FÖRORD. (continued 2)

Vårt återtåg fortsattes sedan till Lill-Kyro, utan att af fienden vidare oroas. Här förbereddes åter allt till strid, emedan fiendens rörelser gåfvo anledning att befara ett anfall; men hans afsigt var blott att uppehålla oss, under det han från alla håll hopsamlade sina trupper, för att sedan så mycket säkrare kunna fullkomligen slå oss, när vi skulle verkställa den förmodade inskeppningen.

Den 12 September uppbröts och marscherades, icke till Wasa, såsom det allmänt troddes, utan till Wörå, en och tre åttondedels mil på vägen åt Ny och Gamla Carleby.

Den 13 September marscherade vi två och en åttondedels mil till Oravais, der en ganska förmånlig ställning af oss intogs. En höjd, som beherrskade hela fältet nedanföre, besattes af vårt artilleri; till höger hade vi ett ointagligt berg, hvilket sträckte sig ända till hafsstranden; på venstra flygeln var en stor äng, och straxt ofvanföre, längre åt venster, ett sankt kärr. Bättre position kunde knappt önskas, och Ryssarne, i sin ingifna rapport, kallade den nästan oöfvervinnelig. Vår fältvakt, som stod en fjerdedels mil framför Oravais, blef redan om aftonen den 13 rekognoserad af flere fiendtliga patruller. Ungefär kl. 5 på morgonen, den 14, blefvo våra förposter, under öfverste von Platen vid Helsinge regemente, häftigt anfallne. Motståndet var tappert och långvarigt, och några fångar togos derunder; men öfverste von Platen blef sårad och förposterna nödgades, efter betydlig förlust, draga sig tillbaka, hvarefter de, för att hemta nödig hvila, blefvo ställde i reserven. Den nu anryckande fienden lät sitt artilleri genast spela emot våra stycken och vår högra flygel; denna kanonad besvarades af oss ganska lifligt. Fjerde brigaden stod på venstra flygeln längst till venster, i öfra ändan af ängen samt in på kärret. Der underhölls en jemn, men mindre häftig eld, och ju längre Ryska jägarekedjan avancerade uppåt, desto mera vesterut drog sig äfven vår jägarekedja; på denna flygel föreföll för öfrigt hela dagen intet af vigt. Deremot anföll fienden flere gångor vår medelpunkt, hvilket alltid afslogs; och ända till middagstiden bibehöllo vi vår ställning oförändrad. Fiendens angrepp voro icke heller så häftiga. Emot middagen gjorde Ryssarne ytterligare anfall, och då läto generalerne Adlercreutz och Vegesack, hänförde af sitt personliga mod, förleda sig att icke blott afslå dem, utan ock förfölja dem med tvenne bataljoner, under öfverste Brändström, understödde af tvenne 6:pundiga kanoner, förde af kapiten Panchéen. Fienden drog sig genast tillbaka, jagad af våra trupper. Vi hade fortsatt detta förföljande tre åttondedels mil, då vi kommo förbi en liten insjö. Bakom densamma hade Ryssarne ett bakhåll af 3000 man, hvilka, sedan vi väl voro förbi sjön, framryckte, och, från skogen vid landsvägen, underhöllo en mördande eld; vår trupp, redan öfverflyglad, erhöll nu befallning att draga sig tillbaka. Från tvenne sidor måste våra tillbakatågande trupper uthärda fiendens eld, och Upplands regementes tvenne bataljoner, under öfverste-löjtnant Drufva, anbefalldes att skydda återtåget. Ryssarne sökte med särdeles ifver att genombryta vår venstra flygel, och om någonsin tapperhet och rådighet behöfdes, var det sannerligen vid detta tillfälle; men sådant ådagalade också öfverste-löjtnant Drufva på ett utomordentligt sätt. Öfverste Brändström och löjtnanten vid Upplands regemente, baron O. Mörner blefvo här illa sårade, den sednare af trenne bajonetstygn. Fienden rusade nästan oupphörligt på våra å landsvägen uppställde kanoner, för att borttaga dem; men blef ständigt afslagen. Svårast var det, då våra trupper skulle passera den framför vår linie befintliga slätt, emedan fienden emellertid besatt skogen derintill med infanteri. Förlusten blef här ganska stor, och på slätten vid sjön blefvo omkring 100 man fångne, midt för hela härens åsyn. Utgången bevisade således, att Ryssarnes flykt var blott en krigslist af general Kamensky, för att locka oss från den fördelaktiga position vi innehade. Striden hade varat i femton timmar, och vår förlust derunder blef omkring 40 officerare samt 1,200 man döde, sårade och fångne.

