydde hon sig inte stort om en enda, hon kunde inte gå ut med nån annan än den hon intresserade sig för. Men om det var nån som hon riktigt intresserade sig för, då gick hon nästan vart som helst — hon kunde inte svara för vad hon gjorde — men då måste hon vara kär, förstås, annars var det alldeles omöjligt. Aldrig nånsin i livet skulle det kunna komma på fråga att en karlsperson, som hon uttryckte sig, skulle få komma henne för nära om det inte var fråga om riktig kärlek.

— Du ska aldrig gifta däj, föreslog han på måfå, för jag har sett så många äktenskap, och dom blir bara olyckliga. Eller om du ska det, så gift däj för pengar, det är det bästa.

— För pengar, usch nej då, aldrig i livet! Kär ska jag vara, fast nog medgives att det kan bli olyckligt när en gifter säj alltid, om det vill till. Hon satt och skvalpade med punschglaset så att det rann över på fingrarna, hennes fylliga underläpp sköts ut en smula och hon trampade och trummade med foten under bordet. Det är en familj som bor ovanför där jag bor, inte är dom lyckliga inte, han — du skulle bara höra såna läten det är däroppifrån — han pinar barnen för att han hatar frun så — jag vet en hel historia, men man kan knappt tala om det, så ruskigt är det — och ändå säjs det att dom var så lyckliga när dom gifte säj och inte är dom värst gamla heller och han har hittat på någonting som låter så hemskt så han plågar dem var kväll, dom gråter — jag kan inte bo där snart —

Han hade suttit och hört på henne med blekt, förstört ansikte, nästan förströdd. Nu röck han till och såg på henne. — Lisa, får jag följa med dig hem och höra — och du berättar detta för mig. Han hade bara en biavsikt med förslaget, och hon tycktes ana den. — Du får inte komma upp på mitt rum, nej, jag vill inte. — Men jag lovar att vara så snäll, jag skall bara sitta alldeles stilla — jag vill gå nånstans, jag vill ha sällskap i kväll. Hon iakttog hans min med prövande ögon. — Du — du är inte som de andra, du är så häftig och konstig, jag skulle inte våga, sade hon förvirrad. — Men snälla du, vad gör det? Jag svär att inte försöka ta i dig en gång, jag — är så ensam!

Slutet blev att han gick med henne. Vid porten ångrade hon sig igen, men han var envis, han åtrådde henne, hela hennes väsen var så frånskilt Ziris, så vulgärt. Han skulle göra sig kär i henne, han skulle skaffa sig henne som sällskap, hennes dumhet skulle passa honom, och hon retade honom med sin utmanande slanka men ändå fylliga kropp. Han övertalade henne, han ljög för henne, viskade att han tyckte om henne, och hon rodnade och lät honom hållas. De kom in i ett tarvligt möblerat rum två trappor upp, en hålögd kvinna med gult ansikte, troligen värdinnan, tycktes vilja äta upp dem med ögonen när de gick in men hon drog sig tillbaka i köksdörren och slog igen den med en skräll. — Jag kan få ett stiligare rum än det här, jag behöver inte krusa, jämt är hon misstänksam och vaktar en som man vore ett barn, sade Lisa.

Väl inne i rummet, visade Lisa ingen ängslighet för hans närvaro, men David satt i hennes tarvliga soffa och kämpade med sig själv. Hans lätta rus höll på att lägga sig, han kände sig vara på fel väg, en mörk och smutsig väg, och det lättsinne, som behövdes för att fullfölja de avsikter han haft mot Lisa, svek honom. Han tyckte att det kunde räcka nu, med last och lögn och dagdriveri. Men nu satt han här i alla fall — och — vad var det?

Från våningen ovanför hördes ett svagt ljud som han först liknade vid en duvas kuttrande. Så småningom ökade det i styrka och föreföll som ett barns gråt, men avbrutet, liksom sönderryckt i små korta stön. Sedan kom ett kvävt rop, med något outsägligt brustet i.

— Han heter Larsson, sitter på kontor hos Michelsens, upplyste Lisa. David hade en förnimmelse av någonting fasansfullt som ville tränga sig genom taket ned till dem. — Slår han barnen i fyllan? frågade han.

— Nej då, han har hittat på andra sätt, ingen vet säkert utom en enda sak som värdinnan sett en gång — han ger dom kaffe och svagdricka och sånt där, och så vet man hur det är med småttingar, dom där pojkarna är bara fem och åtta år — jag vet inte om jag kan tala om det — men värdinnan kallar det tortyr — vet du vad tortyr är? Är det farligt?

— Du pratar! David reste sig upp och gick alldeles inpå henne, tog henne varligt i armen och satte henne i soffan. Visst vet jag vad tortyr är — berätta nu alltihop, allt du vet!

— Å ja, nog för att jag kan tala om det, han har små smala snören som han binder om — så när dom gråter och skriker och vill gå ut — och han vill inte att dom skall gå ut — för han vill plåga dom — så tvingar han dom att stå stilla och han binder om snörena, så att det inte skall komma — komma ändå — och dom sväller opp av det — och det är då dom gråter och han sitter och vaktar dom — han är visst vansinnig — men ingen kan göra nånting, för i främmandes närvaro är han så öm så mot dom. Är det säkert att det heter tortyr?

— Men värdinnan då, som sett det?

— Ja, jag vet inte, han betalar hyran i förskott och lär vara så bra på alla vis — och hon säjer att det inte angår henne —

— Men hon kan stämmas som vittne?

— Det vet jag inte — hör du — hör du — nu igen! Och den snälla lilla Lisa började snyfta. — Jag tycker så synd om barnen, sade hon. Kan du inte hjälpa mig — — —

Han stirrade på henne utan att kunna svara. — Säga till honom, mumlade han, men vad skulle det tjäna till? Varför kom jag egentligen hit? För barnens skull! Det uppskakande i historien hade alldeles kastat honom ur det lystna erotiska tillstånd i vilket han kommit hit. Gråt inte mer, sade han, dom har visst tystnat däruppe nu. Nu skall jag gå — du ser ju att jag håller ord, jag lovade vara ordentlig.

— Du får inte — du behöver inte gå, jag kan koka te åt oss, jag har ett spritkök, sade hon ivrigt. Hennes ansikte blossade av iver och blyghet. Hon kastade sig plötsligt om hans hals och såg honom in i ögonen. Du är så hederlig, så ärlig, du springer inte efter alla slags flickor som de andra gör. Säj, viskade hon i hans öra, rycker du om lilla Lisa?

