FÖRSTA DELEN (continued 2)

Han räckte henne en tidning, och hon tog emot den, men hon gick framåt i alla fall, för hon kunde rakt inte fatta, att nu hade hon det, som hon var skickad att hämta, och kunde gå hem när som helst.

Då kom den främmande karlen efter henne och sade något om att om hon skulle gå ut, så borde hon gå åt annat håll. Hon fick ursäkta, han ville tusen gånger be henne ursäkta, att han tog sig den stora friheten, men eftersom hon var nykommen till orten, så ville han råda henne att gå och se på havet en sådan här vacker kväll.

Och mitt i yrsel och förskräckelse, mittunder det att den där kvävande känslan snörde till hennes strupe, hörde hon, att han sade något om havet, och hon stannade och såg på honom.

»Finns det något hav här i närheten?» frågade hon.

»Visst finns det ett hav,» sade han. Och om hon bara ville göra honom den stora äran, om hon inte drog sig för att gå i hans sällskap, så skulle hon snart få se det.

Han slog in på en liten stig, som gick rakt mot väster, och hon följde honom. Hon såg, att han var klädd som en bättre arbetare, och att han hade ett vänligt och tilldragande ansikte, fastän sättet var nästan löjligt ödmjukt, och hon drog inte ett ögonblick i betänkande att följa honom.

Det lagade sig till att bli en vacker kväll. Det kom ett så besynnerligt rött ljus sjunkande ner ifrån himlen. Hon tyckte, att luften omkring henne fick färg och blev synlig. Hon tyckte, att den fylldes med små späda rosenblad, som kommo dalande ner såsom snöflingor och gjorde hela slätten omkring henne skär som en rodnande brud.

Och när hon kom fram mot den västra bergväggen, såg hon, att den inte var sammanhängande, såsom hon hade trott. Den bestod av väldiga bergblock, men de stodo inte tätt intill varandra, utan det fanns genomgångar på flera ställen.

Och den unge arbetaren förde henne in mellan klipporna, och hon såg vit sand på marken och ett och annat snäckskal.

Sedan, när hon hade vikit om ett hörn på klippväggen, måste hon stanna och dra djupt efter andan.

För det låg vid, öppen rymd framför henne. Där svallade hela det röda lufthavet och där utbredde sig hela det vita vattenhavet, och det fanns ingenting, som stängde. Det var öppet och fritt ända till solen, som höll på att gå ner längst bort i väster.

Det fanns intet annat land framför henne än en smal sandremsa med en lång stenbrygga och längre ut i havet några svarta skär-ryggar, som stucko upp ur det pärlemorfärgade vattnet.

Och i samma stund, som hon såg detta, visste hon, att hon var räddad. För var skulle hon hellre vilja vara än på ett ställe, där hon hade så mycken skönhet så nära sig, så mycken skönhet, som hon kunde få se alla dagar?

Att ingen hade kommit att tala om detta för henne! Hon satte sig ner på en sten och dröjde länge kvar där. Och hon sög in ljus i sina ögon. Hon lät blickarna glida över den vida rymden, de fingo skena i väg, så långt de hade lust, såsom fåglar, som hade blivit utsläppta ur en trång bur.

Och hon tackade Gud för sitt hem och för att det stora, mäktiga, vida, friska havet fanns i dess närhet.

Hon satt visst alldeles för länge utan att säga något. När hon äntligen såg upp, märkte hon, att den unge arbetaren hade gått sin väg.

Hon var egentligen rätt nöjd med detta. Hon skulle nog tacka honom en annan gång. Hon var glad nu att få vara ensam.

Hon kände sig hoppfull och stark. Nu kunde hon på ett annat sätt än förut strida mot det beklämmande och farliga, som låg lägrat över slätten.

Med ens kom hon att tänka på mannen och att han kunde vara orolig. Och hon reste sig för att gå hem och tala om för honom, att hon var lycklig och botad. Och hon ville tacka honom för hans stränghet och för att han sände ut henne till att trotsigt möta sin fiende.

SEGELTUREN.

Det var en söndagsförmiddag långt fram i oktober. Det kom svepande en tung blåst från söder, från länder, där värmen ännu var bofast, där rosorna ännu höllo på att blomma och sätta knopp, där vindruvorna nyss hade plockats och den första druvsaften jäste i karen på bondgårdarna.

Den tunga sunnanvinden hade med sig oroliga och ängslande ljud. Om man lyssnade länge till den, så blev man förvirrad, som om man hörde en främmande man tala ett obekant språk. Man visste inte vad det var för saker, som den ville berätta, om det var stora hemligheter, eller om den bara ville viska till en om alla de gulnade träd, om alla de avfallna fjärilvingar, om alla de tomma fågelbon, som den hade farit förbi på hitresan.

Denna söndag hade Sven Elversson seglat sin far till den lilla hamnplatsen utanför bergmuren i Applum, och fadern hade gått fram till kyrkan för att höra på gudstjänsten. Men sonen hade inte följt med honom fram till slätten, utan han hade sökt upp åt sig en klyfta strax till höger i bergväggen. Han kände till den av gammalt och hade legat där uppe på den gröna ljungbädden redan som pojke.

Detta var den bästa tid, som Sven Elversson hade upplevat, sedan han hade kommit hem till sitt fädernesland. Det där tålmodiga och försakande leendet hade till och med börjat försvinna från ansiktet, och de bittra smärtor, som hade bott i hans själ, hade nästan upphört att plåga honom.

Medan han låg där uppe på klipphyllan och lyssnade till vinden och undrade vad den ville säga honom och stirrade utåt havet, som låg stort och tomt framför honom, så kom han att tänka på en syn, som han hade haft en gång, när han hade legat just som nu i en klippsluttning vid en havsstrand med en vidsträckt vattenyta framför sig.

Han hade blivit trött av det starka solglittret på vågorna och hade slutit ögonen och legat stilla en lång stund. Men när han sedan helt hastigt hade öppnat dem och blickat rätt framför sig neråt det stora vattnet, hade han sett en sjöjungfru.

Det var bara för ett det kortaste ögonblick. Hon försvann, så snart som hans blick hade nått henne, förvandlades till en flik av vit dimma, som hade svävat bort över vattnet.

Men sett henne hade han gjort i alla fall, och det hade uppstått en stor glädje inom honom, han hade känt sig gynnad och hedrad och överlycklig, därför att han hade fått se en skymt av ett av de sköna naturväsenden, som fylla luft och hav, och som eljest dölja sig så svartsjukt för människor.

Han hade känt sig viss om att hela hopen av sjöjungfrur hade lekt på vattenytan, men då han hade börjat lyfta ögonlocken, hade de allesammans försvunnit. Det var bara denna enda, som inte hade hunnit undan i tid.

Och detta hade han aldrig kunnat glömma, och aldrig hade han suttit ensam utmed ett ödsligt hav, där ingen seglare syntes, utan att han hade slutit ögonen och legat stilla en lång stund, för att sjöjungfrurna skulle tro, att han sov, och våga sig upp ur djupet. Men aldrig mer än den första gången hade han haft lyckan med sig och fått se någon av dem.

Han gjorde om försöket också den här dagen, fast med ringa förhoppning, men då han ansåg sig ha legat stilla länge nog och slog upp sina ögon, blev han helt häpen, för visserligen sågs ingen vit kropp, hälften jungfru och hälften fisk, ute bland vågorna, men på en hög sten, som låg i vattenbrynet, satt en ung kvinna. Och som hon satt där, ljusklädd, smidigt ihopkrupen överst på stenen, kunde hon likaväl vara kommen från vatten som från land.

Men det märktes nog snart, att hon, som satt på stenen, inte var någon av de sorglösa naturandarna. Hon torkade sig gång på gång i ögonen med en näsduk, så att det var tydligt, att hon inte var annat än ett stackars människobarn, som kunde känna smärta och fälla tårar.

Sven Elversson satt och såg på henne och undrade vad det var för en sorg, som tryckte henne. Och han ville gärna veta om det nu åter var några fula kullar eller stängande bergmurar, som gjorde henne så ängslig, att hon inte kunde gå i kyrkan, utan måste sitta ensam och gråta vid havsstranden.

Han såg hur den späda kroppen skakades av snyftningar, och på hela hållningen kunde han märka hur tung den olycka var, som hade träffat henne. Och han förstod, att hon hade gått ner till havet för att få tröst, därför att hon ingen annan hade, som hon kunde vända sig till, men denna gången hade havet inte kunnat hjälpa henne.

Ett ögonblick efteråt hörde den unga kvinnan, som satt på stenen, ett svagt rassel bakom sig. Hon såg en man komma nerklättrande från en klipphylla och tyckte sig känna igen den unge arbetaren, som för några veckor sedan hade visat henne havet. Och hon torkade skyndsamt sina ögon och gick emot honom för att äntligen få tacka honom.

»Jag såg, att ni satt här,» sade den unge arbetaren, »och då tog jag mig friheten att gå fram. Jag har min båt liggande här vid bryggan. Den är en god seglare, så simpel den är, och kanske att jag kunde få den äran att bjuda er på en segeltur?»