Svenska styrkan vid Oravais utgjordes af general Vegesacks Svenska fördelning, 3,600 man; en bataljon af Vesterbottens regemente, under öfverste Essen; en bataljon af Österbottens regemente, under öfverste-löjtnanten baron von Otter, samt fjerde brigaden, utom tvenne bataljoner under öfverste-löjtnant von Fieandt på Lintulaks vägen. Således kan Svenska hären på detta ställe omöjligen beräknas högre, än till omkring 5000 eller högst något öfver 5000 man. Hvar de andra tre Finska brigaderne stodo, skall jag längre fram omnämna. Efter sedermera erhållne trovärdiga upplysningar, uppgick Ryska arméen vid Oravais till ungefär 15,000 man, med 16 kanoner. Ryssarne uppgåfvo väl sin styrka endast till 10,000 och den Svenska till 16,000 man med 20 kanoner. Men de beräknade ock vår förlust större än hela vår styrka härstädes verkligen var, eller till 7000 man. Enligt en af mig förut åberopad Rysk rapport, införd i Åbo Tidningar, skulle fiendtliga styrkan vid Kauhajoki ensamt utgjort 18,000 man. Dermed voro nu förenade de 10,000, som stått emot oss vid Ruona och Mengijärvi. Således skulle, efter Ryska uppgifterna, deras här vid Oravais bordt vara 28,000 man; men den uppgick endast till omkring 15 à 16,000 man.

För denna drabbning blefvo brigad-chefen, öfverste Cedergren och majoren vid Savolaks infanteri G. Ehrenroth, riddare af svärds-orden med stora korset. Svärds-ordens medalj erhöllo: löjtnanterne Jack, Charpentier och Aminoff. För öfrigt utmärkte sig: major Sunn, kapitenerne Germund Aminoff, von Fieandt, von Burghausen och von Born, samt löjtnanterne Breitholtz, Hartman och Salmén.

Vid Svenska fördelningen utmärkte sig isynnerhet öfverstarne Brändström och von Platen, hvilka också, ehuru ej förr än den 3 Juli 1809, blefvo riddare af svärds-orden med stora korset; men den som ådagalade den största tapperhet, var öfverste-löjtnant Drufva vid Upplands regemente. Huru han blef belönad, känner jag ej.

Om aftonen emot mörkningen företogs reträtten ifrån Oravais, och Savolaks brigaden, som minst lidit denna dag, utgjorde eftertruppen.

Första Finska brigaden stod vid Härmä, på vägen från Lappo till Ny Carleby; men blef af Ryssarne tillbakadrifven ända till denna stad. General Döbeln ankom dit med andra brigaden, jemte kapiten Gyllenbögels fördelning, och den 13 September, eller dagen före drabbningen vid Oravais, slog han Ryssarne och fördref dem från Ny Carleby, samt förskaffade vår här öppen väg till återtåg.

Tredje brigaden under general Gripenbergs anförande, hade äfven tågat norr ut, och sedan Döbeln rensat Ny Carleby från fiender, ryckte Gripenberg åt Gamla Carleby och ankom till Kronoby. Ryssarne besatte nyssnämde stad med omkring 1,500 man, och anföllo den 15 September så väl öfverste-löjtnant von Fieandt, hvilken stod norr om Kaukko bro, som tredje brigaden vid Kronoby; men blefvo slagne och nödgades draga sig tillbaka åt Neder Vetil.

Efter slaget vid Oravais fortsatte vi återtåget, så att fjerde brigaden den 15 passerade Munsala kapell och Ny Carleby, samt stadnade öfver natten vid Soklot, fyra och en half mil från Oravais. Vid Esse å, sex och en half mil från Oravais, gjordes sedermera halt. Men fienden gick med rytteri öfver ån, vid Esse kyrka, en och en fjerdedels mil från landsvägen, hvarföre hären åter bröt upp, för att vid Kaukko bro göra ett kraftigt motstånd. Nämde bro förstördes och tvenne bataljoner Savolaks jägare afsändes till Kelvio, för att betäcka den väg som derifrån leder till Peitso, och sålunda försvara arméens venstra flygel. En fiendtlig trupp visade sig vid Kelvio, några skott lossades, och vi gjorde oss färdige till strid; men fiendens afsigt var blott en rekognosering.

Svenska hären tog sedermera sin ställning vid och omkring Himango, omkring 15 mil ifrån Oravais.

Den 29 September afslöts, vid högqvarteret i Lohteå, ett stillestånd emellan oss och Ryssarne, på 8 dagars uppsägning. Ryssarne skulle bibehålla sin ställning vid Gamla Carleby, och Svenskarne den de innehade vid Himango; på Kuopio sidan skulle Idensalmi kyrka utgöra gränspunkten emellan begge härarne. Sandels, som slutligen sett sig nödsakad att lemna Toivola pass (den 30 September), der han, öfver tre månader försvarat sig mot en så mycket öfverlägsen fiende, blef nu, genom detta fördrag, tvungen att öfvergifva äfven det fördelaktiga Palois pass, ungefär en mil söder om nyssnämde kyrka, hvilket han låtit befästa, för att der intaga en ny ställning. Han hade derstädes ganska säkert kunnat en längre tid uppehålla Ryssarne. Då Ryska öfverbefälhafvaren föreslog vapenhvilan, afsåg han det hela, och vårt general-befäl, som hade blott sin enskildta ställning för ögonmärke, ingick beskedligt fördraget, utan att bekymra sig om Sandels och den flygel han hade att försvara.

