FJÄRDE AKTEN.

(Stora salen på slottet. Morgonrodnaden strålar in genom fönstren och belyser föremålen i början af akten).

Första scenen.

Johan Fleming (hvilar slumrande, med armen i band, på en soffa till vänster). Ebba Fleming (blickar upp från honom och ser utåt).

EBBA FLEMING. Re'n sol går upp, och flydd är ändtligt natten, den långa natten efter rastlös strid i fyra dar; men ack! Hur går den upp! Vänd, stjärnors drottning, sol din glans från mig! I veklig klagan sjunker jag,—och där, därute, obevekligt såsom förr fiendtlig flotta står, och intet segel till hjälp oss skyndar öfver liknöjdt haf, och intet bud om våra vänners öde framtränga kan till oss.—Tyst! Upp han vaknar.

JOHAN FLEMING (vaknar och reser sig upp). Ack, hvilken härlig dröm! Jag känner mig så styrkt, så glad!

EBBA FLEMING. Du drömt?

JOHAN FLEMING. Och idel ljus och frid och lycka! Jag på Qvidja var. Till mig kom kungen dit uppå besök, då fridens första skörd på gyllne fält jag in med folket bärgade tillsammans. Alt var förändradt: rika parker, där nu vildskog står, uttappadt var hvart kärr och bytt i åkerfält. Mig kungen tog inunder armen, och så gingo vi igenom folkets högtidsklädda leder, och blommor ströddes rikt uppå vår väg, och mössor svängdes vid hurra i luften, och suckande såg Sigismund på mig och sade: byt ditt rike emot mitt!— Så man sig själf kan smickra uti drömmen och glömma bort i denna lifvets afbild all strid och omsorg.—Moder, ingen visshet om landthärns öde än?

Andra scenen.

De förra. Arvid Stålarm (som inträdt). Senare Olof Klaesson.

STÅLARM. Ett bud har kommit i denna natt; igenom sorglös vakt det lyckats smyga hit.

JOHAN FLEMING. Och detta bud?

STÅLARM (pekande på Olof, som inkommer) Här är det.

EBBA och JOHAN FLEMING. Olof Klaesson!

OLOF KLAESSON. Ja tyvärr!

EBBA FLEMING. Och krigshärns öde?

OLOF KLAESSON. Spridd är den och slagen, och jag hardt när att bli tillfångatagen. Förgäfves jag de lejda skaror ropar och söker samla deras spridda hopar: om ej jag några falska hjärtan stungit, de själf i band till hertigen mig tvungit. Mod vänner! Om jag icke hoppats än, jag hit till eder kommit ej igen. Vi skola hålla oss till sista man, oss trotsar lyckan, trots mot den tillbaka!

STÅLARM. Visst står vårt slott, det än ej störtat samman, ehur' det snart får skäl: besättningen gör myteri, står trotsig vid kanonen och skjuter ej: förräderi kringsmyger, insnärjer oss.

EBBA FLEMING. Och ingen hjälp från Polen.

JOHAN FLEMING. O, Sigismund!

OLOF KLAESSON. Så återstå dock vi.

STÅLARM. Dock vi? Hvad äro vi? Hvad kunna vi, vi, öfvergifne och förgätne här! Ha, Sigismund, är detta lönen då för all den trohet, vi emot dig visat! O! att vi aldrig känt den lumpna känsla, som svaga mödrar närt oss med som spenbarn, som drifver barnet att sin fader hylla, att såsom yngling vörda än hans svaghet i gråa hår och skydda dem för skymf; den svaga känsla, hvilken högst i dårskap dock stiger, då den böjer undersåten för kungen ned att honom dårligt dyrka som landets fader och sin äras borgen! O! att vi kväst den, såsom hertigen, som alla andra, och vår egennytta sått ner i upprorsandans feta jordmån och skördat där vid packets jubel nu;— då hade vi ej öfvergifna stått med bruten lit och ensam, sviken tro!

EBBA FLEMING. Ar det väl Stålarm, Stålarm, som så talar, det finska ridderskapets pelare, vår konungs stöd, Klaes Flemings vän och Finlands själfständiga och fasta svärd!