En annan dag hade hon troligen inte antagit hans bjudning. Men just då var hon så tacksam för varje smula vänlighet, att hon inte kunde säga nej. Och inte ville hon heller, att den unge arbetaren, som såg så ödmjuk och snäll ut, skulle tro, att hon nekade att följa med, därför att hans båt var en simpel, omålad och odäckad fiskarbåt, eller därför att han själv var en simpel, arbetsklädd människa, som den här dagen uppträdde i stora sjöstövlar och grov kavaj och en mycket klädsam sydväst, som var formad som en gammal sjökonungs stålhjälm.

Och så stötte de från land, och han fick upp storseglet, och den tunga sunnanvinden fyllde det och kastade båten på sidan. Och han höll rodret hårt och styrde rätt mot väster, och de flögo ut ur kilen fram mot havsöppningen.

Den unga prästfrun hade, som sagt, inte alls följt med på segelturen, därför att hon hade väntat sig något slags nöje av den. Hon hade inte trott, att det fanns någon förströelse till i världen, som kunde förskingra den myckna sorg, som låg över henne den här morgonen.

Men när hon hade seglat en stund, så kunde hon inte hjälpa, att blodet rörde sig livligare i hennes kropp, och att hon kände det lättare att bära det svåra, som var henne pålagt.

Det var en dag med klar himmel, så när som på några små vita molnfläckar.

Men så klart det var, så fanns det tillräckligt med fuktighet i luftlagren nere vid jorden för att bryta ljuset och göra alla nakna och torra skär och holmar gråvioletta eller rödaktiga eller blågrå.

Och den räckte också till för att på något sätt förstora och höja dem, så att de låga gråstensklyftorna lyfte sig med väldighet och makt och majestät upp ur vattnet.

Och till att göra alla skrevor djupa och svarta och alla branter förfärande och svindlande och till att utmärka alla avstånd, så att man såg bergkam stå bakom bergkam i allt mjukare och finare och mera himmelska färgtoner.

Och när åter en stund hade gått, då fick den unga frun en så stilla och from och frågande blick i sina ögon, och hon lade ner sina knäppta händer i skötet liksom i tillbedjan inför allt det härliga, som utbredde sig omkring henne.

Och för en stund tänkte hon inte på något annat, än att hon nu fick göra bekantskap med ett Guds under. Hon fick göra riktig bekantskap med havet. Hon hade inte anat förut hur det var att komma det så nära, att känna dess andedräkt susa i sina öron, att se in i dess skiftande ansikte, att lägga sig intill dess vaggande barm Och känna hur hon blev vyssjad till ro.

Sven Elversson svängde om rodret, och de länsade undan mot norr, in mellan skären, så att hon fick segla under skrovliga bergväggar och fick se små röda fiskarkojor stå under gamla päronträd, som voro överhöljda med tunga, rödbruna frukter, och fick upptäcka små ängar mellan skrevorna, som voro mera stickande gröna, mera stickande och levnadslustigt gröna än i den vänligaste vår.

Han förde henne från sund till sund. Hon möttes av vita ångbåtar och av tunga, överlastade skutor och av lätta jakter, som gledo fram över vattnet lika ofantliga, seglande fjärilar.

Men Sven Elversson förvånade sig över havet och skär och skutor och kojor och ängar och päronträd. För en sådan storhet och färgrikedom och skönhet ägde de inte alla dagar. Han gladde sig åt att den unga kvinnan hade fått se dem, när de voro i högtidsskrud.

De måtte ha vetat, tänkte han, hur högt hon älskade skönheten.

Och med Sven Elversson själv var det på samma sätt som med skären och havet. Han visade sig mer till sin fördel, än han eljest brukade.

De två i båten talade först om vädret och om skönheten omkring dem, och han lärde henne namn på de klippor och öar, som de seglade förbi. Men så småningom kommo de in på andra ämnen och språkade om allt, som fanns, om gammalt och nytt, såsom hade de varit gamla vänner.

Och han lade av den hindrande ödmjukheten och skyggheten och talade fritt och naturligt, och hon förundrade sig och tänkte på att sådana unga män, som växte upp i skärgården och tidigt kommo ut till sjöss och fingo se främmande länder, de måste ju förvärva en helt annan bildning och världserfarenhet än folk, som ständigt vistades på landbacken.

Hon fattade ett verkligt stort förtroende till honom, för han var blygsam och fin och klok, och hon önskade, att hon kände honom bättre och visste vem han var, och att hon hade en sådan man som han att fråga till råds, då hon råkade ut för sådant, som hennes eget förstånd inte kunde reda sig med.

Och vad Sven Elversson beträffar, så kom det, medan han talade med henne, över honom en besynnerlig lust att berätta om sin förbrytelse för denna oskyldiga, som inte visste vad synd var.

Han tänkte på att de människor, som hittills hade förargats över honom och fördömt honom, de voro alla väl förtrogna med last och synd. Alla hade väl någon gång bedragit, ljugit, småsnattat, stulit, varit högmodiga, obarmhärtiga, lata, giriga, hämndlystna eller ondsinta.

Men denna unga prästdotter hade fått leva ett så stilla och skyddat liv. Hon var inte fläckad av lidelser eller begär. Hon hade ännu inga djupa erfarenheter av egen och andras syndfullhet. Hon hade aldrig hyst en ond tanke och hade aldrig velat skada en människa.

Han kunde inte vänta sig någon alltför mild dom av henne, för hon var så övermåttan känslig, att hon på intet sätt kunde lägga band på sin avsky för allt, som var henne motbjudande. Men i alla fall tyckte han sig vilja vädja till hennes utslag. Hon skulle bli hans högsta domstol. Han kunde inte gå till kungs för att få en rättvis dom, men han kunde gå till henne.

Han stred dock länge emot, så blyg och osäker som han var, och medan han satt och tvekade, märkte han, att den unga frun hade blivit tyst igen. Det tycktes vara något, som hon gärna ville ha sagt, men som hon hade svårt att komma sig för med.

Men så till sist blev hon färdig, och hon grep sig an helt beslutsamt, störtade sig rakt in i ämnet.

»Ni såg nog, att jag satt och grät, när ni kom fram till mig för en stund sedan?»

»Ja,» sade han, »det kan jag ju inte neka till.»

»Ja, det var just ingen stor sorg,» sade hon. »Det var bara ett brev, som jag hade fått. Det var från en god vän till mig, en rik bonddotter, som gifte sig helt nyligen, och som hade fått en så bra och förmögen och framstående man, så att jag och alla människor trodde, att hon skulle bli så förfärligt lycklig.»

»Och nu har kanske inte detta hopp gått i fullbordan?» sade Sven Elversson och lade båda händerna på rorkulten och böjde sig fram mot henne och tycktes bli utomordentligt intresserad av allt, som rörde den goda vännen.

»Nej,» sade hon och såg långt bortåt havet som om hon inte ville möta hans blick. »Hon har inte blivit det. Hon skriver, att mannen jämt är missnöjd med henne. Och hon kan inte förstå varför. Hon frågar mig om jag inte kan ge henne någon förklaring. Men jag kan inte, jag ville så gärna hjälpa henne, men jag förstår ingenting, jag heller. Ni kan nog tänka er, att det där gjorde mig ledsen. Det var därför, som jag inte kunde låta bli att gråta.»

»Det kan jag väl förstå,» sade Sven Elversson. »Men skulle inte fru Rhånge fråga kyrkoherden? Han har en så stor erfarenhet.»

Hon rodnade och kastade en hastig och liksom litet misstänksam blick bort till honom. Men när hon hade sett, att hans ögon mötte hennes klara och öppna, utan minsta baktanke, fortfor hon:

»Jag tror inte, att hon vill, att jag ska fråga min man om saken. — Det är framför allt, när de har varit borta på någon bjudning och ska åka hem, som han är i dåligt humör. Då vill han knappast tala till henne. Och vad hon än försöker säga, så svarar han bara något försmädligt eller ovänligt.»

»Men är ni säker på att det inte kan vara något i den unga hustruns uppförande, som mannen kan finna opassande?» föreslog Sven Elversson.

»Nej,» sade den nygifta frun ivrigt, »det är jag viss om att det inte är. De är ju allvarligt sinnade, både hon och han, och vart de kommer, går det stilla och ärbart till, och det blir inte fråga varken om dans eller om några uppsluppna lekar. Men i alla fall så har nog min vän tänkt på detta, att mannen kunde ha funnit henne för munter och livlig, så att, sist hon var borta, satt hon hela tiden inne hos de gamla, gifta bondgummorna och talade förstånd. Och det var bara, när värden själv kom och ville visa henne sina trädgårdsanläggningar, som hon gick ifrån dem. Och värden var ju en äldre man, han talade inte om annat än fruktträd och blommor, och om att det fanns alldeles för lite trädgårdar i den trakten. Och hon blev så itänd och tyckte, att han hade så rätt, och hon frågade om han inte trodde, att det skulle gå an att anlägga en liten trädgård, också där hon bodde. Och då lovade han henne, att hon skulle få låna hans trädgårdsfolk, så att de skulle staka ut en trädgård åt henne nu på hösten, och till våren ville han sända henne både buskar och träd. Men på kvällen, när de åkte hem och hon ville glädja mannen med de där löftena, såg hon, att han knöt handen så hårt om piskskaftet, medan hon berättade, att det vitnade i knogarna, och när hästen snavade i en backe, blev han så ond, att han gav den rapp på rapp. Och till henne sa han, att hans gård fick lov att vara sådan, som den hade varit i hans företrädares tid, och att där fick det inte göras några nya anläggningar. Och han bad henne, att hon aldrig skulle göra några sådana överenskommelser utan att först fråga honom om lov. Och hon skriver till mig, att hon blev så skrämd, så att hon ingenting kunde svara. Hon bara knäppte sina händer och bad till Gud, att hon skulle få veta vad detta var och vad det betydde.»

