← Table of contents
Bläck och saltvatten

Österblom. En rospigg.

Reading edition

Det blev rykande sydost med snöstorm nyårsafton. Syrengrenarna slogo på fönstren som om de ville in i värmen. Havet dånade.

I kvällningen klampade det på förstubron och fumlade på dörren. Låset gnisslade. Jag gick och öppnade, nyfiken att veta, vem som gjorde mig besök en dag, då var och en i regel håller sig hemma.

— D’ä bara jag, vill säga Österblom. Jävla väder! Eftersom Engström vill ha lake, så har jag en knippa med mig. Jag hann inte vittja mer än tre ryssjor, förrän stormen kom på mig.

— Det är bra, Österblom, stig in och få något varmt i kroppen. Vad sägs om en kask i kylan?

— Ja, det vore väl syndigt att säga nej, när guds gåvor bjuds — — laken ä fin, ska jag säga, och romstinn som tullvaktmästareflickor — 70 öre kilot — och så har jag allt en and, som jag sköt i Strömmen i går — en krona, gör mej 3 kr. 80 öre, eftersom laken är 4 kilo jämnt, god vikt. Det blir lagom till snuspengar för nyårshelgen.

— Österblom var mig en fan att äta snus!

— Åja, men det behövs också lite att skölja ner’et med. Och julbrännvinet är gunås slut. Det skötte pojkarna om så ledigt som ingenting. För jag skall berätta, att de kom hem båda två från Göteborg dagen före julafton. Skutan deras kom ut för en körare på Nordsjön, som tog bort tre man och däckslasten. Det var just som tur, för nu fick de komma hem över julen och smaka på strömming och lutfisk. Det är fem år sen de var hemma sist.

— Men stå nu inte här och stampa i förstun! Äsch, vad gör rena snön! Kaffet står på spisen och kaggen skäller än, när man smakar på honom. Stig in bara!

Gubben Österblom slängde lakknippan, anden och mössan i ett hörn på förstugolvet och klev in.

— Men säg till i köket medsamma, så inte kattjäklarna går på fisken.

Snart hade jag ordnat allt och fått Österblom placerad i min bästa stol med en svart cigarr mellan de svarta tandraderna. Han spann som en gammal katt. Kaskarna ångade. Stormen ven därute.

— Det är för märkvärdigt med pojkarna, sade Österblom. För de har sett precis detsamma som jag på sjön. Det är inte alla som har gåvan, se, men jag har den, och de ha ärvt den efter mig. De såg Sjöfröken ombord mitt på Nordsjön, när de hade det som värst.

— Sjöfröken??

— Känner inte Engström till Sjöfröken? Det var faen. Och har ändå så mycket böcker, men det är väl bara romaner och traktater och sånt skräp. Har han inga böcker om sjöfart och seglation? Där bör det väl stå på varenda sida om Sjöfröken. Jo, en skuta, som inte har en Sjöfröken ombord, den är det ingen lycka med. Och det kan man för rexten veta på förhand, om en skuta skall ha lycka med sig. Som för exempel, när de byggde Hoppets Wälgång härnere på Väddön och folket hade gått hem om kvällarna, så arbetades det och bultades i skrovet om nätterna lika förbannat som om dagarna. Det var inga goda tecken, och hon förlorade också nere i Spanska sjön. Det var just ingen som ville bli skeppare på henne, men så var det den tokstollen Eriksson nere på Rådmansö, som tog henne. Ja, han fick armen avsliten i en kink i ankarkättingen första resan. Andra resan tog Petter Storm henne, han ifrån Marön, och de kom ut för orkan i Kattegatt och Petter gick överbord och på hemvägen satte styrman henne på grund norrpå Bornholm, och där står hon än.

— Nå, men Sjöfröken — hur ser hon ut?

— Jo, det skall jag kunna berätta för Engström, för jag har sett henne många de gånger. Hon syns ju inte så mycket, för det är bara då det är mörkt, som hon kommer fram. Men hon är klädd som den finaste fröken på det finaste kaffehus i Stockholm eller Lübeck eller Havre eller var faen som helst — i silkekjolar och tyll och köpkläder. Och om hon visar sig under storm då och då, är det inte farligt, men försvinner hon och går i land, då kan man hälsa hem. Pojkarna såg henne, och de hade fått lärdomen av mig, så de var inte rädda ett dyft. De bara flina, när skepparn sa åt dom att ta på sig livbältena. Håll räjt, kapten, sa de, här vilar inga ledsamheter, och ändå gick sjön över skutan, så hon såg ut som ett grund. De turade om till rors och fick henne klarad. Och de skall visst få något slags belöning, säger de. Schål, schål! — Ja, nu söp jag jämnt ut, men det finns mer i flaskan, ser jag. Tack, tack, det lenar opp kylan för en fattig fiskare, som får ligga på knä på isen i timtal och vittja ryssjor. — Men sej mej, Engström, jag tycker att hanses hund, den där Dackel, börjar se gammal och skrabbig ut. Han har väl sett sin bästa tid. Kan inte jag få överta honom?

— Vad i herrans namn skall Österblom med Dackel att göra?

— Hundolja! Koka hundolja på honom, naturligtvis, för det är det bästa i hela världen att täta skor med. Jaså, går det inte? Ja, det är synd det, för det skulle bli mycket hundolja av den. Om Engström skulle ändra sej, så säg bara till Österblom! Det är väl bättre, att det blir hundolja av honom än att han ligger och ruttnar i jorden! Jaså, inte det! Schål, schål! Ja, nu söp jag ur. Det var riktigt gott och starkt kaffe Engström har, och brännvinet är Norrtäljebrännvin, kan jag förstå, 46 %. Jaha, den som bara kunde få kylan ur kroppen, men det är svårt för en gammal man. Jaså, han skall arbeta nu? Skall det vara arbete för en fullvuxen karl att sitta och spreta med en liten penne? Då har han aldrig hållit i ratten på en fullriggare dikt bidevind i storm med byar och hög sjö. Ja, ajöss då och tack! Hör nu, Engström, han kunde gärna betala 75 öre kilot för laken, så blir det jämnt 4 kronor jag skall ha. För Karlsson i Norrviken tar 75 öre.

— Österblom vet, att jag inte är snål, men Karlsson tar bara 70 öre. Försök inte, Österblom! Ger man en rospigg ett lillfinger, tar han hela handen, det känner jag till sedan gammalt. Hur vet Österblom, att Karlsson tar 75 öre?

— Ja trodde dä — — —

— Och nu får Österblom bara 70 öre, som han har begärt. Vad säger Österblom om det?

— Ske guss vilje, sa flickan. Ajöss och godnatt!

Explore with AITake your curiosity a little further.

Reading settings