STÅLARM. Tack Ebba! Jag har ej sofvit uppå tvänne nätter. Bort, bort, du svaghet; kungen kallar dig! Upp, trötta tanke, eftervärlden manar; natur jag vill besegra dig! (Till Olof Klaesson). Hur var det? Vår krigshär slagen är. Då hvilar alt på oss allén'. Dock, ännu låt oss hoppas på hjälp från Polen. (Officerare inkomma). Här befälet kommer, som hit till sista råd jag sammankallat.

Tredje scenen.

De förra. Officerare. Daniel Hjort.

STÅLARM. Ha'n I med veteranerne besatt slottsportarna och uppstält knektarne här utanföre?

(Sorl bakom scenen).

FÖRSTA OFFICEREN. De er svara själfva.

DANIEL HJORT (for sig) Hör, det är min orkester det, och stycket, som spelas upp, det eder dödspsalm är.

ANDRA OFFICEREN. Doft växer deras knöt, med möda fick jag dem ordnade. Till hertigen har redan en del i nattens mörker öfverflytt, och af de öfrige är svårt att säga hvem är att lita på.

STÅLARM. Välan, vi skola snart få rent spel i saken, och från hvetet alt ogräs själft må skilja sig! (Slår upp balkongsdörrarna och talar därifrån nedåt) Soldater! Man sagt mig att bland eder—— (Sorlet tillväxer). Tyst! falske uslingar, edsbrytare, I pliktförgätne, som med fega tankar förkväfven modet i de bättres bröst, I dåliga kamrater, tron I väl att vi behöfva er! Fritt må hvar knekt, som önskar det, gå hän. Slå slottets portar på gafvel upp, att sådan giftig luft må strömma ut och ej oss här fördärfva!

(Går hastigt från balkongen).

JOHAN FLEMING. Jag kan, jag vill ej tro det—

STÅLARM. Skåda själf!

JOHAN FLEMING (ser ut genom fönstret). De bölja om hvarandra. Täta massor mot porten störta sig. Förgäfves söka de gråa veteraner häjda dem.

STÅLARM. Må ingen häjda dem.

OLOF KLAESSON. Du vågar mycket.

STÅLARM. Blott huggit af den arm, hvars lamhet annars också till hjärtat kunnat sprida sig. Nu må värt råd begynna.

OLOF KLAESSON. Värre makter än missmod värkat det.—Om jag tror orätt, (med en blick på Hjort) så visar detta bleka anlet galet.

STÅLARM. Kamrater! Finnes någon ibland eder, som önskar öfvergå till hertigen, han fritt det säge, fritt det göra må; ty intet annat återstår för den, som blifver kvar, än att med ära falla. (Tystnad). Fins någon ibland er, som något har att hoppas på af hertigen och röstar för underhandling?

FÖRSTA OFFICERN (pekande upp mot skriften öfver balkongen). Non illo parcet Tempore dextra reis.

STÅLARM. Välan då, vänner: fast svikna i vår lit på Sigismund, fast öfvergifne af vårt eget folk, vi skola visa hertigen i döden, att än vår konung och hvarandra trogna vi till hans planer ropa enigt: nej! Och när på tröskeln här den siste fallit och hertigen instörtar jublande i dessa salar, blott en man, en fackla behöfs, och slottet störtar öfver segrarn. Och i ruinerna af dessa hvalf vi honom och vårt nederlag begrafva— och Sveriges tron och Sigismund är räddad.

TREDJE OFFICERN. Hurra för Sigismund! Vi följa dig.

DE ÖFRIGE. Hurra för Sigismund! Hurra för Stålarm!

STÅLARM. Så svärjen det vid edra dragna svärd, vid fädrens skuggor och vid ärans glans!

ALLA (draga svärden). Vi svärja det.

STÅLARM. Så återstår oss blott att kasta lott om platsen ner i hvalfvet.

JOHAN FLEMING. Behöfves ej. Min arm mig nekar strida, dock är den stark nog att en fackla föra. Förtro det värfvet mig.

STÅLARM. Må gå. Åt dig vår ära vi förtro med detta.—Nu må hvar och en i tysthet sig bereda för evigheten. Sedan samloms här med klara samveten och glada hjärtan, att tömma före stridens sista brand den sista guldpokaln för kung och land.

ALLA. Hurra för Stålarm!

(Officerarne aflägsna sig småningom).

EBBA FLEMING (omfamnar Johan). O, min son! (Stålarm går).

JOHAN FLEMING. Min moder, Vi måste rädda Sigrid.

EBBA FLEMING. Det är sant!