— Man är inte alltid så säker på sina känslor, svarade han hastigt i det han nervöst lösgjorde sig. Man behöver tid ser du, och tänka efter, så att man inte säjer det man inte riktigt — ja, jag menar, jag tycker om dig i alla fall. Han slet sig ifrån henne och kunde knappt behärska sig när hon kysste honom vid dörren. När han kom ut i tamburen, såg han det håliga, rynkiga gumansiktet försvinna utåt köket igen. Hon hade således spionerat. Han skrattade, vad rörde det honom. Plötsligt fick han en idé, han smög sig sakta uppför trappan och stannade framför en dörr med namnet Persson. Det måste vara här, tänkte han, han var mycket blek och nästan alldeles lugn. Plötsligt ljöd ett dämpat skrik därinifrån, han kände igen det. Dumheter, vad rör det mig, vad vill jag göra? Men barnen, barnen, visst rör det mig i alla fall. Det rör mig, upprepade han. Skall jag? Han satte pekfingret mot knappen till ringledningen och hans hjärta slog litet fortare. Men så tryckte han till, ilsket hårt. För barnens skull! sade han högt i det han hörde tamburklockans surr därinne. Steg hördes, manssteg tydligen. Och dörren öppnades sakta av en medelålders man med ett nervöst, vansinnigt ansikte, alldeles vitt och med borstigt, upprättstående hår. Mannen ämnade av någon anledning ej släppa in David, ty han steg ut i tamburen, sköt till dörren bakom sig och frågade med otålig röst vad det var fråga om.

— Ni pinar barnen, svarade David häftigt, varför gör ni det?

Till svar snurrade mannen nästan runt, stannade sedan och stirrade enfaldigt på David. Hans ansikte blev med ens mycket rött. Vem säger så? frågade han nära på ödmjukt, med ett steg åt sidan som om han varit rädd.

— Alla era grannar säger så. Vad är ni för en? Ni måste betänka att ni är sjuk, pervers, och ni har ingen rättighet att ha era barn hos er. Begriper ni inte så pass?

— Det är lögn, det är inte sanning, stammade mannen, jag slår dem, jag erkänner att jag slår dem, men det andra är bara lögn, bara förtal, hör ni.

— Vad för något “det andra“? frågade David hårt, jag har inte sagt något om sättet. Men nu förstår jag att även “det andra“ är sant. Ni skall gå till en nervläkare och bekänna alltsammans, hör ni, så blir ni räddad från vansinnet, och lova mig att inte göra så där mer!

Mannen vände bort ansiktet, darrande av blygsel, under det David gick nedför trappan. Men plötsligt tänkte han: denne stackare är så feg att han kanske kan skrämmas att upphöra med det där. Och han återvände till mannen, som just nu stod i dörren, satte sitt ansikte nära in på hans och sade:

— Om ni gör det en enda gång mer, så mördar jag er! Med kniv, hör ni, med kniv!

Mannen sprang in, slog dörren i lås och David hörde ett hånskratt där innanför. Jag är en idiot, tänkte han. Nu gör han det bara mera i hemlighet än förr. Varför skall jag också lägga mig i det som inte angår mig?

Den omänskliga gråten från de små barnen ljöd ännu i hans öron när han sakta gick uppför de fyra trapporna till Terjes vindsrum.

Terje låg och läste en detektivroman, spottande som vanligt. David berättade historien.

— Kunde du inte slå honom? Stryk hjälper mot mycket, undrade Terje lugnt. Han lät sig aldrig bringas ur fattningen. Det där är bara en av skorvarna i livets ansikte. Men har du inga pengar så att vi kan gå ut och äta? Kommer aldrig det där fruntimret hit mer med några blommor? Mager är du som en skrika.

— Jag är uttröttad på allting, allting äcklar mig.

— Då har du bara fått för litet brännvin. Men du kan vila dig här om du vill, så går jag ut och äter.

Han lät Husfadern gå ensam ut och äta för återstoden av Lisas pengar och satt själv och ruvade i ett hörn. Då och då gick han upp och gjorde ett slag över golvet med snabba steg och satte sig igen. Skulle han resa hem ifrån allt detta, upp till skogarna? Och vad angick honom nu denna historia med snörena och de små barnen? Ahå, du lever ännu, gamle Gud fader, sade han högt för sig själv, du har inte glömt din ringa tjänare, du gav mig en vink uppe hos Lisa — att jag inte skulle glömma dig — det är Han igen — Han är överallt, ja, livet är skönt och förskräckligt — hur är det nu Byron sjunger — fast han vet nog vad människan är för ett djur — hur är det?

“We’ll talk of that anon. — ’T is sweet to hear, At midnight on the blue and moonlit deep The song and oar of Adrias gondolier, By distance mellow’d, o’er the waters sweep;

’T is sweet to see the evening star appear, ’T is sweet to listen as the nightwinds creep From leaf to leaf; ’t is sweet to view on high, The rainbow, based on ocean, span the sky.

— — — — — —

’T is sweet to be awaken’d by the lark, Or, lull’d by falling waters; sweet the hum Of bees, the voice of girls, the song of birds, The lisp of children and their earliest words —“

Men det är inte ljuvt, det jag hört i kväll! Om jag nu vaknade i det daggiga gräset i någon skuggig dal därhemma — eller annanstans — och hörde lärkornas sång och humlornas surr och det muntra skrattet av flickor som plockade blåbär, då, tänkte han, skulle jag ej ens kunna fatta allt detta innan historien om de små snörena komme för mig. Inte därför att historien var typisk för släktet, det visste han, utan därför att historien krupit in på honom till ett vittne att lidandet aldrig sov, till en örfil att ej heller han skulle somna! Om jag nu vore en kristen, sade han sig, då vore det min plikt att försöka rädda dessa barn, och innan jag lyckades därmed, hur kunde något göra mig glad igen? Och om jag vore en kristen, fortsatte han mörkt, då skulle jag resa hem genast och — hur skulle jag göra med Ziri och hennes man? Hur skulle en kristen, som fallit så där och syndat mot en annan människa, så kastat i olycka ett helt långt liv, hur skulle en rätt kristen göra med detta? Ty även om han fick förlåtelse av Gud och kunde tro att denna förlåtelse betydde något — vad kunde den dock betyda för den stackars mannen med glasögonen? Han som släpat bort ett helt liv för att göra en kvinna lycklig, för sin kärleks skull till denna kvinna, och som nu tar henne ur armarna på en äventyrare, vad hade han för nytta av att David Ramm fick förlåtelse av Gud?

Det han gjort var således fullkomligt obotligt, det kunde aldrig i detta liv gottgöras. Men om det fanns en annan tillvaro, där män och kvinnor kunde mötas och befriade från passionernas mara med klart och ogrumlat förstånd och i förstående kärlek ta varandra i hand? Ja, då — — men det där var ju bara spekulation. Gjort var gjort. Mannen med glasögonen var ett lika obotligt fall som mannen med snörena därovanför Lisas rum. Lisa — ja — just nu, bara han tänkte på henne, kände han harm över att ej ha förfört henne. Sådan var han!

Dagen därpå for han upp till vildmarkerna.

III. Mot skymningen

Du västan som stormar med högröstad sorg i ditt sus, kom bär mig på vingar högt upp under stjärnornas ljus! Lyft upp mig från jorden du harpa med dansande ton, lägg mig och min synd och min strid vid Den Eviges tron, du västan som stormar med högröstad sorg i ditt sus!