Och den unga kvinnan talade hela tiden långsamt och vägde sina ord med stor försiktighet, och Sven Elversson hörde på med allt större och större intresse. Och han kunde inte låta bli att tänka, att beskrivningen på den där gamle mannen, som svärmade för trädgårdsodling, passade in särskilt bra på en godsägare, som bodde på en udde utanför Applum och hade en stor gård och naturligtvis hade haft en bjudning för prästfolket. Men om detta sa han ingenting till henne, som talade med honom.

»Hon måtte visst vara bra vacker, den där bondflickan,» sade han endast.

Hon kastade åter en förstulen och forskande blick bort till honom.

»Ja, jag tror nog, att folk tycker, att hon ser rätt bra ut,» sade hon litet vårdslöst. »Men vad har hon för glädje av det, när mannen finner så många fel hos henne och anmärker på allt, vad hon gör? När det är, som om hon aldrig mer skulle få ha en egen vilja, och som om allt, vad hon företar sig, skulle vara förkastligt. Och när hon aldrig kan lära sig vad hon får lov till, och vad som är henne förbjudet.»

Nu höll Sven Elversson på med att kasta om seglet för en kryssning. Han hann inte att svara något, innan hon fortsatte.

»Förr i världen, när hon var hemma, då fick hon aldrig några förebråelser. Där var hon alla till lags. Hon var ett föredöme för småsyskonen, och alla människor sa, att när hon flyttade från hemmet, så skulle det bli slut med trevnaden. Och när hon tänker på detta, så kan hon inte låta bli att småle åt sig själv, för nu, sedan hon har fått eget hem, så tycks hon inte duga till något, och hon får bannor för vad hon säger och inte säger, för vad hon gör och inte gör.»

»Herre Gud, vad ska jag svara henne?» tänkte Sven Elversson. »Hon är ensam och har ingen att förtro sig till, hon är värnlös och främmande. Och hon behöver tala om sin olycka. Hon tycker, att det är en tröst att få tala om den på det här sättet.»

Han gjorde bara den anmärkningen, att det hördes, att fru Rhånge var mycket fästad vid sin barndomsvän.

»Jag skulle gärna vilja hjälpa henne,» sade den unga frun, och nu voro tårarna åter nära att visa sig, »därför att jag vet, att hon är en god och snäll människa. Hon tycker om att gå till fattiga och gamla och trösta dem i deras bedrövelse, men det får hon inte heller, och detta är nästan det, som är värst för henne. Och hon får inte sitta i en bänk i kyrkan, som hör till gården, och där hon tycker så mycket om att sitta, därför att den är belägen i koret och lite upphöjd, så att hon därifrån kan se ut över församlingen.»

Och Sven Elversson tänkte på den lilla bänken i Applums kyrka, som var avsedd för prästgårdsfruntimmerna, och som mycket riktigt var upphöjd, så att där gavs en god överblick. — »Men jag kan inte säga till henne, att mannen är svartsjuk,» tänkte han. »Det skulle såra henne. Det går kanske över. Det är bättre, att hon ingenting vet.»

Men han lade om rodret och slog in på hemvägen. Det var nog bäst för den unga frun, att mannen fann henne hemma, då han kom från kyrkan.

Och i smärta över att inte våga hjälpa henne, för att kanske få henne bort från sin egen sorg sade han, i det han pekade på en toppig holme långt i väster:

»Det där är Grimön. Därifrån är den där karlen, som heter Sven Elversson. Ni har väl hört talas om honom?»

Hon nickade. — »Jo, jag känner allt till hela historien.»

Hon tycktes färdig att låta ämnet falla, men plötsligen lade hon till ett par ord, som gjorde slut på den smula lycka han hade känt denna förmiddag.

»Ni vet väl, att det där skolhuset, som han har byggt inne på kyrkslätten, brände ner i går kväll?»

»Brände det?» utropade han, och i förskräckelsen släppte hans hand sitt tag om rorkulten, så att vinden kastade om seglet och båten höll på att kantra.

»Ja, det brände ner till grunden,» sade prästfrun med största lugn, »och väl var det.»

Han gjorde en lov för att få båten i rätt kurs igen. Under tiden sade han mellan hårt sammanbitna tänder: »Varför säger ni, att det var väl, att huset brände? Jag har hört sägas, att Applumsborna var nöjda med det.»

»Det har jag också hört,» förklarade hon, »men vad hjälpte det, när barnen inte ville gå dit?»

»Ville inte barnen gå i skolan?» upprepade han helt hjälplöst. »Jag har inte varit i land, sedan skolan började, så jag vet ingenting.»

Hon märkte, att han var upprörd över att hon hade sagt, att det var väl, att skolhuset brände, och därför berättade hon nu helt ivrigt, att barnen från första stund hade varit ovilliga att gå i den nya skolan. De hade hört, att den var byggd av en människoätare, och de voro rädda, att de skulle gå miste om saligheten, därför att de sutto och läste i rum, där det luktade kristet blod.

Medan hon berättade detta, måste den unga kvinnan undra över att mannen framför henne blev så tyst, liksom bedövad, att han fick en så inåtvänd blick, och att det kom ett så tålmodigt och utpinat leende glidande över läpparna.

Och för att ytterligare rättfärdiga vad hon nyss hade sagt talade hon om, att skolläraren och framför allt småskolelärarinnan hade gjort sitt bästa. De hade talat vänligt och förståndigt med barnen, hade visat dem hur väl det nya huset var inrett, hur allt var uttänkt till deras nytta och trevnad. Men barnen hade ingenting velat höra, utan bara hållit på med sitt: att huset var byggt av en syndens människa, och att det var oheligt.

En del hade fått plötsliga anfall av gråt under lästimmarna. Andra hade tyckt sig se syner, och förskräckelse och vämjelse hade stigit för varje dag. Till sist hade föräldrarna knappast kunnat förmå barnen att besöka skolan. Man hade varit rädd för att de mest upphetsade skulle ta skada till förståndet.

Sven Elversson satt och såg rätt framför sig. — »Nu får jag min dom av henne, såsom jag önskade,» tänkte han. »Och hon dömer som alla andra.»

Hon fortsatte med att säga, att det var på barnen, som hon hade tänkt, då hon hade sagt, att det hade varit väl, att skolhuset brände. Själva branden hade förorsakats av en ren olyckshändelse. Kvinnan, som städade skolsalen, hade på lördags eftermiddag råkat välta omkull sin lampa. Eld hade genast yppat sig, och innan hon hade hunnit skaffa hjälp, hade den fått överhand.

»Ja, nu har Sven Elversson fått sin dom av både Gud och människor,» sade mannen vid rodret. »Nu ska man säga, att Gud inte ville tillåta en så ohelig man som han att bygga en skola.»

»Ja, man skulle nästan kunna tro...» började den unga frun, men avbröt sig tvärt. Hon fick en plötslig aning om att den där karlen, som hon nu hade sällskapat med i två hela timmar, måste vara Sven Elversson.

Hade hon inte hört det namnet nämnas den gången, då han hade åkt med dem från stationen, fastän hon då inte hade fäst sig vid det?

Och när hon nu såg närmare på honom! Hon hade låtit sig bedragas av de enkla kläderna, för det var en bildad människas ansikte, som hon hade framför sig. Och den där främmande brytningen, som hon hade undrat över! Det var väl ett minne från hans engelska uppfostran.

Han höll ögonen nedslagna, och hon satt och såg på det tålmodiga leendet, som spelade på hans läppar, och kände sig gränslöst olycklig över att hon hade än ytterligare ökat på hans börda av avsky och förakt.

»Ska jag nu gå hem med denna bedrövliga känsla av att ha förolämpat den stackarn mot min vilja?» tänkte hon. »Då får jag mer att sörja över, än jag redan hade, då jag kom ner till havet i dag på morgonen. Han lär ju ha varit en lovande ung vetenskapsman,» tänkte hon vidare, »och har mistat allt. Nu har han offrat pengar och arbete på skolhuset för att återvinna människors aktning. Detta är bra hårt för honom, jag skulle inte ha talat, som jag gjorde.»

Det var tyst i båten under hela hemfärden. De gjorde inte något bemödande att tala, varken han eller hon.

När de hade lagt till vid stenbryggan under klippväggen och han reste sig för att hjälpa henne, grep hon efter hans hand.

»Förlåt mig!» sade hon. »Jag visste inte, att det var ni.»

Hon böjde sig ner och snuddade med sina läppar mot hans panna, som inte skyddades av den skärmlösa läderhjälmen.