JOHAN FLEMING. Följ henne du, blif hennes moder.

EBBA FLEMING. Johan! En bättre tröstarinna finner hon i hvarje kvinna än i mig.—Nej här, lik Indiens stolta enkor vill jag dö och ila utur offerbålets lågor till ärans himmel i min makes famn! (Går).

Fjärde scenen.

Johan Fleming. Sigrid Stålarm (inkommer förklädd till bondflicka)

SIGRID. Hvad föregår här, Johan? Mig min fader befalt att kläda mig i denna dräkt och sagt att bort jag måste härifrån, hvart än jag ser, jag skådar stränga blickar och slutna anleten. Hvad är det, Johan? Hvarföre vill min far mig sända bort?

JOHAN FLEMING (hela scenen vekt och innerligt). Vi, som bli kvar, vi ämna dö i dag.

SIGRID (ödmjukt). Och därför——

JOHAN FLEMING. Ämna vi dig från oss sända. I denna dräkt man dig ej känna skall, till dess du hunnit fram till våra vänner, och färden går helt lätt här öfver viken, dit knapt en vilsen kula nå'ngång kommer.

SIGRID. O, att den hunne mig!—Och du ej frågar om jag det ville…

JOHAN FLEMING. Svara, Sigrid, mig, säg öppet—då du gaf din hand åt mig, gaf du af kärlek den?—

SIGRID. Har jag dig gifvit ett skäl till tvifvel om min tro?

JOHAN FLEMING. Ah nej! Dock, hjärtat väger icke skäl mot skäl. Jag vet ej, men——nu, Sigrid, säg mig—kan du älska?

SIGRID. Ej så innerligt, som du.

JOHAN FLEMING. Låt mig få se i dina vackra ögon. Se upp på mig. Säg, om jag bad dig blifva tillsamman här och dö med mig—ej sant, de skulle icke stråla rätt af fröjd? Du svarade mig ja kanske, men sedan du lade till: "i denna tunga sal här är så kvaft"… Mins du?

SIGRID. Nej!

JOHAN FLEMING. Jo, du mins det Ack, Sigrid! Om du mig ej älskade, hvi gaf du mig din hand, hvarföre sade du ej: jag dig ej älskar. Då jag skulle ej plågat dig så länge, som jag nu fast omedveten gjort det.

SIGRID. O, min Gud!

JOHAN FLEMING. Jag förebrår dig ej, tvärtom mig själf jag förebrår. Farväl, farväl, min syster! Blif lycklig en gång, när en själ du finner, som är dig värd, och mins mig som en vän!

SIGRID. Nej, Johan, sänd mig icke bort. Om ock jag ej är värd att dö med dig, jag önskar dock intet annat än få dö.

JOHAN FLEMING. Och hvarför? Rår du väl för, att ej jag dig var kär i högre mått än någon ann'. Ditt hjärta, hur kan så hårdt och dock så vekt det vara. Farväl! Nu dör jag lycklig; men du skulle ej göra det.

SIGRID (för sig). O, om jag hade mod att säga honom alt!

JOHAN FLEMING. Jag går att ställa i ordning slupen till din affärd nu. Farväl så länge! (Går).

SIGRID. Gå ej, Johan! Ah! Han gick, han mig ej hörde. O, min Gud! (Betäcker sitt ansigte med händerna). Hvi har du öfvergifvit mig och lämnat mig i det onda hjärtats våld!—Se där den hvita kransen på Mariebilden! Är jag lik den, som kransen fordom band? Ja, som den brutna rosen är den friska.

Femte scenen.

Sigrid. Daniel Hjort.

SIGRID (blir varse Daniel Hjort). Han!

DANIEL HJORT. Hvem har spökat er så vidrigt ut?

SIGRID. Om icke denna dräkt behagar er, jag aldrig häller frågat om ert tycke.

DANIEL HJORT. Går ni med knappnålsbref i mun, min fröken?— Har ni sett ärlig, ljuflig blommas färg på hårda, konstigt brutna ädelstenar? Har ni sett lammets ull på vargens yngel? Har ni sett solsken i hvitmenad graf?— Hvar är er spegel, fröken?

SIGRID. Sista gången vi talas vid, och ni kan tala så?

DANIEL HJORT. Nåväl, så kan jag säga något annat. Hvem är ni, sköna mask?

SIGRID. Om ondt jag gjort er, var det min mening ej.