I kväll må all himlarnas orglar väl spela för mig! Till gamman och glädje och vila på pilgrimens stig, till glömska av släpet i jordens fåfänga mull, till glömska av döden som tömde min bägare full, i kväll må all himlarnas orglar väl spela för mig!

Ni kära som vänta er son från ett främmande land befallen er länge i natt i den store beskyddarens hand! Ty molnen gå tunga men Gud är rättfärdig och god, fast morgonens glans är som glansen av kallnande blod — ni kära som vänta er son från ett främmande land!

12. Hos far och mor

Det har gått några månader, julen har varit här med sitt tjocka mörker och sina vita ljus. Då har David Ramm suttit och hört sin gamle far läsa evangeliet inne i verkstaden, han har sett denne Guds slav för en gång räta sin rygg och känna sig fri från arbete, hört hans sträva stämma stamma fram ord om det som skall borttaga synd, det som skall vara till tröst och befrielse från döden i denna värld. Men han tyckte inte att gubben såg värst glad ut själv när han läste det. Han undrade om den gamle då mer än annars kände den tunga sorgen av att hans ende levande son inte kunde tro och känna frid. Men han sade ingenting, och när han läst slut och bedit högt gick han bort och lade sig på sängen med händerna knäppta över bröstet och ögonlocken slutna, mager, med urätet ansikte, stilla och vit som ett lik, medan juldagen kom svartgrå över barvinterbackarna och skogen. Mor gick och stökade eller också satt hon stilla på en låg pall, insvept i en grov yllekofta och med det ännu mörka släta håret liggande som en tunn mössa över hjässan. När David satt och såg på henne, utan att ha ett enda ord att säga, kände han hur han älskade sin mor, men den känslan gjorde honom allt stummare. Han tyckte att hon, som hon nu satt, liknade en tavla av Pablo Picasso som han sett i Wien. Armod hette den, och hemligheten med den tavlan var att den icke sade något om svält, trasor eller sjukdom, att gestalten icke var bruten, att ansiktet var jämförelsevis ungt, men ändå varenda tråd i tröjan, varje drag, varje färgklick var en sång om armodet. Det var icke en andlig fattigdom, det var bara fattigdom, det var icke lekamlig nöd, men nöden ensam och stor.

Och när han suttit och stirrat på dessa två med hjärtat överfullt av medlidande och kärlek, men utan att kunna få fram ett ord, gick han upp på sitt vindsrum, satt framför kaminen och stirrade in genom luckan på de små surrande lågorna som dansade i alveden. Han kunde sitta så i timtal utan att förmå röra sig, och när han slutligen gick upp och satte sig i bädden ryste han åt sin egen ensamhet. Där nere hörde han hur far och mor låste om sig och gick till vila. Här uppe satt han, övergiven av hela världen, och stirrade på lampan, på de få böckerna i hyllan, på det smutsiga golvet och på sin egen spegelbild i fönstret.

Så sitter David kväll efter kväll, ibland ligger han på rygg i sängen och läser om vart annat bibeln, Mark Twain, Dickens och Mäster Eckhart. Hans nervositet och inre uppror känner ibland knappt några gränser. Han har pluggat franska så mycket att han kan läsa Rabelais, och denne har verkat som morfin en vecka, men så är även den fröjden slut. Han har hittat “Une Vie“ av Maupassant, han har läst “Hor-la“ utan att känna någon förskräckelse, endast förståelse. Nu bär han sig åt som en människa på väg att mista förståndet. I timtal sitter han vid skrivbordet utan att våga se upp, kännande hela vidden av sitt onyttiga liv som en mulen förföljare bakom ryggen. Och han har skrivit en roman, som ligger kastad åt sidan, han har själv fördömt den som värdelös. Men det hade varit en vila att få skriva den. Han har icke mod att gå till sängs, han vet att han måste ligga vaken, och om han somnar, hemsökes han av feberdrömmar. Alla hans vänner, dem han litar på, besöker honom under sömnen, och de är alla förvandlade till fruktansvärda förebrående skolmästare, bakdantare och fiender. Ibland tillgriper han opium som Hartman skickat honom och får då en natts ro, han arbetar med sin roman som en vansinnig, han hör hur hjärtat slår lugnare, han blir kall, han sitter och skrattar för sig själv medan pennan löper över papperet. Han sover som en stock, utan drömmar, han vaknar, går ned till mor och far, efter att ha sväljt ännu mer opium. Nu går det lätt att tala till dem, han deltar i alla deras sorger och bekymmer, han talar med sin far om arbetet, han berättar historier, han ser hur de gamlas ansikten lyser upp av glädje, och nu förstår han hur helt de lever för honom, hur de älskar honom och ber för honom. Och då grips han av glädje själv, han går efter den gamla gitarren, stämmer den och sjunger en psalm, en sång om Guds kärlek. Frid går in i det smutsiga rummet, solstrålarna dansar på golvet, och han gråter, han gråter! Och far och mor, de förstår, å, de säger ingenting, frågar ingenting: de

bara gläds — tackar Gud att hans hjärta ännu är mottagligt och vekt, giv honom också Du till sist din eviga frid — redan vet han ju hur fåfängt detta liv! Än en sång! Än en salig visa! Gud skall ha äran som givit vår son ett så gott hjärta, och en så härlig röst att prisa skaparen!

Ty om de små pastillerna, om opium, som verkar så underbart befriande, vet de ingenting. Gud ske lov för den saken!

Men det kommer en kväll när ruset släppt och när han inte törs öka dosen mer. Då går han inte ned, då sitter han däruppe i sitt skatbo och ruvar. Det kommer flera kvällar, likadana. Han har avsagt sig giftet på en månad, han vill ej dö av det ännu. När klockan slår tre på natten lägger han alla böckerna på en stol vid sängen. Men ännu har han ej mod att lägga sig. Nu tänker han ofta på den där drömmen han hade uppe på Terjes ateljé: “Inom ett år skall du slippa allt detta!“ Ja, väl, må det vara så, men han hade hellre velat få dagen bestämd. Enligt drömmen skall han ju ha tre månader kvar att leva — om han dör just som tiden går ut, men han kan ju också dö innan! Han tvingar sig att skratta åt det, men han måste i alla fall tänka på det. En dröm är ju dock bara en dröm.

En natt satt han vid bordet, vaggande kroppen fram och åter, stirrande på sina egna overksamma, vita händer. Efteråt kunde han ej minnas om han tänkt på något särskilt, det var väl som vanligt att alla hans gamla bekymmer, oron, det onda samvetet över hans egen overksamhet och allt annat även nu stod för honom, men mera som något stort och obestämt tyngande, ätande, brännande, utan att han därför grubblade över någon särskild sak. Klockan var omkring tolv, hela huset var dödstyst. Då fick han plötsligt en förnimmelse av oerhört lugn, nästan stelhet, och under några minuter satt han fullkomligt stilla, utan att egentligen tänka på något. Han greps av en besynnerlig fruktan för att plötsligt uppge ett skrik, han kände ett begär efter att rusa ned för trappan och samtidigt ropa på hjälp. Jag måste, jag måste! flämtade han. Jag får ej, jag får ej, var hans nästa tanke. Om jag gör det är jag förlorad, man för bort mig — och mina föräldrar — — — och han grep hårt i bordskanten och bet ihop tänderna: jag måste sitta stilla — ej röra mig tills det är över! tänkte han. Men samtidigt kände han det som skulle han ögonblickligen söndersprängas. Huvudet blev ovanligt lätt, tomt, ångesten blev till fasa, fasan till namnlös skräck. Han vågade ej resa sig, han bara grep allt hårdare tag i bordskanten, krampaktigt, som en döende. Håll dig fast — var stilla — ej ett ljud! nästan skrek han invärtes till sig själv. Och han höll ut tills han kände hur attacken släppte, han blev matt, men lugn, ofantligt lugn. Första gången på mycket länge gick han beslutsamt och lade sig.