»Vad gör ni?» ropade han till och såg ond ut, nästan som om hon hade bitit honom.

»Jag vill, att ni ska förstå, att jag inte känner så för er som alla andra,» sade hon.

Därmed sprang hon ur båten ner på bryggan, och utan att se sig tillbaka vandrade hon över sandremsan in bland klipporna.

Men innan hon hade hunnit långt, kom Sven Elversson efter henne och lade sin hand på hennes arm, för att hon skulle stanna.

»Tack och välsignelse över er!» sade han med dämpad och bruten röst. »Men kom ihåg,» fortfor han, »att ni får aldrig, aldrig mer göra något sådant, och ni får inte tala om för er man, att ni har gjort det! Annars kunde han bli så svartsjuk, att han dödade er.»

Sven Elversson hade lämnat den unga prästfrun, och hon fortsatte sin vandring framåt åkrarna, men hans sista ord genljödo i hennes minne.

Svartsjuk! Kunde det vara sant, att hennes man var svartsjuk?

»Ah, seså!» tänkte hon. »Det är ju alldeles omöjligt. Han måste ju veta, att jag tillhör honom med hela min själ, med alla mina känslor och tankar.»

Det förekom henne så orättvist, så kränkande, att någon kunde tro, att hennes man var svartsjuk, att hon omigen fick tårarna i ögonen.

»Gud vet hur det förhåller sig med den där Sven Elversson,» sade hon för sig själv. »Fastän många känner äckel för honom, säger alla, att han ska vara en god man. Men han lider kanske inte alldeles oskyldigt. Hur skulle Edvard kunna vara svartsjuk på mig? Det där satt han alltså och gjorde upp för sig, medan jag talade med honom i båten.

»Jag önskar, att han vore här, så att jag finge säga honom sanningen,» fortfor hon. »Och sanningen är den, att Edvard har upphört att älska mig. Det är hans olycka och min. Men han är inte svartsjuk. Ack, han, som står så högt, på vem skulle han vara svartsjuk? Och den där karlen trodde, att han till och med skulle kunna bli svartsjuk på honom!»

»Han har upphört att älska mig,» upprepade hon. »Han kan inte hjälpa, att han inte längre älskar mig, men han kan inte ha upphört att tro på mig och min kärlek. Det vore orättvist, det vore kortsynt, det vore nästan löjligt.»

Då hon kom hem och trädde in i förstugan, kom jungfrun emot henne med en bestört min. Hon berättade, att gudstjänsten redan var slut. Kyrkoherden hade kommit hem från kyrkan, och han hade blivit mycket förskräckt, då han inte hade funnit frun inne. Han hade sökt henne överallt, varit ända nere vid havet. Ja, nu satt han i sitt rum. Det vore nog så gott, att frun ginge in till honom genast.

Hon öppnade dörren till skrivrummet. Var han sjuk? Där satt den stora, starka karlen med ansiktet stött mot armarna, han vaggade fram och tillbaka och kved och jämrade sig.

När nu Sigrun kom in till honom och förvånad frågade vad som fattades honom, såg han upp och var då så förändrad, att hon knappast kände igen honom. Hela ansiktet var sammandraget och litet, ögonen voro urblekta och glåmiga, det svarta skägget hängde i stripor och tovor neråt kinderna. En sådan förvandling hade hon aldrig trott att en människa kunde undergå på så kort tid.

Han såg stort på henne, liksom skulle han inte känna igen henne. Sedan strök han med händerna över ansiktet. Han arbetade för att bli sig själv igen, densamma försiktiga och värdiga och självsäkra mannen, som han alltid brukade vara. Men han måste ge upp det, rörelsen blev honom övermäktig, och tårarna kommo störtande ur ögonen på honom.

Han sträckte ut en arm mot henne, och utan att resa sig upp drog han henne intill sig. Och han varken kysste eller smekte henne, utan bara lutade sitt huvud mot hennes bröst och grät, så att det var alldeles hjärtslitande.

Hon bad och bad omigen, att hon skulle få veta vad det var, som plågade honom, men det dröjde länge, innan han kunde tala om det för henne.

Och det var ingenting annat, än att han hade kommit från kyrkan och inte funnit henne hemma, och han hade sökt henne i omgivningen och ända nere vid havet, och då han inte hade sett henne, så hade han trott, att hon hade övergivit honom och smugit sig bort ifrån honom.

Hon kunde inte låta bli att ge upp ett litet skratt, som var fullt av tillfredsställelse och triumf.

»Du får aldrig mer gå ifrån mig,» sade han. »Du får lov att ge mig ett löfte nu, att du aldrig går ifrån mig. Du får lov att alltid låta mig veta var jag kan finna dig, för annars ser du ju att jag mister förståndet.»

Hon lovade honom allt, vad han ville. Hon lovade honom, att ingen utom döden skulle skilja åt.

Och sedan stod hon kvar bredvid honom och strök över hans hår, tills han åter kom att se ut som en människa. Och hon kände sig lätt om hjärtat, därför att hon hade fått ett vittnesbörd om hans kärlek. Men på samma gång kände hon sig något litet frånstött och främmande, för detta var en sådan kärlek, som hon inte förstod. Den var henne för het och för vild.

Hon frågade honom hur det någonsin kunde falla honom in att tro, att hon skulle vilja svika honom, och då bröt det fram, att han visste, att hon var så mycket förmer än han. Hon var från en annan värld. Hon var god, hon, utan att hon behövde tänka på att vara det. Och han gick jämt och var rädd för att hon skulle försvinna ifrån honom. Han var inte värd att få behålla henne.

Och hon tänkte, att detta menade han inte. Detta kunde han inte mena. Det var bara hans kärlek, som upphöjde henne, såsom kärleken alltid vill. På samma sätt hade hon hittills upphöjt honom i sitt hjärta.

Hon var nu inte olycklig och modlös, såsom hon hade varit på morgonen, men det steg in hos henne en känsla av fruktan för mannen. Och om sin segeltur med Sven Elversson nämnde hon inte ett ord.

Under tiden var Sven Elversson och hans far på väg till Grimön. Gamle Joel skötte rodret, och sonen låg i fören utsträckt så bekvämt, som det gavs tillfälle till.

Joel hade kommit till honom med nyheten om eldsvådan, som han hade fått höra vid kyrkan. Han såg gammal och böjd och modlös ut, där han satt. Han tänkte på att nu efter detta misslyckande voro alla vägar till uppkomst stängda för sonen.

Sven Elversson låg och strök sakta över sin panna. Ibland for han sakta med fingret över den, ibland med hela sin fina och smala hand.

I sin själ kände han en märkvärdig frihet och rörlighet. Tankarna kommo klara och oemotsägliga. Vägar öppnade sig för honom.

»Far,» ropade han, då han hade legat en stund, »jag tror ingenting är så mäktigt som äcklet. Det besegrar alla. Ingen kan kämpa emot det. Man bör veta det från början. Den, som kämpar mot äcklet, kommer att bli slagen.»

Fadern höjde litet på axlarna. Han grymtade något till svar, som inte hördes mittunder vågsvall och vindsus.

Sven Elversson låg allt fortfarande kvar och tänkte. När hans själ om en stund hade funnit ut något, som återigen syntes honom klart och oemotsägligt, höjde han rösten och ropade till fadern:

»Men äcklet är ingenting ont. Det är en varnare och vaktare. Och den, som kan begagna sig av äcklet och bruka det till sådant, som är gott, han kan göra mycken nytta bland människorna.»

Gubben såg upp. Det tändes en liten gnista i hans vattniga grå ögon, och han rätade litet på sin böjda rygg.

Nu sprang sonen upp, vandrade över tofterna fram till fadern och satte sig bredvid honom.

»Det har hänt mig något i dag,» sade han, »något, som har hjälpt mig. Jag är inte bedrövad över skolhusets brand. Jag har fått annat att tänka på.»

Därpå gick han åter och lade sig i fören, hörde på sunnanvindens tunga susning, såg på de färgskimrande skären och, strök över pannan med sin smala, fina hand.

SÄMRE ÄN DEN SÄMSTE.

Den anklagade, Julius Martin Lamprecht, låg på britsen i rannsakningshäktet i tingshuset i Knapefjord och stirrade ut i den gråa skymning, som rådde omkring honom.

Nu, som så många gånger förut, sedan han hade blivit häktad, låg han och gjorde klart för sig, att han var oskyldig och inte hade någon anledning att bekänna.

»Om jag verkligen vore skuld till att de där gamla människorna fick sina skallar inknackade,» tänkte han, i det han påminde sig några ord, som han hade yttrat under förmiddagens förhör, »så skulle jag förstås inte neka. För jag vet, att det heter öga för öga och tand för tand. Och att rättfärdigheten måste upprätthållas. Och det är bättre att ta sitt straff i denna ändliga värld än att vänta det i den nästa, där det inte bliver något uppehåll i bedrövelsen.»

Den anklagade var omkring fyrtiofem år gammal och såg nästan jättelik ut, där han låg på britsen. Håret var lockigt och gulvitt som på ett barn, hyn hade bibehållit ungdomens ljusa färgtoner med ett inslag av skärt på kinderna. Mustascherna voro ljusa och av anmärkningsvärd längd. Ansiktet i det hela vackert, med välformade drag. Endast ögonen, som för övrigt voro vackra, de också, voro obehagliga, med en blick, som än var envist stirrande, än osäkert kringfarande från golv till tak, från hörn till hörn.