DANIEL HJORT. När satan frestar, så frestar han i änglaskrud.

SIGRID (aflägsnande sig). O, Gud!

DANIEL HJORT. Bed, bed! Det passar er. Gå bort och bed och nytja ej till annat edert hjärta, att det ert namn ej hånar. Nytja ord, som vingar ha från himmel alt till jord, och bed, bed, bed! Kanhända Gud är nådig, åtminstone så nådig, som rättrådig.

(Sigrid går).

Sjette scenen.

DANIEL HJORT (ensam). Skall jag er låta dö och dö med er, med hertigen och alt i samma lågor? Så vore striden slut och allting slut, så finge jorden frid och döden bredde det tjocka täckelset, som hålla skall till domedag, uppå min hemlighet, och alla dessa synder, fienders som vänners… Ha! Du blinkar, dödsens svärd, som hänger öfver tusen hufvuden, på spindeltråden af min svaga vilja! Nej, nej! Därför blef jag ej född, därför ej forsar de förtrycktes blod med storm från hjärtat upp till hjärnan genom mig. I af grunden har himlen dykat ned ny kraft att hämta upp till brustet världsskick. Så fyll då, hämnd, min själ så med din ande, att intet annat utom dig den vet, håll vilda hat, håll fast vid hjärtats rot och lär det endast slå på din befallning!

Sjunde scenen.

Daniel Hjort. Arvid Stålarm. Olof Klaesson. Johan Fleming. En veteran (inhämtande vinbägare). Officerare. Senare Sigrid.

STÅLARM (i samtal med en officer). När jag var barn, en tvillingsbror jag hade, som dog helt späd ännu. Jag minnes hur jag bad uppå hans graf, att bli förskonad ifrån att komma i den svarta jorden. Rätt sällsamt, att hvad flyktigt, oförståndigt, som barn vi önskat, ofta se'n besannas: ty nu vi resa genom luften rakt en genväg öfver jorden bort från lifvet. Räck bägarn hit! Skål, trogna krigskamrater, för hedern, lifvets vin och ärans pärla i botten uppå lifvets bägare! (Alla dricka). Sjung, Olof, sjung för oss en munter visa!

OLOF KLAESSON. Ha alla sina bägare? Se här!

(Han räcker en bägare åt Daniel Hjort, som motvilligt tager den).

Sång.

Sankt Göran det var en riddare god vid glas som svärd. Med glädje han drack och med fröjd göt sitt blod, stolt var hans färd. Mot draken han kom med svärdet i hand och en munter sång, och fallen låg draken i purpurröd sand på samma gång. Hurra för mod och fröjd!

KÖR. Hurra för mod och fröjd!

OLOF KLAESSON (till Daniel Hjort). Hvad nu? Din bägare är full till randen. Du smuglar, Daniel Hjort! Klang och drick ut!

(Sjunger).

Sankt Göran han för prinsessan som fru till egen härd. Och kungen han sade: "den bäste är du, en krona värd!"— —"Nej kronan behåll, åt sonen din gif, den är mig för tung. Men låt för dess ära mig offra mitt lif, min dyre kung!"— Hurra för tro och fröjd!

KÖR. Hurra för tro och fröjd!

(Ett kanonskott höres).

OLOF KLAESSON. De börja redan, än en vers är kvar.

(Sjunger).

Mot fiender hundra ensam han stred, hans kung vardt blek. Han högg och han segrade, dignade ned, gladt som på lek. Och kungen höll in på segrande färd och med blick i brand. O! finge jag byta fast tusende svärd emot din hand! Hurra för fröjd och död!

KÖR Hurra för fröjd och död!

(Under denna vers aflägsnar sig en och annan officer)

OLOF KLAESSON (till Daniel Hjort, som ämnar gå). Hvart skall du, Daniel Hjort?

DANIEL HJORT. Hvad rör det er?

OLOF KLAESSON (håller kvar honom). Förrädare!—Se hur han bleknar vid det namnet, vänner!

DANIEL HJORT. Bort till murarne förr'n hertigen är här!

OLOF KLAESSON. Bekänn, din skurk!

DANIEL HJORT. Bevis! Emot min oskuld återstudsar uti er egen hals det namnet: skurk!

SIGRID (inkommer).

OLOF KLAESSON. Bevis?—Hvad gjorde du i mörka natten i amiralens läger?

DANIEL HJORT. Hvad jag gjorde?— Säg, efter ni det.