Under stillestånds tiden anbefaltes, genom en general-order, att öfverlefvorna af fjerde brigaden, hvilken, med de från Lintulaks återkomne tvenne bataljoner, numera utgjorde blott omkring 800 man, skulle förenas med femte brigaden, och ställas under öfverste Sandels befäl. Vi uppbröto derföre och tågade norr ut till Limingo, samt derifrån ner åt Savolaks till Idensalmi, der Sandels intagit sin ställning vid Wirta pass, ¼ mil norr om Idensalmi kyrka. Således hade vi åter att tåga trettiotre mil. Sandels brigad förstärktes dessutom med 700 man af Östgötha lif-grenadiererna, under kapiten Gyllensköld, så att hans fördelning slutligen utgjorde nära 2,700 man.

Stilleståndet mellan Svenska och Ryska härarne uppsades af Ryssarne den 19 Oktober, så att fiendtligheterna åter skulle taga sin början den 27 kl. 1 på dagen. Men detta stillestånd uppsades icke vid stora arméen, der det var afslutadt, utan blott genom bref från general Tutschkoff till brigad-chefen Sandels i Idensalmi. Detta bevisar, att vapenhvilan den 29 September blott var en list af Ryssarne, för att draga Sandels ifrån den fördelaktiga ställningen vid Palois. Ryssarne kände Sandels ganska väl, och viste derföre, att de icke kunde locka honom från hans goda position, likasom de gjort det med Adlercreutz och Vegesack vid Oravais. De försökte således, om de ej å nyo kunde bedraga vårt öfverbefäl; och detta lyckades. Stilleståndets uppsägning var för Sandels alldeles icke oväntadt, ehuru han trodde, att den skulle ske vid stora arméen. Likaså ansåg han det ock för säkert, att han skulle blifva anfallen, genast efter vapenhvilans upphörande. Han hade derföre låtit uppkasta batterier på norra sidan om Wirta pass, hvilket han ville försvara i det längsta. All umbärlig tross skickades till Pulkkila, och alla sjuka på vägen åt Uleåborg.

Den 27 Oktober, då stilleståndet kl. 1 på dagen skulle upphöra, erhöllo alla trupper tidigt på morgonen befallning att göra sig färdige till strid. Emot kl. 12 skickades kapiten Brusin, såsom parlamentär, till Ryska sidan, med föreskrift att vid sin återkomst indraga alla de dragon-vedetter, som voro utsatte på södra sidan om Wirta bro, hvilken kapiten Burman erhöll order att skyndsamt upprifva. Vid Idensalmi kyrka mötte Brusin en Rysk adjutant, som tillkännagaf att stilleståndet redan var till ända lupit; på den förres invändning, att klockan ännu ej vore mera än 12, gjordes intet afseende. Brusin skyndade sig då med de indragna vedetterna tillbaka, under det att fiendens rytteri i fullt traf förföljde honom; och ehuru han lät blåsa i trumpeten och tillkännagifva det han vore parlamentär, lossades likväl flere skott efter honom. Vid hans ankomst till bron, hade denna ännu ej hunnit att rifvas mer än till hälften; fiendens häftiga eld gjorde dess fullkomliga förstörande omöjligt. En stark kanonad började genast, och underhölls i flere timmar å begge sidor. Oaktadt en ganska liflig skjutning från våra batterier, äfvensom af första bataljonen Savolaks jägare, hvilken var stäld vid Kauppila hemman, kunde fienden likväl icke hindras att så mycket iståndsätta bron, att den af infanteri och jägare kunde öfvergås, och utan att låta afskräcka sig af den mördande eld som mötte dem, trängde Ryssarne öfver densamma, fördrefvo Savolaks jägare ifrån Kauppila, samt skyddade sig bakom denna gård för vårt artilleri. Trenne bondgårdar, belägna invid våra batterier, blefvo härunder af fiendens artilleri satte i brand, och kunde i brist på tid icke räddas. Våra kanoner riktades förnämligast emot bron; men likväl fortforo Ryssarne att tränga sig öfver, och stälde sig bakom det nämde hemmanet, der de stodo fria för våra skott. Deras afsigt var förmodligen, att på detta sätt kunna samla en betydligare styrka på denna sida om strömmen. Då omkring 7 eller 800 man hunnit öfver, blef en af våra kanoner demonterad, och fördes ur batteriet; detta ögonblick af minskad eld begagnade general Alexeieff, och bestormade vårt batteri, med de öfverkomna trupperna. Ryssarne hade redan inträngt på batteriets bröstvärn och uti embrassurerna, så att kanonerna ej mera kunde begagnas, då öfverste Falander kastade sig på dem, med tvenne bataljoner[5]. Till hans understöd beordrades straxt derpå Westerbottens lifbataljon, under major Schildt, samt Österbottens norra bataljon under major Essen. Följden var, att fienden icke allenast blef tillbakaslagen och fördrifven, utan äfven till större delen nedgjord med bajonetten; 70 man och 2:ne officerare togos till fånga, och ganska få lyckades att komma tillbaka öfver bron. Hela fältet emellan batterierna och bron var betäckt af döde och sårade, och isynnerhet invid och öfverallt uppå den omkring 200 alnars långa bron, såg man hopar af stupade fiender. Då Sandels, efter slutad strid, var nere och besåg denna del af slagfältet, skall han hafva yttrat: ”gode herrar! detta är lilla Austerlitz!”