»Var och en efter sin art,» tänkte den anklagade. »Med domare och allmänna åklagare förhåller det sig så, att man med dem måste tala en särskild sorts sanning, därför att den verkliga sanningen inte kan nå fram till deras hjärtan, utan måste förtolkas.»

Samtidigt som han låg och klargjorde för sig, att han inte alls hade begått något mord, såg han sig själv, hungrande och frysande, klädd i eländiga luffarepaltor, komma in sent en vinterkväll i ett ensligt beläget torp, undangömt mellan en hop steniga och ofruktbara bergkullar. Dörren hade av våda stått ostängd, och han mindes hur förfärat det gamla folket, som hade suttit vid ett bord under fönstret, hade blickat upp, då han steg in, och hur bråttom de hade haft att skjuta igen bordslådan. Han talade vänligt till dem, satt med dem vid brasan och värmde sig, åt deras mat utan att visa någon ängslan, men kände hela tiden på sig, att de voro missnöjda med att han var där, och att de önskade honom tusen mil borta.

»När man är en frigiven straffånge, som har varit insatt på livstid, fast man genom ett utmärkt uppförande har fått straffet förkortat till endast tjugu år,» tänkte den anklagade och var nu åter inne i det anförande, som han denna dag hade tillåtit sig att hålla inför rätten, »så ligger det nära till hands att bli misstänkt. Man kan inte begära bättre. Man skulle själv handla på samma sätt.»

Samtidigt såg han för sin inre syn mycket tydligt hur han och de båda gamla gingo och lade sig i var sitt hörn av stugan, de i sin säng och han på golvet på en halmmadrass. Elden brann ännu på härden, sedan de hade lagt sig, och han såg de två vita huvudena vila bredvid varandra. Själv låg han hårt och obekvämt, han frös och kände sig olustig, och framför allt förargade det honom, att de där gamla nu lågo och missunnade honom natthärbärget. Yxan, med vilken gubben hade hackat av några kvistar för att stoppa under grötgrytan, låg kvar på huggkubben. Han undrade om den med avsikt var lämnad så, att bladet skulle ligga och blänka i eldskenet. För att vara lätt synlig och lätt till hands?

Han började bli sömnig, men var rädd för att somna in. När han väl sov, kunde ju de två andra ta sig till vad som helst med honom. Gubben var rätt kry trots sina sjuttio år. Och de voro två emot en.

»Det borde vara så, att den, som har tjugu års straffarbete bakom sig, bleve mindre utsatt för misstankar än andra, som inte vet vad det vill säga att sitta inne,» mumlade den anklagade och påminde sig återigen några av de förmanande och tillrättavisande ord, som han under förmiddagens rannsakning hade riktat till den unge domaren, som ledde förhöret. »Men man vet ju, att det inte anses så, åtminstone handlas det inte efter den regeln.»

Samtidigt som han påminde sig dessa vackra ord, såg sig den anklagade ligga på golvet i torpstugan och anstränga sig för att lyssna till det gamla parets viskningar. Det var något, som gubben yrkade på, men gumman höll emot. — »Låt honom bara somna in först!» hörde han henne säga. Vandringsmannen på den hårda halmbädden kände sig alltmer otrevlig till mods. Det var tydligt, att de gamla hade pengar hemma, och att de fruktade, att han skulle stjäla dem. Det är otroligt så många faror en stackars vägfarande kan råka ut för.

Han förställde sig, låtsade, att han sov, och snarkade ljudligt för att få se vad de skulle ta sig till. Det blev inte annat, än att gumman läste högt en aftonbön. Han tyckte, att det var höjden av förställning, han, som visste vad de hade i sinnet. Han, som såg hur yxbladet låg och blänkte i skenet av de sista eldbränderna färdigt och till reds. Han, som förstod, att de bara ville söva hans vaksamhet till ro.

»Men,» tänkte den anklagade, »det där är sådant, som man aldrig kan få en domare att begripa. Han vill aldrig höra talas om nödvärn, framför allt inte, då det är fråga om en fattig vandrare, som kommer skyddslös och vapenlös in i en främmande stuga. Men vad mig beträffar, kallar jag inte sådant för mord. Om jag inte hade gått upp och knackat in skallen på dem, så hade de gjort detsamma med mig. Jag tror inte, att de verkligen hade somnat in, fastän de låg stilla och inte rörde sig. De bara låtsades. Om jag hade låtit lura mig att somna in på fulla allvaret, så skulle man ha fått se hur det hade gått. Vips hade de varit uppe ur sängen och i färd med yxan. Och ingen konst att gräva ner ett lik och gömma det i en sådan vildmark. Det är nästan inte rätt att utsätta människor för sådana frestelser.»

För varje gång den anklagade på detta sätt gick igenom mordnattens händelser, blev han alltmer övertygad om att han endast hade begått ett nöddråp.

Han hade inte väntat till en början, att han alls skulle bli häktad. Dels var torpet, där de två gamla lågo och sovo med var sitt yxhugg i pannan, beläget långt från allfarväg, och han kunde hoppas, att ingenting skulle bli upptäckt, förrän han hade hunnit sätta sig i säkerhet. Dels kände han sig hela tiden så oskyldig, att han tyckte, att han borde skyddas av den högre rättvisan. Ty den högre rättvisan var av annat slag än den lägre, jordiska. Den förstod, när en stackare var i nödläge. Den högre rättvisan kunde man, så att säga, tala förstånd med.

Vad den högre rättvisan kunde ha att invända mot honom, det var — det erkände han villigt — ett par små nödlögner, som han hade tillåtit sig under rannsakningen, angående de ställen, där han hade uppehållit sig mordnatten och dagarna efter mordet. Men så samvetsgrann han än ville vara, och så mycket han älskade rättfärdigheten, så ansåg han, att dylikt var ursäktligt i hans fall. För när man, emot all rättvisa och billighet, hade blivit häktad bara av det skälet, att man hade varit straffad förut, samt kanske också något lite därför, att man hade befunnits vara i besittning av de mördades sparbanksbok, så hade man blivit tvingad att vika av en smula från sanningen. Man hade också måst förklara, att man hade stulit boken ur fickan på en medpassagerare på järnvägen. Man hade inte försökt säga, att man hade bekommit den på ärligt sätt, utan erkänt, att den var stulen. Och var medpassageraren hade fått sparbanksboken ifrån, det visste man naturligtvis inte. Det var för mycket begärt, att man skulle ha reda på hans vägar och utvägar.

Den anklagade gjorde om detta sitt resonemang gång på gång, och för varje gång kände han sig alltmer och mer skuldlös. Om en stund, då dörren till rannsakningshäktet öppnades och notarien, som hade lett förmiddagens undersökning, trädde in till honom, åtföljd av fånggevaldigern, som var nerskickad från länshäktet, och av en ung man, som var klädd som någon sorts bättre arbetare, var han fullt och fast övertygad därom, att han endast genom en synnerlig nåd hade undgått att bli lönnmördad.

Fången reste sig genast från britsen och intog en hövligt avvaktande hållning. Såsom han hade lovat fängelseprästen, ville han alltid iakttaga ett gott uppförande och visa, att han inte endast var en vän av rättfärdigheten utan också av dess tjänare.

»Jag vill tala om för Lamprecht,» sade den unge domaren, »att i morgon faller domen i ert mål. Och jag vill ännu en gång uppmana er att innan dess genom uppriktig ånger och bekännelse lätta ert samvete och vinna ett mildare straff.»

Den anklagade mötte domarens uppmaning med en energisk skakning på huvudet. För övrigt upptog han den med förstående och överseende.

»Jag fattar ju visst, att notarien befinner sig i en svår belägenhet,» sade han. »Jag har själv lärt mig att älska rättfärdigheten, som är grundvalen för oss alla, den, som vi har att lita till. Och jag fattar, att man har sina betänkligheter. Man vill varken fälla en oskyldig eller ge fri en brottsling.»

Under det att han sade detta, märkte den anklagade, att domaren ett par gånger gjorde en rörelse med handen för att avbryta, men han låtsade inte om det. När man har suttit på tukthus i tjugu år, har man samlat in en smula erfarenhet och kan ha en del saker att säga, som kunna vara nyttiga att höra för en notarie, som måhända sitter sitt första ting.

Man lät honom tala till punkt. Därefter fortsatte domaren fullkomligt oberörd:

»Lamprecht har stor svårighet att lämna klara och tydliga svar. Därför har jag här satt upp trenne punkter, som ni har att svara på.» Notarien tog fram ett papper, som han, under det att han läste upp innehållet, höll fram för den anklagade.

»Erkänner undertecknad, Julius Martin Lamprecht, att han mördat torparen Jonas Mikaelsson med ett yxhugg natten till den trettonde februari 1909?

»Erkänner undertecknad, Julius Martin Lamprecht, att han mördat torparhustrun Brita Gustava Mikaelsson med ett yxhugg natten till den trettonde februari 1909?