— Gud kör mig i säng! mumlade han, bittert skrattande.

Och han drömde att han höll i händerna en bok som han försökte läsa i, dock utan att kunna urskilja orden, men det utgick strålar från boken, små gnistor slog upp i hans ansikte och han kände sig genomströmmad av en så mäktig glädje att han vaknade, men denna känsla förvandlades då till samma förnimmelse man har då man genomkorsats av en stark elektrisk ström. Sedan låg han vaken tills han hörde hur mor gick upp och malde kaffe nere i köket. Det sved i ögonen, han var ännu tröttare nu än då han lagt sig. Det första vårmorgonljuset kom in genom fönstret och föll på golvet i två rutor, liknande en uppslagen bok. Och för första gången på många år brast han i gråt och grät länge. Han kände det som om livet vore en tung börda han burit så länge att han nu måste kasta den av sig eller förlora sitt förstånd. Han orkade det ej mer. Han kunde ej göra sig reda för någon enskild svår detalj i allt det som plågade honom, det var alltsammans bara Han — som Hartman mött på Jakobsgatan: och som var så förfärlig och så omöjlig att komma överens med. Det var ej mer den gamle Gud fader att få bedja till och gråta ut hos — det var bara Han — all världens, all livets förskräckliga Han. Och inför Honom grät man i kramp, som under käppen, under piskan som ven över människan och skapelsen i evigheters evighet.

Och när dagen bröt in full, tänkte han: jag skall gå till Nilenius. Han är dock en olycklig som jag, han skall förströ mig. Och han gick.

13. Nilenius’ sista timmar och testamente

“Jag går under, men du skall också vara med mig i helvetet.“

Dagarna gick så småningom fram mot våren, med mycken hunger, då han ej hade pengar att betala maten hos föräldrarna, drev David ute mest i sällskap med Nilenius och bodde omväxlande hemma och uppe i stugan vid Asanders ås. En dag kom Nilenius pustande, ideligen ätande bröstkakor med opium ur en papperspåse, ivrigt, glupskt, som en häst äter havre ur en tornister. Han hade på sista tiden förvandlat sig själv till ett monstrum av otålighet, jämmer, hån mot David och skryt med sig själv. Han var otålig över att han ej kunnat få veta vad David varit ute för i Stockholm. Han var outhärdlig, spionerade ut allting rörande vännens enskilda angelägenheter, och om David någon gång lämnat honom drucken och ensam sovande kvar i någon hölada, uppsöktes han alltid strax av Nilenius som överöste honom med förebråelser.

Nu upprepade han hela sitt livs historia igen, han var så olycklig.

— Käringen, ser du, hon Karolina, ä en så hälvetes gnatig varelse, pustade han. Du ska setta här å höra på när jag berättar, för aldrig får jag en minuts ro hemma, för svattsjuka å ilännde. Hur har de inte vari för mäj i alla tider å hur ä de inte nu! Utskälld åttå alla i byn, nersvärtad inpå bara benen, å en svärfar som hissar opp min hustru å mina barn mot mäj, ensam å övergedd i hela världen, å ta mäj fan ä du inte den enda på jorden ja kan tala me’.

David satt på sängkanten ett stycke från honom med huvudet bortvänt. Nilenius fyllde hela hans sovrum med en underlig snuskstank, han bytte på senare tiden aldrig kläder. Hans kropp, händer och uppsvällda vador med lindor omkring var så väldiga att han nästan uppfyllde det lilla vindsrummet. Plötsligt vände sig Nilenius om med ett ondskefullt flin och sade:

— För resten har du nog inte vandrat så värst gudlit genom världen du heller, he, hö! Va tror du din gamle far skulle säja om han hadde reda på den där Ziri?

David röck till, blev het och sprang upp på golvet. Han kunde ej fatta att Nilenius även kunnat snoka reda på detta. Han sneglade mot sin vilja, rädd att förråda sig, bort mot bokhyllan där hennes två brev låg — han drog en lättnadens suck nästan, de hade ju ej innehållit någonting annat än några oskyldig utgjutelser, de förrådde ingenting. — Men — men i det ena stod det något om att hon ville uppsöka honom här i skogen. Han gick resolut bort och tittade — ingen hade kunnat röra breven. Under tiden iakttogs han noga av den rödbrusige, halvrusige jätten i sängen.

— Jaså, hon skriver me, var lugn du, ja nosar aldrig i andras gröt, men ja vet va ja vet. — Bah! Jag har naturligtvis pratat i sömnen, tänkte David lättad, i fyllan — i ladan vid Södersjö. Högt sade han:

— Än sen då? Ett fruntimmer är väl ingenting att bråka om. Nu tänkte han: han skall giva sig sken av att veta mer än han vet för att locka ur mig även detta och berätta det hemma! Må satan ta honom, han skall hugga i sten så det gnistrar!

— Du säger du vet — men kanske du hugger i sten, sade han lugnt. Men hans hjärta och hjärna arbetade feberaktigt, och han blev helt blek. Ziri kan aldrig komma — så länge — så länge denne man lever, tänkte han.

Men nu övergick Nilenius strax till sina egna angelägenheter. Skottet han lossat tycktes ej ha verkat, han sparade nästa salva till längre fram.

Han omtalade att han på sista tiden börjat få svårt för att gå fort. — Ja må flämta och pusta, men det är som hadde ja en klomp i bröstet. Och bara för att jag har förtroende för däj å för ingen anna på hela joren, så ska du veta, lallade han med hemlighetsfull min, att ja vari hos doktorn, ja, de har ja. Du kan ju hålla käften å inte babbla me de i byn å i ditt hem men ja har obotlit hjärtfel — obotlit hjärtfel. Å doktorn han sa, att när ja dör ä dä som när man blåser ut ljus, så fort å smärtfritt går de — å inte ä ja rädd, för på ett helvete tror ja inte, men de är svårt ändå å riktit komma bort från de gamla, fast nog har jag läst så mycke, så jag vet att om där är en rättfärdig gud, inte har han nåt helvete. Eller va tror du, du är ju lärd på sånt, du grubblar ju så du är väl som en professor. Hör du, tro inte att ja är rädd, inte. Får jag lägga mäj ett tag på din säng — eller vill du följa mäj hem —

De gick hem till Nilenius, och komna mitt på gården stupade den raglande gubben plötsligt kull, gav till ett skrik och grävde med händerna i gräsroten, med ansiktet nedvänt, under det ryggen stod upp, krampaktigt, som en sprättbåge höjde sig den breda bakdelen under det stöveltårna spårade upp marken. Skriket hade lockat ut svärfadern som kom linkande på två käppar, gnällande som en hund av förskräckelse. Ett par drängar kom och bar med Davids hjälp in den fallne. Han var ohyggligt tung, och kroppen saknade styrsel. De lade honom på en säng i kökskammaren och hustrun störtade till, kvidande och snyftande, med de röda, magra, blanka händerna ännu våta av diskvatten.