Träffningens utgång var nu afgjord; men striden upphörde likväl icke förr än emot kl. 7 på aftonen. Ryssarne som icke kunnat få fast fot på norra sidan om bron, uppstälde sig nu på andra stranden, och en jemn infanteri-eld underhölls från begge sidor, under det hela stridsfältet upplystes af de brinnande gårdarne. På aftonen inträffade de öfriga Savolaks bataljoner, hvilka ankommo från stora arméen, och de blefvo genast befalde att rycka ner till strömmen, för att aflösa de der i elden stående trupper. De fingo således också, någon kortare tid, deltaga uti denna för Svenska vapnen hedrande drabbning.

Fiendens styrka, kommenderad af general Tutschkoff, och under honom af flere generaler, bland hvilka furst Dolgoruki, hvilken straxt vid stridens början dödades af en kanonkula, utgjorde ganska säkert nära 7,000 man. Sandels hade deremot vid träffningens början icke mera än 1,200 man; när bestormningen afslogs, hvarigenom utgången var afgjord, hade han ej ännu fullt 2,000, och mot slutet uppgick hans hela styrka till omkring 2,600. Fiendens förlust blef 2 officerare och 70 man fångne, samt öfver 30 officerare (bland dem furst Dolgoruki) och omkring 1,200 man döde och sårade. Vi förlorade fendrikarne Zidén och Stenberg samt 32 man döde; kapitenen Silfverbrand och Löthman, löjtnanten von Wendel, samt fendrikarne Fahlstedt, Svanborg och Asp och 251 man sårade; tillsamman 8 officerare 283 man, utom flere så väl af befäl som manskap, hvilka erhållit kontusioner.

För denna träffning blef brigad-chefen Sandels general-major, öfverste-löjtnant Conradi öfverste, majorerne Grotenfeldt, Dunker och Bosin öfverste-löjtnanter, samt kapitenerne Brusin och Fuchs majorer. Öfverste Falander, som förut under femte brigadens krigshändelser så mycket utmärkt sig, upphöjdes i adligt stånd och antog namnet Edelstam, samt blef dessutom riddare af svärds-orden med stora korset. Löjtnanterne Tuderus, Neiglick, af Bjerkén, Björksten och kornett Brandenburg erhöllo svärds-ordens medalj. För öfrigt utmärkte sig majorerne von Essen och Schildt, kapiten Elfving vid artilleriet, samt adjutanten, löjtnant Wallgren.

Slutligen kan jag ej undgå att göra den anmärkning, att här, äfvensom vid alla andra tillfällen då vi segrade, t. ex. vid Revolaks, Lappo, Alavo, m. fl., skedde det alltid med bajonetten.

I följd af stora arméens rörelser, nödgades vi, oaktadt våra nu vunna stora fördelar, att genast vara betänkte på återtåg; och som general Sandels fann svårighet, att, under den sena årstiden och det högt usla väglaget, framskaffa sina egna sårade, beslöt han; straxt efter slutad träffning, att tillbjuda general Tutschkoff att borttaga alla sina på norra stranden qvarliggande sårade, samt draga försorg om deras skötsel. Kapiten Burman, som talade Ryska, och derföre beständigt användes vid parlamenteringar, skickades för att göra general Tutschkoff detta anbud, hvilket antogs, och i följd hvaraf ett stillestånd afslöts uppå 36 timmar.