OLOF KLAESSON. Aha! Så har du dock varit där.——Om jag ej upptäkt honom, han än förrådt…

OFFICERARNE (draga värjorna). Ned med förrädaren!

SIGRID (störtar sig emellan). Det är ej möjligt! Hören, hören honom!

DANIEL HJORT. Ej kommen när mig. Fallen edra svärd!— Javäl, jag er förrådt, förrädare!

SIGRID (faller med ett anskri i Johan Flemings armar).

DANIEL HJORT (fortsättande). Just jag är den, hvars ord har eder stridskraft som blad förspridt; just jag är den, som bringat er uppå fall—och det min stolthet är!

FÖRSTE OFFICERN. Stöt honom ner! (De tränga sig på Daniel Hjort; han rycker värjan af en officer och försvarar sig).

OLOF KLAESSON (slår värjan ur Daniel Hjorts hand). Nej, bättre skall han straffas!

STÅLARM. Du, svarta otack—som jag så har trott. I lifvet blir det bittra aldrig slut. Med honom handla, Olof, som du vill, jag skyndar ner. Re'n striden börjad är.

(Går med alla officerarne; strax därefter Olof Klaesson med Daniel Hjort).

Åttonde scenen.

Sigrid. Johan Fleming.

JOHAN FLEMING (ännu hållande den afdånade Sigrid i sina armar). Beklagansvärda! Ha, jag alt förstår! Och den föraktlige! Sof, evigt sof!—

(Nedlägger henne på soffan).

TABLÅ.

(Kruthvalfvet afdeladt genom tvänne pelare. Daniel Hjort fastkedjad vid den ena. Bakom den andra framskymta krutfaten. Mörker).

Nionde scenen.

DANIEL HJORT. Vid pelaren de nitat mig i kedjor i slottets kruthvalf här. Jag måste dö med dem i samma död, jag måste se, hur facklan väcker upp förstörelsen, som slumrar här kring mig och dödstyst hotar riksföreståndarn, folket, fosterlandet med undergång. 0, afgrundsmakt af hån! O, bristen kedjor, remnen hvalf af häfvan för den förbannelse, jag slungar ut mot dessa bödlar, brottslingar, tyranner! Du håller kedja! Lumpna, usla järn, du är mer stark, mer evig än min ande! Ha, ha, ha, ha!—Hör, huru hvalfven skratta åt mig, åt mig. O, död! Tag detta lif! Hölj eftervärldens vanfräjd öfver mig, men rädda, rädda hertigen och folket!

Ej svar, ej tröst!—Blott som ur annan värld kanonen doft igenom hvalfven suckar. Mitt hufvud är så trött, min tanke svindlar. Frid, frid!

(Faller i vanmakt mot pelaren).

Tionde scenen.

Daniel Hjort. Johan Fleming. Arvid Stålarm. (med en brinnande fackla)

STÅLARM. Här har du facklan. Redan man från borggår'n oss trängt till slottets dörrar. Hertigen själf stormar fram. På borggår'n står han redan. Så snart du hör i hvalfgången signalen, tänd an de där. Farväl! (Går).

Elfte scenen.

Daniel Hjort. Johan Fleming.

JOHAN FLEMING (lyser med facklan på Daniel Hjort). I vanmakt fallen! Naturn är altför god.

DANIEL HJORT (uppvaknar). (De fixera hvarandra med en lång, stum blick)

JOHAN FLEMING. Förmätne, djärfs du än uppå mig se!

DANIEL HJORT. Min blick dig följer som ett samvete.

JOHAN FLEMING. Be bort till Gud och gör din sista bön!

DANIEL HJORT. Din hand förvissne! Jag har bedt min bön.

JOHAN FLEMING. Fins ingen Gud, då så en usling dör.

DANIEL HJORT. Ej för ett sådant värf, du här utför.

JOHAN FLEMING. Ljud snart, signal! Du räddar kung och tron!

DANIEL HJORT. Dö bort, signal! Fördärfvets, mörkrets ton!

JOHAN FLEMING. Du fram den kallat och med den du dör.

DANIEL HJORT. Men er med mig i afgrunden jag för.

Tolfte scenen.

De förra. Sigrid.

SIGRID. Det är en lögn, en nattsvart lögn, hopspunnen att oss fördärfva alla. Nej, han har, han har det icke gjort.