— Ä han dö, säj om han ä dö? jämrade hon.

Ett stycke ifrån stod svärfadern, med öppen mun och nedhängande underkäk och ett märkvärdigt triumferande fastän något förskräckt uttryck i ansiktet. — Va dä inte dä ja har sagt dä skull gå så där, å håj åj jåj! pustade han. Hela familjen var i uppror. Man talade om läkare, och en av sönerna gick ut och spände för hästen. David stod vid sidan om den medvetslöse och höll handen mot hans hjärta, som ännu slog. Om en stund gick han mot dörren, men husmodern hindrade honom. Han måste stanna tills doktorn kom. Och han tog en stol och satte sig och såg på Nilenius, som låg med ansiktet uppåtvänt och de köttiga ögonlocken slutna. Jag kanske slipper honom snart, tänkte han, och ändå var han vänlig och hjälpsam ibland.

Om en stund slog Nilenius upp ögonen, satte sig i bädden, skakade som ett löv i hela kroppen. Det föreföll som om han velat luta sig fram för att gripa tag i David, och denne ryggade tillbaka för den dunst av hat som slog ut från den döende, som nu var alldeles svart i ansiktet. Han sade med matt röst till David:

— Jag är färdi nu — du har väl än nåra dar kvar — ja är inte så — gammal — så om de inte varit det — förbannade hjärtat — — men du ska gå opp te stugan — ve Asanders ås — ja har lagt dit ett — litet minne från dina förfäder — dä var bara meningen att skoja — tag bort det där — gå dit får du si!

Med dessa obegripliga ord sjönk han ned igen och var död inom en timme, under tiden talade han ej mer, han var medvetslös. David gick sin väg innan doktorn kom. Nu skulle han ha känt en besynnerlig lättnad om ej Nilenius’ sista ord oroat honom. På två veckor hade han ej varit uppe i den gamla kojan — i morgon skulle han gå dit och se, om Nilenius yrat eller om han verkligen burit dit något föremål.

Han hatade mig — han hatade mig, mumlade han, och han missunnade mig att överleva honom! Kan jag någonsin bli klok på allt detta? Vad är det då för föremål han burit dit för att skoja med mig? Det måste vara hans feberdrömmar detta. Han ryste. Himlen vet vad en sådan människa kan hitta på, tänkte han. Minne från förfäderna? Omöjligt.

Kvällen kom, det sjunkande vårljuset och den skarpa, råa vinden höll David sällskap hem, och han var så upprörd och söndersliten av allt detta, att han ej vågade tala om det hemma. Han gick in till de gamla och tog gitarren, såg hur de ljusnade upp, och hela kvällen satt han och sjöng för dem, rädd för sig själv och ensamheten, så att han ej vågade sluta. Först när de gamla ville gå till vila måste han bryta upp. Men innan dess sjöng han, med nervöst skälvande röst, förtvivlat, som ville han därur hämta styrka att kasta sig ifrån sig det spöklika livet helt och hållet:

“Han skall torka från kinden var stackares tår, ingen gråt skall väl vara där mer. Där skall alltid vara en salighetens vår och solen den skall aldrig gå ner.“

— Det skall vara så — det är ljuvligt detta, sade gamle Ramm med lysande ögon. Ser du, gosse, ur allt det här eländet skall det uppstå, liksom blommor uppstår ur den djupa jorden. Du skall tro på uppståndelsen gosse, det är så tryggt att tro på uppståndelsen!

14. Det bästa huset förmår

De heta, de älskande kvinnor i vars hjärtan elden bor, Vad se ändå deras ögon mot ögonen av en mor? De stilla, de sorgsna mödrar som gå och vänta sin egen död. De dela i mörkret med vuxna barn sin ålders sparsamma bröd.

David ställde tyst undan gitarren i ett hörn bakom moderns säng och beredde sig att gå genom köket upp i vindsrummet, men han stannade framför köksbordet medan de gamla stängde dörren om sig, och såg sig omkring i rummet. Den smala träsäng, som hans bror Johan Adolf sovit i innan han gick bort, stod ännu där, och hans klocka pickade över sängen, ty mor drog upp den varje kväll. En liten blecklampa med smal, tunn veke brann på hörnet av bordet och upplyste rummet ungefär som med ett svagt månljus. Han kände någonting oerhört beklämmande i denna nattliga ensamhet med de båda gamla, denna känsla ville nästan övergå till rädsla.

Är jag då ännu inte ens en man, tänkte han, efter jag inte kan tåla mörkret och natten och dessa väggar som gapar mot mig, denna lampa som mor tänt bara för min räkning — — —

Han satte sig på en stol vid bordet, han ville dröja här nere en stund innan han gick upp att möta den allra största ensamheten: sömnlösheten däruppe på vindsrummet. Skulle han verkligen få vara i fred för Nilenius nu, var det ej möjligt att en död, som kände sig så bunden vid jorden som han, som ännu i dödsstunden kunde känna hat mot dem som ej var så nedsjunkna i smutsen som han, var det ej möjligt att en sådan ande — — prat, vad vet jag om andar! nästan skrek han till. Är jag då också vidskeplig? Jag skall gå upp och läsa Ziris brev — är det då ännu ej slut mellan oss? Hur skall allt detta sluta?

Vad menade Nilenius med det där sista han sagt, var han verkligen elak ännu i döden? Han ryste och stirrade förfärad mot dörren, där en bred skugga nästan tagit formen av en gestalt. Han var ännu rädd för Nilenius, ännu räddare nu än förr. Men hit in vågade han icke komma, i detta hus bodde en man som bad — är jag då verkligen så vidskeplig? upprepade han för sig själv, i det han tänkte på Nilenius’ ord: det är så svårt att komma ifrån det där gamla! Är Nilenius i helvetet nu, eller sover han för evigt — var han bara en omåttligt stor och ond kropp som en tid pustade ut hat härnere, pustade ut ångest, och som nu börjat multna? Han såg ännu den dödes grinande ansikte med dubbelhakorna.

Han tog upp lampan och lyste på sitt eget ansikte i en liten spegel som hängde bredvid fönstret. Hade han redan åldrats? Var det där David Ramms ögon som stirrade så plågsamt mot honom, odågans ögon och slappa, sorgsna drag! Nu bad far därinne, Herre Kristus, fräls mitt barn, sade han nog. Ja, den som kunde tro, ändå, och inte bara vara mörkrädd! Kunde det tänkas att den där i spegeln var mörkrädd? Å nej, han fruktade snart ingenting. Du inbillar dig bara att du är rädd! Han bet ihop tänderna och såg prövande på sin egen bild. Du har sett döden många, många gånger, mumlade han, och svälten och vansinnet, till och med djävulen — det är inte passande för dig att vara rädd som ett fruntimmer!