Den 28 Oktober gjorde fienden flere rörelser, för att kringgå vår ställning; och som general Sandels insåg, att det, i sådan händelse, för väglagets skull, blifvit ganska svårt att rädda kanoner, ammunitions-vagnar och öfrig tross, uppbröt han med brigaden den 29 kl. 2 om morgonen och aftågade till Salahmi, tre mil från Idensalmi kyrka; förposter qvarlemnades 1 mil sydligare, vid Wieremä. Belägenheten var visserligen icke här den förmånligaste; men likväl sådan, att fienden någon tid kunde uppehållas. Vägarne hade, genom ett långvarigt regn och ständigt körande med tunga lass, blifvit i den grad förderfvade, att många hästar tröttnade, och att således ett återtåg under fiendens förföljande varit ganska äfventyrligt. Af allmogen, i detta glest bebodda land, kunde ej heller tillräckligt antal skjutshästar erhållas, hvarföre dragonhästarne måste begagnas att framskaffa våra sårade och sjuka. Vid Salahmi funnos icke flera än tvenne små bondgårdar, der blott tre rum kunde erhållas; ett hade general Sandels, det andra upptogs för hans matlagning, och det tredje för adjutanterne. Hela brigaden måste således bivuakera, hvilket denna årstid, då väderleken var både kall och fuktig, gjorde så väl befälets som manskapets belägenhet högst svår. Dertill kom att befälet led brist på uppehälle, hvilket, i detta glest befolkade land, ej kunde emot betalning erhållas. Följden blef ock, att sedan vi legat här till den 13 November, då vi fortsatte vår marsch 18 mil, till Uleåborg, samt slutligen till Torneå, der vi kommo till hvila, så uppfyldes sjukhusen med uslingar.

Under det vi lågo i Salahmi, förskansade vi oss med fältverk och förhuggningar. Men fienden verkstälde blott en rekognosering till Wieremä, den 6 November, hvarvid vi förlorade en man dödskjuten, samt elfva man fångne. För öfrigt låg fienden stilla, utan att företaga något.

General Sandels hade, såsom befälhafvare, en förtjenst, hvaruti han ganska mycket öfverträffade alla andra vid Finska hären befälhafvande generaler, den, att han alltid förskaffade sig så säkra kunskaper, att han fullkomligen kände sin fiendes ställning och äfven dess minsta företag. Annars hade det varit för honom omöjligt, att verkställa allt hvad han utförde under sommaren 1808, ofta midt ibland fiendens trupper. Och som hans planer voro väl beräknade, och han alltid vid deras utförande ådagalade klokhet och en rastlös verksamhet, tror jag mig med skäl kunna påstå, att ställningen i Finland blifvit helt annan, om Sandels haft högsta befälet. Men äfven han delade alla menniskors lott, att någon gång misstaga sig. Och då jag nu går att omtala träffningen den 11 November, nödgas jag, så okärt det också är för mig, icke allenast beskrifva händelserna dervid annorlunda, än de omtalas i den utaf general Sandels ingifna rapport, utan ock omnämna en svaghet hos general Sandels, som vållade stridens mindre lyckliga utgång. Men sanningen är en häfdetecknares första pligt.

Det är ingalunda på några lösa uppgifter, som jag omtalar denna träffning, annorlunda än den blef inrapporterad. Jag grundar tvertom min berättelse på det som hvarje person vid brigaden kan bestyrka, och har dessutom haft ganska tillförlitliga handlingar att rådföra. Jag har äfven läst den af general Sandels åt öfverste-löjtnant Dunker lemnade instruktion, hvilken, med Sandels egenhändiga underskrift, vid Dunkers död fanns af honom förvarad. Numera öfverste Montgomery anför ock, uti tidningen Allmänna Journalen 1825, N:o 226, att Dunker fått uppdrag att öfverrumpla Ryssarne vid Idensalmi, tvert emot hvad general Sandels rapport innehåller.

General Sandels hade alltid, såsom jag redan förut nämnt, den nogaste kännedom om sin fiende. Således viste han nu att Ryssarne, hvilka till Karelen afsändt en del af de förut vid Idensalmi stående trupper, lågo alldeles overksamme, isynnerhet sedan de erhållit underrättelse om de till Sandels från stora arméen ankomne förstärkningar. Ryssarnes ställning var följande. General Tutschkoff, som bodde på Idensalmi prestgård, hade sina trupper förlagde bakom eller söder om Idensalmi kyrka, uti Palois, Ulmala, Taipale och andra byar, belägne de närmaste en half och de aflägsnare en och en half mil från Wirta bro. Generalerne Alexeieff och Jerschoff lågo oss närmare, på Fredriksdal, och af deras fördelning omkring 400 man, såsom förposter, längre norr ut, emellan Fredriksdal och Walkiais by; återstoden, eller omkring 1,000 man, stodo vid Wirta bro. General Sandels, som begagnade alla tillfällen att tillfoga fienden afbräck, uppgjorde, i anledning af denna Ryssarnes ställning, följande plan. En utvald trupp af 1,000 man, skulle, med fem mils omväg, genom kärr och ödemarker, den 10 November kl. 12 om natten öfverrumpla de vid Wirta bro förlagde Ryssar, hvilka lågo der sorglöse, och trodde sig tryggade genom sina förposter. Wirta bro skulle sedermera förstöras, för att hindra de på södra sidan förlagde Ryska trupper att komma de sina till undsättning, hvarefter man borde rycka fram mot Fredriksdal och Walkiais byar, samt i förening med en på stora vägen ankommande styrka, taga den derstädes liggande korpsen, med dess begge generaler till fånga. Lyckades detta, hade det icke blifvit svårt att taga general Tutschkoff och hela hans stab, med flere generaler. Till Palois by, hvarifrån undsättning möjligen kunde ankomma, var en half mil. Med den noga och säkra kännedom general Sandels hade, både om fiendens overksamhet och dess ställning, var visserligen denna plan ganska klok och väl beräknad, samt talar högt till general Sandels ära, såsom en redlig och driftig befälhafvare. Sandels hade förut verkstält flere lika djerfva företag, ibland andra, där han den 25 Juni, genom major Dunker, lät förstöra vid Paukarlaks, midt emellan fiendens trupper, en stor fiendtlig transport, bestående af 400 lass. Men denna gång begick han det felet, att ej hålla sin plan hemlig, utan meddelade den åt ganska många af sina officerare. Deraf hände, att den blef känd utom hären. En landtmätare, hvars namn jag ännu icke vill nämna, ansågs hafva lemnat Ryssarne underrättelse om general Sandels förehafvande. Det vissa är, att han, såsom bekant och vän till flere officerare, var närvarande, då denna plan omtalades, samt reste, efter erhållen kunskap derom, genast öfver till Idensalmi, der Ryssarne stodo, och hvarifrån han icke sedermera återvände. Flere omständigheter styrka misstanken emot landtmätaren, och det säkra är, att den mindre lyckliga utgången ensamt härrörde deraf, att företaget förut var röjdt.