JOHAN FLEMING (kallt). Du, Sigrid, här? Hvad vill du här?

SIGRID. Få visshet och få dö.

JOHAN FLEMING. Olyckliga, vanära icke dig, ditt namn, din far! Med brottslig känsla tig!

SIGRID. Hvad är mig far och namn och alt mot honom, i lifvet falskt, i dödens stund ändå, engång, vill hjärtat fritt och öppet slå! Jag älskade dig en gång, Daniel Hjort: o, säg du ej det hemska brottet gjort. Du det ej gjort? Ett svar!—Du tiger … tiger?

DANIEL HJORT. Jag älskade dig en gång, Sigrid Stålarm: jag tiger, ty jag dig ej krossa vill.

SIGRID. Du har det gjort?

JOHAN FLEMING. Betviflar du det än?

SIGRID. Att dessa dystra hvalf snart remna finge och bort med dessa brustna hjärtan ginge! Gif, Johan, mig din arm.—(Till Daniel Hjort). Beklagansvärde! I denna stund du mig förakta lärde.

JOHAN FLEMING. Min klinga törstar, men den är för god att sölas i en fängslad uslings blod.

DANIEL HJORT. Vid lifvets rand, ni vet man talar sanning; så hören ock den djupt föraktade— den djupt föraktade, hvars fostran till en ödmjuk slaf i praktens gyllne salar man trodde sig fullbordat och försäkrat. Man därför tog mig, därföre man kväfde min kraft bland böcker, gjorde svag min arm, höll svärd på afstånd, nytjade min hand till darrsjuk slaf i dunlätt fjäders tjänst. Till tvifvel, själfförakt och liknöjdhet man närde mig; och när försmådd, förbisedd, sa långt man fått mig, solade man stolt sin äras glans emot min ringhets natt.— Då kom till mig en oförväntad gäst. Ni mins den gamla kvinnan på er fest: sin son hon sökte där, den siste af det folk, som gått igenom er i kvaf. Med henne vid sin faders graf han stått, och denna graf var en schavott. Hed eder har han gått i gyllne sal, när uti fängelsernas grymma kval hans bröder, gömde och förgätne, lidit, för det de för sin rätt, sin frihet stridit. Mot er i döden än sitt trots han bär, och denne son,—i kedjor står han här!

JOHAN FLEMING. Hör upp!

SIGRID. Du öde!

JOHAN FLEMING. Lögn!

SIGRID. Nej, honom hör!

DANIEL HJORT. Sitt hat hon lade till mitt hat mot er, sin hämnd till min förtviflan öfver er. Och det försmådda hjärtat, det fick ro, och tviflet flög och tanken fick en tro. Jag hade intet svärd, jag hade ord, jag hade ingen makt, jag hade list, och se, jag bragt er dock till fallets rand! Och fast ni bundit mig i kedjors band, I kunnen icke kedja sanningen; och fast mitt brott mig för i afgrunden, Guds dom i samma eld er rycka skall; och fast I bringen hertigen till fall, I kunnen ej förgöra lif och ljus. Ja, störta slottet, er och oss i grus!— Ersättning en gång eftervärlden tar!

(Signalen, ett pistolskott, aflossas i hvalfgången. Svärdsgny och röster).

JOHAN FLEMING. Vårt svar!—Signaln det var—till domen far!—

RÖSTER I HVALFVET. Hell! Hertigens är segren!

DANIEL HJORT. Håll!

SIGRID (rycker vid Daniel Hjorts utrop facklan ur Johans hand och kastar den blixtsnabt långt bort; den slocknar, scenen blir mörk. Sigrid faller afsvimmad ner vid Daniel Hjorts fötter)

DANIEL HJORT. Min kedja lös!

Trettonde scenen.

De förra. En officer och knektar af hertigens parti (inrusa med facklor och dragna svärd).

JOHAN FLEMING (griper en fackla). Hit facklan!

DANIEL HJORT. Grip honom!

(Några af knektarne gripa Johan Fleming).

JOHAN FLEMING. Alt för sent!

DANIEL HJORT. Kom lös min kedja! (Knektarne befria honom från kedjorna). Bort, hvalfven remna, hjärtan brista! Luft! Luft! Frihet! (Störtar ut).

SIGRID (uppvaknande). O, min Gud, hvad har jag gjort!

(Faller ånyo i vanmakt).

Slut på fjärde akten.