»Erkänner undertecknad, Julius Martin Lamprecht, att han visste, att de båda makarna innehade en sparbanksbok med insatta tvåhundra kronor, och att det var för att bemäktiga sig denna, som han har begått mordet?»

Notarien lade papperet ifrån sig på bordet.

»Lamprecht har nu att begrunda detta,» sade han. »Lamprecht vet själv, att ni inga utsikter har att bli frikänd, men en frivillig bekännelse kan medföra lindring i domen. Här ligger nu papperet, och jag ska säga till om att bläck och penna tas in till Lamprecht.»

Den anklagade hade blivit djupt förolämpad av domarens kritik över hans sätt att uttrycka sig och hade helt och hållet förlorat sitt goda humör. Hans blick hade blivit stirrande och tom.

»Lamprecht har förstått vad jag har sagt?» sade domaren. »Lamprecht har uppfattat, att det är tre frågor, som Lamprecht ska besvara, och att bläck och penna ligger till reds här på bordet?»

Den anklagade drog in luft i lungorna. Han var så förolämpad, att han inte längre gitte bibehålla sitt goda sätt. Han spottade på papperet. Därefter gick han tillbaka till britsen, kastade sig ner på den och slöt ögonen.

»Ett nytt papper ska genast bli intaget till Lamprecht,» sade domaren med samma lugn, som han hade visat hela tiden.

»Lamprecht har nu en timme på sig. Så länge stannar jag här i tingshuset för att vänta på svar. Lamprecht tycker om uppskov och undanflykter. Det är min mening att visa Lamprecht, att tiden för sådant nu är förbi.»

Den anklagade svarade endast med en svordom.

Strax därpå hörde han dörren öppnas och antog, att de besökande hade lämnat rannsakningshäktet. Han gjorde sig inte besvär med att öppna ögonen och se efter.

Han kände på sig, att han hade utgått som segrare ur ordskiftet. — »Den där pojken vågar inte utsäga en fällande dom,» tänkte han. »Inte mot mitt bestämda nekande. Vad hans papper angår, så behöver jag inte svara på det. Vad skulle det tjäna till?»

Där han låg utsträckt på britsen, såg han samma syner som förut, förde samma resonemang med domare och åklagare, blev för varje minut mer och mer övertygad om sin absoluta oskuld, kände sig fullkomligt viss om att de gamla i torpet hade brukat lägga försåt för ensamma vandrare, att de hade flera än en vägfarande på sitt samvete.

På samma gång fann han det tilltalande, att domaren hade besökt honom för att övertala honom att bekänna. Det vittnade om att man ansåg honom för en betydande och farlig person, som man inte gärna ville släppa lös ur fängelset.

»Se där!» sade han inom sig och bröstade sig. »Nu vet man alltså hur man har det ställt. Människor sitter runtom i landet och är ängsliga för att mördaren inte ska kunna fällas. Man såg nog vilken trängsel det var i tingshuset på förmiddagen. Man förstår vad tidningarna ska vara ivriga. Man förstår vad domaren ska vara oviss. Ja, man förstår mycket väl vad det där vill säga. Man vill gärna fälla, men man har inte tillräckliga bevis. Man vill framlocka en bekännelse för att kunna fälla. Man vet, att man inte kan fälla en anklagad mot hans enständiga nekande, när man inte har bevis.»

Han kände sig så trygg, att han började vissla.

Kanske att det, när allt kom omkring, skulle visa sig, att denna svåra prövning inte hade varit alldeles utan gagn. — »Hädanefter,» tänkte han, »ifall man kommer gående till en enslig stuga, ska det inte bli fråga om att hålla till godo med kall potatis och lite grötskovor från grytbottnen. Hädanefter ska man bara behöva säga sitt namn, Julius Martin Lamprecht, för att folk ska veta vad de har att rätta sig efter. Det ska komma både pannor och grytor på spisen och allt gott, som finns i huset, ska bli uppdukat. Hädanefter ska det inte bli tal om att ligga på en halmmadrass på golvet. Det ska bli gästen, vandringsmannen, som vräker sig i sängen, och värdfolket får lägga sig på golvet, i uthuset, var det har lust.»

Åter blev den anklagade störd i sin tankegång. Han hörde hur en mild och ödmjuk stämma yttrade tätt bredvid honom:

»Nu är fem minuter gångna av den utfästa tiden.»

Han slog upp ögonen. Den arbetsklädde mannen, som hade följt domhavanden in i cellen, stod bredvid honom. Han höll sin klocka i handen och pekade på den med fingret, medan han talade.

»Vad gör ni här? Vad är ni för en?» röt den anklagade till, obehagligt överraskad av att inte vara ensam. Han måtte då väl i all världen inte ha talat högt för sig själv?

»Å, jag är just ingen alls,» sade den arbetsklädde. »Jag heter Sven Elversson och är son till Joel Elversson ifrån Grimön. Men det föll mig in, att ni skulle kunna ligga och bli borta i era tankar eller somna, så att ni försummade att bekänna, innan tiden var förliden, så jag bad domhavanden att få stanna här inne och språka med er.»

Julius Martin Lamprecht fann inte mannen obehaglig. Det var något ytterligt ödmjukt i hans leende, i hans tonfall, i hans hållning. Själva sättet, varpå hans hår var benat och kammat, antydde ödmjukhet. Frånvaron av mustascher och skägg antydde ödmjukhet. Allt, vad som hette egenkärlek, självkänsla, egenrättfärdighet, var utplånat hos denna människa. — »Det är en sådan där, som går omkring och menar väl,» tänkte den anklagade. »Nå, mig ska han inte komma någon väg med.»

»Om ni bara en minut tror, att jag ska teckna ett ord på det där papperet!» utbrast han.

»Å, säg inte nej strax från början i alla fall!» sade Sven Elversson och såg så gott och vänligt och ödmjukt på den anklagade. »Ni förstår nog det, ni, som har varit inför rätta förut, att det inte blir någon dom fälld över er här vid häradsrätten mot ert nekande, utan ni blir frikänd för mordet av brist på bevis. Men innan ni beslutar er, så vill jag tala om för er, att det är några personer här, som åtar sig att ställa fem tusen kronor till ert förfogande, ifall ni skulle bekväma er att bekänna. Det finns anledning att tro, att ni skulle sätta värde på att komma i besittning av fem tusen kronor, fast ni naturligtvis inte själv kan komma att förbruka dem.»

Den anklagade kände en darrning flyga genom kroppen från hälen och ända upp till nacken. Samtidigt kunde han inte låta bli att göra en grimas. Men han övervann genast dessa tecken till svaghet.

»Vad tusan är det ni säger?» bröt han ut.

»Jo,» svarade Sven Elversson, »det är sanning, att vi vill ge er den där summan, ifall ni bekänner. Ni förstår, att det är av stor vikt för oss andra, att ni bekänner. Alla människor här i trakten, ja, jag kan säga alla människor i hela Sverige är uppskrämda. Och vi är allesammans eniga om att vi inte vill, att ni ska få gå lös på landsvägen och ta natthärbärge hos ensamma människor. Nej, vi vill inte det. Det är en för stor frestelse för er. Vi vill ha en sådan karl som ni instängd på livstid. Vi vill er inte något ont annars, vi vill inte skada er varken till liv eller lem, vi vill bara ha er instängd. Jag och flera med mig har stått och hört på er under förhören. Ni är inte precis någon dålig människa, men ni gör er inbillningar, ni är lättskrämd, ni tror, att alla människor är farliga för er. Och om ni tänker rätt efter, så har ni det bäst, då ni sitter instängd. Då är ni i fred och behöver inte oroa er för er säkerhet. Så att jag tror, att det vore till gagn både för er och alla andra, om ni ville ta emot de fem tusen kronorna och avge en frivillig bekännelse.»

»Om det så vore hundra tusen!» sade den anklagade.

Sven Elversson hade, medan han talade, kommit den anklagade allt närmare och satte sig nu ner på britsen bredvid honom.

»Säg inte det!» sade Sven Elversson, lade sin hand på hans rockärm och strök vänligt neröver den. »Säg inte, att ni inte tycker, att fem tusen kronor är en vacker summa, och att det är en fullt tillräcklig summa för det, som ni ska ha den till! Mer skulle inte vara bra att få för den, som ska ha pengarna, mindre skulle inte heller vara bra. Fem tusen är jämnt lagom.»

»Jag kan inte begripa mig på er,» sade den anklagade. »Vad tror ni att jag ska ha pengarna till? Vem menar ni att jag ska ge dem till?»

»Tack för den frågan!» sade Sven Elversson. »Just detta var det, som jag ville tala med er om. Det har stått mycke om er i tidningarna den sista tiden, som ni nog kan förstå, och bland annat har där talats om att vart ni kommer, brukar ni fråga efter er dotter. Ni lär ha varit gift, innan ni begick ert första mord för en tjugutvå är sedan, och då ni blev lösgiven, försökte ni strax att få reda på er hustru, men hon var död. Ni hade också en dotter, som nu borde vara några och tjugu år, och man vet inte annat, än att hon är vid liv, men ingen kunde säga er vart hon hade tagit vägen. Och så har ni gått land och rike runt för att söka reda på henne. Så snart ni kom in i ett hus, frågade ni om man där kände till någon, som hette Julia Lamprecht. Och jag,» tillade Sven Elversson med ett litet försagt tonfall, »jag har just tyckt, att detta var något tilltalande. Det fanns väl något gott hos er, tänkte jag, eftersom ni frågade efter er dotter.»