I följd af general Sandels plan, uppbröt öfverste-löjtnant Dunker, såsom befälhafvare för expeditionen, åtföljd af kapiten Brusin, såsom adjutant, den 8 November kl. 2 om morgonen, med 400 lifgrenadierer, 300 man af Savolaks infanteri och 200 Savolaks jägare. Förtruppen förd af major Malm, inträffade den 10 om aftonen en mil nära Wirta bro, och fortsatte sin marsch obehindradt intill en half mil från nämde bro, då den stötte på en af fienden utsatt fältvakt. Detta syntes väl tillkännagifva att vårt företag var röjdt; men det hade dock varit oklokt att genast återvända, innan man härom förvissat sig. Malm fick derföre befallning, att med yttersta häftighet anfalla Ryska fältvakten, och om möjligt framtränga till bron. Dunkers instruktion innehöll, att han kl. 12 om natten borde vara framme vid Wirta bro, och i händelse det lyckades honom att obemärkt dit anlända, skulle han medelst raketter gifva detta tillkänna, då andra trupper skulle på stora vägen rycka fram emot de mellan Walkiais och Fredriksdal stående fiender. I fall hans ankomst blef upptäckt, så skulle han icke uppkasta raketter, utan söka att skyndsamt draga sig tillbaka. Dunker följde den sista föreskriften; ty innan förtruppen hann fram till Wirta bro, mötte den flere starka kolonner, ett bevis derpå, att dess anryckande var röjdt. Men i det djupaste mörker kl. 12 om natten, var återtåget ej lätt att verkställa. Vår trupp stötte öfver allt på nya fiender, genom hvilka den med bajonetten måste bana sig väg. Ofta begagnades gevärs kolfvarne, och endast af språket kunde man urskilja kamrater från fiender. Efter många svårigheter förde Dunker sin trupp tillbaka, tillika med sina sårade, och inträffade vid brigaden den 13 på förmiddagen. Under denna expedition hade han förlorat en officer dödskjuten, 8 officerare blesserade, 3 fångne, samt af manskapet 200 man döde och sårade, och 30 fångne. Blesserade voro: major Malm, och af subaltern-officerare: Weber, Furumark, Meinander, Molander, Hjelmér, samt vid lif-grenadiererne Plomgren och Lindegren. Major Malm, löjtnant Weber, och fendrik Savander blefvo fångne.

Östgötha lif-grenadiererna, som här för första gången voro med i elden, utmärkte sig på det mest hedrande sätt, och eftergåfvo ej Savolaksarne uti tapperhet. Och om belöningar ej skola bestämmas blott efter utgången, så förtjente onekligen alla officerare och hela den trupp, som deltog i denna träffning, utan allt undantag, att ihågkommas. Jag har mig likväl ej bekant några flere, än att löjtnanterne Furumark, Meinander och C. M. von Fieandt blefvo kapitener, samt fendrik Molander löjtnant.

Hade Ryssarne, underrättade om vårt företag, vidtagit klokare åtgärder, och efter vårt började återtåg förföljt oss ända till ett sankt kärr, hvilket vi skulle passera, och det vi blott ett led i sender kunde gå öfver, så skulle få af vår trupp undkommit. För att taga den, ansågo de sig nu blott behöfva uppställa slutna kolonner densamma i förväg; men vårt manskap öppnade sig väg med bajonetten och gevärs-kolfvarne, midt igenom den så mångfaldigt öfverlägsna fienden. Att bestämma Ryssarnes styrka, är icke möjligt. Troligen var största delen af hela Ryska hären sammandragen; ty äfven de vid Walkiais och Fredriksdal förlagde trupper befunno sig nu vid Wirta bro.

