Vid systers bår.

Nyss log hon den lilla, så frisk och glad Och sprang där så lekfull som vinden Omkring ibland spirande blommor och blad Med skäraste rosor på kinden. Nu hvilar hon stilla, en vissnande knopp Så blek och så kall i sin kista Och bror lille sörjer som funnes ej hopp, Han sörjer så hjärtat vill brista. Små svällande knoppar falla Så lätt i blommande vår För vindar, isande kalla För frost i sprickande snår. I barndomens rosengårdar Bland Jesu späda små lamm, Dem kärlek och ömhet vårdar Går döden härjande fram. Han bryter ur syskonringen Den ros, som doftade bäst, Han bryter--och spörjer ingen-- Just den, som du älskade mest. ----Dock, Sörj ej du, ty i Guds himmelrike Blomma ljufva vårar utan like För de barn, som uti Herren dö. Dödlig kropp här bäddas ned i gruset-- Anden ilar upp till fadershuset, Klädd i skrud, mer hvit än vinterns snö. Sörj ej du. Snart i Guds himmel höga Skådar du med ljust och klarnadt öga Dem, som före dig i tron gått hem. Snart skall du på gyllne gator vandra Bröder, systrar återse hvarandra Där, i Herrens stad, Jerusalem. J. B. G.