»Men vad i Herrans namn,» frågade den anklagade, »har jag med er att göra? Varför sitter ni här, och varför talar ni med mig? Kan ni aldrig tala om vad ni vill mig?»

»Tack än en gång!» sade Sven Elversson med sin lenaste röst, liksom rädd att väcka den anklagades misshag. »Det där är frågor, som jag så gärna vill komma i tillfälle att svara på. Jag bor, som sagt, borta på Grimön, och den ligger långt ut till havs, så jag borde inte behöva bekymra mig om er, för ni vandrar väl bara omkring på landbacken. Men jag har en mor, som är sanndrömd, och på morgonen den trettonde februari i vintras så bad hon mig, att jag skulle fara in till fastlandet och se efter hur det stod till med ett par gamla släktingar till oss, som bodde i en liten stuga inne bland kullarna, långt från landsväg och grannar. Hon hade drömt så, att hon tyckte, att det var bäst, att någon såg efter hur det stod till med dem. Och jag gjorde, som hon bad mig. Och på det sättet blev jag den förste, som fick se vad ni hade haft för er på natten. Och jag kan inte neka till att det var en svår syn, och alltsedan dess har jag önskat, att det skulle bli så, att ni inte finge gå fri mer. Och fördenskull har jag satt i gång med den här insamlingen av pengar. Jag vill er ju inte något ont, förstår ni. Det har jag redan sagt er. Jag vill bara ha er insatt igen på livstid.»

På samma gång han sade detta, flyttade han sig längre upp på britsen och strök vänligt med handen över rockärmen. Han ville tydligen inte, att Julius Martin skulle få intryck av någon personlig motvilja från hans sida. Om han hade varit ett lejon, som av våda kommit ut ur sin bur, skulle hans vårdare på samma sätt ha lockat honom tillbaka in mellan gallren.

Det vore orätt att säga, att den anklagade inte betraktade honom med oro. Alla människor oroade honom, domare, fjärdingsman, fånggevaldiger, länsman och vittnen, men han kunde inte hjälpa, att Sven Elversson föreföll honom rätt ofarlig, ja, till och med litet narraktig. — »Det är en sådan där, som går omkring och menar väl,» upprepade han för sig själv, »Det är en människovän.»

»Nu tror jag, att jag förstår en del,» sade den anklagade. »När ni fick veta, att jag gick och sökte efter min dotter, så tänkte ni, att ni kunde använda henne som lockbete för att få en stackare fast igen.»

Han skrattade Sven Elversson mitt upp i ansiktet. Lejonet ville behålla sin frihet, det brydde sig inte om det lilla utlagda köttstycket.

»Tack!» sade Sven Elversson med sitt mest ödmjuka leende. »De orden förde mig just fram till vad jag ville säga. Se, jag hade att ställa med ett bygge förra sommaren i den här trakten. Inte för egen del, förstår ni, utan för andras. Och jag beställde sten från ett stenbrott, som ligger strax ovanför Knapefjords fiskeläge, där vi nu befinner oss, och därvid kom jag lite i beröring med folket, som arbetade där. Och bland dem levde en ung kvinna, som hette Julia Lamprecht. Det var ju ett ovanligt namn, och så snart som jag läste ert namn i tidningen, kom jag att tänka på henne.»

Den anklagade reste sig. Han kände åter en darrning, som gick från benet upp igenom ryggraden. Ansiktet ryckte, ögonen blinkade. Det var klart, att något inom honom kom i uppror, så snart det blev fråga om dottern, fastän han hittills hade gått och sökt henne inte så mycket av någon varm längtan, utan därför att han hade hoppats, att hon kanske hade det bra och kunde bjuda honom ett hem.

Han knuffade undan Sven Elversson utan minsta hänsyn och ställde sig mitt i rummet.

»Är hon här?» sade han. »Jag vill se henne.»

Han talade som en man, som inte ett ögonblick tvivlar om att hans befallningar skola åtlydas, men Sven Elversson vågade motsäga honom.

»Ni ska få se henne. Ni ska få sitta och språka med henne,» sade han ödmjukt och vänligt, men inte utan fasthet, »såsom ni nu språkar med mig. Det är bara en sak, som ni först måste göra. Ni måste teckna svaren på det där papperet. Ja, ni tycker väl, att vi är elaka, som skiljer far och dotter, men vi måste först ha det där papperet undertecknat.»

Den anklagade blev röd av vrede. Han var inte van att bli nekad någon oskyldig önskan. Alltsedan han hade blivit häktad, hade man behandlat honom med största hänsyn för att hålla honom i gott humör, för att liksom komma honom att trivas i sin bur och avlägga den bekännelse, som skulle få honom att alltid förbli där. Han hade lust att kasta sig över Sven Elversson och tukta upp honom, men han lade hand på sig. Han slängde sig ner på magen på britsen, så att ansiktet låg neråtvänt och inte syntes. Han kände, att det alltjämt ryckte i dragen. Han visste inte själv varav detta kom sig, men han trodde, att det var klokast att dölja sin rörelse.

»Jag är tacksam, jag är mycket tacksam för att ni betänker er,» sade gästen. »Ni ska veta, att Julia Lamprecht har det inte så särdeles bra. Hon förlorade ju sin mor tidigt. Man kan nästan säga, att hon har vuxit upp på gatan. Hit kom hon i sällskap med en stenarbetare. De var inte gifta, men det är inte så särdeles vanligt bland stenarbetare, att man gifter sig, så att det var det ingen, som fäste sig vid. Och Julia är snäll. Det finns många, som är sämre än hon. Men för ett par dar sen, då mannen fick höra, att hon var er dotter, gick han sin väg ifrån henne. Han kände avsmak för henne, sa han, och nu står hon ensam. Hon är vacker, lik er, med ljust hår, och det blir väl någon annan, som tar hand om henne, men det blir ingenting riktigt. Hade hon däremot så mycket som fem tusen kronor, så kunde hon köpa sig en trevlig liten stuga och bli ordentligt gift. Fem tusen vore just lagom. Mer vore inte bra, mindre vore inte bra. — Ja, nu vet ni hur vi har tänkt oss saken. Så snart ni har svarat på frågorna, så kan ni få träffa Julia och lägga de fem tusen i hennes händer. Det vore vackert. Det skulle komma henne att förstå, att hon hade en far. Hon skulle förstå, att vad ni än hade gjort, så hade ni ändå hjärta för henne.»

Den anklagade svarade inte på länge. Han kastade sig fram och tillbaka på britsen och våndades. Det var verkligen något inom honom, som ropade efter dottern. Hon var ljus, hon var vacker och lik honom. Och hon satt kanske här utanför i gången och väntade.

Plötsligen satte han sig upp, strök luggen ur pannan och såg fast på Sven Elversson.

»Kan ni säga mig varför jag skulle skriva på papperet? Jag blir ju frikänd i morgon.»

»Ja visst, det är troligt, att ni blir frikänd för mordet,» sade gästen, »men så är det det där lilla med sparbanksboken. Och i alla händelser blir ni inte lösgiven genast. Det dröjer kanske något år, innan saken har gått igenom alla instanser och ni kommer på fri fot. Det dröjer kanske än längre. Och vad är Julia då? Hon kan vara alldeles förstörd. Det är inte så lätt att vara er dotter. Jag är rädd för att hon kan komma att gå ur hand i hand. Fem tusen nu, det vore en hjälp för henne. Ge henne dem nu, och ni hade något att tänka på, som kunde göra er glad under hela ert liv! Då hade ni gjort något för att försona det, som vilar på er. Ni skulle bli omtalad med beröm i tidningarna.»

Den anklagade reste på sig.

»Tyst!» röt han och stampade i golvet. »Ni pratar så, att det går runt i huvudet på mig.»

Hans gäst teg ögonblickligen.

Den anklagade stod och rannsakade sin själ. Han letade efter den kärlek till dottern, som man trodde skulle finnas där. Man ville föra honom i ledband genom denna hans kärlek till dottern. Man begärde, att han skulle offra hela sitt återstående liv av kärlek till dottern. Han, som ingenting annat ägde, än sin frihet, skulle för alltid offra den för dotterns välfärd! För sin kärlek! Men fanns det verkligen någon kärlek hos honom? Nu, när han stod och letade, kunde han ingen finna. Ja, något kanske, men så obetydligt. Offra, offra! Det är inte så lätt att offra. Den här pratmakaren framför honom ville ha honom instängd och oskadliggjord, men skulle han kunna offra något för den saken?

»Jag ska göra, som ni vill,» sade den anklagade. »Jag ska svara på de tre frågorna. Men det får bli på ett villkor. Det är ju gott och väl, att Julia får pengar. Men blir hon hjälpt med pengar? Vad som skulle hjälpa Julia, det vore att få en bra man. Om ni vill lova mig, att ni gifter er med Julia, så ska jag skriva på papperet.»