Den 12 November ankom en kurir från stora arméens högqvarter i Brahestad, med befallning till oss att uppbryta, och så ställa vår marsch, att brigaden omkring den 19 kunde inträffa uti Limingo eller Kempelä; hvarföre vårt återtåg företogs, straxt efter Dunkers återkomst till brigaden. Den 16 kommo vi till Pulkkila, den 17 till Marttila, den 18 till Frantsila, elfva och en half mil från Salahmi. I Pulkkila provianterades truppen för åtta dagar, och de der befintlige magasiner tömdes. Uti Frantsila förlades brigaden, enligt ankomne general-order, i kantonerings-qvarter.

Den 20 November, kl. 8 om morgonen, anlände till Frantsila den under general Tutschkoff stående Ryska hären, hvilken, efter erhållen förstärkning, utgjorde omkring 10,000 man. Genom långa omvägar hade fienden förutskickat starka fördelningar i förväg, och vidtagit alla medel att kringgå oss. Men då Ryska förtruppen redan vexlade skott med vår fältvakt, ankom en kurir från stora arméens högqvarter, och medförde en den 19 emellan generalerne Buxhoevden och Klercker afslutad konvention, enligt hvilken Svenska hären, utan att af Ryssarne förföljas, borde den 29 utrymma Uleåborgs stad, der Ryssarne skulle inrycka den 30 November. Våra trupper skulle sedan, efter uppgjord marsch-ruta, utrymma Uleåborgs län, och Kemi elfs båda stränder öfverlemnas åt Ryssarne. Genom denna konvention afbröts en redan börjadt träffning. Så snart major Fuchs, såsom parlamentär, till fienden öfverfört underrättelsen om stilleståndet, tillstäldes en allmän frukost för de begge härarnes officerare, hvarunder general Tutschkoff yttrade: ”general Sandels är ibland vår tids lyckligaste fältherrar; ty hitintills har han med utmärkt heder gått från alla drabbningar, och nu, då allt var så förberedt, att han med sin lilla trupp nödvändigt skulle blifva fången, eller åtminstone fullkomligen slagen, hjelpte ödet honom på ett särdeles sätt.”

Den 25 November uppbröt brigaden från Frantsila och tågade till Temmes, den 26 till Kempelä, och den 27 till Uleåborg. Den 29 inryckte Ryska förtruppen i denna stad, sedan Sandels med sin brigad, samma dag om morgonen, gått derifrån.

Savolaks brigaden, som utgjorde eftertruppen, fortsatte sedan dagligen sin marsch, under omvexlande stark köld och yrväder, samt anlände den 11 December till Kemi kyrka, hvarifrån brigaden uppbröt den 13 och blef förlagd i Kakamo by af Torneå socken, för att utgöra förpost-kedja emot fienden. Större delen af denna brigad, hvilken stått under grefve Cronstedts befäl, och åtföljt stora arméen till Wirdois, hade nu tågat 250 mil. Den hade ock deltagit uti 33 större eller mindre träffningar, hvilka nedanföre skola uppgifvas, utom de fem hvilka sedermera föreföllo. Att denna så mycket anlitade korps, nu skulle utgöra förpost-kedja mot fienden, under det Vesterbottens regemente, som bordt försvara sitt eget land, fick gå hem till roten, kunde ej annat än väcka missnöje. Gränslinien utmed Kakamo elf upptog omkring två och en half mil, och sedan brigaden, genom lifgrenadierernas och Westerbottens regementes afskiljande, sammansmält till ungefär 1400 man, och ännu ytterligare förminskades, genom den under vistelsen i Torneå härjande farsoten[6], så påkallade den långa bevaknings-sträckan en rastlös och i högsta grad svår tjenstgöring.

Dertill kom en ovanligt sträng köld, så att thermometern sällan visade mindre än 35 à 36; men ofta ända till 40 grader under fryspunkten. I början voro vi här så hopträngde, att uti ett rum bodde, utom gårdsfolket, 22 af Savolaks jägare regementes befäl och stab, med deras uppassare, och bland dem tre sjuka.