Han satte ifrån sig lampan och tog igen plats på stolen. Jag skall befalla mig själv att vara en man, tänkte han. Från och med nu skall det vara slut på allt känslopjunk. Nilenius är borta, jag är fri nu. Jag skall skriva min bok färdig och få den tryckt, ifall den nu kan tryckas.

Jag skall resa mig upp ur all denna bråte och hårdna till! Ja, jag känner på mig att jag skridit mot en punkt av hårdhet — jag är hård nu, jag skall bli som järn, som järn skall jag bli! Å, du lilla snälla vansinne, du lurar nog på mig, du vill ha mig till en sån där som min farfar — en Alexander som sitter och hamrar vägkantens stenar med slägga. Du liv, du liv, du öde, du har satt dig för att krossa mig — men jag är av bättre virke, du vill ha mig i stil med släkten — det är släktens vanvett som lurar mig — men jag är stark, från och med nu — han lade högtidligt handen på sitt eget bröst och knep ihop munnen — från och med nu är jag kvitt — allt — det — gamla! Han sprang upp, nästan vild av glädje över att känna sin vilja så stark. — Mästaren av Nazaret sade bara: jag vill — bliv ren! David Ramm, plågad av onda drömmar, av barndomens svält, av bröders olycka, av dina käras fattigdom: jag säger dig, jag vill — bliv ren, bliv stark!

Det är som att bedja Gud om styrka, tänkte han, jag förstår det nu. Bönens kraft består i denna själens samlingskraft som kallas tro. Väl, jag har inte Gud, jag har bara mig själv — men nu tror jag — nu tror jag, nästan bröt han ut. Jag tror att jag skall segra — över fattigdomen, över vanvettet, över detta hem, över mig själv! Å, nu förstår jag, det är bara jag själv, min egen vilja som kan rädda mig själv! Och vad blir det första jag nu bör göra — det allra första blir — att befalla mig själv att sova utan fruktan. Och så lurar jag släktens djävul som vill ha mig vansinnig, som vill göra en Alexander av mig!

Men när han vände sig för att släcka lampan och famla sig fram till trappskåpet, föll hans öga på någonting på bordet som han förut ej lagt märke till. Det var ett halvt glas mjölk och två små mjuka brödbitar. Han stod länge och såg på dem, därpå gick han fram till matskåpet, öppnade dörren och lyste in med lampan. Där inne fanns nästan endast tomma kärl, några kalla potatis på en tallrik samt en påse salt. På nedre hyllan stod mjölktillbringaren tom, mor hade hällt ut alltsammans i hans glas och det bröd hon lagt fram på bordet var det enda mjuka bröd som fanns. När han tittade på det försvann den hunger han nyss känt, han stod där stilla med lampan i handen, utan att kunna förmå sig att röra det framsatta. En enda tanke behärskade honom, en grämelse som tycktes arbeta och vrida sig kring i hjärnan som en liten borr: hur länge sedan det var han lämnat några matpengar i hemmet!

Låt mig räkna — två — tre veckor — den tredje var det! Jag lever alltså på deras kärlek, och den tycks räcka till en hel del.

Ja, sade han hårt till sig själv i det han gick upp på rummet och började bädda sin säng, den räcker fram till oss hur långt borta vi är. Den tycks vara den vänliga armen som ständigt famlar efter oss i vårt mörker. Och den är sannerligen större än Guds kärlek, ty den räcker ända ner i helvetet!

Men jag måste vara hård — jag vill vara hård och kall, annars räddar jag mig icke från —

Och han lyckades somna före klockan tre på natten.

Dagen därpå vandrade han upp till stugan på Asanders ås. Han kom dit just som solen stod på middagshöjden, men innan dess hade han avsänt manuskriptet till den roman han skrivit. Han hade skickat det med en skogsman som kommit vägen fram och som rullat ihop paketet och stuckit det i innerfickan av rocken där det stod upp som en näverlur när gubben gav sig iväg. Gott att David nu var av med det där — få höra nu vad bokförläggareaktiebolaget Hobson sade!

Nästan litet svettig kom han fram till stugan. Mot dörren stod upprest en mindre slägga av järn, med avbrutet skaft, knappt två decimeter lång, och tillplattad i ändarna av flitigt bultande mot sten. Han visste ögonblickligen vad det var, han hade sett den en gång förut uppe på Nilenius’ vind — det var hans farfars, gamle Alexanders hammare. Helt lugnt tog han den i handen, låste upp dörren och gick in. Han kände sig nu nästan upprorisk mot denna hammare, han beslöt sig för att varken frukta den eller tänka på den vidare. Efter att ha eldat en brasa började han rota bland sina böcker och papper och så föll honom lusten in att skriva något. Dock kunde han ej låta bli att gå omkring på golvet och grubblande då och då stanna framför elden, varför han väntade tills den brunnit ut varefter han tog en lång promenad runt alla åsarna, återsåg ett par jättemyrstackar i kanten av en myr och uppehöll sig där i ett par timmar. Han matade myrorna med sockersmulor och iakttog dem i deras strävsamma verksamhet, pratande för sig själv som om han talat till dem, rådgjorde med dem om vilka vägar de skulle ta och hur de skulle bygga vidare, var de skulle hämta virke och föda. Ett par gånger försökte han hjälpa en av dem med en bit av ett halmstrå, för tungt och långt för hennes krafter. Han passade på och när hon släppte bördan ett ögonblick, stal han den ifrån henne, varvid hon förvånad vände om. Han ställde då så till att hon kom att bita sig fast i strået, varpå han bar alltsammans, både myran och bördan, ända fram till stacken. Men det lilla ivriga djuret gick då sin väg, lämnande det så dyrbara strået i sticket, och fast han väntade i närheten en halv timme var det ingen av de tusentals små arbetarna som ens brydde sig om att titta på det mera. Han fann detta besynnerligt. Länge satt han där på en sten och såg hur majsolen började väcka hela skogen till liv, de sista isarna hade gett sig av efter att länge ha dröjt kvar som blänkande silver under granarna i kärrmarkens gropar. Runt om honom stod redan små ensamma och förtryckta björkar med halvstora löv, sakta susande in sina stillsamma toner i den stora, varma granskogens sång. Han lyssnade. Hela nejden var så överfull av myror att det hördes som ett stilla prassel över backen där han satt, några kravlade sig uppför hans ben i djärv upptäcktslusta. Han steg upp, skakade dem av sig varsamt och steg upp på åsens högsta punkt, där han hade en väldig utsikt över hela omgivningen. Han försökte att fördjupa sig i denna väldiga skönhet och vildhet, och han lyckades så till vida att han kände sig lugn och betagen på en gång. Men på botten av hans själ rörde sig något annat, han liksom tänkte och levde och såg dubbelt.