Sven Elversson såg verkligen bestört ut.

»Det hade jag inte väntat mig,» sade han helt lågt.

»Jag frågar om ni vill gifta er med min dotter,» sade den anklagade hånfullt. »Vad svarar ni på det? Ni ber mig, att jag ska göra mig olycklig för hennes skull, men själv vill ni ingenting göra.»

»Men hon är er dotter. Det är ni, som har satt henne till världen,» värjde sig Sven Elversson. »Jag har nätt och jämnt växlat ett par ord med henne.»

»Ja, då blir det heller ingenting av med att svara på de tre frågorna,» förklarade den anklagade. »Det är något särskilt med er. Jag ville gärna ha er till min måg.» Han skrattade stormande.

Sven Elversson lade handen över ögonen. Han drog några tunga andetag. — »Jag förstår,» tänkte han. »Den, som vill ha makt över andra, måste jämt vara beredd att korsfästa sig själv. Det går inte med mindre.»

Han betraktade mannen framför sig länge och forskande.

»Han vill komma undan,» tänkte han. »Han vill ha mig att skylla på. Han är viss på att jag ska säga nej. Men jag säger inte nej. Jag har fått honom in i ett hörn, och jag ska fånga honom.»

»Det ska få bli, som ni vill,» sade han kort. »Om er dotter går in på det, ska hon få mig. Bara skriv!»

Den anklagade tvekade.

»Jag får tacka på Julias vägnar,» sade han. »Men hur ska jag veta, att ni håller ord?»

»Just det, ja,» sade Sven Elversson. »Det är en fråga, som jag väntade mig, och som jag är glad åt. Om ni tänker rätt på saken, så vet ni nog, att på ett sådant här ställe finns det öron i väggarna. Det finns vittnen till att jag har lovat göra Julia Lamprecht till min hustru, om hon vill ha mig. Jag kan inte komma undan. För så vitt jag är en hederlig karl, kan jag inte komma undan. Sätt er här vid bordet, och skriv!»

Den anklagade satte sig verkligen på stolen vid bordet. Han fattade pennan, doppade den i bläckhornet och våndades.

Under det att han satt med pennan i handen, sökte han återigen efter den där kärleken till dottern. Den hade kanske funnits i hans själ, då han hade hoppats på att få ett hem hos henne, men nu, då det begärdes av honom, att han skulle offra friheten för hennes skull, fanns den där inte.

Han skrev med pennan rätt upp och ner. Han skrev med pennan på sned. Han doppade gång på gång, stänkte bläck omkring sig och blev äntligen färdig.

»Jag lovade er aldrig något annat, än att jag skulle svara på frågorna,» sade han och lämnade papperet till Sven Elversson.

Och Sven Elversson läste och såg, att domarens tre frågor voro besvarade med tre krokiga och vinglande nej. Under stod namnet Julius Martin Lamprecht och sist en hel mening: »Jag skule betjäna om jag var skylldig men det är jag inte.»

»Ja, det här får ni inte de fem tusen kronorna för,» sade Sven Elversson helt stillsamt.

»Nej, det vet jag,» sade den anklagade, »men jag får Julia gift med er. Er har jag aldrig lovat annat, än att jag skulle svara på frågorna, om ni gifte er med min dotter. Och det har jag gjort. Jag går fri själv, och jag har skaffat Julia en god man.»

Han stod full av segerstolthet och bröstade sig.

Sven Elversson blev röd av vrede. Hans ödmjukhet lämnade honom. Han började behandla den anklagade med mindre artighet än förut.

Han böjde sig än en gång ner över papperet och synade det.

»Ja, det var detta jag kunde tro,» sade han. »Jag borde ha vetat vilken usling ni var. Jag hade ju sett hur ni hade ställt till de döda. Varför skulle ni sticka ut ögonen på dem?» frågade han häftigt.

»Stack jag ut ögonen på dem?» ropade den anklagade. »Det är inte sant. Det har en annan gjort. När jag gick ifrån dem...»

Han tystnade, bet sig i tungan och vacklade dödsblek bort mot cellväggen.

»Tack ska ni ha!» sade Sven Elversson torrt. »Jag visste nog hur jag skulle få bukt med er. Men jag väntade i det längsta. Jag ville ge er bättre villkor.»

I nästa ögonblick låg mördaren på knä framför honom.

»Jag har ingenting sagt, jag har ingenting sagt,» jämrade han sig. »Låt det vara osagt! Ni narrade mig ju.»

Han var en eländig, jämmerlig hög av ånger och förkrosselse. Hela hans rustning av viktighet och inbillningar, alla hans undflykter och ursäkter voro ryckta ifrån honom.

»Ni vet, att här finns vittnen,» sade Sven Elversson. »Jag varnade er ju.»

»Låt mig skriva en gång till! Ge mig ett nytt papper! Jag ska bekänna. Ni ska få höra alltsammans. Jag vill hjälpa Julia.»

Sven Elversson höjde rösten en smula.

»Jag river sönder det här papperet,» sade han. »Vi ska snart ha ett nytt här. Om det nya blir ordentligt besvarat och undertecknat, så antar jag, att väggarna inte har hört något om detta första. Vi tar nu om från den stunden, då ni satte er ner och skrev. Timmen är inte utlupen. Julius Martin Lamprecht, ni har ännu tid på er för att avlägga en frivillig bekännelse.»

Mördaren satt en stund senare i rannsakningshäktet på en stol mittframför domaren. Hans utseende var förändrat, han hade något över sig av grundligt tvättad och badad människa, fastän ingen yttre rengöringsåtgärd med honom hade blivit vidtagen. Men han hade bekänt. Inte bara på papperet hade han med ja besvarat de två första punkterna och med nej den sista, utan han hade också avlagt en fullständig och öppen bekännelse. Han var nu till ytterlighet utmattad, man hade måst ställa fram en stol åt honom, för att han inte skulle sjunka till golvet. Men på samma gång såg han lycklig och tillfredsställd ut. Han har i denna stund inte agg till någon människa. Han var renad, frigjord från synd. Han hade inte känt sig så väl till mods sedan sin första nattvardsgång.

Inte endast domaren befann sig i cellen utan också fånggevaldigern, länsmannen, häradstjänaren, Sven Elversson och Julia Lamprecht. Fången älskade dem alla och allra mest sin dotter, till vilken han för några ögonblick sedan hade överlämnat fem tusen kronor. Han beundrade hennes utseende. Hon var vacker, ljus, med krusigt hår, och hon hade ett stillsamt och blygsamt sätt. Han hade inte ännu fått tala med henne ensam, men enligt löfte av domhavanden skulle hon få sitta inne hos honom i cellen, så länge han önskade.

Ibland vände mördaren sina blickar till den man, som hade tvingat honom till bekännelse, och han måste erkänna, att denne man ingav honom medlidande.

Bara vid att se på honom, där han stod vid cellväggen sammansjunken och med ögonen riktade mot golvet, med pannan dystert hopdragen, kunde man känna medlidande med honom. Mördaren tyckte sig förstå honom bättre än någon annan. Han, mördaren, kunde bekänna sin synd och avtjäna den, men denne man kunde aldrig avplåna den skamfläck, som klibbade vid honom.

Mördaren hade sett, att domaren och alla de övriga rättvisans tjänare hade skakat hand med Sven Elversson och tackat honom. Domaren särskilt hade visat sig varmt tacksam. Han hade varit glad, därför att han nu inte behövde avkunna dom utan att vara säker på sin sak.

Men Sven Elversson hade sett lika dyster och ödmjuk ut. Ödmjukheten hade bara tilltagit. Han såg ut, som om han inte kunde tåla sig själv.

Då Julia Lamprecht hade blivit införd i cellen och de fem tusen hade överlämnats till henne, hade denne Sven Elversson stigit fram och erkänt, att han hade lovat den häktade att göra hans dotter ett giftermålsanbud. Men dottern Julia Lamprecht hade sagt rakt nej. Inte med den mannen. Och med tydliga ord hade hon sagt honom vad han var för en.

Sven Elversson hade upptagit detta nekande mycket illa. Det såg ut att ha förkrossat honom. Han hade dragit sig tillbaka utan ett ord, vacklat bort till cellväggen och blivit stående där. Den häktade kände, att han hade fått hämnd.

Hans dotter, som han inte hade sett förrän i dag, hade hämnats på den, som hade besegrat honom. Han kände, att de voro av ett blod, och han älskade henne.

Inte för att han ångrade sin bekännelse. Han kände sig lätt, ren, lycklig, aktad, nästan som en fullkomligt hederlig människa. Och han hade fått se sin dotter, som han hela livet igenom skulle komma att älska, och som evigt skulle komma att älska honom, därför att han för henne hade uppoffrat sin frihet.

Den verkliga bekännelsen hoppade mördaren över i sina tankar. Han utplånade den ur sitt minne. Han var en man, som hade behov av att se sig själv i en vacker dager. Han gjorde redan upp en skön, rörande historia om hur han endast för denna dotters skull hade bekänt och anropat Guds och människors förlåtelse. Så länge som han levde, skulle han komma att dikta på denna historia, och han skulle tro på den, och den skulle uppehålla hans självaktning under de svåra och långa år, som väntade honom.