Jag borde visserligen lemna en skildring af de mödor och mångfaldiga besvärligheter, som Savolaks brigaden under detta fälttåg måste utstå; men jag bekänner, att jag icke kan göra det så fullständigt, som saken erfordrade. Mången skulle också anse min beskrifning öfverdrifven, hvarföre jag vill omnämna blott en del af hvad jag sjelf sett. Jag var ofta med, då truppen kopplade sina gevär på sidan om vägen, och befäl och manskap, frusna och darrande af köld, hemtade sin hvila på blotta snödrifvan, hvarunder truppen, såsom till exempel i Löfånger, var provianterad med omalen råg i stället för bröd och mjöl. Jag var med, då hela truppen med allt befäl, uti sexton dygn i November månad, bivuakerade under köld, snö och yrväder; och mången af befälet hade då i flere dagar ingen annan föda än gröt, doppad i rent och obemängdt vatten, till morgon, middag och qväll. I början af fälttåget felades väl icke proviant för truppen; men för befälet så mycket mera. De som först kommo till de få vid vägen belägne gårdar, kunde med böner erhålla något; men alla de andra intet. På tobak, hvarvid soldaten är allmänt van, var sådan brist, att en tums lång bit, ansågs både af befäl och manskap, som en stor sällsynthet. Efter 50 à 60 mils marsch hade soldaternas kläder blifvit slarfviga, och deras skor alldeles utslitna, så att befälet, vid utkommendering till fältvakt, nödgades göra afseende på hvilka af manskapet hade skor eller icke. Ja, jag såg soldater af Savolaks jägare regemente gå på post utan skor.

Efter sådana besvärligheter, efter 250 mils marsch och efter deltagandet i så många träffningar, hade det varit en billig fordran, att Savolaks brigaden fått hemta nödig hvila, och Svenska regementer blifvit beordrade att stadna och bevaka Sveriges gränsor. Men så tillgick det icke. Jul-högtiden, som annars af Savolaksarne plägar firas med stor högtidlighet, den firades 1808 af brigadens qvarlefvor med ganska nedslående känslor. De hade så många vågat lif och blod för fäderneslandets räddning; de hade sett så många af sina kamrater stupa vid sin sida eller förgås af sjukdomar, och nu, oaktadt alla sina ansträngningar och uppoffringar, sågo de sig så långt aflägsnade från sin hembygd, från sina hustrur och barn, från sina föräldrar och andra anhöriga, utan hopp att någonsin mera, såsom Svenska undersåter, få återse dem. Svenska hären, på hvars bistånd vi så länge väntat, och för hvars hembygd nu ensamt skulle stridas, den fick gå hem på sina rotar, och de som så mycket lidit, som uthärdat så många besvärligheter, de skulle ännu under den strängaste köld utgöra förposter mot fienden. Bekymmerfullt frågade derföre den ene den andre: ”är det meningen, att vi qvarblifne uslingar kanske helt och hållet skola uppoffras? Eller finnes det ännu någon skymt af hopp för oss?” Att, under sådana omständigheter, kärleken för anhöriga och den egna fosterjorden hos en och annan uppvaknade, att de öfvergingo till fienden och sökte sina lugna hemorter, bör ej förundra någon. Besynnerligare är det, att ej flere valde denna utväg; ty antalet af dem som emottogo Ryssarnes erbjudna tillstånd att återvända till hembygden, var ganska ringa. Detta är ett så talande bevis på Finska härens trohet, att historien aldrig borde glömma det. Först sågo Finnarne med bestörtning, att inga åtgärder blefvo vidtagne mot den för Finland hotande faran; sedan befaltes Savolaks brigaden att lemna sin hembygd utan att se fienden, mycket mindre få försvara sig; derefter fortsattes marschen genom natt och dag, men då landet kunnat återtagas, då lågo vi stilla. Med slarfviga kläder och nästan utan skor, fördes Savolaks brigaden till strids, och den slogs vid alla tillfällen med sällsynt tapperhet. På kraftigt bistånd från Sverige väntades hela sommaren förgäfves. När Finland redan var förloradt, och Finnarne icke mera hade någon fosterjord att försvara, då tilläts Svenska soldaten återvända hem, och Finnarne ensamme nödgades bevaka Sveriges gränsor. Till Finska hären utbetalades ej dess välförtjenta fält-aflöning, under det att Svenska vestra arméen låg i Stockholm och roade sig. Den åtnjöt der fält-traktamente samt bepryddes med stjernor och tapperhets-medaljer, medan Finnarne, för deras fosterjords försvar, uthärdade de största mödor. Hvilken nation, så behandlad som Finnarne, skulle väl hafva ådagalagt så mycken tapperhet och trohet, som desse gjort det vid alla tillfällen? Ännu den 5 Juli 1809, visade de, ehuru redan 40 mil aflägsnade från Finland, hvad det Finska mannamodet förmår!

Sedan general Sandels afslutat med Ryska förpost-befälhafvaren, general Alexeieff, ett stillestånd på obestämd tid, med 96 timmars uppsägning, blef dock den stränga tjenstgöringen något mildrad. Vi, som hittills legat så hoppackade, blefvo den 29 December förlagde till Laivaniemi by, samt erhöllo nu mera utrymme. Derefter lemnade general Sandels brigad-befälet till öfverste Falander, för att sjelf afresa till Stockholm.