Ända bort mot de avlägsnaste blå bergen låg skogen på de buktande åsarna som ett grönt, svallande hav, och nära honom stod furor med något strängt, rent och allvarligt över sig. Var de beskyddande eller förebrående, dessa urgamla träd? De hade väl sett och känt hundra vintrars snöstormar, men hade de någonsin förr haft ett sådant kryp till människa så här inpå sig som nu? En sådan orolig, rädd liten stackare, med ett så vekt och dock så stormande hjärta och en sådan fruktan för att icke kunna alls passa i detta underbara liv, där man skulle vara stark som en fura och ha djupa rötter i jorden för att kunna stå sig i stormarna!

Men vinden susade och solen värmde och hela rymden var så vänligt vit av flammande vårljus. Gick det an att vara rädd eller orolig här längre? Och innan han visste ordet av, slöt sig ögonen och han föll i en tung, trygg sömn, nästan lutad mot den närmaste furans väldiga, grovbarkade stam. Skogen hade alltid lugnat honom och gjort honom som en gammal kärleksfull mor, och han sov nästan tills solen gick ner.

Sent på natten satt han med lampan tänd i sitt ödsliga rum och skrev följande, efter att ha ätit något hårt bröd och smör och druckit vatten. Jag har avskrivit det direkt ur hans papper, utan att utesluta eller ändra ett ord.

15. Ur David Ramms skrivbok

En ensam människas funderingar Om syndernas förlåtelse

Detta skriver jag därför att jag ej kan sova, fast jag är trött.

Det är alltså Korsmässa — och solen går i skyttens tecken. Det börjar ljusna därute, det är vår, och nära klockan tre på natten, jag kan alltså släcka min osande lampa och låta vårmorgonljuset lysa på dessa blad. Det svider i ögonen av all tobaksrök varmed jag fyllt detta gamla svarta rum, där jag tillbragt några stunder av mitt liv. Jag hatar detta rum. Jag hatar ensamheten och dessa anteckningar. Dagbok! Jag avskyr att föra protokoll över mitt liv, där de egentliga händelserna blott är vedervärdigheter. Och vem skall läsa det? Och om ingen någonsin kommer att läsa det, vad är då meningen att jag skriver? Jag vill dra på mun åt dessa många svärmiska fruntimmer, som skrivit i sina dagböcker “att deras enda mening med dessa blad varit att i ensamheten anförtro sin själ åt papperet“. På botten av sin själ har de dock betraktat det som ett förtvivlat sätt att komma i kontakt med dem som varit frånvarande, ett nödrop. Jag säger inte: låt vara att ingen någonsin kommer att läsa detta! Jag säger på fullt allvar: jag skriver detta för att någon skall komma att läsa det. Jag vill utgjuta mitt hjärta och jag vill att någon skall höra på. Punkt!

I går hade jag brev från Ziri, som vill komma hit. Hon vill också skiljas från sin man, och hon tror att hon och jag skulle kunna leva tillsammans i den här stugan en sommar. Dåre, lilla kärleksfulla dåre! Du har aldrig sett en sådan här stuga, aldrig har i ditt mörklockiga huvud stigit in den ringaste föreställning om hur jag har det. Ziri vet icke vad nöd vill säga, vad hemlöshet vill säga, och hur skulle hon kunna veta det? Aldrig har hon varit varken rik eller fattig, hennes liv har flutit hän i jämn och bekväm borgerlighet. Och att nu livet skall vara så satans grymt, att vi bägge inte får vara tillsammans, det är kanske bara rätt åt oss, det är rätt därför att mannen med glasögonen finns, därför att vi velat korsa en annan människas lycka av omtanke för vår egen. Lycka? Finns det någon verklig realitet bakom detta utslitna ord, passar det inte bäst i en oerfaren söndagsskollärarinnas mun en sommardag, när en liten mätt och fånig och bomullsljus klass sitter framför henne och fönstret står öppet så att man hör fåglarnas sång och humlornas surr utanför! Vad var det jag talade om, mannen med glasögonen, är det så säkert att han var lycklig med Ziri? I detta fall har jag bara ett vittnesbörd att rätta mig efter: hans förbannelse över mig. Och om jag ej på något sätt stört hans så kallade lycka, så hade han ej förbannat. Jag undrar om en förbannelse kan innebära något, om den kan skickas efter en som en torped på havet i natten eller hänga över ens huvud som ett olycksmoln i ensamheten? Om mannen med glasögonen hade en stark vilja, så skulle han då kunna moraliskt krossa mig, men nu är han en stackare, Gud hjälpe honom!

I går fick jag också ett brev från Hartman, som håller på att mörda sig själv med gifter. Han säger att Ziri varit hos honom och velat ha underrättelser från mig. Jag har ej skrivit till henne på så länge, därför att jag är rädd att mannen kan få tag i breven. Det besynnerliga är att jag numera är så rädd att bereda denne man sorg, att jag helst ville avbryta alla förbindelser med hans hustru. Om jag nu går riktigt till botten med mig själv så beror detta på vidskeplighet, ej på rättfärdighet, jag går nämligen och anar att en olycka, ett försynens straff skall drabba mig för min synd mot mannen. “Dig är icke lovligt att taga din broders hustru.“ Alltså Jahve och Nazareen, som spöka för mig. Kanske jag kände det lika, även om jag aldrig hört talas om tio guds bud, ty även hedningarna, som icke hava lagen — — — Men låt oss nu vara rättvisa och tillfoga, att även om jag inte fruktade straffet, så skulle jag dock väl ha en del av denna min rättfärdighetskänsla ändå. Det är skuldkänslans och det absoluta rättskravets mysterium. Och det förstå vi icke, icke jag, ty det är en makt som är större än jag, och vars föremål är min själ. Och icke heller själen förstår jag, hur skulle jag då förstå det som verkar på den?

Men därmed har jag icke sagt att jag hyser någon avsky för vad vi gjort, Ziri och jag, icke heller att jag ångrar det. Om jag träffade henne skulle jag hängiva mig än en gång, hundra gånger åt min kärlek. Är ej detta besynnerligt, här råkar jag i en konflikt.

Men nu, för att kunna tänka bättre, så låt oss säga att jag alls inte skriver, utan talar. Men då behöver jag en åhörare, en man som hör på, då går det lättare, låt oss säga en ung man, litet närsynt och lagom lärd, och torr utanpå. Låt oss således antaga att den där träbocken, som står vid spiseln, att den där träbocken är en kandidat, filosofie kandidat. Det är eget att han just skall vara en sådan, en fix idé av mig att det skall vara en som kan, som är fylld av all sådan fåfänglighet varav man känner sig andligen balanserad, som Hartman säger. Han kan sin logik alltså, den där träbocken, och sin filosofiska propedevtik. Möjligen om han läst Kant litet, det syns då inte. Men glasögon, glasögon har han. Och famför allt: han är stormsäker i grekiska och latin. Med en sådan kan man umgås, fast man är obildad själv, han liksom räcker för två. Kanske jag önskar honom så därför att jag är så okunnig i dessa saker själv, men nej, egentligen är det inte alls därför, vid djävulen om jag vet varför, men en kandidat måste han vara. Trettio år, inte doktor, ty då kanske han känner sig för solidarisk med samhället för att höra på mig, och inte lärare, för då har han ett eget sätt, alltid sitta och undervisa i stället för att höra på. Och nu är det fråga om allvarliga ting, liv och död, herr kandidat, låt oss genast lägga bort titlarna! Du heter alltså Larsson, Träbock Larsson, i vissa ögonblick har du drag som påminner om Hartman, ni är väl inte släkt? Alltså: där sitter du och röker, Larsson, och känner dig överlägsen för att du är vad du är, och här sitter jag och känner mig viktig för att jag inte är som du är.

Tror du, att detta onda samvete jag nu känner över mitt förhållande till Ziri, för exempel, tror du att det är fruktan för Gud? Vet du vad jag tror: det är en blandning av den ovillkorliga sedelagen och rädsla för helvetet. Med helvetet menar jag då allt slags straff, både här på jorden och efter döden, som skall drabba oss enligt kristendomens lära. Du ler åt kristendomen, akta dig du, du är inte så kvitt den som du tror, en vacker dag, eller rättare, en förfärlig natt, upptäcker du att mycket satt kvar som du trodde dig kvitt. Det man uppfostrats i, ser du Larsson, det sitter i. Som tjära och löss sitter i. Men det kan också sitta kvar till tröst i döden. Vi ska inte vara högfärdiga, Larsson!

Men stopp litet, låt oss undersöka om inte helvetesfruktan sitter som botten under själva det kategoriska imperativet, du kallar. Vad säger dom uppe i ditt samhälle, Larsson, om det? Jag har hört sägas att man är rädd för att om nationen avkristnas, så tilltar osedligheten. Jo jo, du! Ursäkta mig, jag skojar bara, du är ju modern och frigjord från kristendomen och helvetet och ändå sitter du här och röker och är inte ute för att begå lustmord på Skabb-Sara, som bor en bit härifrån, utan du är ganska sedlig, Larsson, och har bara några få fästmör, av vilka du väl så småningom gifter dig med en, och nån annan kandidat med de andra. Men nu återgår jag till saken. Jag har alltså ont samvete för mina felstegs skull, dessa felsteg kan jag inte bli kvitt, och det är därför jag inte kan bli kvitt det där om syndernas förlåtelse. Tycker du det skorrar i öronen så säg ändå ingenting, du är möjligen för ung ännu — — — Nu skall du få frågan: tror du på syndernas förlåtelse? Skratta inte, det är någonting i det, ändå? Mitt behov därav är åtminstone verkligt, du erkänner det? Då finns det hopp för dig. Med mig är det så, att jag känner mig nedsmutsad av det förflutna, hemlös i det närvarande och fylld av skrämsel för det tillkommande. Jag tycker ej att jag kan leva mer utan en genomgripande förändring. Och nu är frågan: vilketdera är klokast, självmord eller syndernas förlåtelse?

Låt oss först tala om självmordet. Detta är möjligt endast med förutsättning att man förkastar alldeles läran om en individuell tillvaro efter döden, om vedergällning i en annan värld för felsteg i denna. Alltså kan icke en på något sätt eller till någon del troende begå självmord under fullt förstånd. Men nu är jag just en sådan där på något litet sätt troende, fast icke fullt säker, jag kan ej komma ifrån det. Således är självmordet ingenting för mig. Det skulle dessutom bringa mina anhöriga sorg intill döden, och det har jag ingen rättighet till, i all synnerhet som de kanske lidit och lida lika mycket som jag, och ändå ej bringa mig denna sorg. Självmordet är ej för mig.

Återstår syndernas förlåtelse, men det är mycket svårt, ty jag är ju bara en sådan där på något sätt troende, och så fort det gäller, inställa sig tvivlen. Du har väl läst din teologi, så att du vet nådens ordning? Kallelsen, bättringen, omvändelsen etc? Du vet att man till sist, även om man går mycket gent till väga, måste tro att synderna är borta, annars är de kvar. Vilket är logiskt betingat och klart. Ty syndasmärtan består i känslan av att de äro kvar. Så fort man tror fullt och fast att Kristus tagit dem på sig, då har man dem ju inte mer? Men det är just detta jag inte alls kan tro.

Men vänta litet, låt oss nu undersöka saken, jag har liksom en liten bekännelse att göra, och jag bekänner för dig, fastän du i grund och botten bara är en träbock, kanske just därför, det går lättare, och kanske du nu begriper varför du just skulle vara en sådan där vanlig kandidat. Ditt förstånd är klart nog att du skall kunna uppfatta det jag säger, men inte genomträngande nog för att jag skall behöva skämmas för dig, du kommer aldrig att ana min riktiga och fulla uselhet, det är förtjänsten med dig. Du har kunskaper men saknar erfarenhetens förtvivlan, om du tilllåter uttrycket, och så är du inte känslig. Jag har alltså en bekännelse.

Det är nämligen inte alldeles säkert att jag vill ha syndernas förlåtelse. Vet du varför? För att jag ännu inte riktigt kunnat släppa Ziri. Jag kan varken ha henne kvar eller släppa henne. Jag tänker ofta på henne, och om jag börjar med att längta så där själsligt efter henne så slutar det med att jag längtar kroppsligt. Du har väl haft flammor, Larsson, så du vet hur det är, sådant begriper du åtminstone. Och du förstår att jag inte kan bli en kristen så länge jag har en brottslig förbindelse med en annans hustru? Jag tycker du nickar därborta, alltså är du med på saken. Nu, kan du hjälpa mig att bli kvitt min lidelse för Ziri? Kan någon annan mänska göra det? Nej. Kan Gud göra det? Ja, men först fordras det att jag tror så mycket på Gud att jag kan bedja, men det kan jag inte. Inte till den där guden som förlåter synder, men jag tror på en annan, en som Hartman mötte på Jakobsgatan, och nu är frågan den: förlåter även han synder? Men det är ännu värre, jag kan inte alltid ens tro på Hartmans gud, och för resten saknar han personlig karaktär, han är filosofens gud, men ingen fader att stödja sig till. Rent ut sagt: det är min faders gud jag vill göra upp med. Och han finns nog inte, eller vad tror du? När jag alltså varken kan tro eller ge upp att tro, varken kan vara utan Ziri eller syndernas förlåtelse, vad återstår, när jag inte heller kan begå självmord? Men om jag trodde att döden vore döden, och att intet vore där bakom, att allt vore slut därmed, då dödade jag mina föräldrar och mig själv och Ziri. Men jag gör det inte för jag fruktar att det rymmes någonting bortom detta jordiska vara. För mig kan detta jordiska således få bara ett namn: lidande, och det där bortom: helvetet. Och detta är således vad som återstår mig ifall jag ej kan få syndernas förlåtelse. Och nu skall jag strax hålla ett litet tal om detta.